Egentligen är Arch Enemy lite för hårda för mig, jag är ju en mjukisrocker, men jag faller tungt för den här skickligt framförda dödsmetallen. Sångerskan Alissa White-Gluss äger scenen från första minuten och dompterar publiken skickligt.
Egentligen är det lite orättvist att ett så här hårt, tungt och mörkt band ska spela i solskenet. Den utsmyckade scenen och ljusriggen hade sannolikt kommit mer till rättvisa rejält sent på kvällen, men det är inget som hindrar musikerna på scen. De ger verkligen publiken full valuta och det är inget snack om att folket är med på noterna.
Det har gått ganska många år sedan jag första gången kom i kontakt med det här bandet men jag återkommer ofta till spellistan där deras äldre låtar ligger. Dock tycker jag de nyare låtarna är minst lika bra, det här är ett band som förtjänat sin framgång.
