Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Krönikor

Tankar inför Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

by

Nu närmar sig premiären av Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott, den nya filmen från JK Rowlings magiska värld kan jag knappt hålla känslorna i styr: Vad kommer hända och vilka hemligheter kommer vi få reda på?

En del hemligheter har vi redan fått svar på.

Allt har dock inte varit positivt inför nya filmen, det har varit många kontroverser. Den första handlade om att Johnny Depp fick vara kvar i rollen som Gellert Grindelwald efter att han hade blivit anklagad av sin förra fru Amber Hearst för att hadslagit henne. Många fans har valt att bojkotta resten av serien på grund av detta.

Sen kom dagen många exalterade fans hade väntat på: första trailern släpptes. Och jösses vilket liv det blev! Om du inte har sätt trailern låt mig beskriva; det öppnas med en härlig sen av skog och berg, kameran kommer runt ett berg och där är Hogwarts! Kameran zommar närmar och man ser bron till skolan, och kommer det som fick internet att brinna upp; ett antal personer spöktransfereras, eller apparate som det heter i de engelska böckerna, (en typ av magisk teleportering) på bron, vilket enligt canon i originalserien inte ska vara möjligt. Dock finns det så klart undantag till detta, vilket troligen förklarar varför dessa personer kan göra det. Men oj vad vissa var arga över detta och tyckte att det skulle vara omöjligt. Flera forum som jag följer var tvungna att stänga av kommentarsfälten för att det blev så mycket bråk på grund av denna scen på tre sekunder.

Det har även varit mycket rykten och spekulationer om de olika karaktärerna i första filmen möter vi Credence (Ezra Miller) som är en obscurial (en magisk parasit som utvecklas när ett barn med magiska krafter försöker förtrycka sin magi, parasiten blir en stark ond kraft som förstör allt i sin omgivning när barnet blir argt eller rädd), i slutet av förra filmen verkade det som att han hade dött efter att ha blivit attackerad av MACUSA, så hur överlevde han?

Den nästa det har varit mycket rykten om är Claudia Kims karaktär som fram tills bara några veckor sen inte ens var namngiven, hon beskrevs endast som en ”ej namngivnen maledictus”. En meladictus är en person som bär på en blodförbannelse som går i arv från förälder till barn, men den kan även hoppa över en eller två generationer. Hennes scener, som visades innan hon blev namngiven, hintade starkt om att det hade med ormar att göra, något som flera fans noterade och ryktena om att hon var eller var relaterad till Nagini dök snabbt upp, med bland annat Super Carlin Brothers som gör videor om olika teorier om Harry Potter, Pixar med mera.

Sen det avslöjades den 25 September att hennes roll är Nagini (i original serien är hon Voldemorts orm som han alltid han vid sin sida, hon är även ett av hans horocrux) har det kommit många teorier om hur hon kommer att hamna hos Voldemort, vissa mer trovärdiga än andra och en del helt galna( sök Nagini teory på youtube)

Något som även har diskuterats flitigt i olika forum är hur Dumbledores relation med Grindelwald kommer utspelas. Det är känt sedan att Dumbledore är homosexuell och många tror att han och Grindelwald hade ett kärleksförhållande den sommaren de tillbringade i Godrics Hollow. Det kan vara skälet till att Dumbledore inte vill möta Grindelwald. Andra tror att det endast var ett vänförhållande och att den främsta anledningen till att han inte vill möta Grindelwald är för att han är rädd för att få reda på sanningen om den hemska eftermiddagen då han syster Arianna dog. Hon dog efter att en duell bröt ut mellan Grindelwald, Albus Dumbledore och Albus yngre bror Aberforth. Arianna försökte hjälpa sina bröder men genom en olyckshändelse träffades hon av en förbannelse. Albus Dumbledore ger sig själv skulden för hennes död, även om vi ännu inte vet vem som faktiskt kastade förbannelsen.

Här kan läsa mer on karaktärerna

Im du hellre vill lyssna finns youtubekanalen Harry Potter Folklore

Om du vill se olika teorier om Harry Potter-världen rekommenderar jag Super Carlin Brothers

Hantverk som samhällskritik

by

nstallationsvy, Soul Manufacturing Corporation av Theaster Gates, NyMaterialism 5 sep – 11 nov 2018 Bonniers Konsthall Foto: Jean-Baptiste Berangér

En tendens som vuxit sig stark inom samtidskonsten är intresset för hantverk och dess materialitet. Konstnärer använder sig av traditionella hantverkstekniker som exempelvis vävning och keramik för att hitta nya uttryck. Just nu visas ”Nymaterialism” på Bonniers konsthall och ”Dödligt material” på Gustavsbergs konsthall som båda utforskar detta.

I Tensta konsthalls utställning ”Snart nog: konst och handling” i våras behandlades också detta tema. Denna nya materialism är inte så överraskande om man tittar på den tid vi lever i. Vår kommunikation sker mer och mer genom skärmar vilket skapar ett behov av det analoga skapandet. Vi lever även med ett växande klimathot som tvingar oss att reflektera över vår livsstil. Kan vi hitta nya vägar framåt för att skapa en hållbar framtid? Precis som William Morris (1834-1896) gjorde på 1800-talet så tittar konstnärerna tillbaka för att hitta en väg framåt. Att ställa ut William Morris hösten 2018 är nog mer vältajmat än vad ledningen på Millesgården kunde drömma om när de började planera den aktuella utställningen ”William Morris – mer än blommiga tapeter”.

Porträttfoto av William Morris. ©William Morris Gallery
Under stora delar av 1900-talet och även 2000-talet har konst och hantverk utgjort två separata sfärer. Så var det dock inte under slutet av 1800-talet när William Morris levde. 1854 öppnade Japan sina gränser mot omvärlden, efter 250 år av isolering, och detta skulle förändra den västerländska konsten på flera plan. Ett av Japans viktiga bidrag för den västerländska konsten var synen på konstens nära relation till hantverket. Konstnärer i väst började plötsligt uttrycka sig i keramik, textil och möblemang (Gustaf Fjæstad är ett känt svenskt exempel). Vad som särskiljde William Morris hantverk var den starka samhällskritik han uttryckte med den.

I Sverige är William Morris mest känd för sina tapeter och som en centralgestalt i Arts and Crafts-rörelsen i England. Han motsatte sig starkt det samhälle som industrialiseringen hade framburit där nyrika borgare kunde tjäna pengar på arbetarklassens bekostnad och producera lågkvalitativa produkter. Han sökte sig till det förflutna för att hitta alternativa vägar framåt. Genom författaren och konstnären John Ruskins texter, speciellt ”The Stones of Venice”, fann Morris inspiration i medeltiden. För Morris var medeltiden en förkapitalistisk utopi där konsten ”gjordes av folket för folket som ett nöje för både tillverkaren och användaren”. Morris ville återupprätta ett rättvist och hållbart produktionssystem där skapandet och kreativiteten låg hos hantverkaren snarare än kapitalisten. Till en början blev konsten hans primära sätt att göra motstånd men senare skulle han även ta en aktiv roll inom politiken genom att bli anhängare och medlem i den enda radikalsocialistiska organisationen på den tiden, the Democratic Federation.

William Morris fokus på hantverksmässighet och skapande föddes ur ett samhälle som genomgick drastiska förändringar. I och med industrialismen överbefolkades städerna med en snabbhet som är svår att förstå idag. Under 1800-talet ökade Londons population från 1 miljon till 6.5 miljoner. Idag kan vi återigen se hur intresse för hantverk föds ur ett samhälle i förändring. När vi alltmer lever i en värld där digitaliseringen effektiviserar och förenklar vår vardag ökar intresset för den långsamma och krävande processen. Detta kan man se bl.a. i Andreas Erikssons linnevävar som visas på Bonniers konsthall just nu. Trådarna han använder är obearbetade vilket innebär att vävningsprocessen är extremt tidskrävande. En sektion om 3 cm på en väv med 3 meters bredd tar en dag för två personer att väva. I Theaster Gates verk Soul Manufacturing Corporation, från samma utställning, möter besökaren hantverkaren i självaste skapelsemomentet. Verket är en workshop där en keramikmästare från Japan bjöds in för att lära upp fyra lokala keramiker i den japanska hantverkartraditionen. Kunskapsöverföringen kommer att fortsätta under utställningens gång då de fyra keramikerna i sin tur kommer att lära upp nya lärlingar.

William Morris använde sig av det klassiska hantverket och inspirerades av medeltidens bildspråk. Ändå blev hans uttryck någonting nytt. Han översatte sina influenser till sin egen tid och genom det uttryckte han en vass samhällskritik. Även i den nya materialismen kan man ofta ana en bakomliggande samhällskritik i konstnärernas översättningar av det gamla. Ibland finns det ingen motsättning i att titta bakåt för att komma framåt. Det förstod William Morris och det förstår även allt fler konstnärer idag.

Text: Rasmus Sjöbeck

Krönika: Divorna briljerar på årets Cinema Queer

by

Queerfilm är en genre med många definitioner. Vissa menar att så fort HBTQ-personer är i centrum så blir det automatiskt queert. Andra påstår att det finns ett krav på att man går bortom klyschorna och att man lyfter fram personer i ett mer positivt ljus. Historiskt har queerfilm förändrats. På 80-talet i kölvattnet av AIDS-epidemin skildrades HBTQ-personer inte sällan som offer. Men på 90-talet i och med Gus van Sants ”My Private Idaho” förändrades bilden och fokus blev istället den sexuella driften och åtrån. Gays, transpersoner och lesbiska skildrades som människor, med både svagheter och styrkor. De var varken änglar, offer eller marodörer. Bara människor, men som påverkades av samhället normer och politik. Jag tilltalas av det queera sättet att visa upp HBTQ, deras liv och varande. I årets Cinema Queer finns ett gäng sådana dramer. Men oket av filmer som skildrar hindren och begränsningarna i vardagen dominerar. Inte konstigt då vi lever i en värld som på många vis är homofobisk, både i hur lagar och politik formas och i hur människor beter sig och agerar gentemot personer som tillhör ”normen”.

I ”Mario” är huvudrollsinnehavaren fotbollsspelare. Som gay tvingas han tackla de tuffa machoideal och homofobiska tendenser som finns ute på spelplan. I ”Las Chunta” följer dokumentärfilmaren Genevieve Roudané med folket i en liten mexikanska by som varje år anordnar en stor parad där män klär ut sig till kvinnor. Och för byns queera community är Las Chunta en möjlighet att få gå på stadens gator iklädd kläder i sprakande färger och detta utan att få dömande blickar tillbaka. Men flera av de grupper som deltar i paraden är motvilliga till queercommunityts deltagande. Det blir plötsligt jätteviktigt för männen i paraden att få hävda sin könsstereotypa identitet: ”Jag är minsann ingen riktigt cross-dresser”. ”Las Chuntas” är en spännande film om machoideal och tradition kontra reformation.

Divorna multipliceras på året festival och här kommer de queera in i bilden. ”Devine Divas” av Leandra Leal följer ett gäng brasilianska transvestiter som bär kvinnligt kodade kläder och uppträder på scen. De var stora på 60-talet. Som 60-plussare återvänder gänget för en sista reunion-show. Det är kraftfullt att få se dessa människor som med mod berättar sina historier. De är fullblodsproffs som sjunger och dansar som att de inte gjort annat. De är divor i dess klassiska bemärkelse. Transvestiterna kivas om vem som är bäst på att showa. De avbryter varandra och tar stor plats. Det är befriande att få se transvestiter skildras på det här respektingivande och mäktiga vis. Livet har aldrig varit enkelt, men på scen glöms alla bekymmer. Plötsligt är de den sol som alla planeter kretsar kring. Men divornas diva är ändå Chavela Vargas  Brasiliens stolthet, den sönderkramade och legendförklarade croonern. I mansdominerad machovärld är hon en del. Med oerhört smärta och inlevelse sjunger hon ut om livets hårda skola. Hon snor de manliga musikernas fruar och förför alla runtikring sig. Under en begränsad tid är hon Frida Kahlos musa tills intresset svalnar och Vargas går vidare  till nåt annat. Hon tar för sig och ber aldrig om ursäkt. Hon är macho, såsom man måste för att överleva i den mexikanska musikbranschen. Vargas alkoholism sätter käpar i hjulet, men hon ger inte upp i första taget. ”Chavelas” är en fascinerande, välgjord och detaljrik dokumentärfilm om en av Brasiliens verkligt stora.

Att få höra dessa historier om divorna som oavsett motstånd kämpar på är verkligen inspirerande. Cinema Queer ger oss förebilder att se upp till och inspireras av, personer som raserar normer och som vägrar ta på sig offerkoftan.

Petter Stjernstedt

Ystad Sweden Jazzfestival – en fantastisk festival

by

1-5/8 2018

Ystad med omnejd

Ingår i Europe For Festivals (Remarkable Festival) och Five Star Festivals

Konstnär Angelica Wiik

När jag studerade programmet blev min konklusion, att här fanns inget jag skulle gråta för att ha missat. Tillbaka från Österlen måste omdömet väsentligt modifieras. Jag är lycklig över att fått genomföra en musikalisk överdosering, vilket betyder över 25 konserter på mindre än fem dygn. För nionde året arrangerades denna magnifika musikfest, vars konstnärlige ledare Jan Lundgren är värd alla upptänkliga lovord. Hur han klarar att presentera majoriteten  akter, när han samtidigt är ansvarig för egna lysande spelningar är och förblir en gåta.  Hans kontaktnät, 120 uppoffrande volontärer, geografiska läget, finansiella lösningar i form av  sponsorer/ kulturstöd, fina ljudanläggningar, tillräckligt antal  scener av varierande storlek samt närmare elvatusen biljetter.  Listade faktorer är avgörande för att framgången vidmakthålls, vilket avspeglas i biljettförsäljningen som hamnade på drygt 10 600.  Bland oss nyfikna musikälskare frodades en mycket positiv stämning. Har varit på åtskilliga festivaler, både som vanlig publik och ackrediterad press. Kan inte erinra mig att service, logistik och programplanering fungerat lika förträffligt någon annanstans.  Otroligt hur väl inarbetad organisationen är. Det strulade aldrig.  Inte undra på att Grammy-belönade världsartister känner sig välkomnade. festivalen har rättmätigt mycket högt anseende. I arrangörernas matkö stod förresten  vid ett tillfälle, precis bakom mig, ingen mindre än Lizz Wright. Inte utan att man blev en smula exalterad och starstruck.

Foto Kenny Fransson

Bodde centralt på lägenhetshotell. Med avbrott för mat och fika blev det ideliga cykeltransporter bland mestadels pittoresk bebyggelse, till  olika spelställen från förmiddag till sena kvällen, vilket innebar att konserter på några mils avstånd i Löderup fick prioriteras bort. Konserter hölls på två charmiga innergårdar under bar himmel (ingen nederbörd detta år), i två fina kyrkor, på stadens imponerande konstmuseum, vid lyxiga Saltsjöbad och på relativt nybyggda Ystad Arena där elitlag har sin hemmaplan. Mittpunkt för festivalen är stadens anrika teater med skivshop i tält. Enda påtagliga nackdel här är avsaknaden av fläktar, därför öppnas dörrarna efter varje låt. Unikt och underbart att vara med om, har det berättats för mig, var en gryningskonsert vid Ale Stenar med future jazz -pionjären Nils Petter Molvaer på trumpet och elektronik. Landshövdingen vaktade (en politiker jag intervjuat). En viktig omständighet som inte bör bortses från är akustiken. Ljudet var genomgående väldigt bra (undantag fanns), en förutsättning som måste klaffa, såväl för publikens trevnad som kräsna ljudtekniker hos Jazzradion. (Man spelade in mycket för framtida utsändningar.) Märktes att arrangörerna investerat i högklassig ljudanläggning i Ystad Arena. Vi  förskonades helt från dränkande bas.

Foto Harry Paavolainen         Efva Attling – Camilla Ahlgren – Anne Lundberg

Traditioner upprätthålls! Välvillig publik applåderar efter varje solo / feature, vilket ibland tenderar till att gå till överdrift, riskerar störa påföljande takter. Publikens sammansättning är VÄLDIGT blandad, med viss övervikt för mogen ålder.  En jazzparad längs gator kring Stortorget med dixieband – i år Second Line Jazzband från Göteborg – inviger festivalen, jämte en tornväktare från St:a Maria Kyrka. Jag var på plats och hörde trumpetaren Mårten Lundgren blåsa fanfarer, liktydigt med diverse svenska folkmelodier. Att utse prominenta ambassadörer är en annan god tradition. Konferencier Anne Lundberg (till vardags på SVT) lät oss lära känna årets val, det vill säga formgivaren Efva Attling ( musicerat  med självaste Esbjörn Svensson) och manusförfattaren Camilla Ahlgren (mest hyllad för teveserien Bron). Återkommande aktivitet är också att originalet till konstverket (bild längst upp) som gjorts till detta utomordentliga kulturevenemang, auktioneras ut genom att spekulanter lägger bud.  Vet inte om jazzfrukostar var en nyhet för i år. Då jag ju bodde mitt i smeten, hann jag ta mig till den vars ämne var ”Lars Gullin 90 år”. Kunnige Jan Bruér (förr hördes han i P2) guidade oss med åtskilliga musikexempel.  Fick veta att den signifikanta barytonsaxen hade flera föregångare: dragspel, piano och klarinett. Tog en kort paus från all pulserande livemusik, när jag  besökte ett galleri som visade fascinerande akvareller(?) av Hannah Svensson. Samtidigt som jag såg hennes utställning I jazzens tecken fick jag en pratstund med galleriägaren. Vi samtalade en stund om den i fjol tragiskt bortgångne Janne ”Loffe” Carlsson (som spelat med Hannah), vars konst skulle ha ställts ut på galleriet.

Foto Harry Paavolainen

Ur ett dignande utbud  och ett ”överlastat” anteckningsblock vill jag ha vissa iakttagelser  till ”protokollet”, vid sidan av kommande recensioner.  Orkade närvara en stund vid Marinan på två nattjam  vars husband var härligt flexibla Sven Erik Lundeqvist trio. Hörde minst tre kvinnor sjunga. Drog flera jackpottar eftersom jag därtill såg instrumentalister som Mårten Lundgren (bilden ovan), the man himself Jan Lundgren och Jukka Perko med sin mjuka ton. Några konserter missade jag första halvan av eller första halvtimmen. Av dem blev jag oerhört upplivad av gitarristen Christian Beckmulin och hans tyska Quartet med en markant formtoppad Lutz Krajenski på hammondorgel. Mer splittrat intryck gav Almaz Yebio och hennes återupptagna grupp Twist´n Shout featuring Karl-Martin Almqvist. I Ornette Coleman´s anda formulerade man sig gärna krängande och avigt. Tonspråket inklusive sången, undanglidande och svårtillgängligt emellanåt, fast In Flames var en pärla. Magnus Lindgren och hans Stockholm Underground med Ida Sand njöt jag av utan att låta pennan vara igång, eftersom jag entusiastiskt recenserat detta vitala grooviga  soulflöjt-projekt i både OJ och Kulturbloggen.

Flera vidunderliga arrangemang under avslutande galakonserten och i Lundgren & Backenroths bokstavligt talat seriösa musikmöte med tysk kör (recensioner kommer), var skrivna av Martin Berggren (foto se nedan). Mycket beröm utdelas till honom, vars pianotrio jag hörde ett par fräscha låtar med när jag anlände till presscentret.  Välljudande, men alltför harmlösa, var swingdoftande vokaltrion Miss Sway tillsammans med bland andra tidigare nämnde Mårten Lundgren. Första dagarna dominerades av högklassiga vokala inslag. Jämnades ut efterhand,  hänfördes över allt ifrån otroliga trumpetare över basister och organister till storartade trumslagare. Pratade med en kollega vars absoluta fullträff blev Phronesis. Till honom sa jag att överst på min topplista hamnade i knivskarp konkurrens Youn Sun Nah Quintet. Har glömt att nämna att Monty Alexander var hedersgäst (en annan festivaltradition). 2019 blir det ståtligt 10-års jubileum 31/7 – 4/8 och då kommer jazzsoul-favoriten Gregory Porter. Lita på att undertecknad också kommer!

Foto Markus Fägersten

 

 

 

 

De intima akterna övertygar på årets Storsjöyra

by

Loreen bjöd på magisk afton i Stora teatersalongen.Det är nåt visst med Storsjöyran. Det är en festival med bredd som bjuder på flera  överraskningar. Det finns nåt för alla smaker. I 35 somrar har festivalen varit i trogen tjänst åt länet Jämtland. Och vilka festivalår det har varit med Lady Gaga, Pet Shop Boys och i år Kraftverk som dragplåster. Och som alltid avslutar Evert Ljusberg, presidenten över Jämtland, festligheterna med ett tal som pricksäkert beskriver världsläget och med skratt och allvar får publiken att energiskt vifta med sina Jämtlands-flaggor i luften. Jämtlänningarna kan vara stolta över ännu en lyckad festival.

Låt oss ta det från början. Det här är Petters Storsjöyra anno 2018. Festivalen satsar på både intimt och storslaget. Dragplåstren är i år världsstjärnan Zara Larsson, rock’n roll-mannen Thåström och synth-legendarerna Kraftverk (Som välförtjänt får en egen recension). Här finns mindre akter. Brunflo-födda Junior Brielle är bandet som får Kent-abstinensen hos Jocke-fantaster Sverige över att avta. Med bröderna Röhding på scen kokar Zigzag-tältet över. De har energi och utstrålning som få. Bröderna har enbart släppt fem-sex låtar. Men redan är de stjärnor. Som avslut av kvällens konsert bashar de i klassisk Tough Alliance-anda sönder en dator framför scenen. Det är är rock’n roll det.

Fler akter manifesterar både i attityd och känsla rock’n’rollen. Vi har fullblodsproffsen Vaccines från London och Wolfmother, en hårdrocksakt från Sydney Australien. Båda gör starka insatser. Blues Pills är den svensk-amerikansk-franska kvartetten frontad av sångerskan Elin Larsson med rötter i Östersund. De är ett lyckopiller som får den största skeptikern att snabbt lägga ifrån sig röda pennan. Kanske är musiken något ooriginell, men Elins hårdrocks-attityd och energi på scen tar bandet långt.

Rockmannen Thåström gör som alltid en stabil konsert. Det är kompetent och proffsigt, men Thåström har aldrig fallit mig i smaken. Det är för allvarstyngt. Som artist saknar Thåström självdistans. Jenny Wilson spelar i en annan genre-liga, men med fuck you fingret högt upp i luften kan hon tituleras årets kaxigaste. Hennes exorcism av house och electro med självutlämnande texter om våldtäkt och utsatthet träffar rakt i solarplexus.

Zara Larsson är 21 år fyllda redan ett proffs. Hon har varit förband åt Justin Bieber och tillsammans med musikproducenten David Guetta släppte hon 2016 den officiella EM-fotbollslåten ”This One´s For You”. Hon är orimligt stor.  Som backning har hon ikväll ett gäng proffsiga kvinnliga dansare. De bidrar till kraftpaketet som är Zara Larsson. Hon är artisten med pondus och professionalitet äntrar scen. Zara vet exakt hur hon ska få igång publiken. Hon charmar alla, även om fokus är snarare musiken än mellansnacket. Hennes röst är stark och helt klart jämförbar med storheter som Rihanna medans showandet liknar Beyonces. Musikmässigt är det radiovänligt, men kompetent. Med åren har hon samlat på sig ett batteri av hits som hon smäller av en efter en denna lördagskväll. Och jag kan inte för en millisekund sitta still. Det känns stort att äntligen få se henne live.

Zara må ha det som krävs, men hon är fortfarande en kommersiell artist som går slaviskt efter branschens regelbok. Då är det skönt att få se artister som vågar bryta normer och testa på nåt annat. Loreens spelning på Stora teatersalongen är magisk. Det är hon, en synthesizer, en pianist och ett piano. Thats it. Likt en Norah Jones sjunger hon ut med starkaste soulrösten. Pianot och den brummande synten hörs i bakgrunden. Musiken minner om Leonard Cohen eller John Legend. Stämningen är elektrisk och går närmast att ta på. Publiken är knäpptyst när strålkastarljusen riktas mot Loreen. Den lågmälda Euphoria får mig att gråta floder, likaså hennes moderniserade Statement. Jag har alltid imponerats av Loreen för hennes kreativitet. Och har sedan länge förstått att hon har ett betydligt bredare register än hon vågat visa på. 

Loreen konkurrerar om rubriceringen “årets mest intima” med Jennie Abrahamson vars vackra synthmusik om apokalypsen skapar stämning nere i Intiman på Storsjöteatern. Det regnar där ute och folket flockas till värmen nere i källaren. Jennie är självutlämnande. Hennes musik tränger in i varje por. Jag älskar syntorgeln. Likt en intimare Anna von Hausswolff framför Jennie sin lo-fi-electro. Som avslut hör vi den nedtonade My Favorite Things från musikalen The Sound of Music. Jennie berättar att hon tvekade in i det sista om hon skulle ha med låten på kvällens konsert. Men ett enträget fans fick henne att ändå göra så. Denna ödmjukhet tillsammans med ett finlir gör att årets bästa akter Loreen och Jennie Abrahamsson överträffar sig själva. De är artister som drar till sig en ny publik som annars aldrig hade hört dem. Detta är Storsjöyran, överraskningarnas och kreativitetens festival, som bland sommarfestivalerna sticker ut.

Petter Stjernstedt