Litteratur och konst

Den mörka och okända historien
Vitbok om övergrepp kränkningar av Romer under 1900-talet
Fritzes Förlag

Regeringen har släppt ”Vitboken om resande och romer”. Boken som berättar om en skamfläck i den svenska historien har blivit 304 sidor text. En svart historia visar hur rasismen, rasbiologin var förhärskande långt in på mitten av 1900-talet. Romer och resande, samlade i samma vittnesbok, de resande är mer kritiska eftersom de räknar sin tid i Sverige sedan 500 år tillbaks. De första romerna kom långt senare men har fått större utrymme. Resande anser att de trängts undan.

Det här är känsligt, bägge grupperna har varit utsatta men romerna är fortfarande den grupp som öppet diskrimineras inte bara I Sverige utan i hela Europa. Kanske är det just därför som romerna fått så starkt framträdande i Vitboken.

En vän jag känner som är resande säger att många resande än idag inte vågar berätta om sitt ursprung. Resande och romer var överrepresenterade i utredningen om vanvård 1920-1980. Utredningen visar på hur barn separerades från sina familjer för att fostras till arbetssamma svenskar i fosterhem. I fosterhemmen blev det för merparten en plåga, tattarbarn, zigenarungar etc vara bara en del av de epitet som användes om barnen.

Erik Ullenhag (FP) talade med värme och engagemang om romers och resandes lidande på presskonferensen. Det fanns en ärlig empati och som jag tolkade det, han hade aldrig förstått vidden av hur rasism och rasbiologi präglade vårt land. Var fjärde romsk familj hade någon som utsattes för tvångssterilisering. 50. 000 romer gasades ihjäl i koncentrationslägren. Sverige hade inreseförbud för romer så sent som 1954 och vetskapen om romer som gasades ihjäl blev känt för inte allt för många år sedan. 500.000 är en uppskattning, det fanns inga register över romerna i lägren, det kan har varit fler.

Kränkningarna fortsätter. Romska kvinnor bär gärna sin tradionsenliga klädsel en dag som den 25 mars då Vitboken presenterades och efterföljdes av en heldag på Norra Latin. Dit var Diana Nyman, romsk historiker inbjuden att tala på Norra Latin. Hon får rum på regeringens hotel Sheraton, men avvisas nesligt från att äta i matsalen på morgonen. Är det inte lite som rassynen i Sydafrika eller USA på 50-talet “no blacks”.
Sheratons personal känner sig kränkta av skriverierna, men att de kränkte Diana Nyman var tydligen underordnat.

Jag har synpunkter på regeringens svar kring vissa frågor som ersättning och offentlig ursäkt. Erik Ullenhag menar att Vitboken är upprättelsen och att romerna inte kräver ekonomisk ersättning, “Vitboken och att få komma till tals var nog”.

Jag är inte så säker på att det stämmer. Många resande och romer har sökt ersättning hos Ersättningsnämnden och fått avslag. Etnicitet och vad det innebar är inget lidande enligt Göran Ewerlöf, chefsdomare i Ersättningsnämnden.

Det som inte är lidande i ERN är enligt Regeringens egen utredning av romer och resande ett av de värsta momenten i svensk historia. Men Ersättningsnämnden anser inte att gruppen utsatts för lidande av allvarlig art alternativt allvarligaste.

Den Svenska regeringen har antagit en tjugoårsplan för att inkludera romerna i det svenska samhället. Det gäller allt från skola, arbetsmarknad, boede och utökad information i skolorna. Regeringen satsade 10 miljoner för att stärka förtroende mellan romer och socialtjänst. Regeringen satsar massor av miljoner. Det är vackert. Men romska och resandes stukade själ är den samma. För dem liksom för vanvårdens barn är personlig ersättning en form av erkännande att staten gjort fel. Det är inte skadestånd eller orimliga krav på miljoner utan en gest som att “vi erkänner att det blev fel”.

Svenska staten har en förmåga att ge med ena handen och ta med den andra. Ersättningen till vanvårdade blev en tumme, upprättelsecermonin ter sig i ljuset av högtidsdagen den 25 mars på Norra Latin som något som Maria Larsson snabbt ville ha avklarat. På Norra Latin var det workshops och diskussioner om romer/resande där de var självklara deltagare i debatten. Där spelades deras musik, där bjöds det på lunch och kaffe utöver betalda resor för dem som kom dit.

I Blå Hallen för två år sedan hade styvbarn från längst upp i norr tagit sig via nattåget till Stockholm, man hade hoppats på mat men snittarna av en kronas format tog slut innan de hann ner för trappan i Stadshuset.

Det här är inte att spela ut grupper mot varandra, för många i Stadshuset var resande och Romer. Styvbarn känner inga rasgränser vi kännetecknas av begreppet Samhällets Styvbarn.

Dock är det bra att Vitboken finns. Den ska delas ut i skolorna, Sveriges elever ska lära sig av historien. Precis som vi fick lära oss om judarna och koncentrationslägren. Om det fruktansvärda i att utrota människor som inte anses lika. Nu ska vi lära oss att romer och Resande är som vi, att Sverige så sent som på 1950-talet diskuterade om man skulle förgifta resandefolket, det fanns till och med ett sådant lagförslag i riksdagen. Olika skulle utrotas. När det inte gick gjorde man som i Australien mot urbefolkningen, tog deras barn för att uppfostra dem till lydiga “vita medborgare” och man steriliserade kvinnorna för att stoppa förökningen av livsodugliga människor.

Kommer regeringen – någon regering att lyckas? Judehatet finns kvar i Sverige, muslimer, mörkhyade betraktas med misstro, romer beskylls för att tjuvar och banditer, resandefolket kallas för tattare och så vidare.

Min rekommendation till dig som läser: köp Vitboken. Den är enkel och lättläst, förklarande och tar bort vidskepelsen kring romer/resande och tar itu med ingrodda fördomar. Där måste vi börja. Romer och resande måste å andra sidan ställa upp som en grupp och lära av judarna att sammanhållning är styrka och att inre motsättningar måste överbyggas.
Text: Anne Skånér

Titel: Dimridå
Originaltitel: The Pale Criminal
Översättning: Hans O Sjöström
Författare Philip Kerr
Förlag: Historiska Media
Utgiven: 2014-03
ISBN: 978-91-7545-039-1

Tänk dig en varm sommar i Berlin. Hitler står i begrepp att starta andra världskriget. Främlingsfientligheten, ja, judehatet framför allt, men även förföljelsen av homosexuella frodas. England och Frankrike låter Hitler annektera delar av ett annat land.
1938 är inte så långt ifrån dagens Europa med krigiska Ryssland, främlingsfientlighet, nynazism och allmän oro.

Mitt i allt detta härjar en massmördare som kidnappar unga 16-åriga, blonda och blåögda Hitler Jugend-flickor, våldtar dem först för att därefter strypa, hänga upp dem i fötterna och skära av halsen och på så sätt tömma dem på blod. Vill mördaren få det att se ut som om förövaren är en jude i syfte att starta en våldsam pogrom i Berlin?

Philip Kerr, som skrivit denna bok och två till i samma anda eftersom det är en trilogi, har gjort en hårdkokt deckare a la Chandler. Språkligt är boken lysande. Jag som varken läser eller gillar deckare och definitivt inte sådana som handlar om psykopatmördare kommer på mig själv med att småle åt privatdetektiven Günther. Han är knivskarp, cynisk och en riktig hjälte. Handlingen är intressant eftersom den beskriver en tid vi kan relatera till än idag. Intrigen är spännande, och det blir genast svårt att sluta läsa. En bok att rekommendera trots att upplösningen gör mig besviken för att den inte riktigt lyckas hålla måttet.

Läser gärna de övriga två böckerna i trilogin Berlin Noir.

Text: Eva Sundqvist Olmos

Evangelium enligt Marcus
Författare: Marcus Birro
Förlag: Libris
Utgiven: 2014-02
ISBN: 9789173873314

I Evangelium enligt Marcus berättar Marcus Birro om sitt liv och sin tro på ett mycket personligt och avskalat sätt. Marcus Birro växte upp i ett icke-kristet hem, men hade tidigt en tro på Gud. I 14-årsåldern, i samband med att föräldrarna skulle skiljas, började han läsa bibeln och be.

Birro berättar om ett liv som både gått upp och ned. De ljusa sidorna har framför allt handlat om hans skrivande och om hans möte med sin blivande hustru Jonna, som han får två barn tillsammans med.

På den mörka sidan finns problem med alkohol, som till en början blir ett sätt för den unge Birro att våga släppa kontrollen och i stället känna sig levande, men senare ett fängelse och en destruktiv kraft. På den mörka sidan finns också förlusten av två barn som föds för tidigt till stor sorg för Marcus och Jonna.

Gudstron som alltid varit en viktig del av hans liv får en kraftig törn när den första efterlängtade sonen dör. Marcus slutar läsa bibeln, be och gå till kyrkan, men Gud finns fortfarande kvar som ett viktigt stöd genom den svåra period som följer med ytterligare ett dött barn och ett inlett tablettmissbruk.

Till slut kommer barnen Mimmi och Milo och mörkret vänds till ljus. Någon gång under vägen tar Marcus Birro emot Jesus och boken slutar med ett stort mått av förtröstan och med en påminnelse om de mirakel som finns i vardagen.

Berättelsen bryts ibland av tidigare publicerade krönikor som Birro skrivit och som anknyter till tankarna i boken. De handlar om allt från hans döda och levande barn till förföljelsen av kristna och splittringen inom kristenheten.

Det är positivt med någon som – i dagens sekulariserade Sverige – är så öppen med sin tro som Marcus Birro och Evangelium enligt Marcus är en bok som jag absolut rekommenderar.