Plats: Lilla scenen
Längd: Cirka 1 timme
I tio år har unga poeter stått vid Dramatenscenen och skanderat ut sitt högst personliga budskap. Med vass tunga, individualitet och mycken svärta har de formulerat sin samtid och satt finger på det som är fel med dagens Sverige. I tisdags kväll firade Spoken Word Dramaten tio år genom att bjuda in ett gäng talangfulla unga poeter, hungriga att grilla sin publik med dräpande, plågsamma sanningar om kapitalism, sexism och dödsångest. Till sin hjälp har de bandet Partiet som själva mellan akterna sjunger och spelar om brun politik och pinsamheter.
Spoken Word Dramaten har länge bland yngre varit en het potatis. Sedan 2009 då man för första gången slog upp dörrarna till Dramatens lilla scen har man sålt för fullt hus. Och tisdagskvällen var inte ett undantag.
På scenen ser vi Farhiya Feysal, Linköpingspoet, Charlotte Jansdotter, etablerad Uppsalapoet , Rene Lobos tidigare grovt kriminell som under sin fängelsevistelse upptäckte sin passion för skrivandet och poesin, Oskar Hanska som är en av Sveriges mesta estradpoeter, Sara Nazari som uppträtt på Unga Klara med sin poesi om hjärtat och smärtan. Och Partiet som totalt gjort över 300 spelningar i elva länder runt om i världen. Inom svensk reggaescen är Partiet ett stort namn.
Det är både naket och utelämnande, politisk och direkt. Jag imponeras av unga Farhiya Feysal som med sin smärtsamma rhyme och spännande ordcharader berättar om orättvisor och strukturer som begränsar oss människor beroende på hudfärg/bakgrund/klass att kunna delta. Med versen Kapitalism fångar hon mig i sitt nät. Vet du mitt namn? “Jag släpper många bomber, jag är era normer. Vet du mitt namn?” Mitt i prick beskriver hon kapitalismen destruktiva sidor.
Oskar Hanska är grym poet som varje gång han står vid mikrofonstativet rullar ut en flera meter lång pappersrulle, lite grann som jultomtens önskelista till Julafton. Och så börjar han läsa. Med frenesi och ilska skanderar han ut om historien om Peter och vargen – om skämtet som aldrig var roligt och om skratten som sätter sig i halsen.
Charlotte Jansdotter berättar personligt om människor hon förlorat, om sorg och smärta, tunga känslor att bära. En bit kallas för Blommor och där och då förtäljer hon om sin morfar/farfar som plötsligt går bort och hur det skapar ett stort tomrum i hennes liv. Mycket träffsäkert är detta om hur det är att bearbeta en bortgången närstående och hur döden plötsligt blir i ens vardag blir närvarande.
Partiet lättar upp stämningen med sång och musik om brun politik och det pinsamma – om inhuman flyktingpolitik och föraktet mot oliktänkande. Bandet fungerar som en välbehövlig andningspaus mellan tungvikare-duellerna. De skänker till tillställningen humor och energi. Det är element som behövs för att vi faktiskt ska orka lyssna.
Kvällen bjuder på personligt bitar, kraftfull poesi framförd av sex riktiga talanger. Med Spoken Word Dramaten tydliggörs kulturens verkliga sprängkraft. Med poesin och musiken som vapen kan vi rasera murar, öppna stängda ögon och sätta spotlightljuset mot det som sällan syns eller talas om. Kvällen ger mig hoppet åter, hoppet om att framtiden är vår att tämja och bara vi fortsätter likt de modiga poeterna för kvällen att visa på vår individualitet, våra svagheter och skavanker och att vi kämpar för det goda i världen, en demokrati värd namnet – så kommer allt att bli bra.
Jag tackar Spoken Word Dramaten för att införliva denna varma känsla av välbehag. Snart syns vi igen.
