Nyårskonsert – Ett ”känslogym” med mänsklig service. Kungliga operan 31 dec 2019
Hon räcker vänligt över biljetten och bemödar sig om att ge mig en personlig blick över den mörkbruna ekdisken. Jag ser ut i den enorma foajén, ut över väggarnas guldornament som tycks hänga som dekorationer i en stor gräddtårta. Sällskap iklädda ytterrockar står i små klungor. Det kunde lika gärna vara 1800-tal. De vänder och vrider på sig för att lokalisera våningsplan och nummer på dörrar. En vänlig kvinna i övre medelåldern är biljettkontrollant och står något steg upp på den pampiga trappan. En röd matta löper längs med de många stegen. Hon småpratar med herrskapet före mig. Hon välkomnar alla. Det köas på klassiskt vis, och många är de som ger mig service denna kväll. Operahuset visar sig vara fullt av personal i mörka kläder. Jag tycker det känns som en raritet i vårt digitala, effektiviserade tidevarv. Här är jag i alla fall – helt solo, tämligen nyskild – och lapar glupskt i mig all mänsklig värme som en frusen kattunge.
En skulptur gjord av skira champagnefärgade balettkjolar – mycket lik en sensuell gran – lyser i ena hörnet. Allt vackert klassiskt, traditionellt är väldigt passande denna sista dagen på året så här. Med kappan över armen hoppar jag över garderoben och intar min plats. Den tunnhåriga smale mannen bredvid i stolen sitter stelt och ser mest rakt fram hela kvällen. Han har har ett stramt skinn som blottar beniga kindkotor. Det yngre paret på andra sidan, som samtalar med finsk brytning, är högtidligt klädda. Kanske fryser hon lite i sin laxrosa, tunna, korta stretch-spetsklänning. Men några bänkrader ner ser jag mannen som får mig att haja till. Visst var det han som undrade vad han (svordom) fick för sina skattepengar? Jag har tappat bort hans namn. Med funderingar kring skatteutdelning och skattesubventioner börjar min nyårskväll.
Programmet anges ta två timmar och en kvart med paus. Men det blir extranummer. Blomsterarrangemangen och belysningen på scenen är balanserade och smakfullt gjorda. De 16 programpunkterna presenteras jämlikt av radarparet där båda är hovsångare, Elin Rombo och Karl-Magnus Fredriksson. Ett roligt inslag är att Rombo emellanåt ”mansplainar” när Fredriksson vill få henne att svara på frågor och följa hans linje. Hon pratar bara på med det hon har lust att säga. De blir precis lagom trivsamt. Att den lekfulle dirigenten Tobias Ringborg, i stycket ”Meditation”, av Massenet, visar sig vara en väldigt känslig violinist, höjer ju också kvällens helhetsintryck.
Att lyssna på opera är att gymma känslorna. Det föreslår konferenciern Fredriksson och myntar kvällens term ”känslogym”. Jag associerar det till den nutida striden – den mellan artificiell intelligens och det sviktande levande mänskliga sinnet. Jag håller med Fredriksson. Såklart behöver folket mera ”känslogym”. Opera som en gärning för att behålla demokratin.
Birgitta Svendén som är både chef och vd på operan, håller senare under kvällen ett tal till publiken. Vi får veta att Kungliga operan har fler besökare än någonsin. Hon läser också en rad ur värdegrunden. Måttot är att ”beröra med stark känsla”. Trots lite säljsnack och käcka uppmaningar till oss som är där, känns det lite som om jag är en del av ett stort familjemöte. Vi tycker samma sak hon och jag. Det är fint att beröra och fint att vara försedd med känslor.
De många yngre sångarna – som lite mer kollektivt under kvällen bjuder på mer lekfulla levande inslag – presenteras som ”framtidens sångare”. De sjunger verk av Donizetti, Mozart, Verdi. Deras sångförmåga går knappt att skilja från de två uppburna hovsångarna. Men man hör inte så noga för de sjunger mest i grupp.
Att kvällens speciellt inbjudna gäst Kim Hyojong, från Sydkorea, får två egna solo är självklart. Hans sånginsats visar sig stark, ljus och klar och dröjer kvar i sinnet hela vägen hem. Det blir spontant kraftiga applåder. När första sången ”Ah mes amis” ur verket Regementets dotter av Donizetti, breder ut sig över bänkraderna, är ribban satt redan före paus.
Men programmets mest värmande inslag, som gör mig så stolt, utförs ändå hovsångerskan Elin Rombo. När hon väl får ta ton i det sjätte inslaget, vill säga. Väldigt lekfullt och levande bjuder hon på två sånger av Bellini. Då någon så fritt gör gestaltandet till sitt eget, leker med sin rösts uttryck så ledigt, genom att så väl känna till sina styrkor – ja då är det bara att tacka för att du är där på plats de unika minuter sången varar. Det var länge sedan jag hörde något så nyanserat, överraskande och personligt, modigt.
Jag vill också nämna att jag som kvinna såklart blir extra glad över valet av sång, och de tre damerna – som ur verket Carmen av Bizet så kraftfullt sjöng ”Les triangels des sistres tintaient”. Johanna Rudström, bärande mezzosopran fick här sällskap av Lovisa Sandenskog och Kine Sandtrö.
Och visst var det passande att låta även detta nyårsprogram få innehålla något mer folkligt örhänge, en sång som är känd kanske från en musikal eller en popartist. Med fin närvaro fick vi mot slutet lyssna till hovsångaren Fredriksson själv, då han framförde ”My Way” av Rivau/Francois/ Anka. En existentiell tanke for ut över bänkraderna, som sa att man alltid är ensam och måste följa sin väg i livet. Vi får ta oss över till nästa decennium för egen maskin, och göra det på vårt eget sätt.
Frilansskribent: Pernilla Wiechel
Dirigent: Tobias Ringborg
Sopran, hovsångerska: Elin Rombo
Baryton, hovsångare: Karl-Magnus Fredriksson
Mezzosopran: Johanna Rudström
Tenor, gästsångare från Sydkorea: Hyojong Kim
Vd och operachef:Birgitta Svendén
Ljus: Niclas Molin
Producent operahögskolan: Marit Wixell
Producent Kungliga operan: Tove Asplind
Medverkande:Kungliga hovkapellet med konsertmästare Tale Olsson
Studenter från operahögskolan