En lång, solig dag slutade på Kulturhustaket. Eller KulturhusTaket som det stod på biljetten.
Handen på hjärtat visste jag inte att det var förhandsvisning av Man tänker sitt. En film av samma killar som gjorde Farväl Falkenberg, Henrik Hellström och Fredrik Wenzell.
Vi får möta världen ur elvaårige Sebbes ögon. Vi får se det han ser och vi får veta vad han tänker. Inget mer. Filmupplevelsen är innerligt frustrerande och stundtals plågsam. Den är obegriplig och konstig. Det som fängslar är vackra bilder, en poetiskt lagd berättare och förhoppningen att allt skall falla på plats till slut.
Det är först efter filmen som jag kommer ihåg att det ofta var så här vara barn. Åskådare till en värld som ibland var omöjlig att förstå (ibland). För mig blev filmen en påminnelse om hur obegriplig vuxenvärlden ibland tedde sig.
Så långt filmen. Den andra delen av upplevelsen var ju Kulturhusets tak. Inte illa att kunna sitta långt ovanför stan, umgås med vänner och se en film.
En del av utsikten:
Länkar om Man tänker sitt: www.mantankersitt.se
Läs även andra bloggares åsikter om Kulturhuset, film på taket, Man tänker sitt, recension, smygpremiär