Kulturkritik – att journalister skriver om litteratur, film, musik, teater med mera och fotografer fotograferar blir mer och mer något som bara den som har råd att betala en prenumeration på en papperstidning kan få tillgång till. Mer och mer hindrar kultur- eller underhållningsdistributörerna journalister att recensera och/eller bevaka kultur/nöje som inte kommer från prenumerationsbaserade redaktioner.
En marknadschef på ett filmbolag formulerade det så här: ”Vi är ett vinstdrivande företag och förbehåller oss rätten att välja vem som ska få se våra filmer före premiär.”
Ja givetvis kan vi inte kräva att den som distribuerar kultur eller underhållning ska drivas av ideella mål. Men hur tänker journalister och redaktioner? Är det acceptabelt att distributörer handplockar vem som ska bevaka kulturen?
Johan Hilton från Dagens Nyheters kulturredaktion skriver den 14 mars 2019 om hur teaterkritiken mer och mer uppfattas som teatrarnas marknadsavdelningars förlängda arm. Han skriver om hur marknadsavdelningar kan försöka påverka vilken journalist som skickas ut för att recensera.
En pressansvarig på ett filmbolag skriver i ett mail att de prioriterar tryckta tidningar, radio och tv, med andra ord medier som kräver kunder som har råd att prenumera. Med undantag då av Sveriges Television och Sveriges Radio som vi alla betalar till via skattsedeln och tv-bolag som tv4 vi betalar genom att se på deras reklam. Men ofta krävs det betald inloggning för att komma åt en hel del av deras material också. (Inte SVT förstås).
Det är en obehaglig utveckling. Kulturmagasinet KB (kulturbloggen) kräver ingen prenumerationsavgift och vi har inte heller en målgrupp som behöver känna till extremt mycket kulturhistoria. Vi är registrerade med ansvarig utgivare, vilket betyder att vi är som vilket journalistiska redaktionella produkt som helst. Flera av oss som skriver här, som jag, är medlem i många år tillbaka i Svenska journalistförbundet.
Teater-, film- och musikrecensioner i de prenumerationsbaserad DN och Svenska Dagbladet är oftast fyllda av hänvisningar till tidigare verk av kulturarbetaren som recenseras och för att få ut maximalt av den recensioner krävs en hel del kunskap. Jag ser inte det som något fel. Det är en viktig del av kulturkritiken. Men den kulturkritik som vi har här på Kulturmagasinet KB har en annan målgrupp. En film ska kunna recenseras utan att jämföras med fem tidigare filmer av samma regissör och den som läser recensionen ska inte behöva ha sett filmer sedan fyrtio år tillbaka. Ja lite överdrivet beskrivet, men jag förutsätter att ni kan tänka lite metaforiskt.
Finns det någon solidaritet bland journalister för att hindra denna utveckling, att kulturdistributörer vill mer och mer handplocka kritiker och journalister? Eller är det som handplockas så nöjda med sin konkurrensfördel att de inte vill agera och göra motstånd? Eller tycker svenska journalister att det är som det ska vara, tycker det att kultur är vinstdrivande projekt som ska få välja vem som ska bevaka dem?
Självklart är det inget att säga om att den som distribuerar kultur vill ha viss kontroll på vem som bjuds in. Men redaktioner borde inte bedömas efter om de har prenumeranter eller intäkter genom vår skattsedel. Är det en journalistisk redaktion med ansvarig utgivare, hyggligt många läsare/målgrupp med medlemmar i Svenska Journalistförbundet och eventuellt Svenska teaterkritikers förening eller filmkritikernas förening – då borde de räcka för att kunna bevaka kultur.