Vänner för livet
Betyg 3
Svensk biopremiär den 9 september 2016
Filmen i regi av Cesc Gay har klassats som årets bästa spanska film. Den har fått många utmärkelser både för handling och skådespelarnas , Ricardo Darin och Javier Cámaras insatser.
Julian , bosatt i Barcelona och dödssjuk i cancer får besök av sin gamla barndomsvän Tomás. De har inte träffats på många år och den vänskap de en gång hade sätts på prov. Tomás som lever i Kanada med sin familj har motvilligt rest till sin sjuka vän på uppmaning av sin fru. En lång resa från en annan världsdel och ett annat liv.
Vännerna är mycket olika. Medan Julian är och har varit den drivande och utagerande är Tomás lugn, försiktig och iakttagande. Julian har stoppat all behandling av sin cancer. Han vet att behandlingen är lönlös och han har krävt besked av sin läkare. Han konfronterar alla med sin blivande död. Han kräver en reaktion av omgivningen. En reaktion som omgivningen inte är beredd att ge. Han driver saker till sin spets. På restaurangen gör han upp med sina gamla vänner. På begravningsbyrån beställer han sin egen begravning. Många dråpliga situationer uppstår. Vännen Tomás blir åskådaren som försöker jämka och släta över Juliens utspel.
Julian visar inte mycket känslor mot sin vän. Han kämpar för att hålla sin fasad. Självklart kräver han allt och vem kan säga nej till någon som befinner sig i dödens väntrum. Sina känslor inför avsked från livet visar han genom omsorgen om sin stora hund Truman. När han skall adoptera bort Truman gråter han hjärtskärande. Truman har en av huvudrollerna i denna film.
Jag tycker att det är en bra historia med fina skådespelare. Filmen är gjord som en lite underfundig komedi. Om vänskapen har återuppstått efter alla år så gestaltas den humoristiskt. Som åskådare får man ingen förklaring vari vänskapen består. Vänskapen visas genom kramar och gliringar mer än att de båda vännerna talar med varandra. Kanske ser manlig vänskap annorlunda ut och det är jag som kvinna som inte förstår den. Att den ändå finns där får man bevis på i Julians sista gest.
Regissören har bemödat sig om att liksom sin huvudperson inte bli sentimental. Det gör att filmen inte griper tag känslomässigt och man går från bion sällsamt oberörd om Julians och Tomás vidare öden.