Titel:Den okuvliga friheten
Författare: Per Anders Fogelström (inledning av Karl-Olof Andersson)
Förlag: Stockholmia förlag
ISBN: 978-91-7031-296-0
I samband med hundraårsminnet av Per Anders Fogelströms födelse 1917 har Stockholmia förlag gett ut ett aldrig tidigare publicerat manus, skrivet av den unge Fogelström 1939 just innan kriget bröt ut. Att romanen refuserades tolkade författaren då som att förläggaren inte vågade ge ut boken, en skarp inlaga mot fascism i alla dess former – budskapet i den fiktiva handlingen är kristallklart, eller snarare övertydligt, även för dagens läsare.
Per Anders Fogelström räknas som en av 1900-talets stora författare, sett till hur lästa och älskade hans verk blivit. Framför allt kanske det gäller serien ”Stad” som blivit någon av en litterär historieklassiker, ansedd som lämplig lektyr för allt ifrån bångstyriga högstadieelever till nyanlända på sfi-kurser. I de här sammanhangen brukar Fogelströms språk framhållas som föredömligt enkelt och rakt. Och möjligen är det just det till synes enkla som gjort att han kanske betraktas som en mindre spännande författare av andra?
I den mycket intressanta och kunniga inledningen till ”Den okuvliga friheten” slår författaren Karl-Olof Andersson fast att när nu Stockholmia förlag, i samarbete med Sällskapet Per Anders Fogelströms vänner, ger ut boken sker det främst utifrån dess värde som ett tidsdokument: ”ett vittnesmål om ungdomligt engagemang mot ett ont i den tidens värld, som nu åter är sorgligt aktuellt.”
Boken är, till skillnad från mycket av Fogelströms senare skrivna – och utgivna – böcker helt fiktiv. Handlingen rör sig i en framtid, som då låg skrämmande nära. Den utspelar sig under tre dagar med fem års intervall, det första året är 1942. Grannlandet är en diktatur som styrs med järnhand av Ledaren. Att det är Hitler och nazistpartiet som det handlar om är inte på något vis dolt.
Till bokens förtjänster hör det som senare känns igen i Fogelströms böcker. De kollektiva skildringarna, det breda persongalleriet, förmågan att med djup medkänsla gestalta personliga öden utan att någon av romanfigurerna tar över. I stället blir det något annat som är det självklart centrala, som staden Stockholm redan i ”Mina drömmars stad”. I den aktuella boken blir det i stället Tiden.
”Tiden” blir också det som tynger läsandet. Och då handlar det inte om det bitvis ålderdomliga språket, med gamla verbformer, som utgivarna med rätta medvetet låtit vara kvar. Det som gör boken svår att ta till sig boken är att tidsandan så tydligt satt sin prägling på skildringen att den känns främmande.
För allt tal om paralleller till vår tid till trots, den tid då ”Den okuvliga friheten” skrevs var i brist på bättre ord så oerhört mycket mer politisk än vår. I det stora grannlandet som skildras i boken, alltså verklighetens Tyskland, var det till exempel vanligt att åren innan ta med sig en flagga till badstranden för att visa sin politiska tillhörighet. Utan att tycka att socialdemokrater är särskilt skumma skulle åtminstone jag flytta min filt om någon i närheten slog sig ned med en SAP-flagga på stranden i dag.
Det som känns obehagligt bekant är dock orden då Fogelström lånat sin penna åt Ledaren, för hans bok ”Min vilja och lag”. Talet om raser, judehatet, om ”att skaffa fram ett vapen som vår ras ska svinga då det bryter fram genom världen och tar sitt naturliga herrevälde” eller om ”det ariska ljusets väktare”. Fogelströms parodi på ”Mein kampf” och rasisters högstämda tal skulle vara enbart komisk om tankegångarna ledde till den stora katastrofen bara några år senare.
Den sortens värderingar och formuleringar som boken lyfter känns lika unkna nu som då, skillnaden är att de i dag mest förekommer hos ljusskygga anonyma hatare på nätet. Att de inte utgör något slags statsideologi har vi många att tacka mycket för, inte minst humanister som Per Anders Fogelström.