• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Icona Pop

19 juni, 2012 by Jonatan Södergren

De är aktuella med singeln I Love It och efter sommaren släpper de sitt debutalbum. Kulturbloggen mötte upp Sveriges hetaste duo Aino Jawo och Caroline Hjelt, som tillsammans utgör Icona Pop, efter deras spelning på Hultsfredsfestivalen den 16:e juni.

Folk köade för att komma in på Yellow Stage när ni spelade. Vad tyckte ni om spelningen?

Caroline: Vi hade festivalens grymmaste publik. Du anar inte hur jävla glada vi blev när vi såg att det var massa folk som hade kommit för att se oss. Vi hade problem med ljudet men blev väl omhändertagna av publiken. När ljudet slutade fungera sprang folk till vakterna och sa åt dem att fixa till ljudet.

Har ni någonsin varit på Hultsfred som besökare?

Aino: Jag har varit på massor av festivaler men det här är första gången jag är på Hultsfred. Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av området längs sjön.

Caroline: Hultsfred var min första festival. Jag minns att jag inte hade fyllt 18 så folk fick köpa ut öl åt mig. Det var coolt när vi rullade in här med bilen idag och skulle spela på en festival man själv besökt.

Hur ställer ni festivalspelningar i relation till klubbspelningar?

Aino: Jag älskar festivaler. Folk är så öppna, det är som att de vill att det ska vara en bra spelning. Festivaler är oss kära, men klubbspelningar är också roliga.

Hur lärde ni känna varandra och när bestämde ni er för att starta bandet?

Aino: Jag hade blivit rådumpad och vår gemensamma vän Emelie bjöd in mig till en fest hos Carro.

Caroline: På den tiden hade jag en etta och det blev en del fester där. Jag var frustrerad eftersom jag egentligen ville hålla på med musik, så jag försökte väl dansa mig lycklig.

Aino: Vi klickade direkt och började på fyllan snabbprata om att skriva någonting. Du vet, sånt man säger men som aldrig blir av. Dagen därpå kom jag över med min laptop och en flaska vin. Jag kommer ihåg att vi skrev en låt som vi var extremt nöjda med.

Caroline: Fyra veckor senare bokade vi vårt första gig, med fem halvfärdiga låtar. Vi kallade oss hårdrockare som spelar dödspop.

Hur är det att turnera utomlands?

Caroline: Det är kul när man är två. Att uppträda är det bästa som finns men det blir mycket tid på tåg och på flygplatser.

Aino: Att turnera i Sverige är rätt lyxigt – man får mat och blir omhändertagen – men vi har fått mycket inspiration från att turnera utomlands. Vi var mån om att spela utomlands redan i ett tidigt skede. Innan vi ens hade låtar eller kunde DJ:a särskilt bra. Men man lär sig mycket. Får träffa roliga människor. Dessutom blir man matad av ny musik.

Vad är det konstigaste som hänt när ni varit på turné?

Aino: Det är aldrig vanligt. Det känns som att det händer grejer hela tiden. Vi fick vara med på en av Kitsunés compilations så vi blev inbjudna att DJ:a på deras julfest i Paris. Vi var rätt oerfarna på den tiden, vi hade lagt alla våra skivor i våra väskor. Självklart försvann väskorna under resan. Man lär sig av sina misstag. Det är klart man ska ha skivor och datorladdare som handbagage.

Caroline: När vi kom fram hade vi sex timmar på oss, så vi bestämde oss för att gå till Röda Korset och leta efter nya kläder och skivor. Aino klädde ut sig till George Michael och jag hittade en sparkdräkt och ett par röda troskalsonger. När vi var på julfesten sprack sparkdräkten och jag stod där och dansade med tuttarna i vädret.

Er senaste singel I Love It är skriven ihop med Charli XCX, kan ni berätta om hur det samarbetet blev av?

Caroline: Charli är cool. Vi träffade henne när hon var i Sverige och spelade in med Patrik Berger. Det visade sig att vi bott grannar i London.

Aino: Idag träffade vi Marina som vi också lärt känna i London.

Caroline: Vi var i studion och spelade in en annan låt varpå Berger visade I Love It. Den passade så bra in i våra liv, så vi kämpade för att få den. Det kändes som att vi verkligen kunde adoptera den låten till vår egen. Charli tyckte om vad vi gjort med låten så hon gav den till oss. Det är en konstig känsla. Vi är så vana med att skriva våra låtar själva. Fast den här låten kunde vi verkligen relatera till.

Delar ni två samma musiksmak?

Caroline: Vi har båda väldigt bred musiksmak men vi gillar samma saker. Det är lite som att vi inspirerar varandra.

Aino: Vi har parkopplat våra hörlurar så vi hör samma musik. Vi har ett pepp-mode och ett depp-mode. Just nu känns det viktigt att vara i sync.

Caroline: Nu är vi så vana att vara tillsammans. Det känns nästan som att vi vuxit ihop såpass mycket att vi hör varandras tankar.

Aino: Vi är som ett gift gammalt par.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Hultsfred, Icona pop

My name is Derek and I am a Fish

16 juni, 2012 by Gästskribenter

”This is no place for children!” Fish står på yttersta scenkanten på Sweden Rock-scenen och ropar högt. Det här är ingen plats för barn. Temat för konserten handlar om den grymma värld vi människor skapat och hur hopplösheten breder ut sig. Avslutningen på låten Fugazi fångar in vad mycket handlar om för Fish, sångaren och poeten från Skottland:

Where are the prophets, where are the visionaries,
where are the poets, to breach the dawn of the sentimental mercenary.

Fish och bandet på Rock Stage

Jag frågar Fish när jag träffar honom senare på kvällen om han vill utveckla sina tankar om vart världen är på väg och vad man kan göra åt saker. Han svarar:

– Det är svårt att inte tvivla på hur världen ska kunna förbättras när man ser hur det ser ut. Jag har min position som musiker och jag försöker berätta om det jag ser och det jag hör. Många står på scen och har en möjlighet men gör ingenting med sin chans. Jag vill vara en röst för förändring och förbättring. Jag var på Kuba och det fanns mycket som var bra där, men det fanns också massor som var riktigt dåligt. Men även här i väst har vi tappat omsorgen om varandra.

Jag frågar om han kallar sig socialist.

– Jag har alltid varit socialist. Om man ser hur världen är beskaffad så kan jag inte vara något annat. Jag bryr mig om människor. Det är därför jag aldrig varit med i något band som Mötley Crüe. Jag har aldrig gillat det egoistiska, giriga och kapitalistiska systemet. Jag har alltid varit politisk med mina texter. De andra i Marillion var inte förtjusta i det. Men jag ser en värld och jag talar om den eftersom jag kan.

Har du kvar dina fans från tiden med Marillion?

Fish sjunger bättre än någonsin

– Jag har förlorat många fans från den tiden. Men jag är den jag är och jag gör det jag gör. Jag har aldrig suktat efter en Maserati eller en ö i grekiska övärlden. Jag har aldrig ansett att jag måste anpassa mig, ljuga, förvrida mitt huvud. Jag var aldrig intresserad av att bli kommersiell, vi blev det av misstag med Keyleigh, men vi var inte ute efter berömmelsen. Vi skulle inte vara 80-talets Genesis. Vi borde ha varit 80-talet the Who. Många av de låtar jag hade med på mina första soloalbum, var låtar som skrevs för Marillion. Men de andra blev sugna på berömmelse. På att slå i USA. Jag var aldrig ute efter det kommersiella. Marillion är inte Keyleigh. Marillion var Incubus, Forgotten Sons och Incommudicado.

Har du kontakt med de andra från Marillion?

– Vi håller fred med varann. De gör det de gör och jag gör det jag gör. Det har gått väldigt lång tid och vi gör helt olika saker. Men många vill att jag ska spela Keyleigh när jag ger konserter men det är inte relevant.

Jag säger att det enda som skulle göra Keyleigh relevant kanske vore att spela hela Misplaced Childhood. Fish svarar:

– Jag skulle vilja göra teater eller film av det albumet. Det vore ett fantastiskt sätt att få berätta hela historien kring Misplaced.  Jag älskar film, berättelsen. Alla mina låtar är visuella och går att se i bilder. Det är en del av poängen med dem. Jag har varit i Polen och jobbat lite med en tänkbar dokumentär, det är så roligt att jobba med film och kameror.

Är du intresserad av att skriva böcker, noveller och ge ut dikter?

– Jag är mer intresserad av det dramatiska och genomföra det som musik, film och skådespel. Jag älskar drama. I mina låtar återkommer figurer som berättar historierna. Jag tycker om att dramatisera.

Jag går vidare med en fråga om hans röst eftersom han haft röstproblem ett tag, men nu sjöng bättre än någonsin.

An obscure scottish poet

– När jag sjöng med Marillion och senare, sjöng jag sämre. Mer ansträngt. Fel anspänning. Nu har jag lärt mig sjunga med djup och avslappning. Det känns bättre och det låter bättre. Jag skulle vilja sjunga blues. Jag älskar blues så det är en väg jag kommer pröva mig fram på. Men jag vet inte när nästa skiva kommer. Jag gör inte det här för pengar. Kanske i september, kanske senare. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Jag gör det här för att det är roligt och för att jag tycker om det.

– Vi är människor, allihop. Det är grunden. Ingen är märkvärdigare än någon annan. Just nu håller vi på bygga om hemma och det kommer hantverkare. De är fantastiska. De lägger kakel och jag beundrar deras arbete. De snickrar och gör ett underbart jobb. Jag kan inte dra rör och jag kan inte mura. Men vi alla är bara människor. Det är det enda som betyder något. Men jag har haft tur. Jag föddes med en förmåga att berätta historier och sjunga om dem. Det är vad jag kan och jag är tacksam för det. Men jag hatar rockstjärneattityden. Jag vill bara vara en person. Det är det jag är.

Många rockstjärnor gör sig ouppnåeliga, hur ser du på det?

– Min flickvän ringde mig när jag satt här och drack ett glas vitt vin. Jag kände direkt att jag ville hem. Ville byta ut det här festivalområdet mot att få sitta intill henne och vara med henne. Jag vill dra iväg och dyka tillsammans med henne. Jag är en person, inte en rockstjärna.

Hur kändes det att spela här på Sweden Rock?

– Jag var rädd. Eller snarare orolig. Många skulle stå där ute och ha förväntningar. Skulle rösten hålla. De ville att jag skulle sjunga Keyleigh. Jag vill inte bli bedömd så och jag kan bara gå ut och vara mig själv och göra det jag gör. Men det var roligt. Mycket folk. Mer folk i publiken än jag förväntat mig.

 

Vi sitter i Gibsons buss inne på backstageområdet och har fått låna bussen en kvart för att göra intervjun. Efter 35 minuter avbryter personalen inne i bussen och börjar tycka att vi ska avrunda. Jag ber om ursäkt för att jag tagit upp så mycket av Dereks tid men till min glädje säger han att han gärna skulle snacka ännu mer för han har riktigt trevligt. Det hade jag också gärna gjort. Men det får bli nästa gång.

Stor glädje bak i bussen

Intervjuare: Erik Laakso

Arkiverad under: Intervju

Kulturbloggen möter Turbonegro

13 juni, 2012 by Redaktionen

Turbonegro är tillbaka starkare än aldrig förr. Med nya skivan Sexual Harassmenti bakluckan och med en ny sångare vid micken är Turbograbbarna bättre än de någonsin varit. Kulturbloggen fick chansen att träffa de norska dödspunkarna under en snabbvisit i huvudstaden.

Idag släpps nya skivan Sexual Harssment, berätta lite om den!

Happy-Tom: Jag skulle säga att den är hårdare än tidigare. Vi har valt att gå back to basics och strippa ner soundet.

Rune Rebel: Vi spelade in skivan i New York i Electric Lady Studios. Det tog två veckor och vi spelade in allt live för att få lite finare energi.

Ni har ju ny sångare, har det ändrat soundet på Turbonegro? Vad kan fansen förvänta sig på den nya skivan?

Euroboy: Det var ju ett tag sen vi släppte en skiva nu . Vi har ju gått tillbaka väldigt mycket nu. Den stora skillnaden är att Tony( nya sångaren) har en mycket raspigare röst, han låter mer som Lemmy när han sjunger. Jag tycker att vi har blivit bättre med Tony, han är väldigt musikalisk och duktig, han gör Turbonegro bättre.

Happy-Tom: Det är nog inte super stor skillnad på bara musiken. Hank skrev aldrig musik i bandet.

Skivan har precis kommit ut men vad har ni hunnit få för respons från folk som hört den?

Euroboy: Vi har fått bra recensioner hittills.

Happy-Tom: Jag tror att många blev väldigt överraskade när de hörde nya skivan. Folk var nog väldigt skeptiska innan, men efter att vi släppt första singeln verkade folk överraskade och som att de gillade vad de hörde.

Rune Rebellion: Man har ju internet nu så reaktionerna kommer väldigt fort, speciellt när folk inte gillar det.

Happy-Tom:  En del såg nya skivan som ett hot innan.

Rune Rebellion: Ja många ska vara så att de bara lyssnar på de allra första skivorna och de tycker att allt nytt är skit. Men de verkar ju gilla den nya så det är ju bra.

Ni har ju en sångare, Tony, Hej.

Tony: Hej!

Hur kom du i kontakt med Turbonegro?

Tony: Jag hörde Turbonegro för första gången 97. Jag föll för det yttre och tänkte ”om det här bandet låter lika bra som de ser ut”, så gjorde de det. Jag såg dem live en gång innan de splittrades, sen var jag ledare för Turbojugend London. Sen 2002 träffades vi och det slutade med att jag var ansvarig för press när de släppte Party Animals. Sen har vi hållit kontakten lite smått genom åren. Jag sjöng i ett band då som hette Dukes of Nothing.

Happy-Tom: Vi skulle spela på Welt-Turbojugend förra året och funderade över vilka sångare vi skulle bjuda in på gästsång. Vi tänkte på sångare som Jello Biafra och Mike Ness, och sen kom vi att tänka på Tony. Så han kom ut, vi repade en låt och då visste vi.

Hur var responsen när ni spelade live?

Happy-Tom:  Det hade kunnat vara så att alla kastade flaskor och buade, men de gjorde de inte. Folk vart som galna, somliga grät. Så då bestämde vi oss för att fortsätta.

Tony, känner du någon press i att försöka fylla Hanks skor?

Tony:Det hade kunnat vara svårare än vad det blev. Det hade varit ett uppehåll ett tag och jag kom in i rollen långsamt. Jag har all respekt för Hank och vill absolut inte trampa någon på tårna. Jag är själv ett stort Turbonegro fan. Jag vill inte att någon ska tro att jag gått runt och sett Turbonegro och tänkt ”jag kan göra de bättre än Hank”. Jag gör min grej, den är annorlunda än vad folk kankse är vana vid. Men fansen verkar rätt nöjda, jag har fått fin uppskattning.

Har era influenser ändrats någonting med nya uppsättningen?

Happy-Tom: Nä.

Vad inspirerar er?

Happy-Tom: Människokött, ålar, baksmälla, kommunalarbetare haha. Mycket handlar väl om att vara en 40plussare med alldeles för mycket pengar på fickan, jag vet inte riktigt.

Tony: Mycket av textinnehållet bygger på karaktärer som man skapar. Man inspireras ju av gamla band som Electric Eels och Rocket from the tomb. Skillnaden nu är att de var unga när de skrev sina bästa låtar, vi är äldre och mer  banala, haha. En låt handlar om en kille som vill bli känd, så han anmäler sig tll en dokusåpa där han ska genomföra ett könsbyte. Sen läggs programet ner mitt i.

Happy-Tom: Han blir inte känd, men han är halvvägs igenom ett könsbyte. Det är faschinernde vad folk gör för berömmelse.

Tony: En annan låt handlar om en kille som är skitparanoid, sen visar det sig att han varit hög på crack i 11 dagar.

Alla brister ut i gapskratt.

Jag antar att ni aldrig får slut på ideér till låtar?

Happy-Tom: Inte direkt.

Finns det någonting ni aldrig skulle kunna skriva en låt om?

Happy-Tom: Mjaa, beror väl på lite. Det finns en del. Förr provocerade vi en del med texter för att vi tyckte att det var kul, nu blir folk mest provocerade över hur ”mainstream” vi blivit. Folk vill inte att man ska förändras, dom blir irriterade på oss.

Er image har ju alltid varit lite utflippad, om man får säga så, blir det aldrig tröttsamt?

Euroboy: Vi är inte lika galna längre.

Happy-Tom: Tubonegro handlar om galenskap. Vi mår som bäst när vi är på fest, sitter i ett hörn och är skitförbannade, haha.

Tony: Jag vet inte om vi är så bra på ömhet, vi är inte Army of Lovers. Jag tycker iofs om Army of Lovers.

Happy-Tom: Var inte hon ihop med den svenska kungen? Har någon hennes nummer?

Haha, vet ej.

Happy-Tom: Om sanningen ska fram så är vi rätt dåliga på att festa. Man kan aldrig bli bra på att festa, det är som att dansa flamenco. Man kan aldrig bli riktigt bra på det. När vi var ute på turne med typ Mastodon festade vi massor. Tony festade i två dagar och efteråt var han så sliten att vi trodde att han skulle sluta haha. Vi är gamla, festar vi en dag är vi förstörda dagen efter. Helt slut.

Haha okej, men dags att avrunda lite. Hur ser framtiden ut?

Happy-Tom: Vi ska ut och resa över hela världen nu.

Tony: Vi ska till amerika, australien, runt i europa, massor av ställen! Det kommer bli kul. Vi känner oss väldigt kreativa just nu så när allt lugnat ner sig lite så kommer vi nog börja jobba på nytt material. Dock kommer det att dröja till nästa skiva.

Grymt, tack för pratstunden och lycka till!

Turbonegro: Tack.

 

Turbonegrokan ses på Peace & Love festivalen i sommar!

 

Arkiverad under: Intervju

Kulturbloggen möter Amy Macdonald

11 juni, 2012 by Jonatan Södergren

Har du någonsin undrat hur det känns det att vara 24 år och redan ha uppnått alla sina drömmar? Fråga den skotska singer/songwritern Amy Macdonald vars skivor sedan släppet av genombrottssingeln This is the Life sålt i över fyra miljoner exemplar. En siffra som lär öka nu när hennes tredje studioalbum Life in a Beautiful Light nått skivbutikerna.

Life in a Beautiful Light är din mest positiva albumtitel hittills, eller hur?

Jo. Jag kände mig väldigt avslappnad när jag skrev det här albumet. Titeln dök bara upp i mitt huvud och jag tyckte den förklarade det jag ville åstadkomma med skivan perfekt.

Är du lyckligare nu än tidigare?

Nja. Jag har alltid varit glad av mig, men den här gången tog jag ett år ledigt så jag kunde spendera tid hemma med familj och vänner. Jag kände ingen stress vilket jag tror märks i låtarna.

Vilken inverkan hoppas du att din musik ska ha på lyssnaren?

En positiv inverkan. Musiksmak är någonting väldigt subjektivt så alla kommer naturligtvis inte kunna gilla det jag gör. Några av låtarna tar såklart även upp ledsamma teman, skivan är en reflektion över hur jag kände mig när jag skrev den, men jag hoppas att helhetsintrycket är någonting positivt och upplyftande. Jag känner mig väldigt privilegierad över att kunna göra det här och jag hoppas kunna fortsätta med det en lång tid framöver.

Har du någonsin känt tvekan och funderat på varför du gör det du gör?

Jag känner mig aldrig säker på det något av det jag gör. Jag är alltid tveksam. Men jag föredrar att tveka på mig själv än att gå runt och vara överdrivet självsäker. Jag måste ifrågasätta mina val hela tiden, men det leder nog till att det jag åstadkommer håller en högre grad av kvalitet.

Du kommer från Glasgow, känner du att du har en hög musikalisk fana att bära upp?

Det är så många olika slags band härifrån som gör bra ifrån sig. Franz Ferdinand och Glasvegas för att nämna några. Men det är också det som är bra med musik – att det finns så många olika genrer och stilar. Jag blir förvånad när jag tänker på hur många bra band som kommer från min hemstad.

Hur skiljer sig Life in a Beautiful Light från dina tidigare skivor?

Den bjuder på en större variation vilket beror på att jag låtit mig influeras av så många olika saker. Det är som att varje låt har sin historia. Jag minns exakt var jag vad när jag skrev en viss låt.

Vad influeras du av?

Vardagslivet. Det finns en låt på skivan som heter Pride som handlar om stoltheten jag kände när jag sjung den skotska nationalsången. 4th of July handlar om New York och en annan låt handlar om hur känslomässigt jag blev berörd av gruvarbetarna i Chile.

Är det någon särskild textrad på skivan som du är särskilt nöjd med?

Jag är nöjd med många av texterna. Överlag är det här en skiva jag är väldigt nöjd med. På öppningsspåret, 4th of July, börjar jag med att sjunga well the first day of spring, well it came and gone/and the summer did too but winter’s so long/and my heart still sings, sings for you/and I dream of the one summer night I spent with you. Den texten tycker jag sätter tonen för resten av skivan.

Jag vet att du är en fotbollsfantast. Vilket lag tror du vinner EM?

Antagligen Spanien, men jag hoppas på Tyskland. Eftersom jag kommer från Skottland så håller jag på alla lag England spelar mot, däribland Sverige. Jag tror faktiskt Sverige har goda möjligheter att komma långt i årets mästerskap.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Amy Macdonald, Life in a Beautiful Light

Kulturbloggen möter Neil Strauss

26 maj, 2012 by Jonatan Södergren

Vid en tidpunkt kändes det som att Neil Strauss var en av världens mest lästa författare. Så fort man kom hem till någon verkade de äga en kopia av Spelet – ett självbiografiskt verk som handlade om journalisten Neil Strauss upplevelser av olika raggningsexperters tips och tricks om hur man raggar på bästa sätt. Nu är Neil Strauss aktuell med boken Alla älskar dig när du är död som ges ut i svensk översättning. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom på ett kontor vid Gamla Stan.

Din nya bok heter Alla älskar dig när du är död och är en samling intervjuer?

Strauss: Det stämmer, men det är inga långa intervjuer. Jag gick igenom och transkriberade alla intervjuer jag gjort på nytt och valde ut de mest intressanta partierna. Som när Mötley Crüe blev arresterade och Vince Neil bara fortsatte föna sitt hår. På sätt och vis speglade det hans personlighet.

När väcktes ditt intresse för journalistik?

Strauss: Redan under min skolgång. Jag brukade trycka upp egna tidningar som jag delade ut bland klasskompisarna och när jag var elva år skrev jag en bok som jag skickade ut till mer eller mindre alla bokförlag utan att få något svar. Det lärde mig en viktig läxa: att acceptera avslag. Förresten, hur gammal är du?

22.

När jag var i din ålder intervjuade jag Led Zeppelin. Eller Jimmy Plage och Robert Plant närmare bestämt. Jag var så nervös att jag glömde sätta på inspelningsapparaten – och det var enda intervjun de gjorde i Nordamerika under den turnén.

Har du alltid hållit dig till musikjournalistik i första hand?

Strauss: Ja, eftersom musiker är mer intressanta än skådespelare. Som skådespelare måste du komma i tid till en inspelning, kanske för att vara regissören till lags, medan du som musiker från början tillåts vara odräglig och visa din autentiska sida. Ju mer självdestruktiv du är desto bättre.

En recension beskrev din bok som ”en skrämmande betraktelse över livet i USA”. Tycker du att det förekommer en uppdelning mellan amerikansk kultur och världskultur?

Strauss: Scenen i Sverige verkar vara väldigt lik den i Los Angeles vilket snarare tyder på förekomsten av universella värden vilka ligger i människans natur. Den här intervjun skulle lika gärna kunna ha ägt upp i Los Angeles eller Paris som i Stockholm. Folk läser skvallertidningar överallt och alla skvallertidningar handlar om samma saker: kändisar som överdoserar och kändisar som ligger med sina hushållerskor.

Vilka är i din mening dina mest minnesvärda intervjuer?

Strauss: Det kan ha varit när jag intervjuade Skrillex. Han hade aldrig gjort någon djupintervju tidigare. Jag fick följa med honom i ett par veckor och resultatet blev en helt ny historia som aldrig hade berättats tidigare. Sedan var det rätt speciellt när Courtney Love försökte få mig att snorta Kurt Cobains aska.

Herregud, varför då?

Strauss: Hon hände sig väl ensam och ville ha någon att sörja med – men jag gjorde det aldrig eftersom det kändes opassande. Dessutom ville jag inte bli hemsökt av Kurt Cobain.

När jag läser boken känns det som att det framgår rätt tydligt huruvida du gillar intervjuobjektet ifråga eller inte. Vilken roll spelar egentligen dina intryck för hur en artist framställs i boken?

Strauss. Jag försöker att hålla mina intryck utanför och låta personerna visa vilka de verkligen är. Jack White, vars musik jag verkligen älskar, visade sig exempelvis vara en person som är otrygg i sig själv vilket resulterade i att han framställdes på ett visst sätt. Målsättningen är att visa en personen såsom han eller hon verkligen är. Hur de är när de spenderar tid med sina närmsta.

Har du någon gång intervjuat någon du verkligen sett upp till?

Strauss: Genesis P-Orridge, en av min ungdoms största idoler, var den första artisten jag någonsin intervjuade. Jag var så nervös och han bara drev med mig under hela intervjun. Sedan var det med viss beundran jag intervjuade Chick Berry. Det var trots allt han som uppfann rocken. Vi kom däremot väldigt bra överens – även om han trots en ålder på 83 år enbart pratade om sex.

Finns det några artister du inte intervjuat som du skulle vilja intervjua?

Strauss: Huruvida jag vill intervjua en artist eller inte beror egentligen inte på vad jag faktiskt tycker om musiken. Ratatat och Band of Horses till exempel – jag älskar deras musik men är inte så intresserad av deras personligheter. Jag skulle vilja intervjua Jack Nicholson. Eller Michael Jackson när han var i livet. Jag vill veta vad som gör dem så framgångsrika.

Vad gör en person intressant?

Strauss: Jag tycker alla är intressanta, inte bara kändisar. Jag skulle vilja skriva en bok där jag intervjuar personer som fått dödsstraff.

Här i Sverige har vi inte dödsstraff.

Strauss: Tur det. Du anar inte hur många av de som får dödsstraff som är oskyldiga. Fast för att återknyta till vilka som är intressanta – till boken har jag inte bara valt ut de kändaste personerna jag intervjuat. Boken innehåller även en hel del obskyra namn, såsom Patrick Miller (känd för det industriella projektet Minimal Man, författarens anmärkning). Han började röka crack mitt under intervjun och blev så paranoid att han trodde att hans kropp attackerades av osynliga insekter. Jag intervjuade även den här personen som hade en hit under 1960-talet och var helt övertygat om att han kom från Mars. Men man fick inte kalla honom marsian – det vore rasistiskt.

Du skulle ha intervjuat Syd Barrett.

Strauss: Jag vet, han är en av de personerna som jag verkligen tycker är fascinerande. Däremot har jag intervjuat resten av medlemmarna från Pink Floyd. Överlag fascineras jag av kändisar som bara sådär försvinner från jordens yta i tjugo-trettio år.

Vad tror du det är som driver dem?

Strauss: Folk tror att pengar och berömmelse ska lösa alla problem trots att det i själva verket bara förstärker problemen. Speciellt om droger är inblandade. Om du är lite instabil kan du bli väldigt instabil.

Vad är berömmelse?

Strauss: Berömmelse. Jag definierar det helt enkelt som antalet personer som känner till dig utan att du känner till dem. Folk strävar efter berömmelse för att känna att deras liv har betydelse.

Din intervju med PJ Harvey är intressant eftersom det känns som att hon fullkomligt skiter i berömmelse.

Strauss: PJ Harvey är den enda personen jag intervjuat som jag med säkerhet kan säga inte gör det hon håller på med för berömmelsen – även om Lady Gaga tror att hon ljuger. Problemet med berömmelse är att livet, även om du når dit, fortfarande är lika tomt och meningslöst. Det är därför många artister går in i depressioner.

Så många kändisar är deprimerade?

Strauss: Många kändisar känner sig ensamma. Alla de känner är anställda och de har svårt att lita på någon som inte är anställd. Fast det gäller naturligtvis inte alla. Bruce Springsteen är i stort samma person nu som han var innan han blev känd. Han är en av få personer jag intervjuat som varit helt jordnära. Kanske beror det på att han nått en nivå av kändisskap där han inte har någonting kvar att bevisa. Det var någonting han sa som fastnade:

”The leap of consciousness it takes to go from playing in a garage to playing in front of 50.000 people is something the human mind was not meant to handle.”

Foto: Emma Andersson

Arkiverad under: Intervju, Litteratur och konst, Musik Taggad som: Alla älskar dig när du är död, Neil Strauss, Spelet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 54
  • Sida 55
  • Sida 56
  • Sida 57
  • Sida 58
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Broken Voices Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Kärlek över Tanger Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Foto: Dexys Midnight Runners

Dexy's Midnight Runners på Pustervik 6 … Läs mer om Foto: Dexys Midnight Runners

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Monster Mia Betyg 3 Svensk biopremiär 9 … Läs mer om Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Foto: Nadja Sjöström Vem fan gillar … Läs mer om Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Arkipelag Manus och regi av Alex … Läs mer om Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

1/10 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Vernon Subutex Teater Galeasen dramat i … Läs mer om Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, … Läs mer om Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Hamlet Av William Shakespeare i fri … Läs mer om Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Starkt bioår 2026 – unga går mest på bio

Foto: Pedro Ossowicki/Svenska … Läs mer om Starkt bioår 2026 – unga går mest på bio

Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

v 40 (29/9 - 2/11) 2026 Göteborgs … Läs mer om Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in