Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Samtal med Paul Simon

by

The Everly Brothers var inspiratörerna till Simon & Garfunkel. Det berättade Paul Simon när han på måndagen intervjuades av journalisten Jan Gradvall.

En stor publik var inbjuden till biosalongen Rigoletto för att få se och lyssna på intervjun. Paul Simon besöker Stockholm eftersom han är en av årets vinnare av Polar Music Prize och utdelningen är på tisdag, 28 augusti.

Jan Gradvall började med att fråga om New York som musikstad, eftersom gator, broar och platser i staden finns nämnda i så många av Paul Simons sånger.
– Det enkla skälet är förstås att det är min hemstad, sade Paul Simon.
– Men det andra svaret är att New York också är en fantastisk musikstad, sade han och berättade om hur det stod musikgrupper i gatuhörnen och spelade och sjöng när han växte upp.

Paul Simon och Art Garfunkel som slog igenom som en duo hade en grupp tillsammans med ytterligare tre musiker i början.
– Men det blev omöjligt att få till tider att repa tillsammans med alla olika scheman, berättade Paul Simon och därför blev det en duo istället.

Simon & Garfunkels stora inspiration kom alltså från gruppen The Everly Brothers. Men att Paul Simon lyssar på oändligt mycket mer musik är ju uppenbart. När han skulle nämna några av de låtskrivare som han menar är de största tog han upp Bob Marley, Paul McCartney, George Gershwin, Chuck Berry och Hank Williams.

Det var roligt att höra Paul Simon berätta om när han hade skrivit sången ”Sound of Silence”.
– Jag tyckte själv att den var rätt bra, men jag kunde inte ana att den skulle bli så stor och att den skulle fortsätta att spelas efter femtio år.

Som sångskrivare har han haft olika perioder. Fram till Graceland-albumet har det varit gitarren som varit grunden.
– Jag skrev sången med gitarren och satte sedan till sång och ord, berättade han. Men sedan började jag fråga mig varför jag skulle begränsa mig till det jag kunde spela själv med gitarr och det jag kunde sjunga själv. Från Graceland arbetar jag inte längre på det sättet.

Men med det senaste albumet har han återvänt till att börja sångerna med gitarren.

Han fick en fråga från publiken om hur han ser på ny teknik och musik.

– Jag det är både fördelar och nackdelar förstås. Jag använder mycket ny teknik och det underlättar mycket under musikproduktion. Men å andra sidan var ljudet mycket bättre förr innan musik blev digital. Då kunde man ha stora högtalare som kunde fördela musikens olika register mycket bättre. Ljudet i en ipod går inte att jämföra. När musiken ändå inte kan lyssnas på till fullo är det säkert många musiker som inte orkar by sig om att skapa alla detaljer. Varför skulle de, när ingen ändå kan höra det?

Men ljudet skulle kunna vara lika bra idag som på LP-skivans tid, menar Paul Simon.

– Det är klart det rent tekniskt skulle gå att producera högtalare med bättre ljud. Det handlar väl om ekonomi och vad som går att sälja, menade han.

En annan del av nutidens sätt att lyssna på musik är däremot svårare att göra något åt. Skivornas längd och hur många lyssnar på musik idag.
– En LP-skiva hade perfekt längd för att lyssna på. Den var 32 minuter på varje sida och det tror jag är optimal tid att koncentrera sig på. Idag plockar många ihop spellistor med låtar från olika artister. Det blir ett annat sätt att skapa musik på, att försöka göra sig hörd i bruset av många enskilda låtar.

Paul Simons föräldrar är båda födda i USA men har sina rötter i Östeuropa. Hans pappa höll också på med musik. Han berättade att när han var liten hände det ibland att hans mamma tog honom och hans bror med sig till Manhattan för att de skulle få se deras pappa spela.
– Han spelade ofta på ställen där också latinamerikansk musik spelades och det tyckte jag var jättespännande, berättade Paul Simon.

Hans öppenhet för olika musikstilar fanns hon honom tydligen redan då som pojke.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

DVD-recension: Swedenhielms – en underbar resa med tre stora skådespelare i samma roll

by

Swedenhielms
Betyg 4
8 augusti 2012

Edvin Adolphson, Jarl Kulle och Sven-Bertil Taube som familjefadern och forskaren Rolf Swedenhielm. Alla tre har spelat rollen som denna familjefader och forskare i Hjalmar Bergmans klassiska komedi. Nu har tre föreställningar från olika tidsepoker av samma pjäs samlats på en dvd-box. Det är verkligen ett tillfälle för alla teaterintresserade.
Det är oerhört intressant att se hur samma föreställning kan sättas upp på olika sätt och se hur samma roll kan gestaltas på olika sätt.

Detsamma gäller förstås rollen som tjänstekvinnan Bohman som spelas av tre stora skådespelerskor. I den äldsta versionen är det Margaretha Krook som gör en ganska nedtryckt kvinna. I uppsättningen med Jarl Kulle är det Sif Ruud som gör en mer bitter kvinna och i den nyaste versionen är det Harriet Andersson som gör ett hembiträde med rätt mycket skinn på näsan.

Swedenhielms är nog Hjalmar Bergmans mest uppskattade komedi och handlingen utspelar sig under 1920-talet i Stockholm, hemma hos familjen Swedenhielm. Rolf Swedenhielm, familjefadern, är forskare och uppfinnare med ekonomin körd i botten. Han lever med sina tre vuxna barn, två söner och en dotter, och med hembiträdet Bohman som sköter om dem. Bohman är syster till Rolf Swedenhielms fru, som dog när yngste sonen dog.

Komedin har en del att säga om klassamhället som är otäckt. Swedenhielm gifte sig ju under sin samhällsklass och att behandla systern till sin fru som en jämlike finns inte i varken hans eller barnens föreställningsvärld.

Det är en fascinerande pjäs med flera lager av betydelser. Scenen där ockraren samtalar med Rolf Swedenhielm är stark och väldigt intressant att se i olika versioner.

Filmtekniken har utvecklas sedan 1961 då den första versionen gjordes, det märks tydligt till exempel i hur den nyaste versionen jobbar mycket mer med täta närbilder på karaktärernas ansikten. Å andra sidan var skådespeleriet briljant i föreställningen från 1961.

Och som sagt, det här är ett tillfälle för teaterintresserade att se en lång rad av de bästa svenska skådespelarna som Edwin Adolphson, Margareta Krook, John Elfström, Börje Ahlstedt, Björn Gustafsson, Sif Ruud, Jarl Kulle, Anita Wall, Marika Lindström, Sven-Bertil Taube, Harriet Anderson, Gustaf Skarsgård, Brasse Brännström, Cecilia Frode, med flera.

Kulturbloggen möter The Royal Concept

by

I samband med Way Out West-festivalen som pågick i Göteborg mellan den nionde och den elfte augusti mötte Kulturbloggen upp Daniel Larson och Filip Bekic – sångare respektive gitarrist – från The Royal Concept.

Hur känns det att vara på Way Out West?

Daniel: Underbart, vi var här redan igår och såg bland annat St. Vincent. Hon är helt fantastisk. Som en ny Jimi Hendrix.

Har ni någon relation till festivalen sedan tidigare?

Daniel: Förut turnerade jag med Robyn – jag var vikarie åt en trummis som alltid ställde in – men just när de spelade på Way Out West förra året dök han faktiskt upp. Sedan har jag varit här som besökare också.

Filip: Det är ingen dålig utveckling. Från besökare och stand-in till artist. Vad gör du nästa år? Du kanske arrangerar festivalen.

Hur gick det till när ni bestämde er för att bilda bandet?

Filip: Jag och David är barndomsvänner. Vi har alltid skrivit små poplåtar, fast The Royal Concept bildades förra året i april. Då kontaktade vi de andra medlemmarna.

David: Jag och Filip är små popsnören i en jazzvärld. Vi har alltid varit de svarta fåren i jazzkretsar. När vi var små lyssnade vi på Led Zeppelin. Vi hade en lärare som sa att ”när Beatles kom dog musiken”. Jag gick aldrig på några av hans lektioner igen. Det är lite roligt, för nu är vi i en indievärld istället. Nu ses det nästan som någonting negativt att vara en utbildad musiker.

Musikaliskt jämförs ni ofta med Phoenix, är det en medveten influens?

David: Jag lyssnar egentligen på The Strokes, men när Phoenix kom så tyckte jag att de var som ett elektroniskt…

Filip: … och snällare…

David: The Strokes. Fast vi har mycket att ge, jag oroar mig inte över att bli stämplad som en copycat. Vår skiva kommer i oktober och de som försökt placera oss i ett fack kommer att få det lite trixigare. Fast å andra sidan, om vi ska bli placerade någonstans så är Phoenix en bra inkörsport.

Vad inspirerar er till att skapa musik?

David: Människor vi träffar. Möten. Sånt som har hänt i ens liv. Vi har väldigt realistiska texter. Det handlar om livet vi lever. Att lämna Stockholm. Livet på turné. Skivan är lite som en dagbok för ett band som det gått väldigt fort för. Det har ju blivit en del käftsmällar, vi nobbades av ett skivbolag som inte trodde på vår musik. Sedan öppnade Robyn upp en hel electrovärld jag tidigare in ens hade lyssnat på.

Vad kan vi förvänta oss av spelningen på Way Out West?

Daniel: Vi ska ge så mycket kärlek till alla stackars Frank Ocean-fans. Den här spelningen betyder mest för oss på hela året. Vi har till och med repat på första gången på hur länge som helst. Vi fick pressa in spelningen i vårt schema – det är vår enda inplanerade Sverige-spelning på hur länge som helst och vi åker tillbaka till USA imorgon.

Varför valde ni att flytta till USA?

Daniel: Vi fick chansen och det kändes som en dröm. Dessutom är intresset för vår musik större där borta. När vi flyttade dit frågade folk hur vi skulle hålla fötterna på jorden, men det vill vi inte. New York är världens galnaste stad. Alla är helt utflippade. På fester kallas vi ”the foremost humble people in America” och jag tycker ändå att vi med svenska mått mätt börjar bli rätt så kaxiga. Det är väl jantelagen som förföljer oss.

Filip: När vi går på stan kommer folk och frågar om vi spelar i band. Vi delar ut visitkort och de kommer faktiskt på giggen. Sådant händer inte i Sverige. Att bo i New York är extremt, just nu älskar vi det.

Hur kommer stadslivet in i er musik, försöker ni omfamna eller avskärma er från det?

Daniel: Vi har spenderat en del tid i Grožnjan – en bergsby i Kroatien. Filip är uppvuxen där. Det är den mest magiska och inspirerande platsen man kan bo på. Där har vi skrivit många låtar. Det är femtio konstnärer som köpt byn, så det är fullt med ateljéer man kan vandra runt i. Sedan finns det en taverna som har både billig och god mat. Där finner vi frid i ett stressigt liv.

Kretsar era texter kring några återkommande teman?

Daniel: Tjejer. Gold rush. Hela vår platta är ett konceptalbum. En ironisk spegelbild av oss själva och vad som kan hända om man blir för uppblåst. Sedan handlar alla våra låtar om kärlek och tjejer. Allting är självupplevt.

Filip: Skivan skrevs, spelades in och producerades av oss själva på fyra veckor. Vi ville vänta in i det sista för att hitta det mest angelägna. Vi ville liksom inte skriva om när vi gick och handlade mjölk för ett år sedan.

Hur ser era framtidsplaner ut?

Daniel: Först och främst åker vi på en tre månader lång turné i USA tillsammans med Wolf Gang, The Wombats och Fun. Ibland är vi förband och ibland co-headline. Turnén pågår tills slutet av november – sedan vill vi åka till Europa och Asien.

Filip: Att turnera är det roligaste som finns och att släppa en platta öppnar upp möjligheter att turnera.

Har ni några extrema turnéminnen ni kan dela med er av?

Filip: Just med det här bandet har vi inte turnerat så mycket.

Daniel: Vi åkte på en minibuss-turné där vi fick bygga upp scenen själva. Grejen är att vi inte är särskilt goda ingenjörer, så en kväll studsade trummorna bokstavligen av scenen medan vi spelade. Jag önskar någon hade filmat för det var som taget ur en tecknad film.

Filip: Det var även lite galet när Steven Tyler från Aerosmith kom och såg oss på ett gig.

Daniel: Han frågade om vi hade något knark i våra ölflaskor på scen och berättade om sina minnen från när han var ung och dum och brukade använda ett sugrör för att snorta kokain ur sina ölflaskor. Så vi fick ett uselt tips av en annars fantastisk människa. Han är extremt karismatisk och vet du vad han sa? ”I love that you have personality in this boring world of music”. Fast sedan är han ju amerikan, man kan inte lite på någon där. Ena stunden är allt frid och fröjd, sedan vänder de en ryggen.

Kulturbloggen möter Stooshe

by

Inför deras spelning på Rix FM-festivalen i Växjö mötte vi upp Alex Buggs, Courtney Rumbold och Karis Anderson som tillsammans utgör den brittiska tjejtrion Stooshe som bildades i en klädaffär i London för två år sedan. Sedan de ett år senare plockades upp av Warner Music har de bland annat hunnit agera förband åt Nicki Minaj, samarbeta med amerikanska rapparen Travis McCoy från Gym Class Heroes och hamna på prestigefyllda BBC:s Sound of 2012. Under hösten ger de ut sitt självbetitlade debutalbum.

Hur skulle ni själva beskriva er musik?

Alex: Vi brukar använda termen newtown – som motown fast med en modern twist. Det viktigaste för oss är att ha roligt. Musikaliskt är det rätt eklektiskt och den röda tråden är old school-influenserna.

Vilka är era influenser?

Courtney: Diana Ross, TLC och Spice Girls. Även hip hop och tjejgrupper som En Vogue, fast vi hittar inspiration överallt.

Behandlar ni några särskilda teman i er musik?

Alex: Livet i London. Ofta sjunger vi om personliga erfarenheter eller personer som står oss nära, men ibland försöker vi beskriva personer vi möter på vägen.

Hur är det att leva i London?

Karis: Vi kommer från tre helt olika uppväxter, men det är intressant. Man träffar olika människor, det är väldigt multikulturellt och det är en stad där musik och mode ständigt är närvarande.

Hur skulle ni säga att era liv påverkats av karriären?

Alex: Vi hinner inte äta och sova lika mycket som vi brukade men å andra sidan får vi resa runt och hålla på med det vi älskar.

Känner ni mest förväntan eller nervositet inför släppet av er debutskiva?

Courtney: Man kan bli ett nervvrak av att tänka på vad folk kommer tycka om oss. Hur folk ska se på vår musik. Men det är också spännande. Det är vad vi har ägnat de senaste åren till. Det ska bli intressant att se om någon gillar det.

Har ni någon favoritlåt från skivan?

Karis: See Me Like This. Den handlar om hur nära vi kommit varandra. Vi är liksom som systrar. Om du bråkar med en av oss får du alla tre efter dig.

Ni har öppnat för Nicki Minaj och samarbetat med Travis McCoy, har ni några fler drömsamarbeten?

Courtney: Vi brukade säga Nicki Minaj. Att se hennes – sättet hon porträtterar karaktärer – var lärorikt.

Alex: Om Spice Girls någon gång återförenas skulle vi såklart vilja göra något med dem.

Vad tror ni om chanserna för en Spice Girls-återförening?

Alex: Det snackas ju om att de kanske ska återförenas för ett uppträdande på OS-avslutningen. Men i så fall blir det säkert bara det.

Har ni hunnit se något av OS?

Courtney: Vi började se på öppningsceremonin men hade ett gig samma kväll. Annars har vi bara hunnit se bitar. Våra favoritgrenar är gymnastik och simning.

Alex: … och vi ska uppträda på dambasket-finalen!

Foto: Alex Loizou

Kulturbloggen träffar huvudrollsinnehavaren inför premiären på Trettondagsafton på Café Lyran

by


Trettondagsafton – en komedi med förvecklingar och ombytta roller – har premiär på Café Lyran i Bredäng den 2 augusti. Viola är en ung kvinna som efter ett skeppsbrott hamnar på en främmande ö och hennes tvillingbror har försvunnit. För att klara sig som ensam kvinna klär Viola ut sig till en ung man och tar tjänst hos en hertig.

Kulturbloggen träffade Frida Liljevall som är konstnärlig ledare och spelar huvudrollen.
-Det är långa dagar nu, sade Frida Liljevall när vi träffade henne två veckor före premiär.

Ja, det är begripligt att det är mycket som ska göras och många detaljer som ska fungera när premiären närmar sig. Frida spelar dessutom två roller i föreställningen. Hon spelar Viola men har också rollen som tvillingbrodern Sebastian. Att spela både en man och en kvinna i samma föreställning är en utmaning. Det gäller att inte hamna i schabloner och att inte skapa karikatyrer.
-Jag har försökt jobba mer med att de är tvillingar, så jag har försökt arbeta med subtila skillnader mellan dem: lite med rösten och lite med kroppshållningen, berättar hon.

Trettondagsafton är en komedi som kan tolkas och spelas på många olika sätt.
-I vår tolkning handlar den främst och kärlek och rätten att få vara vem man vill och få älska vem man vill. Och vad som händer när man hamnar i en karaktär man inte vill vara, säger Frida Liljevall.

Teater Iris spelade för första gången på Café Lyran förra året, sommaren 2011 då de satte upp Oscar Wildes pjäs Mister Ernest.

Cafét är en suverän plats för teater, menar Frida Liljevall.
-Det är en fantastisk miljö. När vi var där såg vi direkt att den passar perfekt för teater.

Caféet ligger i ett äldre hus med utsikt över Mälaren och är oerhört inspirerande. Frida Liljevall syftar också på dess placering med närheten till två så olika områder som Bredäng och Mälarhöjden, med olika samhällsklasser.

Frida Liljevall och Teater Iris vill att teater ska spridas och inte bara spelas på de stora teatrarna.
-Vi vill få ut teatern från finkulturen, säger hon.

Kultur och teater är viktigt på många sätt. Fler bör få tillgång till teater.
-Jag tror kulturen behövs mer än någonsin idag. Jag är övertygad om att man kan spela vad som helst för vem som helst och var som helst så länge man har något att säga.

Du kan läsa mer om föreställningen på Teater Iris hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,