Film

Doktor Glas
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 februari 2026
Regi Erik Leijonborg

Berättelsen från 1905 om läkaren Gabriel Glas som mördar prästen Gregorius för att befria den unga Helga från den äldre makens sexterror lämnar inte kultur-Sverige någon ro.
Efter flera nutida romanprojekt med de tre personerna i fokus kommer nu en film som förflyttar Hjalmar Söderbergs handling från 1890-talet till våra dagar.
Det är både intelligent och tankeväckande gjort.

Tonträffen finns där redan från början när 2020-talets doktor Glas bor i ett av de anskrämligt moderna Norra tornen i Vasastaden i Stockholm.
Det vräkiga, ytligt framgångsrika Stockholm för 35-plussare symboliseras på ett hysteriskt roligt sätt av den sexuellt gränslöse succéförfattaren Patrik Gregorius. En skådespelare med det osannolika namnet Christian Fandango skildrar hans framfart med perfekt tonträff.
Jämnåriga hustrun Helga kan inte hänga med i tempot och utsvävningarna. Norska Thea Sofie Loch Næss (jag vet, vad har folk för namn nu för tiden?) stjäl hela filmen med sitt finkalibrerade känsloregister.

Historien är omstöpt ganska rejält, men det fungerar beroende på att Gregorius självupptagna ondska i grunden är densamma, liksom Helgas utsatthet.
Visst finns det nya trådar som inte riktigt knyts ihop, men i stort tycker jag att Isac Calmroth lyckats som manusförfattare med ett projekt fullt av fallgropar.
Enda svagheten tycker jag är Calmroths gestaltning av doktor Glas. I filmens början, när Helga drar igång hela händelseförloppet genom att söka hjälp hos Glas, saknar doktorns agerande trovärdighet.

Han säger för konstiga saker för att vara läkare som tar emot en ny patient, är för vacker för att man ska tro på att han är en 29-årig oskuld, är för obalanserad lite för snabbt.
Styrkan i Söderbergs bok, som inte minskat ett dugg på 120 år, är skildringen av en mördares psyke. En ensam ung man, utan vänner och sexuella erfarenheter, som tänker för mycket och tror att han ska göra världen en välgärning genom att mörda.

Det är som att läsa en beskrivning av de senaste årens skolskjutare, attentatsmän och ibland också gängkriminella. Om man inte kan väcka kärlek, varför inte välja hat? Hellre det än den totala tomheten.

I boken lider Gabriel Glas ”bittert av att jag var ful som hin onde”. Han avundas vackra män. Den pusselbiten saknas här.

Med det sagt tycker jag att det totalt annorlunda sättet att skildra mordet skickar kalla kårar längs ryggen på precis rätt sätt. När sen Helga slänger av sig Hjalmar Söderbergs offerkofta och i Thea Sofie Loch Næss gestaltning går i mål med historien på ett sätt som den gamle författaren med sin kvinnosyn var totalt oförmögen till, då är filmen hemma.
När det talas om svensk biokris, finns bara en gnagande fråga. Vilken är egentligen den tänkta publiken för den här filmen? Jag roades av parallellerna till boken, och hur man skulle lösa dem. Men om man inget vet om förlagan? Då tror jag tyvärr att det är en uppdatering av rollfiguren Glas som man behövt lyckas bättre med.

Värn
Betyg 3
Svensk biopremiär
Regi John Skoog

En udda, mycket originell film som inte liknar något annat jag sett. Så långt från överdriven action det går att komma. En film som i lugn takt berättar något utan att säga för mycket och lämnar en hel del åt oss att själva tänka och känna. Samtidigt berättar den väldigt mycket och även om handlingen utspelar sig för 75 år sedan är det mycket som kan kännas igen i hur människor agerar och handlar, trots att det var en tid då varken Internet eller sociala medier ens var påtänkta.

Värn är filmad i svartvitt med strama visuella vackra foton och en mycket personlig karaktär i huvudrollen,

Handlingen utspelar sig under 1900-talets andra hälft och vi får följa en äldre man som närmar sig pensionsåldern, lantbrukaren Karl-Göran Persson (spelas suveränt av Denis Lavant). Karl-Göran Persson är påverkad av en enorm propaganda som väller in över människorna under den tiden, under kalla kriget. Karl-Göran Persson är rädd för att Sverige ska bli indraget i krig, att antingen Sovjetunionen eller USA ska invadera landet. Han samlar metallskrot och bygger murar för att förvandla sitt hem till ett fort som ska klara invasionen. Han gör det inte bara för sin egen skull utan också för människorna i hans bygd.

Häromdagen såg jag en nyhetstext på SVT där det stod att kriget kan vara på väg till Sverige. Så en sådan rädsla som grep Karl-Göran Persson och människor under kalla kriget skulle kunna påverka människor i vår tid också. Det finns ju faktiskt människor som tillsammans förbereder sig för att kunna överleva krig eller någon annan katastrof.

Prepping, eller hemberedskap som det ofta kallas i Sverige, innebär att privatpersoner proaktivt förbereder sig för att klara sin egen försörjning under en längre tid vid samhällsstörningar, såsom naturkatastrofer, långvariga strömavbrott, pandemier eller krig.

Men för mig skildrar filmen inte först och främst prepping på 1950-talet. För mig är Karl-Göran Persson och kamp mer en symbol för alla människor som kämpar för en dröm, som har en vision men inte kan få med sig omgivningen. En visionär som är ensam och omgivningen är oförstående.

En av filmens styrkor är att Karl-Göran Persson inte skildras som en byfåne. Han deltar i bygdens festligheter och kan dansa och sjunga. Det finns personer, framför allt några tonåringar, som mobbar honom men de vuxna låter honom vara som han är. De enda som riktigt är engagerade och intresserade i vad han gör är barnen.

Värn är en underbar tidsskildring av en tid då inget internet ännu fanns, inga mobiltelefoner och sociala medier.

Betyg 3 betyder en sevärd och i hög grad en godkänd och bra film. Men varför ger jag den då inte högre betyg? Den griper inte tag i mig, det är svårt att engagera sig i en film enbart för att den är udda och välgjord och annorlunda. Den är unik och fascinerande. Samtidigt är det något i hur berättelsen rullar fram som ger ett avstånd till karaktärerna och gör att jag inte helt blir berörd.