Film

Wuthering Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Emerald Fennell

Det är inte direkt första gången Emily Brontës enda publicerade verk blir till film. Åtskilliga adaptioner har förekommit både på bio och TV. Wuthering Heights har dock alltid varit någon av en säregen historia, inte bara den faktiska berättelsen utan också dess plats bland andra klassiska romaner från 1800-talet. Där exempelvis Jane Austens karaktärer och intriger är vida kända, även bland icke litteraturvetare, är det avsevärt svårare att diskutera Emily Brontës verk. Förutom Heathcliff är det få inslag eller karaktärer som fått samma genomslagskraft som exempelvis Elizabeth Bennet eller Jane Eyre.

Regissören till den aktuella versionen Emerald Fennell har dock valt att stöpa om det hela till att uteslutande fokusera på romansen mellan Heathcliff och Catherine Earnshaw. Förutom det skiftet väljer Fennell också att applicera en avsevärt modernare presentation. Där miljöerna förblir detsamma som bokens är musiken men också delar av det visuella som hämtat från valfritt kortklipp på antingen TikTok eller Instagram. Att filmen också har premiär lagom till Alla hjärtans dag tyder på en vilja att göra den bittra och kalla sagan till något hippt och trendigt.

Detta är inte första gången som en litterär klassiker formas om för att passa nuvarande trender. Baz Luhrmanns The Great Gatsby gjorde detsamma och resulterade i en helt grotesk skapelse som varken lyckades vara hipp eller göra något av den nästintill perfekta novellen av F. Scott Fitzgerald. Riktigt så illa blir det inte denna gång, istället är det en uppenbar kreativ dualism som flera gånger skaver och gör det hela långtifrån så svepande och grandiost som avsändarna önskat.

Emerald Fennell fick sitt stora regigenombrott med Promising Young Woman, en film som var både fräck, vågad och precis lagom erotisk för att skapa skriverier i amerikansk media. Fennell vill nu tillföra samma udd samt lite rå och naken erotik för att skaka om de blåsiga brittiska slätterna. Detta leder till en introduktion som närmast ansträngt försöker övertyga om att det som väntar är rått, smutsigt och delvis motbjudande. Det är avrättningar, kroppsvätskor och platser så ohygieniska att de inte ens hade kunnat visats i Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Att Fennell vill bygga sin film på mörker, obehag och ett stort mått grymhet går inte att missta sig på. Brontës saga är också oerhört nihilistiskt, brutal och kompromisslös, något som förtydligas av denna smutsiga introduktion. Att fotografen Linus Sandgren också väljer att presentera det hela i oerhört dov belysning och också nyttjar absurda närbilder adderar till en känsla av obehaglig intimitet. Förutom den helt obefintliga hygienen är scenografin också hotfull och den titulära fastigheten/marken liknar många gånger något från landet Mordor i Sagan Om Ringen. Även om versionen av Andrea Arnold från 2011 också valde att förstärka de mer ogästvänliga aspekterna av berättelsen finns här helt andra ekonomiska möjligheter att förverkliga dem.

Men efter ett tag är det som att Fennell glömmer bort – eller inte orkar, att hålla sig kvar i denna gyttja av missförstånd, svek och mänsklig avföring. För då filmen väl går in i sin andra fas, när Jacob Elordi och Margot Robbie tar över som vuxna versioner av Cathy och Heathcliff, görs en både klumpig och långtifrån sömlös förändring som drar filmen mer åt det horribla Luhrmann-hållet.

Från ingenstans kommer oändliga mängder dov och överemotionell popmusik signerad Charli XCX. Flera segment blir rena montage som liknar en död musikvideo. Den hårda och nästintill andlöst våldsamma anstormningen från filmens introduktion är snart som bortblåst. Filmens diverse PR-material har också lovat grandiosa mängder hämningslöst sex och erotik. Det vi får är dock oerhört kurerat och – för att inte säga polerat, det är inte tal om några ostädade Pillion-orgier utan något mer rumsrent som är svettigt nog för att förtjäna sin höga amerikanska åldersgräns men knappast något att dra upp på en löpsedel. Elordi och Robbie bjuder inte heller på något oförglömligt skådespel. Det är som bäst dugligt men absolut inte inspirerat, än mindre passionerat. Att båda också har genuina problem med den brittiska accenten hjälper inte heller. Sekvenserna som lever och dör genom den laddade dialogen är också bara funktionell och inte gastkramande vilket den har all potential i världen att vara.

Vad som höjer Wuthering Heights från lättglömt till dugligt är att mycket av romanens starka tematik faktiskt finns kvar under de många felen och den menlösa pop-ljudväggen. Stora delar av berättelsen har byggs om och justerats – till stor del för att göra det mer kommersiellt gångbart, men tematiken är fortfarande lika potent. Framförallt vad gäller att visa upp hur avund och passion snabbt kan vanställas till ren terror för alla inblandade. Fennell lyckas bibehålla mycket av det som fortsatt fascinera, det är dock inte hennes förtjänst utan Emily Brontës. Wuthering Heights når knappast de svindlade höjder som den svenska översättning av romanens titel lovar. Det är en funktionell men ytterst splittrad historia som hade mått bra av än mer smuts men framförallt av kolsvart mörker och inte kurerade syntar.

Mother
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 februari 2026
Regi Teona Strugar Mitevska

En mörkare skildring av den helgonförklarade Moder Teresa, musiksatt med svartsynt punkmusik. Fotomässigt är filmen elegant stram med många foton som är stilla och ger oss möjlighet att själva tänka och känna. Jag har svårt att ta till mig att detta skulle vara en skildring av Moder Teresa. Och det är inte heller regissörens syfte eller tanke med filmen efter vad jag kunnat läsa om den. Filmens regissör gör inte anspråk på att filmen ska vara en biografisk sann skildring. Det är en berättelse om att vara människa och att det inte finns någon som är alltigenom gott eller ont. Vi får möta en människa som drivs av en stark inre kraft, en längtan att hjälpa fattiga, svaga och utsatta och som kämpade för sin rätt att göra detta i ett sammanhang där män styr det mesta.

Moder Teresa spelas av Noomi Rapace och redan det gör att karaktären blir annorlunda och mer vild än hur Moder Teresa ofta skildras. Filmen pekar på framför allt ett av Moder Teresas för nutiden allmänhet mer problematiska inställning: om hennes syn på abort. Utan att trycka in i oss vad vi ska tänka eller tycka pekar filmen på olika förklaringar till olika åsikter om abort.

Mother skildrar sju dagar under 1948. Abbedissan Teresa (Noomi Rapace) väntar på ett brev från Vatikanen med tillstånd att få lämna sitt kloster i Indien för att missionera på egen hand. Det är hennes dröm, hennes längtan. Hon vill ägna sig helt åt att hjälpa de fattiga och bygga upp en egen nunneorden med nunnor som tillsammans med henne ger sitt liv åt att hjälpa de allra fattigast. Samtidigt får hon ett omskakande besked från sin förmodade efterträdare i klostret, syster Agnieszka (Sylvia Hoeks från Blade Runner 2049). Agnieszka avslöjar en hemlighet för Teresa: Agnieszka är gravid och hennes känslor pendlar mellan att hon vill föda barnet och därmed lämna klostret eller att istället göra abort och fortsätta som nunna.

Moder Teresa förverkligade ambitionen att starta Barmhärtighetens missionärer, fick Nobels fredspris och helgonförklarades av påven, men har under senare år även ansetts kontroversiell bland annat på grund av sin abortsyn samt bristfälliga sjukvårdsmetoder.

Noomi Rapace säger om sin rolltolkning:
– Det Teresa ber om tillstånd att göra har ingen kvinna gjort tidigare. Hon är en kvinna i en mans värld.

Mother är den nordmakedonska regissören Teona Strugar Mitevskas första engelskspråkiga film; hon har tidigare bland annat gjort Gud finns, hennes namn är Petrunya, som vann Europaparlamentets LUX-pris samt den ekumeniska jurys pris vid filmfestivalen i Berlin. Det var en berättelse om kvinnors villkor i en patriarkal omvärld, något även hennes nya film, Mother, berör.

Regissören, Strugar Mitevska, säger :
-Vi ville avmystifiera personen bakom myten, berätta om en mycket intelligent, ambitiös kvinna som hade ett stort hjärta, men också brister så som vi alla har.

Mother lyfter fram en komplex människa med många motsägelser och inre strider. Moder Teresa blir mänsklig och någon alla som inte bara haft flyt i sitt liv kan känna igen sig i emellanåt. Hon pendlar mellan olika känslor och är inte alltid helt säker på vad hon ska besluta eller vilka val hon ta. Huruvida det stämmer med hur den verkliga Moder Teresa var spelar ingen roll. Varför jag inte ger filmen ännu högre betyg beror på att jag trots allt har lite svårt att tro på karaktärerna.

Istornet
Betyg 5
Visades under Göteborgs filmfestival och fick ordinarie biopremiär 30 january 2026
Regi Lucile Hadzihalilovic

Som första kvinnliga regissör fick Lucile priset för bästa film vid Stockholms filmfestival 2004 för sin film Innocence – en drömsk och smärtsam poetisk upplevelse om en flickskola – som också prisades vid Sundance Film Festival. En av stjärnorna i filmen var Marion Cotillard, som spelade en lärare, och nu har de två lyckosamt återförenats i La tour de glace – med internationella titeln The Ice Tower – men den här gången spelar hon en skådespelerska (men inte sig själv) som mer eller mindre får adoptera en ung kvinna som bryter sig in i filmstudion där en saga håller på att filmatiseras, dock ovetande vad som försegår innanför väggarna utan egentligen bara sökande efter en plats att sova på. När hon inser vart hon hamnat spelar hon smart med och påstår sig vara en statist. Att hon dessutom älskar sagan filmen baserar sig på, och har läst den flertalet gånger, blir en skimrande bonus för henne.

Två av mina favoritfilmer av Lucille, Innocence och Earwig, är båda ganska mörka i sina toner – men också väldigt hallucinogena och drömska – eller kanske mardrömslika? Antagligen både och. Men det har ändå funnits en skönhet i det. Att det inte alltid är logiskt eller enkelt konsumerat som en big mac, utan sköljer över dig med vackra bilder som får en att häpna. Så är fallet även här, men det är inte lika svårpenetrerat utan faktiskt mer rak på utan att komplicera det onödigt. Men det är ändå en film med mer vibe än tydlig story, ett konstverk för konstens skull och inte för att berätta för oss hur vi ska känna och tänka. Och det är fortfarande bländande vackert, både visuellt och i berättandet som glimrar till mer ofta än sällan. Det är en film om filmskapande, men också overkligheter vi skapar och hur nära drömmandet vi kommer genom konsten. Om hur hårt och svårt livet kan vara, men att skapandet blir födandet av någonting större och mer omhändertagande.

Trots Marions internationella och långa karriär kan inte huvudrollen helt skrivas och applådera henne då den unga flickan, Jean, spelad av Clara Pacini även hon är en tour de Force – speciellt imponerande för hennes unga ålder och att detta är hennes första långfilm efter enbart ett par kortfilmer. Hon rymmer från barnhemmet och trollbinds av Cristina (Marion) och gör allt för att stanna kvar vid hennes sida. Även om det inte alltid går som hon tänkt sig utan bränner henne rätt rejält. Men sådant är livet och det får vi alla lära oss läxor genom. Men Kristina är precis så kall och distanserad som den isdrottning hon spelar i den fiktiva filmen, en perfekt spegling av framgångsrika konstnärer levandes i sina egna verkligheter långt borta från vår egna. Men när de clashar, både frivilligt och mindre så, börjar både filminspelningen och det privata drifta iväg i någonting hjärtskärande vackert och förlösande som film är en perfekt förlösare för.

Filmfotot är mästerligt vackert och drömskt, av Jonathan Ricquebourg (som även fotade Earwig) som verkligen bjuder in publiken in i denna drömska och poetiska verk om konstnärligt skapande i form av en saga egentligen inte så mycket för barn utan mer för vuxna som vill känna och absorberas av helhetsupplevelsen. Även om handlingen är lättförstådd handlar det inte så mycket om vad du förstår om filmen, utan vad den får dig att känna. Vad du kan se och känna igen dig själv och andra genom flykten från en själv och den hårda verkligheten till någonting som får dig att börja drömma och känna igen. Vilket är ovärderligt. Precis som denna pärla till film är.

Även om filmen behandlar en filminspelning, och en tolkning av en saga, är styrkan ändå i hur sagolik filmen vi tittar på faktiskt är. Det är som att titta in i huvudet på en konstnär, genom att skjuta ett skynke åt sidan och sedan smygkolla in i en helt annat realitet. Det är lika trollbindande som det är allegoriskt och förbluffande. Det går inte att värja sig mot det vackra utan det är enbart att kapitulera inför skönheten och det som glittrar magiskt i varje scen som drömts ihop för oss.

Skurkarnas skurk
Betyg 1
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Alain Darborg

För ett par veckor sedan tillfrågades jag av en bekant om det någon gång tagit emot att behöva se filmer som på ett personligt plan inte exalterar, detta i och med arbetet som recensent. Efter ett antal år med privilegiet att få konsumera stora mängder film har den aspekten aldrig tagits i åtanke. Skurkanas skurk är dock ett av få tillfällen då jag övervägt ett genuint karriärbyte…

Jag har sagt det förut, men orken, fantasin eller livsviljan finns inte vad gäller att hitta ett mer inspirerat eller originellt sätt att utrycka det på. Detta blir en kort, närmast kriminellt kort recension… Detta för att förskona alla inbladande men främst mig själv vad gäller att behöva återbesöka denna filmiska apokalyps. Den serie av böcker som filmen bygger på må ha gjort succé ute i bokhandlarna, men det som anländer till svenska biografer kan endast beskrivas som ett livshotande virus för filmmediet. Att produktionen inte bjuder på vidare imponerande scenografi, foto eller specialeffekter må vara en sak. Det hela ser snarare ut som ett besök till valfritt bollhav på ett eftersatt nöjesfält. Att humorn också rör sig på samma låga nivå som Titanics vrak må också vara en fråga om subjektivitet.

Istället är det filmens fullkomligt skandalöst usla genomförande som får mig att vilja kräla ut på alla fyra från salongen. Tanken är att göra en film som driver – men också anammar, superhjälte-klyschor, allt för att skapa en sorts svensk och barnvänligare version av kultfilmen Kick-Ass. Idén må vara god i teorin men resultatet är detsamma som att tända en blåslampa bredvid en läckande gasledning. Den färdiga filmen lämnar de mest slagfärdiga och lösmynta utan möjlighet till att yppa en enda stavelse. Att det hela är förankrat i humor och trams må vara en sak, men det jobb som regissören Alain Darborg utför är snarare att jämföra med att öppet förnedra publiken. En film som ständigt vill agera som en levande pajas kan inte fungera utan någon som helst omtanke eller värme. Darborg och alla inbladande verkar istället plågade och nästintill medvetna om att de befinner sig på en skuta som tar in vatten i alarmerade takt. Det är länge sedan jag såg en film som så tragiskt masar sig framåt, varenda söligt steg är en ansträngning bortom all beskrivning, inte ens de enklaste kiss- och bajsskämt levereras med ett uns finess. Humorn som borde vara filmens primära tillgång är också av alltför grov sort för att överhuvudtaget vara lämplig för en ung publik. Och om det då är ämnat för de tidiga tonåren eller unga vuxna är det hela än mer absurt. Allt som serveras är alltför banalt och patetiskt för att intressera någon som sett mer än noll filmer i sitt liv.

Väldigt snart uppenbarar sig det fasansfulla, att Skurkanas Skurk är den ytterst omdiskuterade barnserien Dr Mugg med Markoolio i huvudrollen, fast utan humorn, fräckheten eller hjärtat. Då framstår till och med ’’briljanta’’ stadsnamnet Dasseborg från serien som det mest snillrika som yppats sedan Copernicus slog fast att jorden snurrar runt solen.

Antalet fel och synder som begås av Skurkarnas skurk är så många att det kan fylla ett hundratal bibliotek. På ynka 100 minuter har man skapat en filmisk domedag som är så kass att jag känner mig manad att ringa 112 för att tillkalla alla räddningstjänster som finns tillgängliga. Brandkåren måste släcka eldsvådan på duken, polisen behöver anhålla ett flertal som gjort sig skyldiga för brott mot filmkonsten, sedan ambulans, för att bära ut den utslagna biopubliken.