Opera

Opera i två akter av Paula Malmborg Ward

Libretto: Kerstin Perski

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostymdesign: Marika FeinsilberL

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Dirigent: Anders Hanson

GöteborgsOperans kör och orkester

Medverkande: Joachim Bäckström, Kerstin Avemo, Ann-Kristin Jones, Åke Zetterström och Matilda Paulsson

Urpremiär 8/10 2023 på Stora scen Göteborgsoperan

Spelas till och med 9/11

Om något låter för bra för att vara sant är det oftast det, en truism jag som alltför godtrogen bittert fått erfara. Mytomania visar på hur mycket lidande och kostnader manipulerande, maktberusade psykopater orsaker. Den grandiose Francis är en plastikkirurg i ropet i Europa, påstår att hans banbrytande metod kan återställa ansikten, att han forskat fram ett material som kan ersätta mänsklig vävnad. ”Vem ska göra världen bättre om inte jag”, hävdar den skenbart omnipotente läkaren. En man med sådan duperande karisma att sakliga invändningar från visselblåsare väger lätt.

Med fallet kring den nyligen dömde Paolo Macchiarini – och de famösa turerna på Karolinska kring om utfallen av inopererade plaststrupar – som uppenbar referens, kan publiken vara förvissad om thrillerartade utgången. Ska förvisso poängteras att det lite öppna slutet kommer väldigt abrupt. Passar att här redovisa att jag läst bok av Harriet Wallberg den avskedade rektorn på Karolinska. Syndabocken gav sin redogörelse den talande titeln När lögnen blir till sanning. Denne motsvarighet till den tidigare uppburne italienske kirurgen på Karolinska, fullbordar sin mytomani genom att bedra sin fru med deras parterapeut, vars förälskelse sätts på prov när Francis hittar på att han barn. Finns mycket info om problematiken och uppsättningen, både på hemsidan och givetvis i fylligt program.

Intrigen i opera är sällan lika angelägen som i detta verk skapat av kvinnor. Engagerar i lika hög grad som till exempel La Boheme, Carmen eller för den delen kusligt drabbande Herr Arnes Penningar på samma scen. Centrala begrepp för regissören har varit manipulation, kontrollförlust och glidande på fakta. Nyheter inom läkarvetenskapen måste ju ovillkorligen grunda sig i evidensbaserad forskning, som håller för att publiceras i avsett organ. Återigen går tankarna ofelbart till vad som hände på Karolinska. Att bubblan till slut brast berodde ju inte någon intern revision, utan på storartat journalistiskt gräv.

Scenen badar i ljus och scenografin inramas av enfärgade, skjutbara vikväggar originellt nog i pastellfärger vilka också präglar klädernas utseende. Scenens rullband utnyttjas maximalt, effektfullt grepp. Dekoren är tämligen sparsmakad. Vid några tillfällen förekommer två olika perukförsedda kvartetter på scen, trakterandes mindre vanliga instrument. En soffa har en symbolisk funktion, liksom interiören från laboratorieassistentens arbetsplats. Han som upptäcker bluffen, varpå han hjälpsökande, på typiskt orealistisk maner, kommer i kontakt med Nelly. Den oetiska terapeut som förförts av berättelsens allt-ljus-på-mig figur. Bestörta bildar de en handlingsbenägen allians. Men hur påverkar man beslutsfattare, anhöriga och opinionen om den låtit sig övertygas av en manipulatör?

Musiken är otvivelaktigt den mest väsentliga byggstenen i musikteater. Den prisbelönte tonsättaren Paula af Malmborg Ward lyssnar mycket på sina söners jazz och grooviga musik, har skrivit musik till Adventskalender i SVT, och spelar klaviatur i Stella som främst spelar soul och standards. Allsidiga intaget av musik är inte speciellt märkbart här. Vanan av att komponera körverk finns istället med på ett hörn. Musiken är konsekvent och kongenial eftersom den bekräftar och förhöjer intrigens dramatiska nerv.

Tonspråket är krävande, troligen både för lyssnare och utövarna, den strålande lyhörda orkestern. Högst tveksamt om jag skulle haft samma utbyte av premiärens utsändning i P2. Experimentellt inriktade soundet är intimt sammankopplat med händelserna på scen. Associerar ibland till Schönberg och hans ”gäng”. Sjok med slagverksfeature vilka utmynnar i mullrande crescendon påminner om äventyr med Kroumata. Ingen aning om filmmusikgeniet Bernard Herrmann (sett dokumentär om hans gärning på GFF) utgjort bottenplatta i komponerandet. Men i aggressioner, obehagskänslor, farofyllda moment och uppblossande konflikter lämpar sig dålig-stämning-dissonanser från Herrmann synnerligen väl (känd från exempelvis samarbeten med Hitchcock, Orson Welles, Brian De Palma och soundtracket till Taxi Driver).

Hög tid att formulera sig om aktörerna. Den 46-hövdade kören delar upp sig, gör avtryck i omgångar för att i somliga scener bli så där mäktigt förenade som man kan förmoda att de är ensamma om i landet. Några av dem uttrycker belysande visselblåsares dilemma. Matilda Paulsson tar hand om en viktig biroll som den döda modern, vars påverkan stärker Haralds destruktiva läggning. Ann-Kristin Jones har rollen som den bedragna hustrun som i det längsta vägrar att byta sida. Briljerar i duett med Kerstin Avemo i öppningen av andra akten och hon sjunger ut sin upprördhet vid ett par tillfällen. Men den prisade och av många operahus flitigt anlitade Jones har tilldelats en tämligen undanskymd position.

Som så ofta i nutida opera sjöngs stundtals repliker som egentligen inte är särskilt sångbara. En allmänt accepterad förkonstling man får tugga i sig. Med det sagt förtjänar barytonen Åke Zetterström – tillhört solistensemblen sedan invigningen och erhållit betydande priser/ stipendier – stort beröm för sin förhållandevis naturliga framtoning. Meriterade tenoren Joachim Bäckström gestaltar dramats diaboliska nav. Den farliga filur som håller upp fasaden till varje pris. Visserligen en övertygande insats vokalt och dramaturgiskt, men med ett par dagars distans träder Zetterström fram än mer. Regissören skulle kunnat krama ur än mer av denna personlighetstyp, en energitjuv som ställer till mycket elände. I mina öron exponerar mezzosopranen Kerstin Avemo den mest extrema röstteknik möjlig att frambringa. Som Camilla Lundberg påpekar i SVT bländar Avemo med många höga c. Det klingar inte vackert, utan liknar mer en fysiskt häpnadsväckande bedrift, där man undrar hur nära stämbanden är att spricka.

Var förmodligen första gången sedan Animalen som jag upplevde nyskriven opera. Och till och med ett uruppförande, på en söndag under närmare tre timmar inklusive paus. Den som är en smula kulturellt modig ska absolut utsätta sig för Mytomania.