Filmrecension

Mother
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Teona Strugar Mitevska

En mörkare skildring av den helgonförklarade Moder Teresa, musiksatt med svartsynt punkmusik. Fotomässigt är filmen elegant stram med många foton som är stilla och ger oss möjlighet att själva tänka och känna. Jag har svårt att ta till mig att detta skulle vara en skildring av Moder Teresa. Och det är inte heller regissörens syfte eller tanke med filmen efter vad jag kunnat läsa om den. Filmens regissör gör inte anspråk på att filmen ska vara en biografisk sann skildring. Det är en berättelse om att vara människa och att det inte finns någon som är alltigenom gott eller ont. Vi får möta en människa som drivs av en stark inre kraft, en längtan att hjälpa fattiga, svaga och utsatta och som kämpade för sin rätt att göra detta i ett sammanhang där män styr det mesta.

Moder Teresa spelas av Noomi Rapace och redan det gör att karaktären blir annorlunda och mer vild än hur Moder Teresa ofta skildras. Filmen pekar på framför allt ett av Moder Teresas för nutiden allmänhet mer problematiska inställning: om hennes syn på abort. Utan att trycka in i oss vad vi ska tänka eller tycka pekar filmen på olika förklaringar till olika åsikter om abort.

Mother skildrar sju dagar under 1948. Abbedissan Teresa (Noomi Rapace) väntar på ett brev från Vatikanen med tillstånd att få lämna sitt kloster i Indien för att missionera på egen hand. Det är hennes dröm, hennes längtan. Hon vill ägna sig helt åt att hjälpa de fattiga och bygga upp en egen nunneorden med nunnor som tillsammans med henne ger sitt liv åt att hjälpa de allra fattigast. Samtidigt får hon ett omskakande besked från sin förmodade efterträdare i klostret, syster Agnieszka (Sylvia Hoeks från Blade Runner 2049). Agnieszka avslöjar en hemlighet för Teresa: Agnieszka är gravid och hennes känslor pendlar mellan att hon vill föda barnet och därmed lämna klostret eller att istället göra abort och fortsätta som nunna.

Moder Teresa förverkligade ambitionen att starta Barmhärtighetens missionärer, fick Nobels fredspris och helgonförklarades av påven, men har under senare år även ansetts kontroversiell bland annat på grund av sin abortsyn samt bristfälliga sjukvårdsmetoder.

Noomi Rapace säger om sin rolltolkning:
– Det Teresa ber om tillstånd att göra har ingen kvinna gjort tidigare. Hon är en kvinna i en mans värld.

Mother är den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevskas första engelskspråkiga film; hon har tidigare bland annat gjort Gud finns, hennes namn är Petrunya, som vann Europaparlamentets LUX-pris samt den ekumeniska jurys pris vid filmfestivalen i Berlin. Det var en berättelse om kvinnors villkor i en patriarkal omvärld, något även hennes nya film, Mother, berör.

Regissören, Strugar Mitevska, säger :
-Vi ville avmystifiera personen bakom myten, berätta om en mycket intelligent, ambitiös kvinna som hade ett stort hjärta, men också brister så som vi alla har.

Mother lyfter fram en komplex människa med många motsägelser och inre strider. Moder Teresa blir mänsklig och någon alla som inte bara haft flyt i sitt liv kan känna igen sig i emellanåt. Hon pendlar mellan olika känslor och är inte alltid helt säker på vad hon ska besluta eller vilka val hon ta. Huruvida det stämmer med hur den verkliga Moder Teresa var spelar ingen roll. Varför jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att jag trots allt har lite svårt att tro på karaktärerna.

Istornet
Betyg 5
Visades under Göteborgs filmfestival och fick ordinarie biopremiär 30 january 2026
Regi Lucile Hadzihalilovic

Som första kvinnliga regissör fick Lucile priset för bästa film vid Stockholms filmfestival 2004 för sin film Innocence – en drömsk och smärtsam poetisk upplevelse om en flickskola – som också prisades vid Sundance Film Festival. En av stjärnorna i filmen var Marion Cotillard, som spelade en lärare, och nu har de två lyckosamt återförenats i La tour de glace – med internationella titeln The Ice Tower – men den här gången spelar hon en skådespelerska (men inte sig själv) som mer eller mindre får adoptera en ung kvinna som bryter sig in i filmstudion där en saga håller på att filmatiseras, dock ovetande vad som försegår innanför väggarna utan egentligen bara sökande efter en plats att sova på. När hon inser vart hon hamnat spelar hon smart med och påstår sig vara en statist. Att hon dessutom älskar sagan filmen baserar sig på, och har läst den flertalet gånger, blir en skimrande bonus för henne.

Två av mina favoritfilmer av Lucille, Innocence och Earwig, är båda ganska mörka i sina toner – men också väldigt hallucinogena och drömska – eller kanske mardrömslika? Antagligen både och. Men det har ändå funnits en skönhet i det. Att det inte alltid är logiskt eller enkelt konsumerat som en big mac, utan sköljer över dig med vackra bilder som får en att häpna. Så är fallet även här, men det är inte lika svårpenetrerat utan faktiskt mer rak på utan att komplicera det onödigt. Men det är ändå en film med mer vibe än tydlig story, ett konstverk för konstens skull och inte för att berätta för oss hur vi ska känna och tänka. Och det är fortfarande bländande vackert, både visuellt och i berättandet som glimrar till mer ofta än sällan. Det är en film om filmskapande, men också overkligheter vi skapar och hur nära drömmandet vi kommer genom konsten. Om hur hårt och svårt livet kan vara, men att skapandet blir födandet av någonting större och mer omhändertagande.

Trots Marions internationella och långa karriär kan inte huvudrollen helt skrivas och applådera henne då den unga flickan, Jean, spelad av Clara Pacini även hon är en tour de Force – speciellt imponerande för hennes unga ålder och att detta är hennes första långfilm efter enbart ett par kortfilmer. Hon rymmer från barnhemmet och trollbinds av Cristina (Marion) och gör allt för att stanna kvar vid hennes sida. Även om det inte alltid går som hon tänkt sig utan bränner henne rätt rejält. Men sådant är livet och det får vi alla lära oss läxor genom. Men Kristina är precis så kall och distanserad som den isdrottning hon spelar i den fiktiva filmen, en perfekt spegling av framgångsrika konstnärer levandes i sina egna verkligheter långt borta från vår egna. Men när de clashar, både frivilligt och mindre så, börjar både filminspelningen och det privata drifta iväg i någonting hjärtskärande vackert och förlösande som film är en perfekt förlösare för.

Filmfotot är mästerligt vackert och drömskt, av Jonathan Ricquebourg (som även fotade Earwig) som verkligen bjuder in publiken in i denna drömska och poetiska verk om konstnärligt skapande i form av en saga egentligen inte så mycket för barn utan mer för vuxna som vill känna och absorberas av helhetsupplevelsen. Även om handlingen är lättförstådd handlar det inte så mycket om vad du förstår om filmen, utan vad den får dig att känna. Vad du kan se och känna igen dig själv och andra genom flykten från en själv och den hårda verkligheten till någonting som får dig att börja drömma och känna igen. Vilket är ovärderligt. Precis som denna pärla till film är.

Även om filmen behandlar en filminspelning, och en tolkning av en saga, är styrkan ändå i hur sagolik filmen vi tittar på faktiskt är. Det är som att titta in i huvudet på en konstnär, genom att skjuta ett skynke åt sidan och sedan smygkolla in i en helt annat realitet. Det är lika trollbindande som det är allegoriskt och förbluffande. Det går inte att värja sig mot det vackra utan det är enbart att kapitulera inför skönheten och det som glittrar magiskt i varje scen som drömts ihop för oss.

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.

Marty Supreme
Betyg: 5
Svensk biopremiär: 6 februari
Regi: Josh Safdie

I och med ett – sedvanligt, försenat premiärschema för oss i Europa anländer den osannolikt omhuldade Marty Supreme, regisserad av Josh Safdie, ett par månader efter att de grandiosa och lyriska hyllningskörerna, runtom i världen, talat om filmen som det största som skett sedan Edison gav oss möjligheten att lysa upp våra hem.

Men ibland kan de där hyllningskörerna – som ofta tenderar att vara del av någon hysterisk och begeistrad trans, ha en poäng. För på pappret finns det både det ena och det andra att ifrågasätta gällande Marty Supreme. Exemplevis beslutet att rollbesätta den motbjudande Kevin O’Leary i en av rollerna. En man som gladeligen vältrat sig i konsten att våldföra sig ekonomiskt på låglöneanställda, ge ett blint stöd till den nuvarande amerikanska regimen och nu senast talat om att AI borde ersatt filmens samtliga mänskliga statister. Utöver det har den ständige favoriten Timothée Chalamet självmant valt att göra diverse bombastiska uttalande kring sin briljans som aktör, något Chalamet själv menar varit ett avsiktligt spel för att attrahera mer uppmärksamhet å filmens vägnar.

Dessa distraktioner och kontroverser till trots visar sig Marty Supreme vara just vad titeln lovar, fenomenal. Hur gör man en underdog-berättelse – som dessutom grundar sig i klichén kring hoppet att bli världsmästare inom en sport, utan att det blir att spöregn av trötta klyschor? Josh Safdie, som nu står på egna ben efter att ha gjort en kreativ separation från sin bror Benny, verkar inte lida av längtan tillbaka till att vara en del av en duo. Istället visar Safdie upp en oväntad kraft och energi. Den hyllade Uncut Gems må ha satt båda bröderna på kartan men kändes ofta – för egen del, som en oerhört ansträngd film, menad att försöka bevisa att Adam Sandler har mer kapacitet än att skämma ut sig själv och biopubliken. Marty Supreme är istället en explosion av kreativt vansinne. Josh Safdie verkar ha tagit oerhörd inspiration ifrån den mest abstrakta och udda moderna konsten. Former, färger och uttryck som inte alls skall vara kompatibla svetsas här samman med chockartad succé. Trots filmens tidsperiod – mer exakt New York under 50-talet, är detta en – avsiktligt, anakronistisk film där allt mellan himmel och jord kan kastas in. Däribland popmusik, ett soundtrack som inte väljer blås och jazz utan elektroniska rytmer. Lägg sedan till modern dialog och ett foto som kunde vara som hämtat från Martin Scorseses bästa filmer så är detta en unik men också vild upplevelse. Denna virvelvind av influenser och stilgrepp hade kunnat leda till en smärre härdsmälta, men allting kontrolleras – för att inte sägas tuktas, av en helt osannolik energi från Safdie. Detta är en av de mest hektiska – för att inte säga hysteriska, filmerna jag upplevt. Tempot som nyttjas är snarare avsett för actionfilmer, scener som kunde ha varit utfyllnad förvandlas till ren och skär dynamit där allting körs i samma fart som akutpatienter i en ambulans.

Istället för att kännas stressat blir det istället till en enda lång show där Safdie bara tycks flina och njuta av att öka farten, publiken följer gladeligen och blint efter då showen är helt oemotståndligt underhållande och fängslande. Handlaget och de tvära kasten kan nästan beskrivas som våldsamma, här finns ingen tid för extremt finlir eller navelskådning, istället är målet alltid att spränga hastighetsmätaren. Berättelsen må ha spår av både Rocky och en rad hyllade gangsterfilmer, men då det iscensätts såhär pass superbt är de bekanta aspekterna som förvandlade. I och med den förföriska färden undkommer berättelsen det faktum att detta är ett rent ormnäste. Mer exakt är detta en saga som inte innehåller en enda sympatisk karaktär. Istället är det girighet, egoism, narcissism och exploatering som ständigt repeteras. Det hade kunnat vara outhärdligt men då Safdie har den goda smaken att tvinga publiken att finna karaktärernas agerande heroiskt eller sympatiskt så skapas en dynamik mycket snarlik den i David Finchers mästerverk The Social Network där det är upplevelsen och filmens intensitet som blir den sanna kärnan.

Timothée Chalamet måste dock berömmas trots sina utspel och kåserier. Här är det slut med den tillbakadragna och grubblande karaktären han gjorde sig känd för initialt, istället lyckas Chalamet skapa en grovhuggen, hal och närmast sociopatisk figur som är villig att gå över lik för att förverkliga sina drömmar. Det är en både intensiv, finkänslig och exakt rolltolkning som utan tvekan kan benämnas som Chalamets allra bästa. Det är så pass bra att undertecknad till och med kan acceptera att O’Leary mer eller mindre spelar sig själv, det vill säga en arrogant och odräglig galning.

Marty Supreme är en vanvettig åktur som lyckas inkludera det mesta under sina oväntat korta 150 minuter. Det är förföriskt, svart och helt utomordentligt.