Foto Lina Ikse
All min kärlek –fritt efter Nina Hemmingsson
Regi: Anders Friberg
Manus: Helena Gezelius och Sara Kling (baserat främst på tre böcker av Hemmingsson)
Scenografi & kostym: Heidi Sakkonen
Koreografi: Josefina Samuelsson & Julia Sjönneby
Ljus: Beate Persdotter Löken
Musik: Anna-Maria Engberg
Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 24/3
Premiär 9/2 2018
Serietecknare som riktar sig till vuxna är något av en specialitet för denna vitala frigrupp, vilket passar mig, en novis avseende nämnda blomstrande subkultur. Har tidigare sett dem göra frodig teater av så kallade grafiska romaner, skapade av Hanna Pettersson och Liv Strömquist. För Kulturbloggen har jag därtill recenserat verk hos Teater Tamauer, med litterär förlaga från omtalade Lena Andersson och Jessica Schefauer. Utmärkande för Hemmingsson är hennes drastiska turnerande av misslyckade konversationer, de blixtsnabba kasten mellan samtalsämnen och anmärkningsvärt vulgära inslag. När trion på scen adderar ett fysiskt utspel, som stryker under snärtiga repliker, erbjuds vi många förlösande skratt.
På väg in i salongen berättar jag för en vän, tillika van premiärbesökare, att föreställningens längd uppges till två timmar. Han närmast chockas, gör sig beredd att gå i paus. Men tiden går fort fram och han bestämmer sig, utan tvekan för att stanna kvar. Ett gott betyg till regissören således, vars handlag får bra snurr på situationskomiken. En poäng i sammanhanget är att Friberg är enda man i den personalstyrka som ligger bakom All min kärlek. Efter paus är man på väg att upprepa sig, riskerar gå på tomgång. Vilken lättnad då att ensemblen klarar att upprätthålla publikens engagemang. Det hackar aldrig! Hela tiden levereras nya drastiska uttalanden, dråpliga vändningar och tänkvärda betraktelser. Seriestrippar är tacksamt stoff.
Två koreografer ser till att sketcherna gå på högvarv med kompletterande kroppsuttryck. Skådespelarna är extremt skickliga på att ackompanjera repliker med effektiva miner och gester. Det skuttas och dansas , viftas på armar likt shamaner, knäpps med fingrar och tas spjärn mot den långa bardisk som utgör enda scenografi. Lika viktigt är förstås att tajmingen sitter perfekt, vilket den gör. Hur replikerna låter, hur de agerande modulerar sina röster, är i en normkritisk könsöverskridande text av största vikt. I denna gren excellerar Helena Gezelius, Sara Klingvall och nytillskottet(?) Eddie Mio Larsson. Det är en samtrimmad trio som tar alla chanser att göra sig lustiga på framför allt beskäftiga herrars bekostnad. Musiken av Anna-Maria Engberg förmedlar diffust en cabaretkänsla, med toner som påminner om vals och tango. Ska verkligen betonas att det är mycket kroppsligt.
Som ensamhushåll kan jag inte låta bli att göra en reflektion. Att döma av Hemmingssons psykologiserande, är det ett under att människor vill bo under samma tak och bilda familj. Hur kommer det sig att tvåsamhet är en så stark drivkraft, trots att olikheterna emellan oss är gigantiska? Så mycket missförstånd och olika behov, oavsett om det gäller semesterplaner eller val av gemensam film. Vad som är mest frapperande: att karaktärerna som skissartat gestaltas, beter sig som om de talar skilda språk. Med humor som vapen vill Hemmingsson väcka debatt. Hon har en agenda som bottnar i en feministisk ideologi, möjligen också politiska lösningar.
Enligt pressutskicket kretsar All min kärlek kring sådant som jakten på lycka och att hitta den rätte. Vidare det problematiska i att finna sig själv, till och med älska sig själv. Tillstånd av tomhet och depression tas upp i ett kvickt och hämningslöst manus. Blev ganska överraskad av att collaget kryddats med osedvanligt hög frekvens av fula ord. Hysteriskt kul med upprördheten över att en specialbeställd dildo slarvades bort av Posten. En slagfärdig humorspäckad föreställning väl värd ett besök!
Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Eddie Mio Larsson