En något ovanlig debutant, kan man kalla Juha Mulari för. Som 19-åring hoppade han av en roll på Dramaten för att välja en helt annan bana i livet. Han kunde ha varit kollega med Mikael Persbrandt. Istället tog han omvägen via ett liv i kriminaliteten. Nu står han på scenen ca 30 år senare, som en av stjärnskotten inom svensk songwriting.
Det är en lugn och harmonisk Juha Mulari som stegar in på Klaver. Det här kände jag inte till, kommenterar han och jag berättar om Klaver som kultur och scen från barnteater till musik.
Vi ska prata kring musiken, Juhas musik. Debut-CD som jämförs med Johnny Cash musik. Så fel eftersom Johnny aldrig satt inne vilket Juha har gjort. Vidare tycker jag med all respekt för Johnny Cash att Juhas självutlämnande texter känns mer förankrade och självupplevda.
Första gången jag hörde Juha var på Lira/MTAs fest på Stallet. I sorlet av publiken sipprade ord och musik som jag bara anade behövde lyssnas på i mer fokuserad miljö. Sagt och gjort, jag lyssnade igenom några låtar på Youtube och här satt vi nu.
När Juha börjar berätta är det inte utifrån skuld eller ursäkter. Tvärtom är hans berättelse rak och utan omskrivningar. Det som varit har varit, menar han och det återkommer också på hans skiva. I låttexter som Pärlband och Korståg ryms mer än stroferna ur en tex, det ryms ett liv – eller kanske flera som mammans, pappans och syskonens liv också.
Vi pratar om hur livet formar oss och att bardomens mörka år kan bära åt olika håll.
– Jag växte upp i en familj med mycket våld. Pappa var våldsam när han drack och det fick, inte minst, min mamma känna av. Jag lärde mig tidigt att skydda familjen och ibland gömde jag dem i källaren. Det kanske är en förklaring till varför jag alltid slagits.
Juha växte upp delvis i Rosengård, han kom dit som fyråring från Finland tillsammans med familjen. Han berättar om en barndom som kan te sig märklig, som att hans föräldrar kom till skolan en enda gång under alla år. Han gick första dagen till skolan ensam och just det att alltid lita till sig själv har format honom som person.
– Jag ber ytterst sällan om hjälp och har alltid klarat mig. Kalla det medvind för jag har haft tur. Och att inte be om hjälp är kanske en skada.
Kriminella gäng, fängelsevistelser har han med sig i sitt livs bagage men han har ändå klarat sig relativt hel igenom detta. Han har lyckats klara sig undan drogproblem, gränsen har alltid funnits förklarar han, hit men inte längre går jag över den gränsen är det kört. Det har varit ren och skär självbevarelsedrift.
Nåväl, han lämnade Dramaten som ung, hoppade av två veckor fore premiären av Kung Lear som sattes upp av Ingemar Bergman till gäng, vaktbolag, kriminalitet och nu debutant i mitten av livet.
– Musiken har alltid funnits, säger Juha. Men mina föräldrar kunde av begripliga skäl inte backa upp det. Första låten skrev jag som 17-åring, inget jag skulle skriva idag men det var en början eller hur.
Att bli upptäckt är ju var konstnärs dröm, men Juha säger att han var nöjd om vänner och bekanta gillade hans musik, att Petter och han var på samma bröllop som Juha spelade på, var ju inte planerat. Men Petter gillade de han hörde och det ena ledde till det andra – en skiva på Sony. Det är unikt ytterst få ges idag möjligheten att spela in skivor på stora skivbolag.
– De sa att det behövdes en Juha.
Barndomens mörka år är historia, liksom den kriminella världen. I låten “Barndomens mörka rum”, ger han sig själv sinnesfrid genom att förlåta sig själv och gå vidare.
– Jag har ett bra liv numer. Två barn som jag värnat om, aldrig lagt en hand på. En ex-fru som jag respekterar och tycker om. En ny familj och ett barn på väg. Det är medvind, säger han men underförstått att inget är ristat i sten.
I spåren av skivan har kommit många erbjudanden, filmroller med mera. Juha väljer bort filmen tills vidare, först musiken. Han förvånas över uppståndelsen. Men det gör inte jag.
Samhället idag är fyllt av lyckade formfulländade varelser som når framgång genom att slimma sig in i systemets och branschens fållor. Systemet behöver de tilltufsade, de som kämpat. Sebbe Staxx, Juha Mulari ni har gjort en viktig insats, det är vad som skiljer det förutsägbara från det oförväntade.
Text: Anne Skånér