Idé, koreografi, video, ljudmix och framförande (dans): Benedikte Esperi
Dansdramaturg: Thomas Schaupp
Ljud- och ljustekniska lösningar + teknik under föreställningar: Finn Pettersson
Dansare i videoverk och process: Benedikte Esperi, Karolin Kent, Anna Emilsson och Fanny Kivimäki
Spelas till och med 16/11 2019 på 3:e Våningen Sockerbruket 9 i Göteborg
Scenografin utgör en installation öppen dagtid under spelperioden
Produktionen är en del i nätverket GIBCA Extended och en samproduktion med 3:e Våningen (konstnärsdriven arena för nutida dans, konst och musik).
Benedikte Esperi har väldigt många strängar på sin lyra: koreograf, konstnär, performance-artist, filmskapare, akademiker, producent och curator. Har dessutom tävlat i Poetry slam. Sitt residence har hon på Ringön i Göteborg, varifrån flera internationella turnéer utgått senaste åren. Hemmavid avslutades i regionen nyligen ett performance-projekt. Hon ägnar sig gärna åt platsspecifika uppsättningar, varav undertecknad hade förmånen att rapportera om sällsamma MO(R)D härom året på forna Kvinnofängelset i Göteborg.
I sitt nya koreografiska och multimediala verk formulerar hon sig kring döden. Vad händer med vår syn på livets slut, det obevekligt naturliga, när ritualer allt mer rationaliseras? Esperi ledsagar oss in i sitt knappt timslånga föreställning, genom att undra om fler konstverk om döden behövs. Den konstruktiva utgångspunkten hos henne: Vad har jag att tillföra? I rigor Mortis (likstelhet) använder hon sig av exempelvis utlåtanden från forskare i psykologi, klockradio, klädesplagg förvarade i en kartong, rök samt en korg fylld av jord.
Första gången jag besöker 3.e våningen i Majorna, beläget nära Röda Sten och Älvsborgsbron. Tog mig två byten med Västtrafik att ta mig hit. Premiärpubliken samlas i vitt kalt rum där en videoutställning från Sydafrika pågår. Scenen ligger på andra sidan korridoren. Vi sitter i ena änden av en rektangulär, spatiös lokal med svart blänkande golv. På flankerna finns ett tjugotal monitorer.
Platsen är som gjord för att förmedla perspektiv, pendlande mellan distansering och intimitet. Saknar till viss del den platsspecifika närhet som präglade MO(R)D. Och framför allt den laddade interaktion som då uppstod i ensemblen. Denna gång hade jag missförstått fakta om föreställningen, satt och väntade på att fler dansare skulle göra entré. Vad vi ser är istället ett soloverk indelat i tio moment. ”Ett iscensatt nu gestaltas av ett navigerande mellan komplexa passager av det levda, upplevda och föreställda. Med fragment av fiktiva och faktiska minnen, vardagliga handlingar, objekt, rum och ljud flätas längtan, drömmar och den faktiska stunden samman.”
Allt tar sin början med en utläggning i högtalare på engelska från holländsk psykolog. Hans tes handlade om att Darwin hade fel. Samtidigt kan en person iakttas med ryggen vänd mot oss. Öronen identifierar det mest vilsamma stycke Bach skrev, nämligen vad vi känner som signaturmelodin till Beppes Godnattstund. (Psykologen och Bach återkommer). Personen beger sig till motsatta sidan. Knästående navigerar Esperi genom att skruva mellan (skval)kanaler på medhavd klockradio. Varpå hennes kropp sträcker ut och kryper ihop, tar in världen genom att erövra rummet. Rörelserna sker lika mycket liggande som upprätt. Koreografin överlag eftertänksamt expressiv.
Fångas av Benedikte Esperis synkroniserade rörelser och kroppskontroll. Kontrastverkan uppstår när dans, i oftast utdraget tempo, ackompanjeras av pumpande trance med stänk av ambient, i programbladet angivet som kvinnlig(!) techno. Berör mest gör otvivelaktigt den del där klädesplagg i barnstorlek(?) packas upp och hängs på galgar. Psalmen Blott en dag förekommer i instrumental version. Den och jorden som sprids ut i ringlande formation – knastrande under dansarens fotsulor – påminner om ceremonier kring begravningar, även om dess ritualer förändrats.
På ett sinnrikt, noga genomtänkt sätt har Finn Pettersson arbetat med ljussättningen, som metodiskt ledsagar betraktaren. Strålkastare riktas mot vad som ska belysas. Och olika grad av nedsläckning kombineras med rök. Ibland skönjer man bara en gestalt på scen, somliga ögonblick är personen osynlig. Kanske för att laborera med och upphäva skiljelinjen mellan liv och död, pågår spmligti ett skuggigt skymningstillstånd.
Märkligt nog blir en inte lika förstämd som förmodat, trots att verket relaterar till den sorg vi bearbetar när nära och kära avlider. Esperi behandlar varsamt och värdigt det ofrånkomligt grymma som utgör livets motsats. Ger publiken, om inte tröst, så personliga ingångar att fundera vidare på. Även om jag jämfört med MO(R)D inte påverkades och uppslukades i lika hög grad, ett fängslande multimedialt verk.