På nyårsdagen, 1 januari 2018, har den sista säsongen av Bron premiär i SVT. Denna sista säsong av den kritiker-hyllade svensk-danska gemensamma produktionen innehållet åtta avsnitt.
En kvinna mördas brutalt vid brofästet på Pepparholmen. Det visar sig att offret är Margrethe Thormod, generaldirektör för Migrationsverket i Köpenhamn, och kanske finns motivet att hitta i en skandal runt en uppmärksammad utvisning som nyligen drabbat Margrethe personligen. Henrik Sabroe (Thure Lindhardt) börjar utreda det makabra mordet tillsammans med sin danska kollega Jonas Mandrup (Michael Birkkjaer).
Henrik saknar sin kollega och vän Saga Norén (Sofia Helin) som sitter på kvinnoanstalten i Ystad, dömd för mord på sin mamma. Han hälsar på henne så ofta han får och vill att hon ska hjälpa honom med det nya fallet, men Saga påpekar att hon inte är polis längre och kan därför inte hjälpa honom. Detsamma gäller Henriks försvunna barn; Saga kan inte hjälpa till och Henrik är nära att ge upp sökandet.
Kulturbloggen har sett de fyra första avsnitten av säsong 4 när detta skrivs. Bron har både rosats och risats för Sofia Helins karaktärer Saga. Poliskvinnan Saga har funktionshindret Asperger men hur trovärdig är den gestaltning som görs? Flera av mina nära vänner har fått den diagnosen och för mig är den tolkning av rollen som Sofia Helin gör på gränsen till lyteskomik. Jag blir irriterad när Asperger skildras så överdrivet. Å andra sidan är det positivt att visa att människor med diagnoser kan ha viktiga arbeten.
Denna överdrift i hur Saga skildras märks främst i första avsnittet – det tonas ned något i de följande avsnitten.
Det som gör serien Bron så bra är inte dess kriminalgåta utan hur samhället och människorna skildras. Bron 4 har alla dessa viktiga aspekter. Efter att ha sett fyra avsnitt kan jag knappt hålla mig tills jag får se fortsättningen. Det är ett gott betyg, eller hur?