Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film

by


Många gånger har jag ångrat att jag gått och sett en film, men aldrig har jag ångrat en film så mycket som jag ångrar A Serbian Film. Jag läste varningarna på internet innan, folk som skrev hur hemsk den var, men ändå så gick jag och såg den. En vanlig reaktion som blir när folk säger att man absolut inte ska göra/se eller tänka på något. Men helt seriöst, SE DEN INTE!!!!
Filmen handlar om Milos, en avdankad porrstjärna som bor med sin fru och son i Serbien. Pengarna som han tjänat och sparat har börjat ta slut, lägligt nog så dyker Vukmir upp. Vukmir erbjuder Milos en stor summa pengar för att göra en film, han får inte veta någonting om filmen förrän sekunden den ska spelas in. Desperat tackar Milos ja till att göra filmen, något som han inte borde ha gjort.
Filmen, som är gjord av Srdjan Spasojevic, är bra i ungefär 40 minuter.Den är spännande och stundtals rolig, den är snyggt filmad och musiken är lite eggande att något hemskt ska hända. Och sedan blir det hemskt. Eller hemskt är fel ord . Sjukt, groteskt, vidrigt och bara helt j-a fel.

Jag har alltid varit ett stort fan av skräckfilm, splatter och tarmar som flyger runt. Men denna film går över gränsen. Långt över gränsen. Jag skulle vilja ge regissören en örfil och bara fråga varför? Vad är syftet med denna film? Förmodligen så ville han bara göra en film som skulle chocka folk. Grattis Srdjan, du har lyckats! Våldtäkt mot barn och kvinnor, tortyr, incest. Det är inte roligt, speciellt inte att se på en stor bioduk. Jag minns när jag såg Anti-christ på bio, jag trodde då att det var de sjukaste jag hade sett. Men den är rena barnfilmen jänfört med denna. Ingen borde se den, INGEN.
Så ingen film att rekomendera. Sanna mina ord. Filmen får inget betyg, den förtjänar inte det.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bigga than Ben

by


Bigga than Ben

Det kan vara svårt att lyckas i Englands undre värld. Bigga than Ben fungerar som en instruktions film för den som vill försöka. Den presenterar en värld där otrohet inte är en moralisk fråga, utan en fråga om överlevnad.

Filmen handlar om två unga ryska invandrare, Spiker (Andrei Chadov) och Cobakka (Ben Barnes), som kommer till England för att tjäna stora pengar. Efter några hederliga försök inser de att de inte klarar sig själva. De tar hjälp av Artash (Ovidiu Matesan) , som lär dem att snatta, fiffla med mobiltelefoner och lura banker. De kommer på fötter och lyckas de skaffa sig jobb. För ett tag går allt bra men med ett liv som utspelar sig bland knarkare, trångboddhet och kulturkrockar kan drogerna bli ett sätt att fly undan verkligheten. Detta är just vad som händer Spiker.

Filmen, som är baserad på en novell, utger sig för att vara ett drama men den görs med en gnutta tragikomiska inslag som baseras på kulturella föreställningar och som bäddar för missförstånd. Ett bra exempel på detta är när Cobakka ska hjälpa en kvinna med att bära matkassarna till bilen. Med sin ryska accent blir situationen snabbt dråplig och Cobakka, vars avsikter var goda, kommer därifrån med kvinnans båda kassar.
Tempot i filmen växlar väldigt ofta första halvan av filmen. Det är snabba klipp med sköna punk takter, vilket följs av avstannanden som består av att folk pratar rakt in i kameran. Detta gör att man på ett snabbt sätt lär känna miljöerna och de föresättningar som huvudpersonerna har. Det jag saknar i filmen är en mörkare vision av den undre världen och dess invånare. Större utsvängningar. Vid ett tillfälle i filmen målar berättaren, Cobakka, upp bilden av en pundare och dess tillvaro. Det är en härlig beskrivning av ett tragiskt subjekt.

Musiken är ett stort plus och om man gillar filmer som skildrar förorter i England (vilket jag gör), kan jag starkt rekommendera denna film. Både Andrei Chadov och Ben Barnes gör ett strålande jobb som de båda ryska invandrarna.

(Fyra räkor av fem.)

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Två filmer på filmfestivalen: Skateland och American Grindhouse

by

Skateland
En film som inleds med låten Funky town. Det blir nog inte bättre. Och det blir det tyvärr inte. Skateland är en visuellt mysig film, men tyvärr inte så mycket mer än så. Soundtracket är klassiskt poprockigt och skådespelarna ögonsköna.Men det tar liksom bara slut där.
Skateland handlar om Ritchie Wheeler som lever i 80talets Amerika. Han är en rätt typisk 19åring. Han vet inte vad han vill med livet, han vill leva här och nu. Den sista sommaren. Hans föräldrar skiljer sig, tragedi. Och filmen fortsätter.
Jag vet inte om det är jag som haft höga förväntningar, jag tycker titeln låter underbar, eller om jag omedvetet jämnför denna film med den fantastiska film jag såg några timmar tidigare(American Grindcore, läs recensionen) men filmen är. Seg. Den lyfter liksom aldrig. Den börjar och den slutar.
Skateland är gjord av Anthony Burns, en amerikansk journalst och manusförfattare. Det hans första film och jag vet inte om jag vill se hans nästa.
Sorry mate, men filmen får 1½ av 5 möjliga (Tacka funky town)

American Grindhouse
Jag minns när jag hade filmhistoria i gymnasiet. Man fick lära sig om filmens uppkomst och hur de stora bolagen kom till, men aldrig under mina år fick jag höra talas om grindhouse. Det var nog, tyvärr, inte förrens Tarantino/Rodriguez dubbelfilm Grindhouse kom ut som jag började höra talas om denna fantastiska sak.( Grindhousefilmen har dock ingenting med denna American Grindhouse att göra.)
American Grindhouse är Elijah Drenners dokumentärfilm om just grindhouse och uppkomsten av exploationsfilm. Man har samlat ihop flera olika filmvetare, regissörer och viktiga personer från de åren på exploationgenren grodde fram och skapat en riktigt bra undervisningsfilm. Filmen är uppbyggd i olika sektioner där alla subgenrer inom exploationsfilm rabblas upp en efter en med kommentarer och filmsnuttar som hör till. Man går från Edison till Passion of the Christ på 80 glada minuter, helt fantastiskt!
Vad är då exploationsfilm för den som inte känner igen ordet. Lättaste sättet att beskriva det vore att säga film som är tabu och ”omoralisk”. Filmer som innehåller sex, våld och droger, oftast lågbudget. Kända filmer inom den genren skulle kunna vara underbara Easy riders, Psycho eller svenska rape and revengefilmen Thriller(där Quentin Tarantino funnit väldigt mycket inspiration). För att ta några nyare som de flesta har sett.
Så om du intresserad av blaxploitation och alltid undrat vad naziploatation är så är detta absolut en film för dig. Eller om du helt enkelt bara gillar gore, sex och jesus. Se och föstå.
Filmen tilldelas 3 av 5 möjliga

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kulturbloggen recenserar: ”Harry Potter och dödsrelikerna. Del 1”

by

sedvanlig ordning finner man flera av Storbritanniens stora skådisar i filmen. Som alltid lika välklädda och välagerande. Även denna film är baserad på boken med samma namn, men det är nästan en nödvändighet att ha läst boken, då en hel del förklarande stycken är bortvalda och det som är kvar lämnar oinsatta lagom intresserade av resten.

Sittandes mellan två som inte hade läst böckerna och som är väl över 20 fick jag höra uttråkade kommentarer både under och efter filmen. Handlingen i filmen förs fram av många teleporteringar och det var en sådan sak som inte riktigt uppskattades.

Att två av de karaktärer som återkommer under filmens gång inte någon gång nämns med namn känns trist. I synnerhet när de i böckerna så mycket mera ingående beskrivs och omtalas. Vare sig Bill Nighys mycket lyckade tolkning av Rufus Scrimgeour eller Dave Legenos roll som Fenrir Greyback presenteras. Trist, mycket trist tycker jag. Speciellt när Fenrir är den som gav Bill Weasley sina ärr i ansiktet och märkte honom till varulv i förra filmen. Ingen av de tre ungdomarna har mött honom tidigare och vet inte vem det är.

Scrimgeour efterträdde den förra ministern, Cornelius Fudge. Enligt boken har Potter mött honom tidigare, återigen något som valts bort i filmerna.

Det är en saga om vänskap, kärlek och personlig styrka som visas upp på filmduken. Är man inte ett fan av J.K.Rowlings värld så blir budskapet dock lite väl insvept i specialeffekter och lustiga formler. Sagor och legender spelar en ännu större roll nu och en av dessa berättas väldigt snyggt med en animering.

Voldemorts anhängare av ”pure bloods”, dvs renblodiga trollkarlssläkter har i den här filmen infiltrerat och övertagit Ministeriet för magi och för nu öppet ett utrensningskrig mot halvblod (så som Potter), muggelfödda mudbloods/smutsskallar (som Hermione är) eller de renblodiga som gått över till ”de andras sida” (Weasleys). Även de övriga raserna får sig en känga, mycket påminnande om rasbiologin och Tredje Riket.

Den här filmen är första hälften av boken med samma namn som slutar med scenen på sidan 405 av 607 sidor totalt. Av dessa drygt 400 sidor har nästan hälften skrivits bort eller skrivits om, inte helt till det bättre.

Efter att ha tittat på den officiella trailern för båda filmerna så kan jag meddela att delar av det som valts bort i denna film kommer med i nästa och avslutande del som har premiär i juli nästa år. Jag kan bara hoppas på att det blir en bra hopknytning av den här påsen, som det är nu känns filmen lite väl långsam och inte särskilt väl hopklippt.

Officiella trailern för båda delarna:

Regissör: David Yates

Manus: Steve Kloves (film), J.K.Rowlings bok)

146 min.

Relaterat:
Dagens Nyheter, MovieZine, Göteborgsposten och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recension av Steve Niles & Ben Templesmiths 30 Days of Night – från serie till seriefilm

by

Det som från början var ett mindre lyckat filmmanusuppslag blev en braksuccé som grafisk roman för Steve Niles. Tillsammans med Ben Templesmith gjorde han 2002 30 Days of Night (publicerad på IDW Publishing), en nyskapande vampyrserie som mycket tack vare dess bildspråk fick många anhängare.

Handlingen utspelas i Barrow, Alaska där majoriteten av befolkningen varje vinter migrerar söderut eftersom polarvintern mer eller mindre gör en hel månad becksvart. Ett år kommer plötsligt oinbjudna gäster till staden, just som de allra sista gett sig därifrån och bara ett fåtal invånare finns kvar. Dessa blir varse just hur exakt blodtörstiga dessa nykomlingar är.

Serien gavs ut veckovis och samlades i det första seriealbumet senare samma år.

Albumet blev en sensation och följdes upp med flera veckovisa utgåvor, som i sin tur samlades i nästa album, 30 Days of Night: Dark Days 2004.

Här får man följa en av de överlevande, Stella Olemaun, från vampyrattacken av Barrow ett år senare och hennes kamp för att offentliggöra vad som egentligen hände i hennes stad. Tillsammans med några allierade tar hon upp kampen mot vampyrerna på nytt.

Det sista albumet i denna trilogi (men knappast det sista från Steve Niles och Ben Templesmith), Return to Barrow återser vi Barrow, Alaska ånyo. Denna gång är det sheriffen Eben Olemauns bror som kommer dit för att efterträda som sheriff. Lagom till årets 30 dagar av mörker …

Till sist fick dock Steve Niles framgång med sitt filmmanusuppslag, 2007 kom slutligen 30 Days of Night på bio, regisserad av David Slade och med filmmanus av Steve Niles, Stuart Beattie och Brian Nelson. Mottagandet var blandat, här i Sverige var Ronny Svensson positiv men på det stora hela var det nog mest seriefantaster som uppskattade filmen. Tyvärr, den är en underskattad seriefilm tycker jag. Det är en film som nära följer storyn i serien, det är spänning större delen av tiden, bra skådespeleri, och en trevlig tappning av vampyrer som inte är posörer och går runt i korsetter hela tiden.

Trailier

I år (2010) kom så uppföljaren, 30 Days of Night: Dark Days direkt ut på dvd, denna gång regisserad av Ben Ketai som även skrev manuset tillsammans med Steve Niles. Även denna film följer ganska nära storyn i albumet med samma titel, även denna gång med bra skådespeleri, spänning och en ljussättning som tillför filmen atmosfär. Återigen en underskattad seriefilm, precis som sin föregångare och som Solomon Kane, en annan av årets seriefilmer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,