Detaljer
Av Lars Norén
Tillgänglig på SVT Play
En nacke i närbild, läppar som småler, en ensam lock som vilar på axeln, fötter som tar sina steg. Det ligger i detaljerna redan från början. Inledningen sätter stämningen för den här filmatiseringen av Lars Norens pjäs ”Detaljer” regisserat av Kristian Petri. Den genomgående tongången som zoomar in på de mest alldagliga sakerna och gör de intressanta. Fumliga händer som letar sig över en skjortaxel, flinka fingrar i närbild som öppnar en vattenflaska, tuggande mun, stirriga ögon, blodstrimmor som fyller ett badkar. Allting ligger i detaljerna.
Filmen är ifrån 2003 och har stora namn som Pernilla August, Rebecka Hemske, Jonas Karlsson, och Michael Nyqvist i huvudrollerna. Den hade premiär som teater i Danmark 2002 och filmatiserades efteråt. Den nominerades till flera guldbaggar och Jonas Karlsson vann en guldbagge för bästa manliga huvudroll. Handlingen utspelar sig över en tioårsperiod där vi får följa de fyra personerna i deras relationer till varandra som förändras och förnyas, kastas om och växlar.
På flera sätt känns filmen dubbelbottnad eller till och med trippelbottnad. Huvudspåret är relationsdramat mellan de fyra huvudkaraktärerna samtidigt finns det en bakomliggande tematik som berör både det jugoslavienkriget och livet efter döden. Man får känslan av att spåren är inblandade för att de också, likt relationerna, är omöjliga att förstå sig på. De jugoslaviska krigen som utspelade sig från 1991 fram till 2001 var röriga, invecklade och hade knappt en början eller ett slut. Det var svårt att förstå varför de hände och hur de skulle lösa, vilket är den röda tråden i den här filmen. De konflikter som ligger mellan människor som skapar ett eldhav där allt förgörs – ett krig där ingen är vinnare – en patient som tänder eld på sig själv i protest, desperation, panik.
Det ställs frågor nästan hela tiden. Ingen lyssnar på den andra. Allt svaras med en motfråga och sådär håller det på. Det de säger studsar hela tiden tillbaka och blir hängandes i luften. Ingen vill ta ansvar över vare sig konversationen eller deras handlingar gentemot sina medmänniskor. Det är först när de inte längre kan påverka sina relationer som de börjar ta in vad den andra upplevde i den. De möts när det är för sent och ingenting kan redas ut och försöker reda ut det som redan är för sent. De lever tillsammans men når aldrig varandra. Det är både frustrerande och vackert att bevittna.
Filmen är ett relationsdrama och ett sorgligt sådant där misären avlöser eländet. Det är en bedrift ändå att få med så mycket tragiska situationer på så kort tid. Men det känns väldigt mycket Lars Norén att gå från lite ljust till mörker till ännu mörkare och sluta någonstans mellan kolsvart och becksvart. Värre till värst och lite bortom det. Det gör han med bravur även om filmen lämnar många frågetecken. Flera saker reds aldrig upp och lämnas ofärdiga, kanske är även det en detalj som Norén lägger in för att manuset ska slå an på olika nivåer. Åtskilliga gånger känns filmen meta och det blir otydligt vad som är dröm och vad som är verklighet. Man får skarva och fylla i för sig själv efteråt, men eftersom hela filmen kretsar kring frågetecken så vore det ju inte mer än rätt att den också slutar som ett(?)!