En av de mest långlivade tvekamperna – som dessutom aldrig tycks se en vägs ände – är fighten mellan fin- och fulkultur. Låt oss ta ett litet grepp om denna krutdurk.
Skyttegravar sedan urminnes tider
När vi talar om konst, kultur och litteratur finns det sedan urminnes tider ett inte alltför brett fält mellan två skyttegravar inom vilka finkulturens smaksäkra väktare håller stånd mot fulkulturens obrydda bärsäkrargångare.
Spelvärldens ful- och finkultur
Lyx och välstånd har aldrig varit ett kriterium för finkultur, snarare tvärtom. Ett casino präglas många gånger av en lyx utan dess like men ses snarare som något osmakligt. Lägg därtill nätcasino som slagit igenom med kraft på senare år och där man hos starka varumärken som karamba.com kan finna en hel del spel som säkerligen strävar efter att locka finkulturella konsumenter. Online casino-fenomenet gör dock spelandet än mer folkligt och tillgängligt och tar därmed ett större steg bort från finkulturen, där vi snarare finner spel som bridge och schack. Spel som kräver en hel del förmåga för att du ska bli riktigt bra, det vill säga inte tillgängligt att förstå för alla. Dessutom är dessa spel inte omgärdade av lyx eller drömmen om de stora vinsterna och – framförallt – är turen i stort sett raderad till förmån för förmåga.
Behärska versmåtten
Inom finkulturen är de stora skaparna de som behärskar olika versmått till fullo och sedan bryter ny mark för att förnya dem genom medvetna ändringar, vilka av de som förstår finkulturen kan upptäckas i form av nya perspektiv och konstnärliga paradigmskiften. Det handlar om en förståelse som kräver utbildning, snille och smak efter redan etablerade normer som kan vara svårtillgängliga för de som inte har utbildningen. Givetvis är det ingen formell objektivitet, eftersom den ju inte skulle kunna existera då finkulturen dessutom skulle bli synlig för alla, men det är ett fenomen för de som förstår. Finkultur handlar ofta om modern och svårtillgänglig konstmusik, flerdimensionella historier av de stora klassiska författarna, och skribenter inom smala nischer, där det krävs en hel del för åskådaren att kunna ta till sig verken.
Enkelt och folkligt
Fulkulturen definieras som finkulturens absoluta motsats. Versmåtten är inte avgörande och tveksamt om de ens är tillämpliga i fulkulturens endimensionella poem eller smäckra ballader. Där handlar det om att skriva från hjärtat, men kanske inte med hjärnan. En låtskrivare behöver inte vara medveten om ett rim hör till ett versmått eller ens att det bryter mot ett existerande versmått. Det ska rimma helt enkelt, om det så är ett nödrim. Det viktiga är att det passar ihop med en melodi och går in i lyssnarnas hjärtan. Det är det enkla, det folkliga och det som många kan ta till sig, utan att egentligen behöva fundera eller analysera över vad det är man tar till sig. Det omedelbara. Buskis är ett bra exempel på en teater- och humorform som anses vara lite av definitionen av fulkultur. Dagens stjärnor på buskishimlen är duon Stefan och Krister, vilka sätter upp shower med stora gester där man gärna använder sig av underlivshumor, vilket ofta ses som absolut förbjudet i det finkulturella rummet. Dansbandsmusik är ett annat typiskt fulkulturfenomen där texter och melodier går rakt in i hjärtat och är skrivna för att beröra det stora flertalet, utan att det ska behöva analyseras så in i bomben.
Historiens gång kan förändra
Historiens gång är nog det enda som i grunden kan plocka upp något ur fulkulturskytteraven för att släppa ned i finkulturgraven. Ett sådant exempel är Carl-Michael Bellmans många gånger skabrösa och chockerande visor i slutet av 1700-talet som då sågs som fulkultur, men idag får anses som finkultur. Ett annat fenomen är jazzen som slog igenom som något mycket ungdomligt, folkligt, farligt och fult, men numera tillhör den absoluta finkulturen. Diskussionen om vad som är ful – respektive finkultur kommer nog aldrig dö. Däremot kan fulkulturella fenomen leva vidare i finkulturell form, bara åren får gå.