Äkta amerikanska jeans
Författare Jan Guillou
Serie: Det stora århundradet (del 6)
Utg.datum: 2016-08-24
Förlag: Piratförlaget
ISBN: 9789164204943
Vi har nu kommit till den sjätte delen av Jan Guillous romanserie om 1900-talet. De fem tidigare delarna av serien har varit som att läsa Mitt livs novell. Det går lätt att läsa och det är med viss skamsenhet man läser dessa romaner. Det handlar inte om stor litteratur, i bästa fall är det av och till en berättelse som engagerar fast oftast är det inte ens det. Det går alldeles för bra för Jan Guillous karaktärer. Serien började med tre fattiga fiskarpojkar i Norge som blev faderlösa men alla tre hade ovanligt teknisk skicklighet och de hittades av en välgörare som skickade dem till dåtidens finaste tekniska utbildning. Bröderna hamnade sedan i olika delar av världen men lyckades bli stenrika. Jag kan knappt svara på varför jag alls läst ut alla fem tidigare.
Jan Guillous skicklighet i denna serie handlar mest om att han kan mycket om teknik och dess utveckling och om 1900-talets historia. I några av de tidigare delarna har han också visat på att tyskarna långt ifrån är de enda som kan kriga och vara rasister. Engelsmännen har inte mycket att yvas över. Det kommer Jan Guillou in på om igen.
Den här sjätte delen är något bättre än de tidigare, tycker jag. Förmodligen är det för att vi äntligen något lämnar de allra rikaste och deras lyckade liv. Femtiotalet skildras utifrån en pojkens synvinkel. lille Eric, som är den tredje generationen Lauritzen. Hans mamma var mycket ung när hon träffade hans pappa, en fransk diplomatson som blev inkallad i kriget medan Eric var baby. Hans mamma skaffade en ny man, Harry, som misshandlade och pryglade Eric varje dag. Ingen berättade för Eric att Harry inte ens var hans riktiga pappa. Det är en typisk bild för denna förljugna tid då de rikaste kunde bära sig så illa åt. Hans mamma är rätt obegriplig. Hon skiljer sig så småningom från Harry, men först sedan hon själv blir misshandlad. Att hennes son blir pryglad och får stryk varenda dag tycks hon inte bry sig om.
Hur hela släkten Lauritzen visste om att pojken misshandlas men ingen ingriper är också äckligt och förmodligen en bild av hur överklassen kan bete sig.
Handlingen berättas ut Erics synvinkel och emellanåt bryts hans berättelse av med korta inlägg från slutet av sextiotalet då han själv berättar om berättelsen, det är han själv som skriver om att han skriver om sin uppväxt. I inläggen från sextiotalet kommunicerar Eric med sin mammas kusin, som arbetar på Dagens Nyheter och får korrläsa hans berättelse.
Det är ett bra grepp att låta 1950-talet skildrar från ett barns ögon. Det är en tid när grunden för det svenska folkhemmet och välståndet läggs. Ett sönderbombat Europa skriker efter svenska råvaror. Samtidigt präglas tiden av skräcken för kärnvapenkriget.
Eric uppfostras först i Saltsjöbaden, bland överklassen – men när hans mamma skiljer sig och morfar dör måste hans mamma börja jobba för att försörja dem och de flyttar från det finare området till fattigare stadsdelar. Jag tror att det är ett skäl till att denna sjätte del känns lite mer angelägen och intressant. Allt går inte väl och de blir inte stenrika hipp-som-happ. Det är inte längre en vanlig Guillou-hjältesaga som det mesta annat han skriver.
Eric och hans vänner påverkas av den nya ungdomskulturen som kommer och de fascineras av allt som kommer från Amerika. Eric dras med i fascinationen för allt det nya inom musik, mode och film. Han lyckas inte bara med konststycket att smuggla den förbjudna drycken Coca-Cola, han blir även först i klassen med att bära äkta amerikanska jeans.
Lite roligt är att den där Erik Ponti dyker upp på ett hördn. Erik Ponti är en ofta återkommande person i Jan Guillous romaner. Han är huvudperson i romanen Ondskan, där han går på en internatskola där pennalismen härskar, eftersom han blivit våldsam av all misshandel från sin styvfar. I sin självbiografi På jakt efter historien: spioner, reportage, riddare och häxor (2003) skriver Guillou på flera ställen att Erik Ponti är hans alter ego.
Nja, tänker jag. Efter att ha läst ”Äkta amerikanska jeans” undrar jag om Erik Ponti verkligen är Jan Guillou, är han inte Jan Guillous drömbild av sig själv. Jag skulle våga satsa åtminstone tio kronor på att Eric Lauritzen är Jan Guillous äkta alter ego.