Omslag Pelle Sjödén
Titel: 1968 – Revolutionens rytmer (En berättelse om hur musik och uppror skakade världsordningen.)
Författare: Håkan Thörn
Förlag: Daidalos
ISBN 9789171735416
Boksläppet ägde rum på Pustervik i Göteborg i mitten på juni. Det ingick i programserien Talk is cheap med Olav Furmarola Unsgaard som värd. Förutom sociologen Håkan Thörn, medverkade musikern Nikke Ström (som jag råkar ha intervjuat) och vältalige journalisten Ina Lundström. Vi bjöds på illustrativa musikexempel och snärtiga utläggningar från scen. Den utflyttade värmlänningen Ström kunde förtälja att han, detta mytomspunna årtal ett halvt sekel tillbaka i tiden, redan var ordförande i en lokal FNL-grupp. Bokens författare är för ung för att ha varit med om någon rörelse -68, liksom är fallet för undertecknad. Professor Thörn minns teveserien The Monkees och möjligen två svarta knutna handskar på prispallen i Mexico-OS. Jag som är några år äldre kan bara tillfoga ungdomsradions Tio i topp. Minns också tolv år senare att studiekamrat till mig på folkhögskola, skrev uppsats om proteströrelserna i Europa som fick genomslag under ett konfliktfyllt år, ett år förknippat med uppror mot orättvisor och en repressiv maktapparat.
Thörn påpekar att han är en passionerad musiklyssnare, vilket resulterat i en tidigare karriär som recensent. När dottern frågade om en lista över just 1968, då fick han avgörande impulsen till att börja forska om jubileumsåret. Visade sig att ingen tidigare fusionerat den tidens rebelliska rörelser med musik vars syfte blev att kanalisera och kommunicera med mottagarna. Musiken i boken fungerar som energigivare, förmedlar frihetsbudskap, går i polemik mot etablissemanget och hyllar både gränslös kärlek och (tragiskt nog) droger. Tack vare valet av artister/ grupper, sådana som gjorde avtryck som subversiva krafter eller blev anlitade som sådana, utspelas merparten av skeendet mellan pärmarna i ett våldsamt USA med skarpa motsättningar.
Till bokens främsta förtjänster hör det minutiösa redovisandet av medborgarrättsrörelsens aktiviteter, Black Power och hur Svarta pantrarna formas och formerar sig. 1968 redogör i detalj för hur brutalt makten agerade vid återkommande demonstrationer. Skrämmande många offer i sammanstötningar, där demonstranter ansågs vara uppviglare, påstods rent av vara delaktiga i ett inbördeskrig. 329 upplopp, som kom att kallas ”race riots”, registrerades under fyra år på 60-talet, vilket är statistik som saknar motsvarighet i landets historia. Skarpskjutande polis/ militär och rättsapparaten såg även ockupationer och protestmöten (exempelvis när MC5 spelade i Chicago under Demokraternas konvent) som legitima tillfällen att använda chockerande övervåld.
Läsaren ges informativ bakgrund till de strömningar som exploderade i omtalade motståndshandlingar bland studenter och hippies, vänsterradikaler och drogförespråkare, förtryckta minoriteter och kvinnorörelsen. Intressant nog ägnas därtill ett kapitel om olika proteströrelser i liknande anda några decennier framåt, så som fredsrörelsen, miljöivrare, WTO-protesterande och klimathot-förespråkare. Ideologierna som vägledde ”tröskas” igenom, vilket innebär att både Freud och Marcuse (revolterande studenters favoritfilosof) får rejält med utrymme, liksom Abe Hoffman, Martin Luther King och flera tänkare inom de svartas olika organisationer. Boken på närmare fyrahundra sidor – inklusive tidslinje, lista på hundra skivor, personregister samt omfattande notapparat – är indelad i nio fullmatade kapitel. När kronologin över nyheter studeras, blir det märkbart att studentprotester med blodiga konsekvenser var ett globalt fenomen, inträffade även i Asien, Sydamerika och Afrika.
Thörns grepp är som nämnts att ge relief åt mycket av den symbolmättade musik som skrev detta år, antingen för att opponera mot konsumtionssamhället, kriget i Vietnam, segregation, rasism, exploatering av människor eller dylika missförhållanden. Ledande artister med inflytande kunde, likt tvetydiga James Brown vars Say It Loud , I´m Black And I´m Proud rönte stor uppmärksamhet, också bli ett vapen i kampen genom att deras musik användes. Sverige förekommer sparsamt. I princip enda inhemska grupp som behandlas är International Harvester(featuring Tomas Tidholm), som något år senare ombildades och döptes om till Träd, Gräs och Stenar. Ska dock understrykas att Thörn inledningsvis återger de två största nyheterna i svensk morgonpress när året bara hunnit bli några dagar gammalt: Ambassadör från USA träffas av ägg utanför riksdagen och Jimi Hendrix demolerar hotellrum i Göteborg.
Utöver de musikskapare jag bara snuddat vid, berättar Thörn ingående om det råa, adrenalinstinna och högljudda soundet från den vita Detroit-scenen vars motarbetade förgrundsgestalter blev just Mc5, jämte Stooges ( skivkontrakt detta år) och i viss mån Alice Cooper och Ted Nugent. Buffalo Springfield och deras For What´s It Worth är självklart med, liksom Nina Simone vars kompromisslösa arbete för svartas rättigheter intensifierades efter mordet på Martin Luther King (framförde lång låt live om dådet några dygn senare) och empatiska vissjungande aktivisten Joan Baez (som ju sågs i fin form på Skeppsholmen för några år sedan). Ytterligare tunga namn som finns inskrivna i sitt sammanhang är bland andra Aretha Franklin, Bob Dylan, the Doors/ Jim Morrison, Jefferson Airplane, Janis Joplin Greatful Dead, Sly & The Family Stone och ursprungsbefolkningens ambassadör Buffey Saint-Marie.
Om Bob Dylan som sammanbindande länk och ofrivillig brobyggare: ” Framför allt förkroppsligade han de många förbindelser som nu uppstod mellan disparata kulturella och politiska uttryck – mellan folkmusik och rock, melan den gamla och nya vänstern, mellan den svarta medborgarrättsrörelsen och den vita fredsrörelsen…mellan beatgenerationens individualistiska frihetstörst och hippierörelsens utopiska frihetsdrömmar.” (sid. 122)
Ber om ursäkt för att jag delvis begått samma misstag som författaren, vilket består i att referera på bekostnad av värderande omdömen. I möjligaste mån har den akademiska sakprosan undvikits. Tack och lov för det! Men texten blir ändå ganska ofta kompakt, emellanåt saknar språket den snärtiga stringens som var närvarande i samtalen under boksläppet. De många citaten, teserna och den gedigna faktainsamlingen; gör framställningen en smula överlastad. Mer av egna reflektioner och kommentarer hade underlättat. Och det är många förkortningar att hålla reda på. Redaktören borde ha gett fler anvisningar till författaren att luckra upp språket. Ska absolut inte påstå att boken känts tråkig, däremot hävda att den har sina tröga stunder. Jag applåderar det originella uppslaget och att en hängiven professor bemödade sig om att genomföra sitt drömprojekt(?). Korrekturläsningen är inte klanderfri, upptäckte att ord missats på några ställen plus två felaktiga uppgifter. Bobby Byrd som spelade keyboards, sjöng (Famous Flames med mera) och skrev flera hits åt James Brown, påstås vara trummis hos ”soul-gudfadern” och för vara korrekt heter öppningslåten Rambling Rose på ikonförklarade skivan Kick Out The Jams. Konklusion blir inte enbart positiv. 1968 – Revolutionens rytmer bringar läsarna relevant kunskap med sin fyndiga sammansmältning av undergroundpolitik och musikalisk energi, fast är man ovan vid populärvetenskapliga texter ska man för att inte storkna, låta bli att ta till sig alla kapitel utan uppehåll.