Danny Brown
2
Migos
3
Frank Ocean
4
Jag vill beskriva det som en trestegsraket där Danny Brown – uppvärmare nummer ett – med sin aggressiva rap är först ut. Han har både tidpunkten och den trötta publiken emot sig. Det är ett bisarrt val från festivalen att låta denna Detroit- baserade rappare få spela som andra akt för dagen, strax efter tre på förmiddagen. Hans monotona musik behöver en engagerad publik och ett bokstavligt talat mörker som kan rama in hans iskalla toner och hemska berättelser om droger, förtryck och politisk orättvisa.
Såpbubblor, videoprojektioner och gallskrik. Migos tar i från tårna och upp, ger sitt allt till publiken som nu är något mer berusad och fit for fight. Det är fascinerande hur dessa Atlanta-stationerade rappare har kunnat blivit så stora och på så kort tid. Deras musik är långt ifrån enkel. Det är experimentell hip hop, en labyrint av spännande läten, lek med konventioner och rapmusik i 180 som inte verkar ha något slut. Quavo, Takeoff, och Offset har sedan början av 10-talet hörts och setts i alla sammanhang. Trion har släppt 15 mixtapes och två egna album, nu senast omtalade Culture bestående av 13 galna upptåg. Migos styrka är deras samspel. De lyckas inbilla i alla fall mig om att allt är improvisation när det i själva verket är högst genomtänkt och precist. Men det är inte alltid den knepiga musiken når fram denna soliga torsdagseftermiddag. Migos får trots ambitionen nöja sig med att först och främst fylla platsen som uppvärmare nummer två till kvällens verkliga bombnedslag Frank Ocean.
In i det sista tvekar jag om han alls ska dyka upp. För fem år sedan bokade festivalen Frank men i sista stund hoppade han av. I år har Frank ställt in stora spelningar på festivaler som Primavera, Sasquatch! och Hang Out. Så det är inte konstigt att en känner viss mått av nervositet.
Med spänning står vi där och trampar frenetiskt i gruset. Tiden går. Fem minuter blir till tio som blir till femton. Efter en tjugo minuters försening äntrar han scenen. Det är nu raketen tar fart på riktigt. Frank bär en vit t-shirt med tryckt ironisk drogpropaganda. Texten på hans rygg jämför spelet Pacman med pillerknaprande homo sapiens. Frank ger ett extremt avslappnat intryck. I de två första låtarna står han helt ensam på scen och sjunger. Det är avskalat och enkelt. Vid flertal tillfällen avbryter han sin sång. Han har tappat bort texten eller gjort en miss som vi i publiken knappast noterat om det inte vore för Franks ärlighet och perfektionistiska läggning. Men detta skadar inte helhetsintrycket utan bidrar snarare till att ge oss en mänskligare bild av Frank , ett musikalisk geni som aldrig ger ifrån sig något halvdant.
Under kvällens gång följer en kameraman efter Frank. Videoprojektionerna i bakgrunden som smidigt växlar mellan skakig kamera, svart-vit eller brusig bild förstärker känslan av att befinna sig mitt i en musikvideo. Det är ett unikt scenuttryck med en lika unik artist i centrum. Efter en fin Solo kommer orkestern in och backar upp Frank. Forest Gump och Self Control är vackra partier som blir än mer magnifika med stråkar. En känslosam Frank sätter sig ner på golvet och börjar spela på sitt minipiano. Med enkla medel skapas en närvaro och ett engagemang hos publiken. Det är både innerligt och smakfullt. I Wither öppnar sig en molnbeklädd himmel i laserljusets sken och i Nikes omvandlas stadsparken till en kareokebar där exalterade och tårögda flickor och pojkar sjunger med efter noter till sången om trasig kärlek. Som avslut hör vi Pyramids, en tio minuter lång harang om den svarta kvinnan som degraderades från drottning till särling. En uppenbar parallell till vår samtid och den svarta kvinnans idag låga status. Det är ett utmärkt slut på en känslosam konsertupplevelse med en Frank som bara blir bättre och bättre för vart år som går, som ett riktigt fint vin.