Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Litteratur och konst

Kulturbloggen på releasefest för Hoola Bandoola-bok

by

svedberg-orjan-hoola-bandoola-band
Jag tror att varenda en som var ung under 1970-talet lyssnade på Hoola Bandoola Band, mer eller mindre. Vi har väl alla fullt av minnen som kommer upp när vi lyssnar på låtar från det skånska proggbandet Hoola Bandoola Band.
Journalisten och författaren Örjan Svedberg har skrivit en bok om Hoola Bandoola och satt in bandets historia i samband med Malmös historia under 1970-talet. Svedberg har dessutom vävt in delar av sin egen ungdomstid, berättar om hur han själv fick en politisk uppfattning under dessa år. Boken ska jag skriva lite mer om i ett eget recensionsinlägg de närmaste dagarna.

På onsdagskvällen var det en releasefest för boken – med författaren på plats förstås men också musiker.
Örjan Svedberg blev intervjuad på scen av ingen mindre än Uje Brandelius från Doktor Kosmos.
Uje sjöng dessutom två av sina Hoola Bandoola-favoriter: Keops pyramid och Andersson & Co.

Uje frågade förstås hur idén till en bok om Hoola Bandoola band kom till. Svedberg berättade att han suttit en sen natt med en whisky eller två, tillsammans med en kompis i Göteborg och plötsligt sade kompisen: ”Varför finns det ingen bok om Hoola Bandoola?”
– Tanken fastnade i min skalle, berättade Örjan Svedberg.
– Jag funderade vilka förutsättningar som borde gälla: 1. Den som skriver boken måste själv ha varit med under tiden då Hoola Bandoola var stora. 2. Författaren får inte stå för nära bandet, för då förlorar man perspektivet.

Svedberg tyckte att han själv passade in i dessa förutsättningar.
– Jag var 14 år när de slog igenom och jag stod inte bandet nära.

Örjan Svedberg slängde iväg ett mail till Mikael Wiehe med idén och Wiehe tände till direkt och tyckte det var ett bra förslag.

Uje Brandelius och Doktor Kosmos är ett band som vandrar i Hoola Bandoolas fotspår, genom att det också är ett band som är politiskt, eller samhällskritiskt. Ett ännu nyare band som är stort idag och som också skildrar samhället i sin musik och texter är Florcence Valentin. Bandets sångare Love Antell var också med på festen, han var DJ och spelade massor av bra musik, mycket från 1970-talet.

– Jag tror att det alltid kommer att finnas musiker och band som skildrar samhället. Så länge det finns klyftor i samhället kommer konstnärer och musiker att skildra det, sade Örjan Svedberg när jag pratade en stund med honom.

Några politiska gäster fanns också. I den trevliga lokalen på Pet Sounds bar på Södermalm dök Vänsterpartiets ledare Lars Ohly upp.

Ordfront om Örjan Svedberg.

Ordfronts sida om boken.

På CDON ser jag att boken har releasedatum 20 september.

Hoola Bandoola. Om ett band, en tid, en stad
Författare: Örjan Svedberg
Förlag: Ordfront
ISBN 978-91-7324-938-6

Hoola Bandoola Band – Keops pyramid

Hoola Bandoola Band – Jakten på Dalai Lama

Hoola bandoola band – Vem kan man lita på?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

by

kvinnornapastranden
Sverige har fått en ny deckardrottning. Tove Alsterdal är journalist och manusförfattare. ”Kvinnorna på stranden” är hennes romandebut.
I sin tackdel nämner hon Liza Marklund: För läsning och omläsning, uppmuntran och skarp kritik. Utan dig hade jag inte klarat det.
Men: Marklund skulle nog behöva få hjälp att täta sitt språk av Tove Alsterdal.

”Kvinnorna på stranden” är en stark berättelse om människohandel och slaveri. Tre kvinnors liv korsas och påverkar varandras liv.

Baksidestexten sammanfattar bra vad romanen handlar om:

I gryningen vaknar Terese från Järfälla på en strand i södra Spanien. Hon vinglar ner till havet och kliver på liket av en afrikansk man.
I skydd av natten smyger en kvinna i land i hamnen intill. Hon har smugglats över havet och räddats ur vågorna. Hennes namn är Mary, men inte länge till.

I New York försöker Ally få tag i sin man som är en känd frilansjournalist. Han har åkt till Paris för att skriva om människohandel och slaveri. Ally trotsar sin cellskräck och tar ett plan över Atlanten för att söka reda på honom. Det blir en resa in i det mörkaste av Europa och djupt in i hennes eget förflutna.

Kvinnorna på stranden är en svart thriller om tre kvinnor, tre liv som förändras brutalt. Tre vägar kommer att korsas vägar som leder dit inga lagar når, där ondskan styr bakom vackra fasader och människor kan köpas och säljas, byta skepnad eller dö.

Det är en stark berättelse som griper tag i mig. Sorgligt nog är det ju en del av vad som faktiskt sker i världen idag som Tove Alsterdal vävt in i romanens form. Jag blir ledsen att det går till så, men samtidigt känner jag en slags ”j-lar anamma” för att aktivera mig mot dessa orättvisor. Då har väl en bok lyckats rätt bra?

Visst kan vissa delar av romanen vara lite svåra att tro på, speciellt de sista kapitlen. Jag vill inte vara en spoiler, så jag kan inte skriva mer om det. Men även om det känns som rätt svårt att tro på, var det som en slags bekräftelse på den känsla man får inför slavhandeln.

Kvinnorna på stranden
Författare Tove Alsterdal
Förlag Lind & Co förlag AB
ISBN 9185801712
ISBN-13 9789185801718

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Adjö Wallander (tankar kring Mankells Den orolige mannen)

by

denoroligemannen
”Den orolige mannen” är Henning Mankells avslutande bok om polismannen Wallander.
Henning Mankell visar att han är den svenske deckarkungen – ja kejsaren utan konkurrens egentligen. ”Den orolige mannen” är mer än en spänningsroman, det är litteratur om livets gång.

Grundhandlingen har väl många som är intresserade av Mankells böcker redan läst om:

En vinterdag 2008 försvinner en pensionerad hög marinofficer under sin dagliga promenad i Lilljansskogen.
För Kurt Wallander blir det en personlig fråga av högsta rang. Officeren är nämligen Linda Wallanders svärfar in spe och hennes lilla dotters farfar.
Trots att utredningen handläggs av polisen i Stockholm kan Kurt Wallander inte låta bli att engagera sig. När också officerens hustru Louise försvinner, lika spårlöst, lika gåtfullt, blir hans engagemang om möjligt ännu större.
Trådarna leder bakåt i tiden, till Kalla kriget, högerextrema sammanslutningar och lönnmördare från det gamla Östeuropa. Wallander anar att han har kommit en stor hemlighet på spåren, som berör hela den svenska efterkrigshistorien.

Wallander är 60 och när en människa kommit till den åldern vet han att han med största säkerhet har levt större delen av sitt liv och nu väntar förmodligen ålderdom, sjukdom och skröplighet av olika slag. Eftersom de flesta deckardrottningar i Sverige bara skriver om unga tjejer som skaffar familj och bråkar med sin man om vem som ska hämta på dagis, är ämnet ålderdom inte med i många svenska deckare.

Deckarhistorien i ”Den orolige mannen” tar upp svensk nutidshistoria, om ubåtshistorier och Sveriges förhållande till Ryssland och USA. Mankells böcker om Wallander har alltid varit samhällskritiska och tagit upp politiska frågor. Men i ”Den orolige mannen” blir det än mer påtagligt.

Romanen är den typ av deckarhistoria som jag inte kan slita mig från, jag vill fortsätta vara i den miljön, vara nära berättelsen och höra hur det går. det märks att Henning Mankell bestämt sig för att låta Wallander säga adjö nu – och alla faser i hans liv dyker, lite väl övertydligt ibland. Romanen hade nog kunnat tätats till och dragit ner på en del delar.

Jag tycker att hans förhållande till sin före detta fru och hur hon utvecklats inte känns trovärdigt i förhållande till de tidigare romanerna. Känns påklistrat.

Men ändå: som skildring av en människa i slutet av sitt yrkesliv och på väg mot ålderdomen, med reflektioner kring hur han hanskats med livet och sina medmänniskor, är mycket bra. Jag kan också bli rätt arg på Wallander, hur han låter sin egen ångest göra att han gör andra människor illa. Precis som det är i livet.

Wallanderserien har ju filmatiserats, lite väl mycket kanske, en del avsnitt bygger bara mycket löst på romanens karaktärer. För min del, när jag läser boken, kan jag varken se Rolf Lassgård eller Krister Henriksson framför mig som Wallander. Jag ser Henning Mankell. Wallander är för mig ett stycke Henning Mankell och ännu mer när han i avslutningsdeckaren träder fram med sin ångest inför ålderdomen och skärper sitt politiska engagemang och intresse.

Henning Mankell har definitivt visat att han vill säga adjö till Wallander nu. Men frågan är: måste vi säga farväl till Wallander? Jag ska inte avslöja hur boken slutar, så jag kan inte vidareutveckla detta. Men det går ju att göra deckare kring åren fram till 60 om inte annat. Det lär väl filmbolag och tv-bolag komma på för att mjölka ut ännu mer finansiell vinning ur karaktärerna. Men jag vill ha en annan slags roman om Wallander, en fördjupning av det som händer honom i ”Den orolige mannen”.

Svenska Dagbladets recensent tycker att boken är taffligt skriven:

Den första känsla som griper tag i mig efter ett par kapitels läsning i Henning Mankells nya roman om Kurt Wallander, Den orolige mannen , är förlägenhet. Det jag håller på att läsa är rent ut sagt taffligt skrivet. Upprepningarna, klichéerna och övertydligheterna duggar tätt, pinsamt tätt. För att inte tala om de egendomliga liknelserna.

Det beror på vad boken jämförs med. I jämförelse med andra svenska deckare är ”Den orolige mannen” välskriven, tycker jag.

Göteborgsposten har samma positiva inställning som jag:

Mankell har kallat böckerna om Wallander för romaner ”om den svenska oron”. Den orolige mannen handlar i hög grad också om kommissariens oro för sin egen hälsa, sitt eget liv. Vad har han egentligen gjort med det? Wallander må framstå som trött och skröplig men som romangestalt är han starkare och intressantare än någonsin förr. Nog skiljs jag från honom med saknad.

Bokhoras recensent är en av de som är mer kritisk till boken:

Andra som skrivit om boken:
En bok om dagen, Dagens Nyheter, Expressen, Tidningen Kulturen.

Den orolige mannen
Henning Mankell
ISBN: 9789173432658

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

De sjus gäng, motmanifestet och Pastor Jansson som aldrig hade något postilla

by

pastorjansson
Sju författare har skrivit ett manifest inför 2010-talet och vill att skönlitteraturen ska återupprättas och de poängterar bland annat att skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken och skönlitteratur ska inte heller blandas ihop med stå-upp-komedi. För min del kan jag inte låta bli att dra paralleller till Dramatens utveckling som bjudit in Killinggänget för att nå en yngre publik. Dramaten går alltså i en helt annan riktning än dessa sju författare.

Ett stort gäng andra skribenter och författare har lämnat ett motmanifest där de uttrycker sin lust att korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.

Ur det första manifestet:

Det realistiskt förankrade berättandet har ­annekterats av kriminal- och chick-lit-romanen.
Gränsen mellan den fiktiva och den själv­biografiska prosan har suddats ut.
Det renodlade berättandet med konstnärliga anspråk har av såväl författare som kritiker nästan helt satts på undantag.

De sju är: Susanne Axmacher, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd, Jerker Virdborg och Pauline Wolff.

De som skrivit under motmanifestet är: Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Kling­spor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Susanna Alakoski, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.

En suverän bloggare, och vän till mig, vars blogg inte går att länka till, har påpekat att det finns ett fel i motmanifestet och eftersom jag tycker att det är rätt roligt vill jag vidarebefordra detta. I motmanifestet står:

Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.

Detta är dock inte korrekt. Pastor Jansson hade ingen postilla, påpekar min vän. Förmodligen har de förväxlat detta med Tage Danielssons ”Postilla” som utkom 1965 som innehåller ”52 profana predikningar”, en för varje söndag på året.

Jag citerar min gode vän också genom att här lägga in ett youtubeklipp som kanske hör hit, kanske inte:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Naguib Mahfouz: ”Midaqq-gränden” – mer än 60 år och lika aktuell ändå

by

naguib_mahfouz
Naguib Mahfouz: ”Midaqq-gränden”, kom ut 1947. Den handlar om några människor i en gränd i Kairo under slutet av andra världskriget, om människors längtan från det vardagliga grå ut till äventyr och en ung kvinna som vill något annat är leva ett liv som fru och mamma.

Romanen kom alltså ut för mer än 60 år sedan och trots att händelserna utspelar sig i en muslimsk kultur där Allah prisas i varannan mening är den precis som SVD:s recensent skriver ett tecken för det egyptiska samhället:

Den lilla gränden i den brusande metropolen bildar ett eget mikrokosmos, med sina egna ritualer, koder och sociala hierarkier. Samtidigt kan gränden läsas som ett allegoriskt tecken för det egyptiska samhället i stort.

Konflikterna mellan tradition och modernitet och mellan inhemska sedvänjor och västerländska spelas upp också i den på flera sätt slutna och skyddade gränden. Alla känner alla och vet det mesta om varandra. Som att kaféägaren Kirsha är slav under haschisch och homosexuell i smyg.

Men den är mer än så. Gränden och dess invånare lever i en brytningstid, där ett sätt att leva står mot flera andra influenser, som livet runt om i världens alla hörn är idag också. Så även om den skrevs för mer än 60 år sedan vibrerare berättelsen av liv och säger något om hur människor är, då och nu och i framtiden. Om människors egoism och drift att rädda egna skinnet, om hur svårt det är för en ung kvinna att inte bli utnyttjad av män. Hamida, den kvinnliga huvudkaraktären är en framåt ung kvinna som vill något annat än bli fru och föda barn och städa och få stryk av sin man. Hon har en stark inre kraft och längtan bort från gränden och ut i världen. Det var näst intill omöjligt att uppnå det hon ville i det samhället. Kanske det förändrats i dagens samhälle, eller i vissa delar av världen idag, men för många, många kvinnor är Hamidas öde fortfarande högst relevant.

Att måla fram en berättelse så levande och så realistiskt görs bara av en mästare. Det var inte utan anledning Naguib Mahfouz fick Nobelpriset 1988 i litteratur.

Det högtravande språket kan ha att göra med översättningen, att det är svårt att få fram det sättet att tala och få det att framstå som fattiga människors språk i en smutsig gränd. Det kan vara ett medvetet grepp också, för att få fram kontraster.

Recension i Dagens Nyheter:

Det finns många sätt att förstå Hamidas öde. Hon är ett offer för modernitetens moraliska sönderfall. Hon gör uppror mot fattigdom och en förtryckande kvinnoroll.

Hon drar själv på sig sin olycka med sin fåfänga. Berättaren håller sig dock neutral och Hamida utvecklas gradvis till romanens mest sammansatta gestalt, omöjlig att reducera till en formel.

Mahfouz följer henne så långt som det behövs för att förstå något som först i dag är en mer allmän insikt: att modernitetens skarp­aste konflikter utspelar sig kring kvinnokroppen och kvinnors plats i samhället.

Fakta om Naguib Mahfouz i Wikipedia:

Naguib Mahfouz (arabiska: ???? ??????, Nag?b Ma?f??), född 11 december 1911 i Kairo, död 30 augusti 2006 i Kairo, var en egyptisk författare som mottog Nobelpriset i litteratur 1988.

Han började skriva som sjuttonåring och var starkt påverkad av engelska och franska realister och existentialister, och blev en av arabvärldens första betydande samhällsskildrare. Han anses som en av de första moderna författarna av arabisk litteratur, tillsammans med Tawfiq al-Hakim, att utforska existentialism.
Han skrev 34 romaner, över 350 noveller, ett dussin filmmanus och fem pjäser på en 70-årig karriär. De flesta av hans böcker utspelas i hemstaden Kairo. Mahfouz gav ut sin debutroman Abath Al-Agdar 1939. Sitt verkliga genombrott fick han först 1957 med Kairotrilogin, Bayn al Qasrayn (1956), Qasr al Shawq (1957), Sukkariya (1957).

Midaqq-gränden
Författare: Naguib Mahfouz
Utländsk titel: Zuqaq Al-Midaqq
Översättare: Kerstin Eksell
Förlag: Norstedts
ISBN: 978-91-1-302158-4

Relaterat:
Tidningen Kulturen, Dagens Bok och Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

.