Litteratur och konst

Titel: Tellurien
Författare: Vladimir Sorokin
Förlag: Norstedts
Utgiven: 201503
ISBN: 978-91-113-059167

Vladimir Sorokin anser att man i Ryssland lever som i en skräckfilm. Hans nya roman Tellurien är inte skräckinjagande men så besynnerlig att man ofta frågar sig:
var är jag? Och vad är det jag läser egentligen?

Här finns inga huvudpersoner att hänga upp läsningen på och glöm det där om sammanhållande intrig.. Varje kapitel böljar fram och tillbaka i olika stilar och med nya romanfigurer som kan vara alltifrån åsninnor, korsriddare, jättar eller presidenter. Sorokin blandar science fiction, fantasy, folksagor och all sköns myter med ryskt vardagligt liv. Det är som en tripp vilket inte är så konstigt i och med att den sammanhållande länken i Tellurien är Tellurspiken som alla suktar efter. Denna spik slås in i skallen och sedan kan man tala med de döda, sväva runt med universums stjärnor, om man inte har oturen att dö förstås.

Det är en roman som kräver sin läsare. Man letar desperat efter den röda tråden bland alla vansinnigheter och kommer fram till Tellurspiken som alla använder för att fly den galna verkligheten.

Ibland är det förstås underhållande. Jag har aldrig tidigare läst en text ur en åsninnas perspektiv, så tack Sorokin! Jag tänker även på skildringen av Telluriens extravaganta president som lever i lyx och alltid äter fransk frukost ditflugen från Normandie. Hans två tjänarinnor har lo och dovhjortshuvuden, presidentens favoritdjur.

Det finns en gammal tradition bland ryska författare att skriva science fiction för att undvika censur, då kan man komma undan med samhällskritik. I Tellurien har Skandinavien blivit muslimskt och i södra Frankrike slåss tempelriddare inklädda robotskal mot talibanerna. Det vimlar av hologram och alla använder smartdon.
Författaren blandar alltså medeltid med futuristisk framtid.

Sorokin säger i en intervju i DN (28/3) at romanen är ett försök att beskriva samtiden genom en trollsländas öga, kanske en insekt med facettögon.

Poeten i mig gör tummen upp.

Text: Ulrika Bergman

Titel: Kära Hinseberg
Författare: Ulla-Maria Andersson
Förlag: Norstedts
Utgiven: mars 2015
ISBN 978-91-1-306386-7

Ulla–Maria Andersson debuterade förra året med en självbiografisk roman om en flickas uppväxt med övergrepp och frånvarande föräldrar. Nu kommer del två. Katta, har nyss fyllt arton. Hon är beroende av amfetamin och för att finansiera sitt missbruk gör hon inbrott. Hon åker snart dit och hamnar så småningom på kvinnofängelset Hinseberg. Under den sexårsperiod vi får följa Katta hinner det bli många vändor till Hinseberg. Emellanåt försöker hon bli kvitt sitt missbruk men rastlösheten och suget blir för stort och hon kan inte stå emot. Det sliter på krafterna att inte ha någon mat, inget tjack och att vara helt slut och trots att Katta inte vill erkänna det högt, så kan hon mellan fängelsestraffen ibland längta efter tryggheten på häktet och Hinseberg. Ett varmt rum, rena lakan, en trave böcker vid sängkanten och en dörr som inte går att öppna inifrån skänker ett lugn hon har svårt att finna någon annanstans.

Berättelsen är välskriven och gestaltningen av Katta och hennes upplevelser i sjuttiotalets Sverige är nära och levande. Ulla-Maria Andersson skriver rappt och i svärtan finns också mycket humor. Katta är en stark och stolt tjej som inte låter sig kuvas av någon och som är lätt att tycka om. Fler böcker om Katta är utlovade och jag ser fram emot att följa henne vidare genom livet.

Text: Susanne Carlberg