• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

24 juni, 2026 by Elis Holmström

The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Michael Sarnoski

Idén att bryta ned och dissikera klassiska myter eller sagor är inget nytt. I rätta händer kan det vara fascinerande och uppslukande. Varken eller kan sägas om The Death Of Robin Hood, en film så själlös – för att inte säga tråkig, att det är svårt att veta om det hela inte är en absurd och dåraktig nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Det skulle i alla fall förklara en del, som att det hela är så pass allvarsamt att man kan undra om det är en överspänd och vansinnig studenttolkning av Det Sjunde Inseglet. Nog för att filmen är tänkt att avhandla döden och reflektioner kring det förgångna, men det ursäktar inte att allt – inklusive filmens foto, dränks i ett nyanslöst mörker som får det hela att kännas osannolikt monotont.

Regissören Michael Sarnoski vill mer än något annat framhålla en udd genom att vältra sig i det brutala och smutsiga. Detta har dock bara effekt om blodet och gyttjan nyttjas kompetent och med precision. Då Sarnoski inte stiftat bekantskap med dessa termer blir det hela istället skrattretande. Det kvittar att blodet sprutar och att folk avrättas med större brutalitet än i den omtalade Obsession, det hela framstår som patetiskt poserande och inte det minsta genuint. En huvudregel, som alltför ofta glöms bort då det kommer till att skapa tolkningar av historiska eller kända figurer är att filmskaparen måste bygga upp en version som kopplar an till publiken. Det räcker inte med att kasta fram en ikon som Robin Hood, det krävs ändå en tydlig profil så att publiken blir införstådd med den specifika iteration av karaktären.

Detta förbises totalt och efter en klumpig och förvirrad första del förväntas tittaren vara djupt investerad i allt och alla. Få gånger har mikrovågsmetoden varit mer uppenbar, Sarnoski vill nå upp till dramatiska höjder men vägrar att göra det fundamentala arbetet för att nå hela vägen fram. Han pekar istället med hela handen på ett burdust och fånigt sätt som gör att filmen framstår än mer högraden och ointressant, vilket är något av en bedrift.

Trots sitt glåmiga och färglösa yttre har filmen belönats med ett par riktigt glamorösa namn som pryder affischen. Hugh Jackman har – som vi vet, en vana att spela arga och förbittrade män som härdats av strid och trauma. Dock hjälper inte denna erfarenhet då Sarnoski har fullt upp med att posera och trycka ned sina ögonbryn, Jackman levererar en acceptabel men knappast minnesvärd insats. Det blir omåttligt mycket grymtanden och en brittisk accent som inte lär bli godkänd bortom charader på någon lokal pub.

Härifrån är det mer eller mindre överspelat vad gäller att säga något positivt om skådespelet. Jodie Comer kan nu ta plats på K-Rautas färgval mellan grått och betonggrå, efter den hiskeligt ointressanta The Bikeriders fortsätter Comer med sitt malande skådespel som nu är lika trist som det är repetitivt. Sedan får skådespelaryrket en genuin törn i och med att Bill Skarsgård – ännu en gång, bestämmer sig för att skämma ut både sig själv och sitt renommerade efternamn. Efter att ha kravlat sig upp från helvetes eldar, efter clownshower som The Crow och Boy Kills World, med Dead Man’s Wire är det nu dags för en insats som bör bära röd näsa och jättelika skor. Det är genuint svårt att veta om Skarsgård – precis som mycket av filmen, ser det hela som ett jättelikt skämt. Insatsen är bortom det katastrofala, överspelad, fånig och så löjlig att den lär bli förevigad på internet som exempel på hur yrket inte skall utövas. Då ett par bräkande får figurerar i en sekvens kan man fråga sig om de faktiskt bjuder på filmens bästa insats vad skådespeleri anbelangar.

Snart byter dock filmen skepnad, då går det från överspänt och pretentiöst till hopplöst avslaget. Då är det inte tal om någon nedmontering, snarare en totalt ointressant epilog som ger hemska associationer till den groteska Capone av Josh Trank. En film där den ökände gangstern gick runt och mumlade samtidigt som kroppsvätskor – ofrivilligt, spilldes överallt. Ta bort snuskfaktorn vad gäller förmågan att inte hålla tätt så är filmerna snarlika. Vem har inte drömt om att se Robin Hood prata om äpplen och fläder, hugga ved och försöka inleda en hysteriskt usel romans med en priorinna? Dock är det här som filmen faktiskt bjuder på ett par ynka scener som i alla fall kan kallas fungerande vad gäller basal dramatik. Men det är en bedrövlig tröst. ’’Det är Robin Hood jag vill ha’’ sade den sovande Prins John, varken det eller en bra film får någon av oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

17 juni, 2026 by Elis Holmström

Toy Story 5

Toy Story 5
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juni 2026
Regi Andrew Stanton, Kenna Harris

Efter fyra Toy Story-filmer – varav den första och tredje kan klassas som tidlösa mästerverk, är det nu dags att ännu en gång återvända till den filmserie som förändrade filmindustrin genom att tydliggöra kraften och potensen i digitalt animerad film. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig ett modernt filmklimat utan bidragen från Pixar. Även om studions dominans numera inte är densamma som då de verkade vara felfria och leverade succé efter succé, alla utrustade med fantastiska narrativa koncept samt teknisk briljans som fick tittaren att tro att deras filmer härstammade från någon absurd science-fiction utopi.

Den fjärde filmen nådde inte samma svindlade höjder som sina föregångare, men var det till trots ett stycke kvalitetsfilm. Del fem borde inte kunna vara något annat än ytterligare en uppföljare, en gladlynt men i slutändan menlös repetition. Men Toy Storys koncept visar sig vara lika obrytbart som titanium. För återkomsten är inget annat än bländande, djupt rörande och så pass underhållande att de flesta helgnöjen lär behöva pensioneras permanent.

Vanligtvis brukar eventuella fel sparas till recensions slut. Men de små – och mestadels obetydliga, snedstegen kan lika gärna avverkas nu, detta då hyllningsorden och applåderna förtjänar mer tid. Trots vitaliteten och viljan att förnya sig går det inte att undkomma att flera inslag är – aningen, för bekanta för att kunna klassas som helt snillrika. Tematiken och studierna – i frågor som att växa upp, lojalitet och behovet av mänsklig kontakt, har berörts tidigare och haft aningen mer kraft. Flera av de komiska scenarion har också tappat lite av sin uppfinningsrikedom.

Med allt det där ur vägen återstår bara lovord. Konceptet och karaktärerna som skapades för mer än trettio år sedan är fortfarande lika briljanta, sympatiska och underhållande då som nu. Denna gång vågar regissörerna Andrew Stanton och Kenna Harris ta nästa steg vad gäller att lämna över stafettpinnen. Woody och Buzz må vara med men är denna gång mer av biroller, istället är det Joan Cusacks underbara Cow Girl Jessie som får leda trupperna. Beslutet är lika självklart som genialiskt, detta då vänskapen och äventyren mellan de två tidigare ikonerna redan har utforskats och delvis avslutats. Jessie må vara gjord av garn och polyester men är en avsevärt annorlunda karaktär än de två ikoniska hjältarna från förr. Jessie bär med sig en ångest, en osäkerhet kring sin betydelse och har djupa trauman gällande ensamhet och saknad, något Buzz och Woody var mer distanserade till. Att använda så ödesmättade och djuplodande ord gällande en film om leksaker och äventyr är bisarrt men beskriver också briljansen i Toy Story så väl. Balansen mellan allvarsamma teman som saknad och avund har kanske aldrig utforskats bättre än i denna filmserie. Ännu en gång lyckas Pixar träffa helt rätt vad gäller att göra det emotionellt komplexa enkelt samtidigt som det drabbar lika hårt som då en stridsvagn kör igenom en gipsvägg.

Här finns en av årets mest emotionellt förödande scener, så bortom det svenska språkets begränsningar vad gäller superlativ. Det blir också stora doser av lättsam underhållning, både vad gäller ren action men också ett par snillrika skämt kring att även dessa – i praktiken, odödliga leksaker känner av ålderns rätt. Sedan kommer en rad nytillskott som är betydligt mer minnesvärda än det aningen ointressanta gaffelparet från film nummer fyra. Framförallt är det Conan O’Brien i rollen som vanvettig ’’lära sig göra saker-leksak’’ som fullkomligt briljerar. Detta genom en hysteriskt rolig animation men också det patenterade vansinne som O’Brien gjort sig känd för. Men det är Joan Cusack som får stå för den stora insatsen denna gång. Sättet hon blandar förtvivlan, hopp och entusiasm i Jessie är briljant och hennes uppenbara kärlek till rollfiguren är rörande.

Att det hela är paketerat i det bästa teknik kan åstadkomma idag behöver knappt nämnas. Det är absurt följsam animation och en detaljrikedom som får röntgenbilder att skämmas.

Det må finnas brister, som en uppenbar brist på originalitet men invändningarna är alltför få för att inte ta fram det största betyget som finns.
Toy Story kan ta sig an de mest vuxna och mest svårsmälta ämnen på ett sätt ingen annan kan, detta trots att något så barnsligt som leksaker spelar huvudrollen. Det är ännu en triumf som många gånger om saknar motstycke, något som förtydligas än mer då eftertexterna rullar och världens – just nu, största artist bjuder på en – fantastisk, specialskriven låt ämnad för detta magnifika tillfälle.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

9 juni, 2026 by Elis Holmström

Disclosure Day

Disclosure Day
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juni 2026
Regi Steven Spielberg

Jag kan inte minnas något tillfälle då jag stått så splittrad, konfunderad men samtidigt upprymd efter en film av den skala som Disclosure Day representerar. Steven Spielberg fortsätter att vara regissörernas motsvarighet till den eviga våghalsen Tom Cruise. Trots oerhörda projekt som kan ses avgörande för filmhistorien, som Hajen, Schindler’s List men också Indiana Jones, behåller Spielberg en avsevärt mer inbjudande och tillgänglig profil än flera av hans jämnåriga kollegor. Spielberg har – oavsett ämne eller genre, värderat publiken och aldrig velat vara vag, otydlig eller pretentiöst intellektuell för att bevisa sin status som en av historiens viktigaste filmskapare.

Men det sägs också att åldern spelar en roll vad gäller att inte bry sig längre. Bruce Springsteen fick nylien frågan varför han – efter att i så många år ha värnat om sitt privatliv, tillät regissören Scott Cooper att göra film om hans psykiska besvär i fjolårets Deliver Me From Nowhere, svaret var att han numera var gammal nog att inte bry sig – ’’I don’t give a fuck’’. Ungefär den inställningen tycks Spielberg ha haft då han gjort Disclosure Day. Detta kan vara den mest o-genanta och skamlösa filmen regissören gjort och han tycks älska varenda sekund av rent och skärt vansinne.

För en film som delvis utgår från konspirationer och mörkläggningar har marknadsföringen varit minst lika effektiv vad gäller att bygga upp rökridåer och illusioner. Tidiga uttalanden har pratat om att detta hör till det bästa Spielberg gjort på två decennier. Det hela känns nu som en noga kurerad kampanj för att skapa förvirring kring vad som väntar. Ingångspunkten blir – med flera stora uttalanden från regissören själv, att detta kan vara ett avgörande, samhällskritiskt och kommenterande drama kring det rådande världsläget. Istället är detta Spielbergs försök att ännu en gång göra sin drömversion av den kultklassiska TV-serien Twilight Zone. För efter den minst sagt omdiskuterade och inte helt bejublade versionen från 1983, som också kantades av horribla olyckor och missöden, är det nu dags för Spielberg att plocka fram sin mest barnsliga, fåniga och övertygade persona.
Disclosure Day är en udda upplevelse i en tid då filmer oftast antar en tematisk eller stämningsmässig skepnad. En allvarlig film stannar oftast i sin fålla även om humor kan förekomma som ett sorts andrum. Spielberg – med sin oerhörda kompetens och sin otroliga fingerfärdighet, lyckas mot alla tänkbara regler att skapa en film som tar sig på gravallvar samtidigt som man – med oerhörd charm, kan höra regissören fnissa och skrocka. Det är som att Spielberg låter sitt inre barn sätta sig i förarsätet och låta fascinationen för det okända, och frågorna om vi verkligen är ensamma, helt dominera.

Många gånger är innehållet så pass fånigt, extremt – för att inte säga dumt, att man måste skaka på huvudet, men allt hålls samman av en märklig magnetisk och förförisk kvalitet. Det är som att Spielberg drar in publiken i sin egen maniska fascination. Parallellerna med den kända TV-spelsmakaren Hideo Kojima är alltför bekanta, Kojima korvstoppar spelarna med nonsens utan dess like men har ett sätt att koppla ett järngrepp som gör att allt dravel köps med hull och hår.

Och som brukligt då Spielberg gör film tar han med sig ett hantverk och några av de bästa filmarbetarna som finns. Den legendariske kompositören John Williams står för ett grandiost och imponerande alster som elegant refererar till tidigare samarbeten honom och Spielberg emellan. Fotot av den gamle vapendragaren Janusz Kaminski är klassiskt grynigt men har också ett par imponerande och ytterst sofistikerade kameraåkningar.

Sedan är Spielberg fortfarande en expert på att skapa den mest elementära sortens pulshöjning. Vi får två superba actionscener som osar äventyr och fara på ett sätt som genast tar oss tillbaka till de stunderna då Harrison Ford låg under en rullande lastbil. Mer än något är Disclosure Day ypperligt underhållande och alla klassiska element som Spielberg månat om i sina publikfester är på plats här – moralism, förundran och nyfikenhet.

Området där det finns mer frågor – förutom de gällande filmens narrativa innehåll, träffar istället skådespelarna. Den fantastiska Emily Blunt tycks ha tilldelats en karaktär som skrivits om ett par gånger för mycket, något som inte förvånansvärt då manusförfattaren David Koepp sägs ha gjort oändliga mängder utkast. Blunt gör vad hon kan men flera sekvenser demonstrerar en obekvämhet då Blunt inte har fullt grepp om sin karaktär. Josh O’Connor som har den andra huvudrollen är tyvärr lika färglös som brukligt och har samma personlighet och utstrålning som våt wellpapp. Istället görs det starkaste skådespelet av Colin Firth och Colman Domingo vars scener osar närvaro och kompetens.

Disclosure Day kan vara sommarens största vattendelare. Vissa lär fördömda dess absurda innehåll, andra lär jubla över vansinnet. Oavsett är det omöjligt att inte fängslas och – kanske, motvilligt bli helt förförd av den grandiosa cirkus som Spielberg skapat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Scary Movie – genomförs med själlös apati

5 juni, 2026 by Elis Holmström

Scary Movie

Scary Movie
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2026
Regi Michael Tiddes

Det skamliga betyget som figurerar här ovan borde signalera att en uppsjö av negativa adjektiv och fördömande konklusioner är på ingång i de kommande textstyckena. Men faktum är att det vore att ge Scary Movie – årgång 2026, alltför mycket energi eller omtanke. Vid det här laget vet alla – fans som icke fans, vad som väntar. Filmserien har inte varit relevant sedan den första filmen – som detta år fyller tjugosex. En film som då tycktes vara någorlunda fräsch och vågad vad gällde att förlöjliga, håna och tramsa kring skräckfilmen. En i sig ganska absurd företeelse då den huvudsakliga satiren var riktad gentemot Wes Cravens Scream, en film som i sin tur tog hjälp av ironi och postmodern cynism vad gällde att peka ut troper och klyschor inom skräckgenren.

Men Scary Movie (2026) har ingen avsikt att vara intellektuellt konsekvent. Det är en sorts grotesk, vulgär och skamlös chockfest där tabu ignoreras, hänsyn inte är vatten värt och där god smak har förpassats till närmsta smältugn. Allt det här är dock känt sedan långt tillbaka, att bli upprörd eller det minsta förvånad över att familjen Wayans sprutar på med kroppsvätskor, könsord och snusk är som att stå förvånad över att regn är vått. Allt detta kan ha sin plats, besitta ett komiskt värde i moderation – eller om det används med närvaron av hjärnceller. Dock är detta inte prioriterat av någon av de inblandade. Det primära problemet med Scary Movie är inte att den är betuttad i det groteska, det är den totala och själlösa apati som det hela genomförs med, något som lämnar mig mer skräckslagen än något som kunnat ses i faktiska skräckfilmer under det gångna året.

Det som presenteras må vara av en så pass grotesk kaliber att ett reningsverk hade tvingats grimasera, men vad spelar det för roll då alla inblandade presenterar det hela med iskall blick och ett agerande som är lika entusiastiskt som då det visar sig att någon måste rensa en helt igensatt toalett? För om något måste framhållas som extraordinärt vad gäller Scary Movie är det att jag har svårt – eller inte vill, minnas någon annan film som varit såhär död, likgiltig och ointressant. Även då filmen tar fram ett maskingevär laddat med snusk och dålig smak landar det hela som en bomullstuss på en heltäckningsmatta. Det är som att eländet endast är en lista med pinsamma och måttligt aptitliga snuskskämt som levereras med vidrig cynism. Inte ens då filmen försöker – eller snarare låtsas, ha tillstymmelse till självdistans känns det som något annat än ett falskt spel för gallerierna. Allt är utstuderat, manipulativt och konstlat till en grad som inte ens artificiell intelligens kan göra sig skyldig till. Oavsett om det gäller skådespel, presentation eller ens förstånd befinner sig allt på en omätbart låg nivå. Alla inbladande tänder eld på sina redan förbrukade karriärer. Marlon Wayans och Anna Faris bjuder på ett skådespel som är ypperligt att demonstrera i avskräckande syften för hur man absolut inte bör agera. Visuellt är filmen fulare än synden och allting är provocerande slarvigt gjort.

Snart befinner sig det hela inte längre på så enkla omdömen som uruselt eller skandalöst. Det har passerat alla normala betygskriterier. När publikens medmänsklighet sparkar in och börjar ett genuint lidande infinna sig, inte för att det hela är gränslöst uselt, utan då alla inbladande för all framtid kommer associeras med en historisk studie i självförnedring.

Det går att säga mycket mer om denna film, men faktum är att orken, förmågan eller livsviljan inte existerar för det. Då jag lämnar visningen hörs ljud och skratt från en närliggande restaurang med fullständiga rättigheter, just då känner jag en ostoppbar lust att bli serverad det fullkomliga utbudet av rusdryck, allt för att förtränga och eliminera det som just upplevts. Olyckligtvis är det inte möjligt, Scary Movie är en av få filmer med kapacitet att helt eliminera tron på mänskligheten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Born to Fight – ovanlig dokumentär om att immigrera till Europa

4 juni, 2026 by Rosemari Södergren

Passenger

Born to Fight
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 juni 2026
​Regi Ala’a Mohsen

En dokumentär om en ung tunisisk kvinnas drömmar om att förbättra sitt liv genom att emigrera till Frankrike från Tunisien. Första halvan av filmen är en riktig energispruta, men sedan tappar den fart samtidigt som den då upplevs ärligare. På ett smart, underfundigt sätt visar filmen vilka falska och förljugna bilder människor får om hur det är att emigrera.

Nawres är en självsäker ung kvinna från Tunisien. Hon drömmer om att bli stor stjärna inom boxning och kickboxning och redan som tonåring har hon erövrat många fina priser och titlar från sin karriär som ung boxare och kick-boxare. En styrka för filmen är att hennes föräldrar stöder henne. Ofta i filmer som utspelas i muslimska länder har flickorna föräldrar som förbjuder dem att utföra sport eller göra något som anses tillhöra männens sfär i konservativa länder. Men Nawres har stöd från sin familj. Men då Tunisien är ett land med mycket hög arbetslöshet för unga drömmer hon liksom många i Tunisien om att bege sig till Europa för att få en bättre framtid.

Nawres har en fördel som inte alla unga som vill emigrera till Europa delar. Hennes farfar var från Italien så hon har ett italienskt pass och kan därför ta sig in i Europa den lagliga vägen. Hon tar sig till Paris i Frankrike. Hon söker ett gym för att träna men samtidigt behöver hon inkomst för att leva där och bo där. Hon måste jobba, mycket och hinner inte med sin träning. Någon fortsättning på karriären inom boxning eller kickboxning blir det inte.

Innan hon ger sig av till Paris får vi höra hur hon pratar om att hon ska skaffa sig en bra framtid. Hennes hopp och framtidstro och energi får stora utmaningar och till slut ger hon upp och återvänder till Tunisien. Väl hemma i Tunisien berättar hon för många hur svårt och tufft det är i Frankrike. Det är inte alls så lätt som det framställs bland alla i Tunisien som drömmer om att ta sig till Europa. Denna delen av filmen är rätt ovanlig. Att det är svårt och utmanande att vara immigrant i ett land i Europa har skildrats många gånger men sällan att vi får se hur svårigheterna berättas och får möta alla de illusioner och drömmar som gror.

Filmen är en av de mer ärliga filmer jag sett om hur det är att emigrera och immigrera och ger en del av prata om. Men samtidigt får den inte högsta betyg för den känns halvklar. Mycket som lämnas obearbetat och många frågor som hänger i luften.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 16
  • Sida 17
  • Sida 18
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Betyg 5 (5) Det är inte direkt enkelt … Läs mer om Recension: Really Good Time på Hus 7 – ett namn som faktiskt håller vad det lovar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in