• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Heartbreaker, filmrecensionen

18 april, 2011 by Redaktionen

Heartbreaker
Betyg: 3
Biopremiär: 29 april 2011

Romantiska komedier har lätt för att bli fåniga. De senaste åren har jag tröttnat på att se filmer från den genren, så jag blev speciellt glad när den franska filmen Heartbreaker stod ut från mängden.

Alex är en professionell relationssabotör. Han blir anställd av olika familjemedlemmar eller kompisar för att splittra olyckliga par med målet att få den olyckliga kvinnan på god fot igen. Genom åren har han och de två kollegorna förstört oräkneligt många relationer med sina geniala planer. Alex gyllene regel är att han aldrig förstör lyckade förhållanden. Han säger att det finns tre typer av kvinnor i relationer: de lyckliga, de olyckliga och de som egentligen är olyckliga men intalar sig själva att de inte är det. Det är den sista gruppen som hans affärsverksamhet fokuserar på.

Just när Alex börjar känna att hans yrke börjar sakna spänning, så får han sitt hittills största och svåraste uppdrag. Han ska splittra det till synes perfekta paret Juliette och Jonathan på bara fem dagar. De ska nämligen gifta sig och Juliettes pappa är desperat att få slut på förhållandet innan dess. Som sagt splittrar Alex aldrig lyckliga par, men han är i desperat behov ut av pengar så att han kan betala av sitt lån till en farlig man. Det visar sig att den kvicka Juliette är oberäknelig. Snabbt upptäcker Alex att mycket mer än en bra plan kommer att behövas om han ska handskas med Juliette.

Heartbreaker har samma standard som Notting Hill. Skådespelarna gör ett bra jobb och dialogerna är klockrena. Filmen har en bra blandning av humor och romantik – någonting många romantiska komedier misslyckas med nuförtiden. Heartbreaker är lite förutsägbar, men vilka romantiska komedier är inte det?

Romain Duris spelar Alex. Hans insats gör den charmerande ungkarlen förvånansvärt trovärdig. När han träffar Juliette, som spelas av Vanessa Paradis, blir han pinsamt medveten om sina brister och Juliettes målmedvetenhet hjälper honom att finna sig själv.


Läs även andra bloggares åsikter om Heartbreaker, filmrecension, trailer

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, Heartbreaker, trailer

World Invasion: Battle Los Angeles: en film för krigsälskare – första filmen som får betyg 0

13 april, 2011 by Rosemari Södergren

World Invasione Battle: Los Angeles
Betyg 0
Sverigepremiär: 20 april 2011

Det började bra. I två minuter. Runt om i världen attackerar yttre rymden för att kolonisera världen. Världens militärer trodde det var meteorer som var på väg mot jorden, men det visade sig vara en välplanerad attack på jorden.

Upplagt för spänning. Men tyvärr blev det bara en massa springa runt och skjuta-skjuta, som i ett tv-spel.

Vi får följa en grupp marinsoldater placerade i Los Angeles. De är manhaftiga med breda käkar och snackar som om alla fördomar någon kan ha om amerikanska soldater.

Förutom att karaktärerna är grovt och slarvigt tillyxade är det aldrig spännande, inget överraskande sker, allt är förutsägbart och det är en hel del som saknas logik.Handlingen utspelar sig augusti 2011 och ändå har soldaterna väldigt omoderna vapen. Inga jasplan i sikte precis utan soldaterna som ska skydda världen för idiotiska aliens springer mest på marken, hittar en övergiven buss och möjligen flyger de helikopter.
Om yttre rymden anföll på så stor front borde världens arméer mött upp med kärnvapen, typ.

Det tycks som om rymdvarelserna anfaller jorden för att vi har vatten. Men rymdvarelserna har inte ens anfallit ett dygn när nivån på havsnivån börjat sjunka. Alltså hallå där: om jordens vatten knappt håller för att fylla rymdvarelsernas stridsfordon med vatten ett dygn varför gör de sig då besväret att anfalla? De borde åtminstone kunna få vatten för något år om det ska vara mödan värt att anfalla en annan planet.

I stort sett består filmen bara av en massa skjutande och manschauvinistiskt snack.
för syns skull någon enstaka kvinna till soldat. Det verkar som om filmen är gjord för en krigsälskande publik och för att inte kunna beskyllas för någon form av rasism är fienden rymdvarelser som ser ut som en slags myror blandade med robotar. För att filmskaparna ska kunna ge sig totalt hän åt dödandet och hatandet.

Allt är förutsägbart, det blir aldrig spännande och så förstår innehåller filmen den obligatoriska ingrediensen med några söta oskyldiga små barn.

Filmens beskrivning från filmbolaget:

I åratal har UFO iakttagelser dokumenterats över hela världen – Buenos Aires, Seoul, Frankrike, Tyskland, Kina. Men 2011 kommer det som en gång var iakttagelser bli en skrämmande verklighet när Jorden attackeras av okända trupper. När folk över hela jorden ser världens stora städer falla, blir Los Angeles mänsklighetens sista utpost att stå fast mot det anfall som ingen förväntade sig. Det blir upp till marinofficeren (Aaron Eckhart) och hans nya pluton att dra en linje i sanden när de tar sig an en fiende olik allt de någonsin stött på tidigare.

Det låter tyvärr mycket, mycket mer spännande än det någonsin blir. Jo, jag har en hosta som inte vill ge sig. Det var inget problem, Jag kunde sitta och hosta hur mycket som helst i biosalongen, det hördes inte på grund av det enorma oljudet från allt skjutande och alla exploderande granater.

WORLD INVASION BATTLE: Los Angeles är regisserad av Jonathan Liebesman och i rollerna ser vi bland andra Aaron Eckhart, Michelle Rodriquez, Bridet Moynahan och Michael Pena.

World Invasion: Battle Los Angeles är en film för krigsälskare – och den första filmen som får betyg 0 av Kulturbloggen sedan vi började sätta betyg på filmer.

Läs även andra bloggares åsikter om World Invasion: Battle Los Angeles, film, recension, krig, rymdvarelser, aliens, ufo

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Krig, Recension, Scen, World Invasion: Battle Los Angeles

Filmrecension: Arthur och de två världarna

13 april, 2011 by Redaktionen


Arthur och de två världarna
Betyg: 3
Biopremiär: 20 april 2011

Arthur och de två världarna, eller Arthur 3 som filmen också kallas, är den tredje filmen i trilogin skapad av Luc Besson.

Vi möter Arthur, ett vanligt människobarn som har lyckats bli förvandlad till en minimoj. En minimoj är en liten varelse som är två millimeter lång och har vilt, ostyrigt hår. De påminner om små troll. Minimojerna har ett fint rike som de lever i tillsammans med insekterna.

Arthur och två av hans minimojkompisar måste nu ut i världen för att rädda alla från den onde Maltazard.

Maltazard har alltid varit ute efter att härska över världen som minimojerna och insekterna lever i, en stor värld även om den är i pyttelitet format. Men nu siktar Maltazard högre. Han har nämligen vuxit till tre meters höjd och tänker ta över världen människorna lever i. Arthur och hans vänner måste finna ett sett att rädda två världar fast de själva bara är två millimeter stora. Samtidigt börjar människorna ana att någonting dåligt är på gång. Några har sett en demon med hög hatt lunka omkring i byn, en oroväckande syn.

Filmen är komisk och måttligt spännande, det som man förväntar sig av en barnfilm. Någonting som jag blev mycket imponerad av var hur fantastiskt verkliga karaktärerna såg ut. Speciellt när de var lika stora som människor. Man kunde se allt från blodkärlen på någon figurs hals till porerna i ansiktet på en gammal minimoj. Oftast var allting så bra animerat att det kändes som om man skulle kunna ta på de animerade karaktärerna. Det var en fröjd att se filmen och himlas över den otroliga animationen.

Innan filmen började fick man se en snabb sammanfattning om det som hänt tidigare i berättelsen om Arthur, någonting som uppskattas om man inte har sett de andra två filmerna.

Avslutningsvis så var Arthur och de två världarna var den bästa barnfilmen jag har sett på ett tag. Filmen är perfekt att se med barnen för även föräldrarna kan ha roligt när de ser den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Scre4m – godkänd nyinspelning av kultfilm från 90-talet

13 april, 2011 by Jonatan Södergren


Scre4m
Betyg: 2
Biopremiär: 15 april

Filip och Fredrik började summera 90-talet i sitt program NittiLeaks och det känns lite som en genomgående strömning inte minst i filmbranschen där turen nu kommit till Scream.

Scre4m är egentligen inte mycket mer än en korkad nyinspelning av kultklassikern från 90-talet – men det finns något underhållande över filmen. Som att det är lika mycket en nostalgitripp för föråldrade skräckälskare som ett kommersiellt försök att återuppfinna ett stagnerat varumärke. Även om Scre4m knappast kommer vinna över några nya fans till genren kommer redan inbitna säkerligen kunna uppskatta de många referenserna till andra skräckfilmer.

Handlingen är ungefär den samma som i tidigare filmer i serien. En maskklädd mördare ränner runt i staden och mördar tonåringar. Det blir aldrig riktigt läskigt och allt mördande har en tendens att bli rätt så rörigt. Som tur är höjer slutet helhetsintrycket av filmen och därför förtjänar den ändå en tvåa.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Scre4m, scream, Scream 4

Illusionisten (Bio) – animerat, vackert, melankoliskt

12 april, 2011 by Rosemari Södergren

Illusionisten
Betyg 4

Illusionisten är en animerad dramakomedi från 2010 efter ett originalmanus av Jacques Tati. Handlingen utspelar sig under 1950-talet och handlar om en äldre man som hankar sig fram med uppdrag som trollkarl. En dag blir han inbjuden att göra några föreställningar i en skotsk by. Där träffar han en ung flicka som blir så fascinerad av honom att hon följer med honom när han drar vidare till Edinburgh.

Det är en lågmäld, otroligt vackert animerad berättelse i typisk fransk-belgisk tradition och den har en hel del som påminner om Tintin-serierna i teckningarnas stil. Dessutom tillkommer musik som gör att jag bitvis ryser av detta konstverk.

Den är skapad av trefaldigt Oscarnominerade Sylvain Chomet som följer upp 2003 års succé Trion från Belleville med att ta sig an legenden Jacques Tatis bortglömda manus ”Illusionisten”; om en avdankad trollkarl vars dammiga show konkurreras ut av hippa rock n’ roll artister.

Trollkarlens karaktär bygger på Tatis alter ego Mr Hulot och Chomet har lyckats med konststycket att återskapa Tatis klassiska humor och känsla in i minsta detalj. Resultatet är en varm och underbart komisk film för alla åldrar. Fast den är väldigt lugn och långsam, så jag tror inte de allra minsta roas. Det är mer en animerad film för vuxna. Den har massor av roliga små detaljer att upptäcka, som namnet på pantlånaren: ”Blair and Brown”. Men den är långsam och mycket vemodig, så jag tror inte de minsta kommer att uppskatta filmen riktigt, den är trots allt en och en halv timme lång. Men för oss vuxna är det en njutning att bara se de vackra teckningarna, att höra musiken och känna vemodet.

Läs även andra bloggares åsikter om Illusionisten, animerat, Jacques Tati, trollkarl

Arkiverad under: Filmrecension, Recension Taggad som: Animerat, Illusionisten, Jacques Tati, trollkarl

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 467
  • Sida 468
  • Sida 469
  • Sida 470
  • Sida 471
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in