Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Gillar du Edward Norton eller Colin Farrell kan ”Pride and glory” definitivt vara något för dig. Om du inte tröttnat på filmer om korrumperade poliser kan det också var värt biopengarna.
[Läs mer…] om Pride and Glory – för dig som gillar Edward Norton
Jag tyckte aldrig om boken om Arn. Den första i serien alltså. Jag läste inte ens klart den – och då struntade jag förstås i de uppföljande delarna också. När filmen kom på bio låg den inte direkt överst på min priolista. Men när den nu sänds i Canal + och jag haft en del tid för att slappa framför tv:n bestämde jag mig för att se filmen.
Jo, den för godkänt. Absolut. Jag vet att flera recensenter gav den betyg 3, många hade ju väntat sig en kalkonfilm. Svensk film med massor av resurser har en tendens att bli kalkonmässiga.
Jan Guillous succéböcker om stormannaättssonen Arn Magnusson ligger till grund för den dyraste filmsatsningen i Sverige någonsin. I denna den första av de två filmerna följer vi Arn genom uppväxtåren i ett kloster i Västra Götaland fram till dess att han skickats som korsriddare till Jerusalem.
Bitvis var det som en svensk samuraj-film.
Det jag hade svårast för i filmen var Joakim Nätterqvist, som spelar Arn. Han är lite för fyrkantig i sin tolkning av Arn. Jag tänker mig honom lite livfullare. Överlag verkar det som om också de mer rutinerade skådespelarena blir lite styltigare och onaturligare när de får på sig de tidigare medeltidskläderna. Jag tänker på Stellan Skarsgård och Michael Nyqvist, som både kan spela mer naturligt.
Tanken roar mig, att Arns mamma skickade Arn till ett kloster när han var en liten pojke, för att hans liv skulle ägnas åt gud – och att han där i klostret blev utbildad till en fullfjärdrad krigare.
En liten rolig detalj är att Harvey Keitel var påtänkt för rollen som Broder Guilbert och tackade ja, men avböjde senare på grund av tidsbrist, han ersattes senare av Vincent Perez. Det var verkligen synd. Keitel är bara så häftig.
Den första delen av Arn, den som sänds i Canal plus nu, hade världspremiär på Grandbiografen i Skara den 17 december 2007 och hade premiär för en större publik 25 december samma år. Den andra delen har premiär 22 augusti 2008. För TV görs också en sex timmar lång miniserie. Den totala budgeten har beräknats till 210 miljoner kronor.
Under de första två dagarna såldes 160.310 biljetter i Sverige, vilket är nytt svenskt rekord. Detta innebar att filmen efter de första två dagarna dragit in 14 336 235 kronor i biljettintäkter.
Diverse recensioner av filmen:
Svenska Dagbladet betyg 2, Filmtipset, Bloggywood, Great Scott, Aftonbladet.
Andra bloggar om: film, recension, medeltid, Arn, tempelriddare, Canal plus, Canal +, Skarsgård, Guillou
De byggde ett skepp med tre master och seglade till Kina och tillbaka. Grejen är bara att det genomfördes nu, under 2000-talet. Det låter hur otroligt som helst – och att det dessutom gjordes av utifrån Sverige, men människor från det här effektiva snabbmatssamhället. Hur hittade de överhuvudtaget människor som kunde leva utanför allt det som öser över oss av krav på att ständigt matas med nyheter och intryck från webb, mobiler och tv och löpsedlar?
Ostindiefararen är en dokumentärfilm som hade premiär på bland annat Folkets bio-biograferna fredag 7 november.
Under 1700-talet seglade fartyget segelfartyget Götehborg till Kina och tillbaka till Göteborg. Strax utanför hamn i Göteborg gick båten på grund och förliste mitt i Göteborgs hamninlopp. Segelfartyget Götheborg hann göra tre handelsresor mellan Sverige och Kina innan hon förliste.
2003 sjösattes en kopia av detta 1700-talsskepp coh mellan 2005-2007 gjordes en Kina-expedition. Fartyget med besättning från nutiden tog sig över Atlantens stiltjebälten, Indiska Oceanen, Fjärran Österns piratvatten, Kinesiska Sjöns olidliga hetta ända fram till Guangzhou, Shanghai och Hongkong där de togs emot med hur stor pompa och ståt som helst, men kungar, drottningar, prinsar, prinsessor, presidenter och ministrar som tog emot och besökte båten och uppvakta besättningen.
Under hela färden följde filmaren Peder Jacobsson med. Han har filmat livet ombord: vi får lära känna befäl och jungmä´n i bleke och rykande storm och får följa med när de klättar upp på höga masten för att sätta fast segel och när det blir man överbord och andra äventyr.
Det är så fascinerande: hur kan människor leva utan all den hets och jakt som finns i dagens västvärld och istället segla med ett fartyg, knyta knopar, leva tätt inpå 70 andra besättningsmän och besättningskvinnor, flera månader utan land i sikte: bara de och havet och vädret.
Jag såg att Karolina Fjellborg i Aftonbladet skrev:
En resa som tog drygt 20 månader och givetvis var ett enormt äventyr för alla inblandade.Riktigt ett så stort äventyr är dock inte resan för en biobesökare, och även om filmen ger en intressant inblick i sjömannalivet version 2.0 så gör den sig med all sannolikhet bättre i tv.
Visst är det sant att filmen kommer att göra sig mycket bra i tv, men jag tycker att Aftonbladets recensent fallit pladask för tidsandan. Om inte så i protest mot att allt ska gå snabbt och vara lättsmält tycker jag alla filmälskare liksom alla människor som älskar tid och hantverk ska gå man ur huse och se filmen. Den föder bra tankar om annat långt utanför sjömanslivet också: Vad ägnar vi vår tid åt och måste allt alltid gå så fort?
En fascinerande bit i filmen var mottagandet i Kina. Där hade det till och med varit en tv-serie där kinesiska unga män och kvinnor tävlat om att få en plats i besättningen på båten. De som vann den tuffa och långa tävlingen fick segla med ett tag på vägen in till Kina.
Andra bloggar om: film, filmrecension, segling, historia, tid, väder, hav, fartyg, Kina, Ostindiefararen, Götheborg, Göteborg
Det där med Oscar-priser är lite lustigt. Det är inte ovanligt att en bra regissör gör flera storfilmer, som han inte blir belönad för. Så blir han mer och mer upptäckt och etablerad och så får han Oscar för bästa film. Fast filmen som får priset inte alls är hans bästa.
Så var det med bröderna Coen och filmen ”No Country for Old Men” som fick Oscar för bästa film. Både ”Fargo” och ”The Big Lebowski” är väl bättre filmer. Om nu Oscar-juryn tyckte det var för tidigt att ge de två filmskapande bröderna Joel och Ethan Coen den stora filmstatyetten för dessa tycker jag nästan det hade varit bättre de hade väntat ett år till. För ”Burn After Reading” som hade Sverigepremiär i onsdags, 5 november, är snäppet bättre än ”No Country for Old Men”.
”Burn After Reading” är en film i samma anda med ett antal människor vars öden vävs ihop på ett absurt och makabert sätt. Det tog en stund innan filmen fick fart, de olika historierna var lite sega först men sedan blev det full fart. Bröderna Coen sätter fingret på det absurda i dagens samhälle. Det är egentligen en svartsyn på tillvaron som presenteras, men på ett befriande sätt.
Egentligen var det tänkt att ”Burn After Reading” skulle spelas in och lanseras före ”No Country for Old Men”. Men de flesta av rollerna i ”Burn After Reading” var specialskrivna för speciella skådespelare och det gjorde det svårt att sy ihop ett schema som tidsmässigt passade alla inbldnade. Det var en av anledningarna till att ”No Country for Old Men” spelades in före.
Steve Buscemi är ofta med i bröderna Coens filmer. Tyvärr är han inte med i den nya. Men jag tror man får säga att det är John Malkovich som tar upp Buscemis mantel. Malkovich spelar en CIA-agent, Ozzy Cox, som får sparken för att han är alkoholiserad, vilket han inte erkänner för sig själv utan tolkar som orättvisa beskyllningar för att flytta honom om av politiska skäl. Han skriver på sina memoarer medan hans fru är otrogen mot honom och försöker råna honom på hans pengar.
Tilda Swinton spelar Cox vidriga hustru. Hon är som alltid så suverän när hon spelar vidriga kvinnor.
Bröderna Coen har specialskivit några av rollerna åt skådespelarna. George Clooney spelar en vidrig tjänsteman, Harry Pfarrer, i Washington, en sexfixerad man som inte ens kan stava till ordet ärlighet.
– Harry påminner en hel del om de rollfigurer jag gjort i mina tidigare filmer med Ethan och Joel. Han är en sorgsen lite enfaldig person. Men det finns också ett drag av ondska hos honom som inte fanns hos till exempel Everett i ”O, Brother Where Art Thou?”. Det här manuset fick mig att gapskratta när jag läste det, det är helt galet och jag var fast redan från första sidan. Snabbt anlade jag det skägg som min rollfigur skulle ha och sedan begav jag mig till studion – för att äntligen få chansen att filma ihop med Frances McDormand.”
Ja, Frances MdCormand gör en underbar figur i filmen, en snart överårig kvinna som jobbar på ett gym och hett åtrår att få göra en totalt remake av sitt ansikte och sin kropp. Hon är kompis i filmen med Brad Pitts rollfigur, en tugg-gummituggande, ipodgalen, enfaldig gymkille – totalt dum i huvudet men med stort hjärta.
Ja, det är en svart komedi, en dramathriller med skruv som inte följer vanliga filmregler och dramaturgiska seder. Och för min del är det denna filmen som borde fått Oscar-statyetten.
Även om filmen handlar om det absurda livet i Washington säger den mycket om livet i västvärlden idag.
Andra som recenserat Burn After Reading:
Dagens Nyheter
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Helsingborgs Dagblad
MovieZine
Andra bloggar om: Oscar, filmtrailer, video, recension, George Clooney, Swinton, Brad Pitt, John Malkovich, Ethan Coen, Joel Coen, Frances MdDormand
