Tankar om En Midsommarnattsdröm på Lilla Shakespeareteatern i Lund

En Midsommarnattsdröm

Av William Shakespeare
Originaltitel: A Midsummer Night’s Dream
Översättning: Göran O Eriksson
Regi: Sigrid Nilsson
Premiär på Lilla Shakespeareteatern, Stenkrossen, 21 juni 2017

Vad är mer svenskt än en lång ljus midsommarnatt? Jag vet inte William Shakespeare hade den svenska midsommarnatten nånstans i sitt bakhuvud när han i slutet av 1500-talet skrev En midsommarnattsdröm. Liksom många av Shakespeares klassiska verk är temat även denna gång mer eller mindre besvarad kärlek, svartsjuk, avundsjuka och sorg.

Lilla Shakespeareteatern tar Shakespeares originaltanke och kryddar med några stänk av Dalarna. Stenkrossens innergård förvandlas till den grekiska antiken uppblandad med estetiken från en svensk dansbana någon på 20-talet. I skuggorna anar vi trolska väsen, vildblommor doftar och folkmusiken sveper folk upp på dansbanan. I jakten på kärleken förvandlas vänner till konkurrenter och ingen vet vad morgonen bär i sitt sköte.

En Midsommarnattsdröm är en rätt rörig historia med i alla fall fyra parallella historier. Hertigen av Athen skall gifta sig med amazonernas drottning, Demetrius, Hermia, Lysandra och Helena dansar i intrikat kärlekskvartett, älvkungen manipulerar samtliga och en samling amatörer repeterar en pjäs de hoppas få uppföra på hertigens bröllop. I början hade jag svårt att hänga med i svängarna, speciellt då samtlig skådespelare har minst två roller, men på något sätt fick ensemblen allt att flyta på.

Pjäsen spelas utomhus på en asfalterad gård, prydd med en dansbana, några höbalar och ett antal blomkrukor som jag fortfarande inte förstår om de var en del av dekoren eller de bara fanns där. Storleken på gården gör att kontakten mellan skådespelare och publik ibland tappas bort och avsaknaden av högtalaranläggning gör att vissa repliker faktiskt är svåra att uppfatta. Scenens utformning är en kalkylerad risk, vilket manifesteras av den bil som körde över den, men trots allt fungerar den bättre än jag trodde när jag först såg den.

I en jämn ensemble lyser Amanda Svensson i rollen som Puck klarast. Puck blir i Svenssons tolkning ett busigt väsen som på ett lagomt inkompetent sätt tar hand om den praktiska delen av älvakungen Oberons ränker. Jag blir även väldigt förtjust i hur Ulla Hallgren gestaltar arbetaren Botten.

Tre folkmusiker i traditionella dräkter framför all musik och pjäsens mest magiska stund är när de tre tillsammans med ensemblen spelar och sjunger Titanias vaggvisa. Det är vackert, stämningsfullt och oväntat och jag kommer på mig själv med att vilja ha fler nummer med sång och musik.

I rollerna:
Clara Ahlberg – Hermia, Snut, Senapskorn
Ulla Hallström – Botten, Egeus
Jacob Klingberg – Oberon, Teseus
Andromeda Lundén – Lysandra, Flöjt, Mal
Johannes Löf – Demetrius, Kvitten, Spindelväv
Emelie Rietz – Helena, Snugg, Ärtblomma
Amanda Svensson – Puck, Filostrat
Josefin Waldenström – Titania, Hippolyta

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Text: Peter Johansson