Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik
Elin K har släppt en ny musikvideo: Time’s Flying. Musikvideon är påverkad av Twin peaks och handar om sociala koder och psykologiskt fängelse.
Time’s Flying släpptes i januari och nu kommer musikvideon till singeln som är på samma gång skör, stark och drömsk. Release 7 februari. Det handlar om att bryta sig loss från sociala koder och förväntningar och våga följa sin egen väg.
Slowgold släppte singeln Mörkare tidigare i år och hyllades unisont av kritikerna. Albumet med samma namn släpps den 23 februari. Slowgold har släppt turnédatum och är klar för musikfestivalen Umeå Open.
Ett pressmeddelande:
Slowgold är Amanda Wernes musikaliska alias. Hon skapar tidlösa, poetiska historier som bärs fram med hjälp av såväl distade gitarrer som drömska sångutsvävningar.
Amanda har sjungit i På spåret, samarbetat med Freddie Wadling, gästat First Aid Kit inför 20 000 personer på Liseberg och prytt tidningsomslag till DN, GP och Sonic.
Under 2015 släppte hon två album, Stjärnfall och Glömska. Två år senare kom hyllade skivan Drömmar. Skivan följdes av en omfattande turné i Sverige och Norge, bland annat spelade Slowgold på Way Out West, Bylarm, Hammenhög, Stora Teatern och Debaser Strand. Live är Slowgold oftast en trio besående av Amanda Werne, Johannes Mattsson och Erik Berntsson.
”De medverkande sångarna är lysande”, skriver The New York Times efter premiären på Met förra veckan. Kärleksdrycken är Donizettis komedipärla, där bonden Nemorino blir kär i Adina. 10 februari 18.00 visas den på hela 91 biografer i Sverige när Folkets Hus och Parker livesänder från Met i New York.
Ett pressmeddelande:
Den underbara sydafrikanska sopranen Pretty Yende gör sin rolldebut som Adina på Met. Den amerikanske tenoren Matthew Polenzani gör Nemorino och Davide Luciano gör sin Met-debut i rollen som Belcore. Kärleksdrycken är iscensatt av Bartlett Sher och dirigerad av Domingo Hindoyan, i sin Met-debut.
Handling
Den enkle bonden Nemorino blir kär i den temperamentsfulla Adina. Till sin hjälp tar han den mystiske trolldrycksförsäljaren Doktor Dulcamara, som förser Nemorino med en magisk kärleksdryck. I kulisserna lurar Adinas arrogante fästman Belcore.
Dirigent: Domingo Hindoyan
Regi: Bartlett Sher
I rollerna: Pretty Yende, Matthew Polenzani, Davide Luciano, Ildebrando D’Arcangelo
Beräknad längd: 3 tim
Visas: 10 februari kl 18
Biografer som visar hittar du här.
Koreografen Björn Säfstens nya verk ”Landscapes of I” har urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.
Ett pressmeddelande berättar:
Här vävs tre längre solon samman till ett personligt landskap, där dansarna mejslar fram bilder av sig själva. Mitt i ett knallgult scenrum uppbyggt mitt i teatern, landar publiken i en lek mellan det verkliga och det falska, det personliga och det fiktiva. Säfsten vill utmana uppfattningen om oss själva. Finns det fortfarande något som verkligen kan kallas personligt? Vilka inre landskap går vi människor in och ut ur?
Koreografen Björn Säfsten samarbetar med Riksteatern med sitt nya verk Landscapes of I. Urpremiären sker i samarbete med Inkonst i Malmö den 20 februari och under fem kvällar i början av mars visas verket i Eric Ericssonhallen i Stockholm.
I föreställningen utforskar Säfsten rörelsepraktiker som redan finns i kroppen. Vardagliga rörelser som plockas isär och repeteras om och om igen för att på så sätt belysa dem på ett nytt sätt. I en kedja av händelser och situationer växer ett personligt koreografiskt landskap fram.
– Kampen mellan de roller vi spelar, vilka vi tror vi måste vara, vem vi vill vara, vem vi tänker att vi är, är kämpig och därför viktigt att belysa. På scen är det ännu svårare, för då spelar vi än fler roller, samtidigt som publiken vill se det genuina, säger Björn Säfsten, koreograf.
I Landscapes of I medverkar Sophie Augot, dansare och skådespelare från Stockholm, Will Rawls, dansare och koreograf från New York och Ilyas Odman, dansare och koreograf från Istanbul. Under ett års tid har Björn Säfsten arbetar med de tre mycket specifika utövarna var och en för sig och låtit dem utforska olika personliga teman. De har även fått utforska frågeställningar kring sin egen självuppfattning. Under en period av fem veckor nu innan premiär har de möts för att sätta samman verket, bland annat genom ett residens i New York på The Chocoalte Factory samt en slutligt produktionsresidens ute på Riksteatern.
– När vi jobbar i grupp så händer det oavsiktligt genom konsensus att de koreografiska praktikerna börjar se ut på liknande sätt i alla kroppar. Den här gången ville jag se vad som skulle hända om de inte såg varandra. För jag upplever att man ofta hittar andra saker och mer detaljer när en performer får jobba ostört länge på golvet. Nu kan vi se resultaten av de individuella processerna och väva samman dem till en föreställning, fortsätter Björn Säfsten.
Scenografin, skapad av Susanna Hedin, är ett knallgult rum som skapar en intim känsla för publiken och ensemblen. För kostym står Matilda Hyttsten som i sitt arbete utforskat relationen mellan det privata och offentliga jaget.
Landscapes of I är en samproduktion mellan Säfsten Produktion och Riksteatern.
Urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.
Gästar Eric Ericssonshallen i Stockholm den 1 till 9 mars.
Medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Ilyas Odman
Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari
“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.
Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.
I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.
Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.
Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.
Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.
Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.
Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.
Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.
2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.