Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Kulturbloggen möter Jack Barakat från All Time Low

by

jackalltimelow

Det amerikanska bandet All Time Low är på turné för att lansera deras återsläppta album Don’t Panic: It’s Longer Now. Efter 11 år som ett band så har dom varit i Sverige ett par gånger tidigare. Denna gång så tog vi en paus i köandet för att intervjua gitarristen, Jack Barakat.

Vad vill ni uppnå med den nya skivan?
Vi har spelat i Sverige i fyra-fem år och vi försöker att bli ett band som folk känner igen. Så vi har försökt att spela här minst en gång per år och försöker att spela på arenor. Vi började på den klubben men flyttade nu upp till arenan. Vi försöker bara bli ett större band i Sverige.

I resten av världen så vill vi bara kunna göra kunna göra det här resten av livet och vara på turné så länge som möjligt. Det är något som är svårt att göra idag.

jackatlVem såg du upp till när du växte upp?
Mitt favoritband var Blink 182. Jag tyckte om hur avslappnade dom var och hur dom bara var sig själva. Dom hade en roligt attityd och ville bara ha trevligt. Dom skapade en hel generation av människor som ville hålla på med musik och vi är en av dom.
Green Day var ungefär samma sak.

Om du fick välja tre människor att äta middag med, vilka skulle det vara?
Paul McCartney, kanske? Jag skulle vilja fråga honom om Beatles och hur det var att hålla på med musik i början när ingen riktigt höll på med att åka på turné. Dom var ett av dom första banden som verkligen åkte över hela världen med sin musik. Jag skulle vilja veta hur det är att ha den erfarenheten.

Sean Connery för att jag är besatt av James Bond! Jag har massa frågor som har med James Bond att göra.

Det finns en del människor som om du hade frågat mig den här frågan fem år sedan som jag skulle ha nämnt som jag nu har haft möjligheten att träffa. Så som Mark Hoppus (Blink 182) och Billie Joe Armstrong (Green Day). Vi har haft turen att träffa många av våra idoler.

Jag önskar att jag hade haft möjligheten att träffa Kurt Cobain och se hans band live. Jag var så ung men jag tror att han skulle vara en väldigt intressant person att prata med.

Trodde du att bandet skulle bli så här stort när ni startade det?
Definitivt inte! Vi började som ett coverband och spelade låtar av Green day, Blink 182 och Good Charlotte och vi visste inte hur man skrev låtar. Men vi hade tur och hängivna fans redan från början och det hjälpte. Vi har alltid försökt att ha signeringar som möjligt och utan det så skulle vi inte vara där vi är idag. Vi har mer signeringar än dom flesta band. Vi hade en tidigare idag, faktiskt. Så redan från början så visste vi att om vi gav mycket till fansen så skulle dom ge mycket tillbaka.

Har ni sagt någon som ni senare ångrat?
Vi säger alltid vad som vi tänker på eller vad som kommer ifrån hjärtat. Så vi alltid saker som vi kanske inte skulle ha sagt eller som inte var politiskt korrekt. Men speciellt på scen så säger vi det första vi kommer på och inget är planerat. Vi pratar inte om det innan så vi bara pratar. Ofta så glömmer vi bort att publiken är där och bara pratar till varandra. Och ofta så kan vi inte tro att vi sa det som vi gjorde. Speciellt eftersom att vi har en del yngre fans. Men jag tror att det är en av dom sakerna som folk tycker om om oss. Att inget är falskt. Det är riktigt och ibland så hamnar vi i trubbel!

Vad är det konstigaste ett fan har gjort när dom träffad sig?
Det har hänt mycket konstigt med oss! Vi har haft folk ta av sig kläderna och bett oss signera deras kropp! Vi har haft killar som dragit ner byxorna och det blir rätt roligt! Vi skämtar om det men ibland så blir det rätt konstigt.

Vad betyder All Time Low?
Vi pratade om det här om dagen! Vi älskar inte namnet. Det får oss att låta som ett emo-band eller som ett band som bara gör deppig musik. Vi är glada människor och musiken får en att bli rätt glad och jag tycker att vi har en roligt attityd även fast det kanske inte framfår i namnet. Men det låter bra. Vi tog namnet från en låt med New Found Glory. Vi var unga och besatta av deras band!
Vi hade en faktiskt en spelning bokad och inget bandnamn. Dom sa att vi behövde ett bandnamn för biljetten och vi gav dom All Time Low! Vi sa det snabbt och efter att man har haft en show med ett bandnamn så kan man inte byta det. Ingen kommer att en seriöst om man håller på att byta namn!

Intervjuare: Moa Johansson

Kulturbloggen möter Adna

by

adna

Försiktigt plockande gitarrer och vemodiga stråkar, sedan träder den in; Adnas röst som både hänför och — inte helt olikt Daughters Elena Tonra — har en förmåga att förflytta oss lyssnare till en annan, nattlig och mer ömtålig plats. Så beskrev jag Night, titelspåret från hennes debutalbum som släpps den 5 februari. Dessförinnan har hon en EP — som släpptes 2012 — och ett par singlar i bagaget. Adna Kadic är bara nitton år och har nyligen flyttat till Berlin, men hon kommer från Göteborg.

–  Det finns mer möjligheter för mig att göra musiken jag vill göra; det är en stad jag känner mig mycket mer hemma i, jag tycker om kulturlivet i Berlin och jag tror jag vågar tänka lite mer på exakt det jag vill göra. Jag behöver inte hålla mig inom några ramar. Jag säger inte att det nödvändigtvis är så i Sverige hela tiden, men Berlin är en lite mer öppen stad så min musik har nog kunnat utvecklas, berättar hon när jag möter upp henne på ett skivbolagskontor i södra Stockholm.

Den 5 februari släpps ditt debutalbum Night. Skulle du kunna berätta lite om atmosfären du eftersträvade på albumet?

Jag tänkte inte så jättemycket, först skrev jag en skiva men jag tyckte den lät skitkass så jag skrotade den. Men sedan, inte så jättelångt innan jag skulle upp till Stockholm för att spela in, insåg jag att jag inte hade något material, ungefär. Jag hade en låt liksom. Då satt jag uppe flera nätter i rad och bara skrev. Då blev jag väldigt inspirerad just av att det var under natten jag skrev, så jag tänkte att jag lika gärna kunde försöka skapa något av det. Jag inspireras väldigt mycket av tystnad, för då får man tänka till själv litegrann, då kommer de här nya ljuden fram och så. Det var lite det jag eftersträvade; ta in tystnaden och få ut det jag hade inom mig.

Vilka influenser har påverkat ditt uttryck?

Väldigt mycket påverkar mig. Texterna är alltid en text för sig i början, som inte riktigt har med själva låten att göra. När det kommer till melodier är jag ju ursprungligen från Balkan, och jag tycker om de här fina melankoliska melodierna, det är någonting som känns väldigt hemma i dem så jag försöker använda mig av dem. Så är det det lite mer moderna soundet med elgitarr, alla effektpedaler och det tunga slagverket. Jag försöker göra en mix av allt jag tycker om, som jag känner mig hemma i, och skapa något eget av det.

Tar texterna upp specifika händelser eller skulle du snarare beskriva dem som berättelser?

Alla låtar har väl någon mening för mig. Det är bara en låt på skivan — The Prettiest — första singeln, som jag skrev för att man ibland hör vissa saker som bara sätter sig; citat från vänner eller folk man ser upp till. Jag plockade på mig lite sådana citat, som har satt sina spår, så skrev jag ihop en låt av det. Det är den enda låten som skiljer sig lite från de andra rent textmässigt.

Hur väljer du ut vilka texter som kommer med i låten?

Texter har ju också en melodi i sig, på papper. Då kanske det dyker upp någon idé, så testar jag det, och ibland blandar jag olika texter så att det låter bättre. Det är lite på det viset.

Tidigare har du släppt en EP och ett par singlar. När påbörjade du det här musikaliska projektet?

Jag gick i musikklass sex år i grundskolan och sjung väldigt mycket i kör, pluggade väldigt mycket teori, men jag hade inte riktigt tänkt att jag skulle göra någonting. Det var bara roligt att få börja i den skolan. Men så när jag skulle börja på gymnasiet tänkte jag att jag lika gärna kunde fortsätta med musik, då började jag på Rytmus i Göteborg. Då behövde man ha något eget material att söka in med, så jag skrev ihop någonting till intagningsprovet. Sedan insåg jag att det var kul, och så fick jag mitt skivbolag — Despotz — de hörde av sig någon gång där i början av gymnasietiden. Då måste man ju ha material också, så då blev det att jag skrev en EP. Den första låten på EP:n är den första låten jag skrivit.

Hur skulle du säga att du har utvecklats som artist sedan du släppte EP:n?

Den absolut största skillnaden är att jag blivit medveten. När jag började var det mest att jag skrev lite olika saker som jag tänkte på, jag visste inte riktigt vad jag ville göra. Jag ville bara göra någonting för att jag skulle göra det. Men nu har jag blivit väldigt medveten om vad jag vill göra, vart jag vill komma med min musik, och hur jag vill att det ska låta.

Skulle du säga att albumet är mer personligt än EP:n?

Ja, alltså jag skrev ju albumet för nästan två år sedan nu, och jag är nitton år gammal. Det är två år då det händer ganska mycket. Jag tror att det nya kommer vara ett steg längre, men det känns ändå okej att släppa det här.

Var det när du började i musikklass som ditt intresse för musik väcktes, eller hade du varit intresserad innan?

Jag hade inte ens tänkt på musik över huvudtaget, i familjen finns det inte riktigt någon som pysslar med musik. Men kör tycker jag jättemycket om, så det var bara roligt att få börja i en klass och lära sig om det. Det är något jag försöker ta in i min egen musik, just det här med körer, jag tycker om att skriva sångarrangemang. Speciellt nu. Jag håller på att skriva en ny skiva. Då blir det verkligen så att jag försöker ta till mig allt jag lärt mig under åren och göra något eget av det.

Kommer nästa album vara mer påverkat av Berlin då?

Kanske inte just Berlin som stad, men jag påverkas ju av Berlin och kan utveckla min musik, kan lära mig mer, och få nya intryck och ny inspiration. Så på det viset kommer det påverka.

Kommer det albumet också att spelas in under natten?

Det har jag redan börjat spela in lite smått, men det är oftast på natten jag sitter och jobbar. Det är just det som jag pratade om innan med tystnaden. Det här med att jag tycker det är lättare att koncentrera mig när jag vet att alla är helt inne i sina egna drömmar. Jag behöver inte känna mig distraherad, utan jag kan verkligen bara gå in i mig själv och tydligt höra det jag vill höra.

Hur skiljer sig dina liveframträdanden från studioinspelningarna?

För egen del är det viktigt att skiva får bli en sak och live får bli en annan sak. Hittills har jag uppträtt själv helt solo när jag har kört, och det är någonting jag skulle vilja fortsätta med i framtiden, bara så att det kan bli två olika upplevelser. Även om det är ganska utlämnande och skrämmande att stå själv så är det någonting väldigt fint för mig att få stå där och bara göra det så som jag skrev det från början.

Är det något mer du vill tillägga?

Musiken jag gör är någonting jag gör själv. Ett par låtar arrangerade jag tillsammans med Samuel Lindberg och det var lite tack vare honom jag kunde sätta mina tankar i verkligheten. Jag har ju lärt mig väldigt mycket de här senaste två åren, men jag hade inte riktigt verktygen för att skapa det jag hörde och det jag ville skapa, så han blev ett grymt hjälpmedel. Vi satt i studion i en vecka, jag sa hur jag ville att det skulle låta och han försökte hjälpa mig att få det att låta som jag ville. Sedan blev Night, titelspåret, ett litet samarbete med Ida Redig. Även om det är jag som har skrivit den var det kul att testa att göra någonting med någon annan. Fast av det lärde jag mig också att jag i framtiden nog vill fortsätta göra allting själv; att ha kontroll över allting, kontroll över själva skapandeprocessen, och kunna få det att låta som jag vill att det ska låta.

Spelar du in i ditt eget sovrum då, eller har du tillgång till en studio?

Nu har jag äntligen en egen studio, sedan i somras, så den ska få följa med till Berlin nu i veckan så att jag kan fortsätta spela in på riktigt. Det känns grymt, för då har man verkligen hundra procent koll och kan göra precis det man känner för.

Kulturbloggen möter Mountain Bird

by

mountainbird

Som första artist att signas av Universal Music från distributionstjänsten Spinnup, som lanserades i mars 2013, är Mountain Bird med sitt episka sound definitivt ett namn att lägga på minnet. Bakom Mountain Bird står Adam Öhman som svarar för sång, text och musik. Kulturbloggen ställde några frågor till honom via mail.

Adam, hur mycket av Mountain Bird är ditt soloprojekt? Hur mycket hjälp får du av de andra medlemmarna, och hur har den biten utvecklats sedan starten? Hur skulle en ideal banduppsättning för dig se ut?

Mina personliga värderingar ligger i att det är dumt att försöka definiera så tidigt vad det är, jag brukar istället försöka se till att få projektet att utvecklas till det som det ska vara och låta allt infalla naturligt och göra vad jag känner för. Men om vi ska vara teoretiska så är det mitt projekt, vill jag ha en typ av sång eller något annat som jag tycker behövs så tar jag hjälp av mina vänner. Tänk dig Bon Iver/Adrian Lux. Jag vill bara göra bra musik utan att behöva sätta ett märke på allting. Ideal banduppsättning blir ju från fall till fall, just nu till exempel skiftas det mellan två till fem personer live, beroende på vilket typ av ställe och vilka förutsättningar gigget har. Men jag antar att en orkester vore fett, det har alltid varit en av mina stora drömmar, att bli uppbackad av en sådan.

När började du skriva låtar och när började du intressera dig för musik? Vad var det första du drogs till musikaliskt, vilken är din musikaliska bakgrund, och hur har ditt låtskrivande utvecklats sedan du började skriva?

Själva seriösa låtskrivandet infann sig under min gymnasietid när jag hade stor ångest, samt att båda mina föräldrar skiljde sig, så jag blev satt ensam i en lägenhet från att ha haft det svensk-tryggt och levt i en villa med familj hela mitt liv. En omställning som krävde att jag hade någonstans att berätta hur jag kände; musiken. Det finns ett speciellt ögonblick som aldrig kommer försvinna ur mitt huvud. Det var när jag var 13 år och fick The Earth is Not a Cold Dead Place av Explosions In The Sky i födelsedagspresent av min syster. Musiken var helt otroligt vacker och jag isolerade mig tillsammans med den skivan i en hel helg. Sedan dess har jag alltid haft det storslagna och sköra nära hjärtat, det var liksom jag på något sätt och stämde så bra överens med vad jag ville åstadkomma med livet. Jag ville inte vara en robot som alla andra, jag ville åstadkomma något storslaget som folk kom ihåg. I början skrev jag bara instrumental musik med ganska skitiga produktioner. Sedan lärde jag mig både Pro Tools och Logic. Det var då jag kom in på att försöka göra lite mer putsade produktioner och faktiskt tänka på hur man arrangerade låtarna.

Mountain Bird jämförs ofta med band som Sigur Rós, Bon Iver och James Blake. Är det artister du själv ser som influenser? Vilka element försöker du då ta med dig i musiken?

Jag ser självklart upp till alla nämnda och de är alla en stor inspiration, inte bara till mitt musikskapande utan också deras sätt att ta sig an livet; de ser det vackra, de ser färg medan andra ser svartvitt, de ser kärlek och omsorg medan andra ser hat och avund. En sådan människa relaterar jag till väldigt mycket och jag tror att så länge du är dig själv och behandlar folk med respekt och ödmjukhet kan du komma hur långt som helst. Rent musikaliskt inspireras jag av mycket mera saker än bara musik, det kan vara udda samtal, rymden, eller som det oftast är; hemska tankar klockan fyra på natten. Saker som hemsöker min hjärna och måste släppas ut.

Vilket är ditt drömsamarbete? Är det någon musiker du skulle vilja ha med på en Mountain Bird-låt, och vad skulle han/hon tillföra?

Jag har aldrig riktigt tyckt om att samarbeta med folk, för jag skapar och skriver när jag känner för det och att påtvinga det är som att äta när man inte är hungrig ungefär… men jag skulle jättegärna vilja komma i kontakt med Jónsi eller James Blake, det hade nog blivit ett mycket spännande ljud. Rent personligt hade det varit kul att prata med Trevor Powers från Youth Lagoon eller Perfume Genius. Det är två personer som är väldigt lika mig när det kommer till det mentala.

Jag upplever din musik som väldigt filmisk och storslagen, vilka termer skulle du själva använda för att beskriva de känslor du eftersträvar i ditt låtskrivande? Hur brukar det gå till när du får en idé till en låt, och hur brukar det gå till när du förvandlar den idén till en färdig låt? Har du några särskilda influenser? Många känner sig ju exempelvis mer kreativa om natten.

Det första jag eftersträvar när jag skriver musik är att få ut saker som gör sig bättre på utsidan än inne i mitt huvud. Därav skriver jag aldrig glad musik, har aldrig riktigt dragits till att skriva glad musik. Sedan har jag alltid sagt att blir man inte berörd på något sätt på det känslomässiga planet är det en dålig låt, musik är känslor och jag är väldigt intresserad av hur ljud och olika effekter på saker kan framkalla dessa känslor. Det är något jag har fördjupat mig i under hela den tiden jag skrivit. Nästan alla låtar har börjat i min lägenhet, jag brukar skriva klart hela låten på pianot, sedan spela in pianot med alla delar och sedan sjunga och försöka komma på text till det. Sedan spelar jag in de instrument som jag vill ha och finpusslar med delarna. Mixar det oftast lite för länge och sedan iväg till mastring. Denna process kan skilja sig och pågå i alltifrån en vecka till ett år.

Responsen för Don’t Mind har, som jag har förstått det, varit bra även i Storbritannien där låten plockades upp i ett sportinslag. Kan du berätta lite om hur det gick till? Varför tror du att musiken fungerar så bra just där?

Jag blev tidigt kontaktad av ett PR-management från London som tyckte att Mountain Bird skulle gå väldigt bra i England. Varför vet jag inte, men jag tror det kan vara att de gillar det där rena skandinaviska ljudet, närhet och mänskligt men samtidigt så explosivt. Sportprogram är inget jag känner till, men den har gått stadigt på BBC:s olika radiostationer och i mars åker jag över med mina vänner Victor och Dennis för att göra lite akustiska radiospelningar under en vecka. Vi kommer att gå ut lika hårt i England som i Sverige och det är fantastiskt att kunna ha två spelplaner att lansera detta på.

Kan du berätta lite om hur Don’t Mind skrevs? Vad handlar den låten om?

Don’t Mind skrevs faktiskt mitt i natten på mitt piano i min lägenhet norr om Stockholm. Det började med att jag kom på ackorden för att sedan komma på en sångmelodi som skulle ligga ovanpå, efter det kom det melodier och för jag inte skulle glömma allt beslöt jag mig för att spela in allting. Det blev en lång natt och morgonen därpå hade jag en färdig skiss för hur låten skulle låta och hur arrangemanget skulle se ut. Spelade sedan upp den akustiskt för min far dagen därpå och man såg i hans ögon att han diggade det, så jag beslöt mig för att fortsätta med den. Sedan spelade vi in den i Stockholm någon månad senare. Efter det satt jag med den och mixade i kanske en månad och sedan var den klar.

Du har ju blivit signad av Universal, på vilka sätt tror du att de kommer kunna hjälpa dig? Vilka ambitioner har du för bandet? Du arbetar väl på en ny EP, hur skulle du beskriva den jämfört med det du släppt tidigare?

Just att ha blivit signad på Universal är självklart fantastiskt, har en grym känsla och alla på kontoret verkar förstå mina ambitioner med detta. Detta är mitt livsprojekt och jag är väldigt noga med hur det framställs och hur folk tar emot det. Det är liksom ett avtryck av min själ i ljud, vilket gör det ännu jobbigare vid motgångar. Den femte februari får man veta mer om vad som händer med Universal, det är stora saker på gång och mina ambitioner för detta är självklart att bli världens största projekt. Att få spela på Coachella och att få turnera världen över och göra folk lyckliga, det är det enda jag vill och jag ser ingenting som talar emot det. Angående den nya EP:n så är den ett tecken på den nya eran, den har själ och hjärta, men lite mer elektroniskt än tidigare. Den är Mountain Bird 2.0.

Hur ser du på att spela live? På vilka sätt skulle du säga att soundet kan förstärkas i livesammanhang?

Mitt liveband har jag haft sedan ett år tillbaka ungefär, och vi har varit lite överallt i Stockholm. Kägelbanan, Debaser och massa andra grymma ställen. Spelningarna är varför jag skriver musik. Det är min chans att möta folk som känner samma sak som jag och ett sätt för mig att utrycka det på nytt. Spelningarna har alltid varit det där lilla extra, speciellt när det kommer till mänsklig energi, och jag värdesätter enormt att kunna se folks känslor i ögonen när de berörs av musiken.

Till sist, vilka är dina bästa nya musiktips? Vilken musik lyssnar du på just nu?

Det har blivit väldigt mycket I Break Horses på sistone, jag tycker att deras nysläppta skiva är helt magisk. Som ett Sigur Rós i doom-elektrotappning, sjukt fett. Annars allting på vinyl, använd vinyl.

Kulturbloggen möter Satellite Stories

by

satellite-stories

Med sitt andra album Pine Trails i ryggen kommer finska indiegruppen Satellite Stories till Sverige för två spelningar. Den 31 januari spelar de på Mejeriet i Lund och dagen därpå intar de Debaser Strand i Stockholm. Den 3 februari släpps dessutom dubbelsingeln Lights Go Low/Australia. Kulturbloggen mailade lite med bandets sångare Esa Mankinen. Bilden ovan är från när bandet spelade på Debaser Slussen för ett år sedan.

På vilka sätt har ni försökt vidga ert sound på Pine Trails? Vilka skulle ni säga är de största skillnaderna från (1) när ni bildade bandet 2008, och (2) när ert debutalbum Phrases to Break the Ice släpptes 2012?

Jag skulle säga att låtskrivandet är skarpare och mer fokuserat, eftersom vi själva tog befälet över produktionen och inspelningen. Pine Trails låter mer som oss fyra. När vi bildade bandet och spelade in vårt debutalbum ville vi bara fånga vårt livesound. Vårt första album är väldigt direkt, inspelat med en punkattityd.  När vi gjorde Pine Trails ville vi kombinera våra två favoritgenrer, gitarrbaserad indiepop och elektronisk musik, så att låtarna fångar de bästa sidorna från bägge.

Vilket sound var ni ute efter när ni bildade bandet? Har det alltid varit så energiskt, harmoniskt och rytmiskt?

Soundet vi har siktat på har alltid varit där. Vi har alltid tänkt att låtarna ska vara dansanta och rytmiska, men även innehålla komplexa ackordföljder och harmonier. Melodierna ska vara catchy.

Hur tror du att ni kommer att utvecklas framöver; vill ni fortsätta i en viss riktning, eller vi ni experimentera mer med olika stilar?

Det finns så många sätt att skriva bra indiepop på så vi försöker alltid experimentera i vårt låtskrivande. Det har ju skett många förändringar sedan vårt första album. Nästa album kommer också bjuda på massor av nya överraskningar.

Hur viktigt skulle ni säga att det föregående året var för er som band? Hur handskas ni med den växande fanbasen? Är ni överraskade av antalet personer som kommer och ser er live?

Det här var antagligen det viktigaste året för oss som band. Det började med en spelning på Eurosonic Festival där vi fick vår nuvarande bokningsagent Xray Tourings uppmärksamhet, därefter åkte vi direkt till Örkelljunga där vi skrev större delen av vårt andra album, och sedan turnerade vi mycket i Europa. Vi spelade på såväl klubbar som festivaler inför en växande publik, samtidigt som vi spelade in vårt andra album som släpptes i november. Det har varit ett hektiskt och galet år. Det har varit fantastiskt att se publiken växa, det handlar ju enbart om fansen, utan fans och lyssnare är ett band inte någonting.

Känns det någonsin som att ni offrar andra saker i livet för att ha en karriär inom musik?

När du blir ett professionellt turnerande band tar det upp mycket tid av ditt liv. Du måste vara passionerad för att kunna vara musiker på heltid, eftersom det menar att du inte har så mycket tid över för andra saker du kanske skulle vilja göra. Som tur är tror vi fyra verkligen på vår musik, så det har hållit oss samman även när det varit som mörkast. Och självklart är höjdpunkterna i ett musikerliv verkligen, verkligen fantastiska.

Skulle du kunna berätta lite om er låtskrivarprocess? Vad kommer först — musiken eller texten? Vilka ämnen har inspirerat er att skriva låtarna till det här albumet? Har albumet någon tematik? Hur kom det sig att ni döpte det till Pine Trails?

Det börjar nästan alltid med någon musiksnutt, eller en simpel fras, som vi sedan upprepar tills det att den har vuxit till en fullfjädrad låt. Det handlar mer om känslor än specifika ämnen eller berättelser. Det är som att känslan senare tar formen av någonting mer exakt. Något som vi kan förmedla till vår publik. Pine Trails är en samling av de känslor vi hade när vi skrev albumet, och några av de ämnen som tas upp är längtan, nostalgi och förändringar vi lagt märke till hos folk vi trodde att vi kände. De flesta i bandet bodde i små byar innan vi flyttade in till staden, så naturen och skogen är viktiga för oss. Även om du bor i ett mörkt och kallt land så kan skogen dölja någonting annat — något som bygger upp din fantasi och får dig att vilja ha mer. Därför kändes Pine Trails som en passande titel på albumet.

Var det någonting särskilt ni försökte pröva på när det gäller produktionen och inspelningen av det här albumet?

När vi skrev Lights Go Low började vi med att göra en samlping på datorn innan vi adderade riktiga instrument. Det var ett nytt sätt för oss att skriva en låt, och därför tycker jag att Lights Go Low låter lite annorlunda från våra andra låtar. Eftersom vi spelade in och producerade albumet själva testade vi på massa saker som vi inte hade gjort tidigare, som att programmera samplingar och synthar.

I september skapade er singel Campfire en del buzz på bloggar runtom i världen, skulle du kunna berätta lite om hur den låten kom till?

Campfire började som min lilla elektroniska demo. Jag gjorde den bara för att experimentera med en ny obskyr synth jag precis hade fått. Men Olli-Pekka gillade låten så mycket att han adderade nya, mer dansanta trummor. För C-delen ville vi göra araabMUZIK-samplingar bara för att se hur det skulle låta, men jag är riktigt nöjd med hur det blev till sist. Textmässigt har den en rätt mörk historia, den handlar om att förlora någon du bryr dig om.

Ser ni er själva som del av en finsk eller skandinavisk musikscen? Hur skulle ni beskriva klimatet för indiemusik i Finland?

Vi känner ingen samhörighet med den finska indiescenen, vi bor i norra Finland medan alla andra finska indieband är baserade i södra Finland. Det är en lättnad, faktiskt. Vi kan göra vår egen grej istället. Inom den finska indiescenen är det inte särskilt coolt att göra ”indiepop”. Du får bara spela inför en liten publik, annars har du låtit det stiga dig över huvudet. Det är synd att den finska mentaliteten hindrar finska indieband från att bli stora utomlands. Det finns inga hinder så dödliga som de du sätter upp själv. Det verkar vara annorlunda i resten av Skandinavien, eller hur?

Ni har besökt Sverige vid ett antal tillfällen, exempelvis uppträdde ni på Hutsfredsfestivalen i somras. Vad tycker ni om att spela i Sverige?

Första gången vi spelade i Stockholm var för ett år sedan, då var det inte så mycket folk i publiken. Sedan när vi spelade på Hultsfred i somras var tältet vi spelade i helt fullproppat. Det var en rolig spelning. Jag tyckte även om en speciell konsert vi gjorde på Debaser Strand för några månader sedan. Ni har så många band, som ett finskt band är det svårt att ta sig in på er radar.

Foto: Emma Andersson

Kulturbloggen möter Nicole Sabouné

by

Nicole-2

Hon är 22 år gammal och hennes ögon lyser upp så fort hon får prata om London eller sina favoritband — varav Joy Division antagligen är de som lämnat störst avtryck på hennes eget uttryck. Med en rad singlar där inspirationen kommit från just 80-talets postpunk har hon suddat ut bilden som tidigare The Voice-deltagare. Den 15 januari släpper Nicole Sabouné sitt debutalbum Must Exist och den 31 januari inleder hon sedan en Sverigeturné på Debaser Medis. Kulturbloggen mötte upp den lovande sångerskan på hennes skivbolag Roxy Recordings kontor i Stockholm.

Med titlar som Win This Life, Conquer or Suffer och I Surrender känns det lite som att dina senaste singlar har handlat om någon slags kamp. Är det något du haft i åtanke när du skrivit låtarna?

Absolut. Jag gillar att tänka att det är ett mission. Att jag ska någonstans. Det är inte tänkt att alla låtar ska vara det, men det blir någon slags nerv i det som känns lite så. När jag började skriva dikter när jag var liten var det lite i samma anda, jag gillar ju själv poesi som är så — typ Edith Södergran och Arthur Rimbaud — de har den barnsliga känslan inför livet och de är båda väldigt bombastiska. Jag gillar det.

Blir du ofta influerad av poesi?

Mer nu än tidigare. Nu börjar jag bearbeta det och märka hur mycket jag tar med mig av det. Jag gillar ord och känslor på ord.

Hur brukar det gå till när du skriver en låt?

Det är så olika. Dels kan jag ha någon melodi i huvudet som jag spelar in på telefonen, eller så sitter jag med basen. Det är så himla olika. Ibland har Niklas en idé som han spelar in och då sätter det igång någonting. Just med det här albumet har det varit olika, men genom det här albumet har jag hittat mig själv som låtskrivare vilket har gjort att jag har en helt annan verktygslåda nu än vad jag hade innan. Nu kanske jag är mer strukturerad i sitt skrivande, men fram tills nu har det nog varit att jag tagit saker ut luften.

Hur ser din arbetsrelation med din gitarrist Niklas Stenemo ut?

Han har en väldigt stor del i låtskrivandet. Vi är bästisar också, så vi har väldigt bra dynamik. Det har sätt lite olika ut, dels har vi suttit i studion från scratch och kommit på någonting. Ibland har vi tagit hans idéer och byggt vidare på dem, eller mina idéer och byggt vidare på dem.

Hur lärde ni känna varandra?

Ola Salo presenterade oss för varandra. Niklas hade hört Unseen Footage innan och sagt att det hade varit kul att skriva något ihop och på den vägen är det.

Hur valde du ut vilka låtar som skulle hamna på albumet? Hur tänkte du dramaturgiskt med låtordningen?

Jag har hela tiden varit inställd på att jag vill att det ska kännas som ett konceptalbum, så jag har väl försökt hitta någon röd tråd i varje låt rent låtordningsmässigt. De låtar jag valde till albumet är också de jag gick igång på då och kände passade ihop — men de har ju nästan alltid samma tema.

Vilket tema skulle du säga att det är?

Det är typ en försenad tonårsrevolt. Jag var inte riktigt den tonåringen som folk i min omgivning var. Att de uttryckte sig väldigt mycket, som en vanlig tonåring gör, så jag har bearbetat det nu och satt ord och melodier på de känslorna. Det är mycket vi-mot-dem-känslor. Det är mycket att jag bearbetar min relation till städer och till mina föräldrar.

Skulle du kunna berätta lite om tankarna bakom albumets titel Must Exist? Varför är E:t spegelvänt på omslaget?

E:t är spegelvänt för jag älskar matematik och ∃ är en symbol för existens, ett tal som existerar. Sedan gillar jag allt som har mer rymden att göra och frågan om existens. Det fascinerar mig. Att man är så liten men ändå är så stor. Jag tycker om ordet existens och då blev det Must Exist. Dels för att vissa saker måste existera för att det ska gå runt, eller att man måste få existera. Sedan använder Patti Smith det ordet väldigt mycket när hon skriver, så det har varit ett ord som har klingat väldigt bra i mitt huvud.

Minns du hur du började skriva låtar?

På högstadiet fick vi i uppgift att göra det någon gång, då kommer jag ihåg att jag tänkte ”shit vad kul det här var”. Jag kommer ihåg att jag satt och tonsatte mina dikter som jag hade skrivit innan, men det är nog först de två senaste åren som jag har känt att det här kan hamna på skiva. Jag fick ett helt annat perspektiv på det. Jag har alltid skrivit i min egna värld då ingen någonsin har fått höra om det inte varit någon redovisning eller så, men nu har det fått helt andra kläder vilket också är spännande. Jag kan ha varit tretton-fjorton när jag på riktigt skrev.

Soundmässigt är albumet väldigt postpunk-influerat. När började du lyssna på den typen av musik?

Det finns någon slags nerv i postpunk – och punk överlag – som jag dras till. Det är svårt att sätta fingret på, men om man snackar musikaliskt tar basen väldigt mycket plats. Den är väldigt melodiös och sådär. Sedan när Joy Division kom in i livet var det väldigt mycket texter man inspirerades av — Ian var ju en fantastiskt textförfattare.

När kom du in på Joy Division?

Jag var nog femton-sexton — det kan ha varit ettan på gymnasiet — när jag upptäckte dem. Det var en kompis som skickade en länk till Transmission och jag tänkte ”shit vad bra det här är”. Efter det började jag lyssna på Spacemen 3 och Kraftwerk och sådant. Det satte igång väldigt mycket, innan dess hade jag lyssnat lite på Siouxsie and the Banshees, The Cure och Suede som är lite mer pop men som ändå dras åt det hållet. Jag är uppvuxen med Pink Floyd och Jean Michel Jarre. Det gav mig också massa inspiration sedan när jag hittade postpunken och fattade att det går ihop lite med rocken.

På YouTube ligger det ute en liten serie på tre avsnitt från när du var i London. Kan du berätta lite om det?

Jag spelade på Debaser Slussen i somras och han som arrangerade det är även verksam i London så han tog dit oss. Det var riktigt härligt, för det var min första London-spelning och jag har sagt sedan jag var liten att jag ska bli rockstjärna i London. Nu är man inte det, men känslan var härlig. Vi var där ett helt gäng, det var en väldigt fin spelning. Min bror jobbar i London så han var där med sina kollegor. Vissa musiker säger ju att det är hemskt att spela i England, men jag fick en bra vibe.

Att åka mer utomlands och turnera, är det något du kommer vilja prioritera?

Jag vill ju det men det är mycket rent skivbolagsmässigt, vart man ska släppa skivan och sådant. Men vi ska till Paris nu i vår. Frankrike har en historia av new wave, de har det lite mer i blodet. Det kommer nog bli riktigt grymt. Jag skulle vilja spela på varenda ställe i världen om jag fick. Världsturné, det hade varit kul.

Du nämnde förut att du påbörjat ditt andra album.

Jag har börjat skriva på det — om det nu blir det, det vet jag inte — jag kanske slänger allting jag har gjort, men jag har absolut börjat skriva mycket nu. Det var först igår som jag lyssnade på det här albumet, jag har inte lyssnat på det på väldigt länge för jag har velat låta det vila lite, låta det få lite mer rum. Jag har skrivit ganska mycket redan, sedan får vi se vad det blir.

Skiljer sig det du skrivit hittills från hur det här albumet låter?

Rent melodimässigt är det ganska monotont jämfört med det här. Det är lite hårdare trumsound. Lite mer krautrock-inspirerat, men fortfarande väldigt postpunkigt. Lite mer åt Low-hållet.

Vad har varit svårast under arbetsprocessen den här gången? Vilken låt har tagit längst tid att göra färdigt?

Saving Up har nog tagit längst tid. Den fick jag kämpa med. Dels kämpa med att på riktigt blir kär i den — det var lite hatkärlek till den och har varit hela tiden. Det är så med vissa låtar, något som stör en men man vet inte vad. Nu gillar jag den, men den tog lång tid. Vi spelade in alla låtarna på tio dagar live i studion, så det rullade på ganska bra. Det var väl under mixningen

Tror du att ni kommer försöka spela in på ett annorlunda sätt nästa gång?

Jag vet inte, jag är väldigt pepp på att producera själv. Behöver bara fler verktyg. Jag gillar att föra in live-känslan i det, sedan kanske jag vill ha en mer industriell grund nästa gång. Jag tror fortfarande att jag kommer spela in instrumenten live. Hellre att de spelar maskinellt då än att det låter maskinellt.