• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Intervju

Möte med Carla från Eldkvarn

17 april, 2014 by Redaktionen

carla_eldkvarn

”Vem är den här mannen och vad vill han ha sagt?”, lyder en av hans textrader.
Carl Stefan Jonsson, eller Carla om man så vill, är låtskrivare och gitarrist i Eldkvarn.
Han vränger både ord och ackord och levererar sällan figursytt!

Någon biograf, ett museum – det fanns inte särskilt mycket kultur i hemstaden Norrköping när Carla växte upp. Musiken och skrivandet gjorde därför en tidig och ganska naturlig entré i hans liv. Det tog sin början under mark, som ett underjordiskt band. Det var Carla, brorsan Plura samt ytterligare ett brödrapar. De var elva, kanske tolv, och radhusets källare fick utgöra replokal. Ovan jord vid denna tid svepte Beatles och Rolling Stones över världen med nya musiktrender. Och influerade av de långa luggarnas musik, bildades källarkvartetten från Norrköping, där någon gång i mitten av 60-talet.

Och de lirade på ett tag. Åtminstone tills kompisarna tillika bandmedlemmarna flyttade och lämnade stan. Källartruppen tog emellertid nya konstellationer när Carla och Tony Thorén, Eldkvarns basist, träffades under gymnasieåren och ett nytt band pusslades samman.
Det var ju under gymnasiet, när Tony och jag började spela ihop, som musiken tog överhanden, berättar Carla. Och det var också under den tiden som jag började skriva egen musik.

Debutskivan släpptes 1974, under bandnamnet Piska mig hårt, men skivan innebar inte det genombrott som han hade väntat sig. Desillusionerad över svenskt musikliv valde han att sluta i bandet. Istället begav han sig, som så många andra på sjuttiotalet, ner till Frankrike för att skriva en bok.
När man var yngre så läste man ju fruktansvärt mycket och då blev man inspirerad till att skriva själv. Jag ville skriva någon slags roman, lika bra som Thomas Mann, Dostojevskij, Robert Musil och de där stora kanonerna, men jag siktade kanske lite över målet…

Man trodde det räckte att trycka på en knapp, så skulle boken komma, säger han. Men efter ett par månader i Frankrike gav han upp, packade väskan och reste hem. I Sverige väntade brorsan och bandet, Piska mig hårt blev Eldkvarn och en lång musikresa tog sin början. Trots detta, eller kanske just därför, har skrivandet i hög grad hållits levande genom åren. Travar med text, kollegieblock och noveller vittnar om saken.
Nu har vi ju turnerat så mycket de senaste åren, det har ju gått i ett sedan 2004-2005, men när man slutar spela, då märker man att man börjar tänka på ett annat sätt, då börjar man skriva och plita ner grejer igen. Skrivandet går i perioder.

På kontinuerlig basis har han knåpat ihop musikaliska bidrag till Eldkvarns åtskilliga album.
1993 släpptes även ett soloalbum, ”Skakad & rörd”. Soundet från Charmarbrink.
Ja, nu är det nästan tjugo år sedan exakt, men jag har ju folk som är på mig. Och jag håller ju på och skriver hela tiden, varje dag. Jag har liksom miljontals uppslag, men när jag känner att jag har ett antal låtar som jag tycker passar bra, så hoppas jag kunna göra ett album till.

När det pratas om Carlas musik, framförallt hans texter, pratas det ofta också om brorsan Plura. Liksom per automatik. Som den återkommande jämförelsen som hör syskonskap till. Episkt berättande från Pluras penna, brukar man säga, medan Carlas låtar ofta byggs upp av metaforer, bildspråk och med väl inklämda ordvitsar. Han bänder och vänder och levererar inte alltid figursydda kostymer.
En del människor tycker att jag bara skriver konstiga låtar, men tittar man närmre på det så är det väl 50-50. När man blir äldre kanske man håller igen lite mer på det putslustiga, men bara för att man blir äldre kanske man för den delen inte heller skriver mer linjära texter. Jag gillar lite infall! Men ju äldre man blir desto klokare blir man – eller dummare!

Inte heller lika mycket pladder längre, menar han. Med tiden väjer man undan för blindskären. Man tar inte ut svängarna på samma sätt utan skriver mer rakt på sak.
Fast det vetifan om man blir bättre med åren, men man kanske skriver mindre och istället mer direkt. Det är väl på gott och ont, det är ju kul att flumma runt i skrivandet också!

”Som att vaska guld”, beskriver han låtskrivandet lite metaforiskt. Att kunna plocka guldkornen ur skrivblockens textdrivor utan att det ska bli alltför fragmentariskt. Det viktiga är ju också vad man inte skriver, det man utelämnar, menar han. Det gäller att inte skriva för mycket, man får vara rätt självkritisk och plocka bort.
Ibland kanske man har skrivit ett helt kollegieblock med meningar, men sedan blir det bara en låt. Man destillerar och skalar bort. Korta infall här och där, och en jäkla massa jobb nedlagt. Man skriver någon novell eller någon historia, men i slutändan är det bara en enda mening man använder sig av.

Samtidigt måste det kännas nytt, tycker han. Både för andra och för en själv. Man vill gräva fram det där som ingen annan kommit på förut, men poängterar samtidigt hur svårt det kan vara att låta bli att upprepa sig och skriva om samma saker. Det finns historier som ofta och gärna återkommer. Som en röd tråd i allt man skriver.
Det är ju som en konstnär som målar samma tavla hela tiden men med vissa små variationer. Man har ju ett slags grundtema i sig, det har ju alla människor, en kod som man utgår ifrån. Man har saker inom sig som man kommer tillbaka till, och i mitt fall har jag väl skrivit om sådana saker med en viss humoristisk klackspark, man muntrar upp sig själv och vill vara lite rolig. Men man kan ju inte heller förändra sig själv, man är ju den man är.

Och i allt virrvarr av guldkorn, originalitet och oväntade ackordvändor kanske det också behövs en tanke kring vad som passar, fungerar och vad som kommer att förstås av andra öron. Trots att han är sin egen och inte tycker att någon ska lägga sig i, så får man ändå vänja sig att bli ansatt när man ska spela in låtar, menar han. Det händer att han får korta ner, ta bort och kanske byta ut ett och annat ord.
När man skriver vill man ju att det ska vara så mycket en själv som möjligt, så jag ska väl inte tänka på vad andra kommer att tycka, men ibland gör man det ändå. ”Det här kommer ingen att förstå”. Det är synd att det är så, men det är samtidigt svårt att värja sig mot sådana tankar. Jag kanske istället väljer något ord som inte riktigt sticker folk i ögonen, så att säga.

Att använda skrivandet som en ventil eller som en metod för bearbetning, kan han däremot inte känna igen sig i. Där kliver istället gitarristen inom honom fram. Musiken och energin är ändå det basala, det som en gång fångade upp honom som barn. Som en 60-40 grej, säger han, där musiken ligger lite i överläge.
Ja, det är nog mer spelandet som är en sorts terapi. Att spela en kväll när det funkar bra i ett band, det får jag ut mer av än att sitta och skriva texter. Men det är klart, det är roligt när man skrivit klart en låt, det är ju också en tillfredsställelse. Att man slutför sin idé, det är som en patiens som går ut!

Text: Anna Lindqvist

Arkiverad under: Intervju

Kulturbloggen möter Dead Ghosts

1 april, 2014 by Jonatan Södergren

DeadGhosts

Förra året släppte kanadensiska garagerock-bandet Dead Ghosts sitt andra album Can’t Get No på Burger Records. Nu är de aktuella med ett nytt album, samlingsskivan Rarities släpps i slutet av mars. I samband med släppet ger sig bandet ut på en Europaturné som kommer till Stockholm den andra april och till Göteborg den femte april.

Ni ska ut precis ut på en ganska intensiv turné, med trettio spelningar på trettio dagar i tio olika länder, vart ser ni mest fram emot att spela?

Vi ser mest fram emot att spela i Storbritannien, eftersom vi aldrig spelat där förut. Trots att vi gjorde två Europaturnéer förra året så kom vi aldrig dit, så vi är supertaggade på att få spela där.

Vilket gig på den turnén var roligast?

Madrid var grymt. Det var nära att vi missade spelningen: på vägen dit fastnade vi i en poliskontroll, och polisen kunde inte engelska. Till slut lyckades vi få dit en promotor som kunde översätta, så att vi kom därifrån. När vi kom dit så var det utsålt, och själva konserten var hur kul som helst.

Hur startade Dead Ghosts?

Några av oss hade spelat en del ihop innan, men inte den här sortens rock’n’roll. När Black Lips, Demon’s Claws och King Khan and the BBQ-show kom så tänkte vi ”OK, dags att starta ett band”.

På Can’t Get No har ni en låt som heter Roky Said som handlar om Roky Erikson (från 13th Floor Elevators), vet ni om han har hört den?

För några månader sen spelade vi som förband för honom på ett gig, så han kan ha hört den. Han var i byggnaden i alla fall, men det är svårt att veta. Han verkade rätt borta, så han kanske inte förstod att den handlade om honom.

Vad händer efter den här turnén?

Vi har börjat spela in en del nya låtar, så när vi kommer tillbaka ska vi fortsätta med det.

Text: Felix Lindén

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Dead Ghosts

Kulturbloggen möter Christopher Sander

25 mars, 2014 by Jonatan Södergren

sander

Fem år har gått sedan det att Christopher Sander släppte sin förra soloskiva Hej hå!, och hans band Ingenting var aktuella med sitt tredjegiv Tomhet, idel tomhet. Efter tystnaden är han nu tillbaka med sitt andra soloalbum Jorden var rund. Ett album som handlar om både politik och mänskliga relationer, videon till Kokong har bland annat visats på Feministiskt initiativs hemsida. Så här lät det när Kulturbloggen mötte upp honom inför skivsläppet.

En av låtarna på nya albumet heter Laurie and Lou. Vilken inverkan skulle du säga att Lou Reed har haft på ditt musikskapande?

Jag fascineras av honom som ikon, men det är inte så att jag njutit av hans musik de senaste trettio-fyrtio åren – jag försökte gilla den här skivan han gjorde med Metallica men den var bara hemsk. Strax efter att han hade gått bort skrev Laurie Anderson en krönika i Rolling Stone om deras relation och det var en av de vackraste kärleksförklaringarna jag läst. Den var jättefin. Två legender som kan verka ganska kyliga och distanserade, sedan får man ta del av deras vardagsliv – när hon skriver om hur de hade flugfiske som hobby – det kan man inte riktigt se framför sig. Att de möttes på någon teknikmässa utanför New York och nördade olika mikrofonmodeller och att de gjorde tai chi ihop. Jag har inte lyssnat jättemycket på Laurie Anderson, men jag har bland annat en skiva som heter Big Science och det är en låt på den som heter O Superman som kanske är hennes kändaste låt. Den har en väldigt monoton ton som kommer hela tiden. Så när en kille som heter Tomas Hallensten skulle lägga dragspel på några låtar satt han mellan tagningarna och spelade på Ljuvligt ljus – då gjorde han någonting valsaktigt, men jag frågade om han inte kunde lägga en sådan där ton. Jag tänkte att man kunde flirta lite med Laurie Anderson, så då gjorde han det på Ljuvligt ljus.

På Ljuvligt ljus sjunger du duett med Tuva Novotny som också regisserat videon till Kokong, som bland annat visats på Feministiskt initiativs hemsida. Hur var det att jobba med Tuva, och hur uppstod samarbetet med Fi?

Tuva och jag har hängt ihop till och från sedan tonåren. De senaste tio åren har hon bott i Köpenhamn, så nu ses vi inte lika mycket längre, men det känns inte som att samarbeta med en kändis. Jag skulle spela in skivan i augusti och då var hon uppe här i Stockholm. Vi åkte runt i hennes bil, var uppe på klippor, jag tog med gitarren, vi spelade och sjung. Då tänkte jag att det skulle vara fint att göra någon låt ihop. Så jag åkte ner till Köpenhamn och spelade in hennes sång där en dag. Sedan var det kul att hon ville göra en video – hon hade några dagar över. När vi bestämde vad det skulle vara för tema på den så tyckte jag att det kändes självklart att fråga Fi om de ville använda den. De hade hört av sig i samma veva eftersom de håller på att jobba på en samlingsskiva som de ska använda som någon slags kampanjgrej i sommar, så då tänkte jag att de kanske kunde göra något med den här videon. Jag gillar deras politik och på ett plan känns det lite tryggt att de som är experter på sådana här frågor godkänt att man gjort en video med det här temat. Annars är det alltid riskabelt att ge sig ut på en sådan terräng.

Just att blanda politik och låtskrivande?

Dels så, men när det handlar om minoriteter och diskriminerade grupper är det så lätt att gå snett. Det har ju varit många debatter om barnböcker. Det var en bok som hette Lilla hjärtat. Det är en jättegullig barnbok med barn från olika etniciteter och så har hon målat det svarta barnet på ett sätt som vissa svarta inte gillar. Så hon har fått skit för det i efterhand.

Även om intentionerna var goda…

Så kan det bli så fel, för att man inte har referensramen. Jag tänkte inte medvetet så, men det kändes skönt i efterhand. Det var ganska modigt att göra en video med det temat – det finns många fällor – så det kändes bra att de godkände den.

Det har gått fem år sedan det att du släppte din förra soloskiva och Ingenting släppte Tomhet, idel tomhet. Under den tiden har du fått barn, hur har det förändrat ditt perspektiv på tillvaron? Är det en stor omställning att släppa en skiva nu om du jämför med senast det begav sig?

Framför allt är det en stor skillnad att göra det själv. Vi spelade intensivt med bandet rätt länge, sedan tog vi en paus och i den där pausen åkte keyboardisten iväg på en världsturné med Robyn och trummisen med First Aid Kit. Då insåg jag att de skulle bli borta ett tag, att vi inte skulle kunna göra någonting med bandet, så då gjorde jag något eget. Det är en jävligt stor skillnad att vara ensam med allting och inte dela det med kompisar. Känslan av att man gör allting ihop. För mig har musik alltid varit en social grej. Ett sätt att få kompisar eller göra roliga saker med sina kompisar. Träffa nytt folk. Jag har inte drivits av att jag gillar rampljuset, att jag vill att det ska riktas mot mig, så jag saknar det sociala i det. Och det är världens klyscha, men den känslan av att det finns någonting som jag tycker är roligare och viktigare än musiken – det har varit en sådan otrolig passion och koncentration på att göra låtar, så har det kommit någonting man tycker är ännu grymmare. Samtidigt är det kul att det blev en till skiva, det var inte helt självklart.

Soundet har ett lite annorlunda anslag, sättet du sjunger känns lite varmare. Var det någonting du hade i åtanke när du började skriva de här låtarna – att du var ute efter ett specifikt sound – eller var det någonting som kom naturligt?

Låtarna gör jag alltid på samma sätt, går runt och nynnar för mig själv och då hamnar det ofta i en lägre tonart vilket gör att det känns lite mjukare och lite varmare. Många gillar att spetsa till det där så det blir lite mer edge, lite vassare och lite mer aggressivitet – med bandet bygger det ju mer på att man ska skapa energi. Jag tycker nog ändå att det är ganska likt Hej hå!-skivan. Det är ingen jätteförändring, men jämfört med hur det var förra gången med Jari Haapalainen – för han ville dra upp sången hela tiden så att jag skulle ligga på gränsen, så jag sa till honom att jag ville att det skulle var mer ”som jag” – så stämmer det nog att det är lite varmare. Vi har en låt som heter Lisa sa med Ingenting – väldigt mycket flirt med Lou Reed förresten – som jag sjunger väldigt mjukt, i en ganska låg tonart. Jag kommer ihåg när den skulle mixas, han som mixade tyckte det var svårt att få den rösten att kännas angelägen. Det kan uppfattas som släpigt eller apatiskt, men för mig låter det bara mjukt och härligt.

Kan det inte inge en viss effekt att sjunga apatiskt om man är ute efter det?

Jo, absolut. Det kanske var fel ordval, men jag tänkte just på att inte tappa nerven. Jari sammanfattade skivan i Sonic med att han tyckte att den var mognare men fortfarande hade nerv. Han var kanske skraj för att vi skulle tappa nerv när vi inte gjorde det sådär svenskt indie och skrikigt med knytnäven i vädret.

Albumet har en hel del politiska undertoner. Utöver det vi redan har sagt om minoriteter, tycker du som låtskrivare att det finns några svårigheter att ge sig på att skriva om politik?

Jag har aldrig gillat band som skriver politisk musik. Du vet, när det är övertydligt. Man kan ju tycka att det finns en charm med vissa 70-talsband. Jag tycker det finns en fara i att skriva politiskt om man tappar det personliga. Om man tappar sig själv i det och blir någon slags journalist. Den sortens politiska texter är inte jag så pepp på, sedan finns det de som gör det grymt, Love Antell till exempel. Men jag gillar att behålla något som känns väldigt förankrat i mig för att det ska kännas riktigt. På något plan är allting man gör politiskt, men jag kanske tänkte lite mer – för att motivera mig själv – att jag ville ha någon sorts tydligare politik i det. Framför allt hade jag en idé om att jag ville ta ned det till marknivå. Tomhet, idel tomhet innehöll mycket religiöst bildspråk med kristna ord som far, pappa och himmel. Inom religionshistoria pratar man om att människan har haft en tendens att antingen söka sig upp mot himlen eller ner mot marken. Förut var det mycket så att man tillbad moder jord och hela mamma-grejen. I och med kristendomen har man de senaste tvåtusen åren gradvis sökt sig upp mot himlen och tappat bort moder jord på vägen. Jag ville att det här skulle bli en mamma-skiva. Om Tomhet, idel tomhet var en pappa-skiva så ville jag att det här skulle bli en mamma-skiva. Då blev det naturligt att skriva låtar om genusperspektiv och klimatkrisen, kopplat till mänskliga relationer. Titelspåret känns väldigt politiskt – Jorden var rund – den är socialrealistisk och tar upp klasskillnader, förort och längtan därifrån.

Varför döpte du albumet till Jorden var rund?

Det mest självklara som alla människor skriver under på, som man blir bränd på bål om man inte håller med om – det är att jorden är rund. För några år sedan nådde jag en punkt då jag kände att alla sätt att se på livet som jag tagit som självklara blev omkullkastade, så jag hade inte riktigt någon teori om världen att hålla fast mig i. Titeln försöker fånga att inte ens det som vi tar för givet är sant. Att vi hela tiden måste ha modet att ifrågasätta det mest självklara och vara öppen för nya sätt att se på saker.

Det går ju även att applicera på öppningsraden i Kokong. Första gången jag hörde den låten kom jag att tänka på Sverigedemokraterna och hur de vill stänga in sig i sin kokong.

Precis, jag hade faktiskt en idé om att vi skulle göra en video med rasist-tema. Egentligen är ju videon Tuva gjorde riktad mot det – rädslan för det udda, det som inte är som saker ”ska” vara. Det jag tycker är häftigt med Kokong är att den är så dubbelbottnad. I ett tidigt stadium skrev jag den i jag-form, men det kan vara svårt att skriva i jag-form när det är någon sorts krankhet i det så det blev du istället.

Jag har undrat mycket över vem du talar till när du sjunger ”du kan lita på att att det du pekar på, det kommer du att få men inte från de gator som du springer på”.

Det är det som är så skumt med den låten. Verserna är riktade mot någon som är fast i ett sätt att tänka. Bryt dig ur den där fällan. Tro inte att du måste leva i en My Little Pony-värld där allting är så tryggt som det alltid har varit. Sedan i refrängen är det som att man kan få det sådär tryggt. Den är verkligen dubbelbottnad; den inger hopp, men säger samtidigt att hopp är naivt. Det är roligt när sånger blir sådär. Inga paralleller i övrigt, men Dina händer är fulla av blommor hoppar rad för rad mellan två ytterligheter. Det blir sällan någonting jag planerar, det är därför jag pratar om låtarna som någon annan har gjort dem. 

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Christopher Sander

Kulturbloggen möter Juha Mulari: Valde bort Dramaten för vaktbolag

23 mars, 2014 by Redaktionen

juhamulari04s

En något ovanlig debutant, kan man kalla Juha Mulari för. Som 19-åring hoppade han av en roll på Dramaten för att välja en helt annan bana i livet. Han kunde ha varit kollega med Mikael Persbrandt. Istället tog han omvägen via ett liv i kriminaliteten. Nu står han på scenen ca 30 år senare, som en av stjärnskotten inom svensk songwriting.

Det är en lugn och harmonisk Juha Mulari som stegar in på Klaver. Det här kände jag inte till, kommenterar han och jag berättar om Klaver som kultur och scen från barnteater till musik.

Vi ska prata kring musiken, Juhas musik. Debut-CD som jämförs med Johnny Cash musik. Så fel eftersom Johnny aldrig satt inne vilket Juha har gjort. Vidare tycker jag med all respekt för Johnny Cash att Juhas självutlämnande texter känns mer förankrade och självupplevda.

Första gången jag hörde Juha var på Lira/MTAs fest på Stallet. I sorlet av publiken sipprade ord och musik som jag bara anade behövde lyssnas på i mer fokuserad miljö. Sagt och gjort, jag lyssnade igenom några låtar på Youtube och här satt vi nu.

När Juha börjar berätta är det inte utifrån skuld eller ursäkter. Tvärtom är hans berättelse rak och utan omskrivningar. Det som varit har varit, menar han och det återkommer också på hans skiva. I låttexter som Pärlband och Korståg ryms mer än stroferna ur en tex, det ryms ett liv – eller kanske flera som mammans, pappans och syskonens liv också.

Vi pratar om hur livet formar oss och att bardomens mörka år kan bära åt olika håll.
– Jag växte upp i en familj med mycket våld. Pappa var våldsam när han drack och det fick, inte minst, min mamma känna av. Jag lärde mig tidigt att skydda familjen och ibland gömde jag dem i källaren. Det kanske är en förklaring till varför jag alltid slagits.

Juha växte upp delvis i Rosengård, han kom dit som fyråring från Finland tillsammans med familjen. Han berättar om en barndom som kan te sig märklig, som att hans föräldrar kom till skolan en enda gång under alla år. Han gick första dagen till skolan ensam och just det att alltid lita till sig själv har format honom som person.

– Jag ber ytterst sällan om hjälp och har alltid klarat mig. Kalla det medvind för jag har haft tur. Och att inte be om hjälp är kanske en skada.

Kriminella gäng, fängelsevistelser har han med sig i sitt livs bagage men han har ändå klarat sig relativt hel igenom detta. Han har lyckats klara sig undan drogproblem, gränsen har alltid funnits förklarar han, hit men inte längre går jag över den gränsen är det kört. Det har varit ren och skär självbevarelsedrift.

Nåväl, han lämnade Dramaten som ung, hoppade av två veckor fore premiären av Kung Lear som sattes upp av Ingemar Bergman till gäng, vaktbolag, kriminalitet och nu debutant i mitten av livet.

– Musiken har alltid funnits, säger Juha. Men mina föräldrar kunde av begripliga skäl inte backa upp det. Första låten skrev jag som 17-åring, inget jag skulle skriva idag men det var en början eller hur.

Att bli upptäckt är ju var konstnärs dröm, men Juha säger att han var nöjd om vänner och bekanta gillade hans musik, att Petter och han var på samma bröllop som Juha spelade på, var ju inte planerat. Men Petter gillade de han hörde och det ena ledde till det andra – en skiva på Sony. Det är unikt ytterst få ges idag möjligheten att spela in skivor på stora skivbolag.

– De sa att det behövdes en Juha.

Barndomens mörka år är historia, liksom den kriminella världen. I låten “Barndomens mörka rum”, ger han sig själv sinnesfrid genom att förlåta sig själv och gå vidare.

– Jag har ett bra liv numer. Två barn som jag värnat om, aldrig lagt en hand på. En ex-fru som jag respekterar och tycker om. En ny familj och ett barn på väg. Det är medvind, säger han men underförstått att inget är ristat i sten.

I spåren av skivan har kommit många erbjudanden, filmroller med mera. Juha väljer bort filmen tills vidare, först musiken. Han förvånas över uppståndelsen. Men det gör inte jag.

Samhället idag är fyllt av lyckade formfulländade varelser som når framgång genom att slimma sig in i systemets och branschens fållor. Systemet behöver de tilltufsade, de som kämpat. Sebbe Staxx, Juha Mulari ni har gjort en viktig insats, det är vad som skiljer det förutsägbara från det oförväntade.
Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Intervju, Musik

Kulturbloggen möter George Ezra

22 mars, 2014 by Jonatan Södergren

ezra

De flesta av hans låtar både börjar och slutar med en gitarr och George Ezras djupa röst som vida överstiger de tjugo år han har på nacken. Ifjol dök han upp från ingenstans. Efter en spelning på Glastonbury-festivalens scen för nya talanger släpptes sedan debut-EP:n Did You See the Rain? – som bland annat innehåller singeln Budapest – under hösten. I stil med andra samtida brittiska singer/songwriters såsom Jake Bugg och Tom Odell gör Ezra en slags bluesinspirerad musik som hämtar kraft ur en svunnen tradition, ändå lyckades han placera sig på en femteplats på den prestigefyllda BBC Sound of 2014-listan som framröstas av landets tastemakers och branschfolk. Hans debutalbum förväntas släppas senare i år. Så här lät det när Kulturbloggen fick intervjua honom på Spotifys huvudkontor i Stockholm.

Dina låtar är ju tydligt influerade av en tradition av blues- och folkmusik, samtidigt som det faktum att du blev nominerad till BBC Sound of 2014 är ett bevis på att din musik resonerar med en samtida publik. Vad är dina tankar kring det?

Det är precis vad jag vill åstadkomma. Jag vill inte spela in musik som låter gammeldags. Jag vill att det ska låta så modernt som möjligt. Det måste passa in i vår tid. Dessutom fascineras jag av hur du kan manipulera musiken med teknik. Jag förstår inte hur man får till ljuden; jag är bara intresserad av hur det låter — som Eels och Vampire Weekend. Det finns så mycket man kan göra med teknik, så jag är angelägen om att använda det.

Använder du dig av mycket teknik?

Well, jag är urkass på teknik, men jag brukar berätta för Cam Blackwood — min producent — vilka ljud jag är ute efter, och då börjar han knappa in massa inställningar. Jag fascineras av ljuden man kan få fram.

Efter framgångarna artister som Jake Bugg och Tom Odell skördat, tror du att det är en renässans för singer/songwriters i Storbritannien just nu?

Jag vet inte om de någonsin har varit borta. Det har alltid funnits singer/songwriters, men popmusik — i synnerhet i England — har varit ganska usel ett tag. Det fanns alltid bra musik därute, allmänheten intresserade sig bara inte för den. Så det enda som har förändrats är att allmänheten har börjat uppskatta — åtminstone som jag ser det — mer kreativ musik.

Vad tror du  det beror på att folk har börjat hitta tillbaka till — som du kallar det — mer kreativ musik?

Jag har absolut ingen aning, men jag är glad över det.

Hur har din karriär påverkats av BBC Sound of 2014-nomineringen? Har nya dörrar öppnats för dig som artist?

Jag tror att det är fler som har koll på vem jag är nu, och jag är övertygad att det hjälpte mig ro i land den här turnén. Att fler lyssnar på min musik kan bara vara positivt.

Märkte du av någon explosion i dina sociala medier efter att nomineringarna presenterades?

Eftersom England är så litet lyssnar majoriteten av befolkningen på samma radiostationer. Så när du väl börjar få lite speltid märker du av en ökning.

Kan du berätta lite om din musikaliska uppväxt? Växte du upp i en musikalisk familj; vad influerades du av när du först började lära dig spela gitarr; och vilka punkter skulle du säga har format dig mest som musiker?

Det har alltid spelats musik i mitt hem. Mina föräldrar lyssnade på musik hela tiden. Men det var inte förrän jag var fjorton — och upptäckte Bob Dylan — som musik blev något som betydde något för mig. Även om det alltid spelades i bakgrunden så började jag älska musik på ett annorlunda sätt när jag upptäckte honom. Jag började lyssna igenom saker som han influerades av — Woody Guthrie till exempel. Det var en helt ny värld för mig och den musiken kommer alltid vara med mig

Kan du berätta om din låtskrivarprocess? Hur tar en låt vanligtvis form; är det några specifika element du anser karaktäriserar ditt sound; och är det några specifika ämnen som brukar inspirera dig?

Människor. Det är vad som inspirerar mig mest. Eftersom du kan hitta på historier om människor, och du kan ta små historier och göra dem större. Min skrivarprocess är väldigt rörig. Jag fyller anteckningsböcker med text. En del är fiktion; en del beskriver bara vad jag ser, vem jag träffar, vilken dryck jag dricker, och så vidare. Sedan återvänder jag till de här fragmenten och säger det här är en låt, det här skulle kunna bli en låt, och om jag sätter ihop de här två texterna så skulle det här kunna bli en låt. Sedan måste jag givetvis börja skriva gitarrdelar, så det blir lite att jag testar den här texten mot det här gitarrpartiet. Något jag eftersträvar är att jag så fort något är skrivet säga ”bam, det är färdigt” istället för att tänka för mycket — för när du börjar göra det får du inte lika mycket gjort.

Är det lättare att skriva om andra människor än sig själv?

Oavsett vad jag skriver om så finns det element av mig själv i varje låt, eftersom det kommer från mig. Så jag tänker inte så mycket på det. Jag vet att det kommer vara där.

The Guardian skriver i en recension: ”Det är osannolikt att Ezra någonsin kommer vara cool, men han är helt klart sin egen person — och det gör honom värd att se på”. Det är ett intressant citat. Är det viktigt att anses som ”cool”? Vad hade du för personlighet när du växte upp och gick i skolan — och hur identifierar du dig själv idag?

Problemet är att för många vill vara coola. Det coolaste du kan göra är att inte vara cool — eller åtminstone inte försöka vara cool. Jag menar, jag har vänner och familj, de bryr sig inte om huruvida jag är cool eller inte. Jag har nog alltid varit den jag är nu; väldigt avslappnad och glad över vem jag är. Jag oroar mig inte i onödan. Men jag har hört det där citatet några gånger och det får mig att skratta.

Men om vi pratar stereotyper, hurdan var du i skolan?

Jag älskade skolan. Jag har alltid älskat att göra saker, träffa nya människor, och röra om lite — jag håller alltid på med något. Jag var aldrig särskilt akademisk, men jag har alltid kunnat kommunicera med människor. Det har jag alltid haft lätt för.

Som ung musiker på väg mot ett större genombrott befinner du dig ju i en slags period då du måste vänja dig vid att det skrivs mer och mer artiklar om dig för varje dag. Blir du någonsin påverkad av det? Känner du av någon press, eller hur handskas du med det?

Vad jag måste göra är att bryta ner det och göra det så enkelt som möjligt, och det enklaste sättet att se på det är att jag skriver låtar som jag alltid har gjort — enda skillnaden är att fler lyssnar på det. Ju fler som lyssnar, desto större är chansen att någon inte tycker om det. Och det är lugnt. Om alla gillade min musik skulle det inte finnas någon poäng i att göra den, då skulle den bara vara förutsägbar. Samtidigt måste jag påminna mig själv om att en del kommer till mina spelningar för att recensera dem. Fast det är inget jag bryr mig om, det är bara en persons åsikt. Jag menar, jag spenderar den mesta av min tid i en turnébuss körandes från spelning till spelning, så det är inget jag märker av. Dessutom har jag med mig min syster på turnén, så att jag har någon jag älskar i närheten, och hon bråkar fortfarande med mig, hon låter mig fortfarande veta att jag är en idiot.

Så du bryr dig mer om din systers åsikt än pressens?

Yeah.

Cassy O’ ackompanjeras ju av en musikvideo, kan du berätta lite om tankarna bakom musikvideon? Vilka element från låten ville du överföra till videon?

Det viktigaste var nog att inkludera O:na, hela videon är full av O:n vilket jag tyckte kunde vara roligt då många antagligen hade valt att undvika det eftersom det redan är så många ”oh oh oh” i låten. När vi väl hade en idé var vi tvungna att komma på hur vi kunde göra någonting roligt av det, och jag tänkte att massa obekväma scenarion och situationer skulle vara ganska roligt. Videon får mig fortfarande att skratta vilket är ett bra tecken.

Är det något du tycker är viktigt, att även i fortsättningen ha ett sinne för humor när det kommer till dina musikvideos?

Inte bara mina videos, allt jag gör. Jag tar det jag gör på stort allvar, men jag tar inte mig själv på allvar. Det finns inte någon poäng i att alltid vara seriös. Du vet, musiken och skrivandet tar jag på allvar, men jag vet att jag måste kunna ha roligt också.

Du nämnde O:na, för att sticka ut i dagsläget när så mycket musik finns tillgänglig via Spotify, tycker du det är viktigt att ha en stark text-hook? 

För mig är texterna det viktigaste i hela låten, men jag är också medveten att många av de som lyssnar inte ens tänker på texten. Då måste du vara uppfinningsrik i dina melodier om du vill nå ut till en större publik. Saken med Spotify är att musik konsumeras annorlunda. Musik konsumeras fortare, så det är svårare att förbli relevant. Jag försöker bara njuta av det medan det varar.

Finns det planer på att återvända till Sverige till sommaren och kanske spela på någon festival?

Ja, men saker håller precis på att bestämmas. Så för att inte hamna i problem säger jag inget, ifall det inte har bekräftats ännu. Men det ser ut som att min sommar kommer vara fullspäckad med festivaler. Jag älskar festivaler, när jag växte upp försökte jag alltid komma på sätt att komma in gratis, nu kan jag det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: BBC Sound of 2014, Budapest, George Ezra

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 109
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

Fredrik Lycke, Isak Bendelin, Olof … Läs mer om Teaterkritik: Jesus Christ Superstar – Bra musik, bra sångare, fantastiska dräkter och en berättelse med djup som det finns mycket att prata om

Filmrecension: The Social Reckoning – lyckas med bravur

The Social Reckoning Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: The Social Reckoning – lyckas med bravur

Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Broken Voices Betyg 4 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Broken Voices – en stark och välgjord film som inte går att skaka av sig

Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Kärlek över Tanger Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Kärlek över Tanger – vacker och engagerande

Foto: Dexys Midnight Runners

Dexy's Midnight Runners på Pustervik 6 … Läs mer om Foto: Dexys Midnight Runners

Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Monster Mia Betyg 3 Svensk biopremiär 9 … Läs mer om Filmrecension: Monster Mia – en färgstark, underhållande och rolig film med mycket Halloween-känsla

Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Foto: Nadja Sjöström Vem fan gillar … Läs mer om Operakritik: Vem fan gillar opera? – Gripande nutidssaga om musikens kraft och mytologins djup

Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Arkipelag Manus och regi av Alex … Läs mer om Filmrecension: Arkipelag – trots vissa brister är det ändå en klar skinande regidebut

Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

1/10 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Tajt groove väcker ljuva minnen – Emrik & Wefunky Band på Valand

Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Vernon Subutex Teater Galeasen dramat i … Läs mer om Teaterkritik: Vernon Subutex – vad kan man annat göra än att le åt mänskligt elände och beteende

Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Lisette T. Pagler, Joonas Heikkinen, … Läs mer om Teaterkritik: Sisyfos i vardagsrummet

Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Hamlet Av William Shakespeare i fri … Läs mer om Teaterkritik: Hamlet, nypremiär på Dramaten

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in