Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Toppnytt

Jaget utmanas i koreografen Björn Säfstens nya verk på Riksteatern

by

Foto: Sarah Kjelleren

Koreografen Björn Säfstens nya verk ”Landscapes of I” har urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.

Ett pressmeddelande berättar:
Här vävs tre längre solon samman till ett personligt landskap, där dansarna mejslar fram bilder av sig själva. Mitt i ett knallgult scenrum uppbyggt mitt i teatern, landar publiken i en lek mellan det verkliga och det falska, det personliga och det fiktiva. Säfsten vill utmana uppfattningen om oss själva. Finns det fortfarande något som verkligen kan kallas personligt? Vilka inre landskap går vi människor in och ut ur?

Koreografen Björn Säfsten samarbetar med Riksteatern med sitt nya verk Landscapes of I. Urpremiären sker i samarbete med Inkonst i Malmö den 20 februari och under fem kvällar i början av mars visas verket i Eric Ericssonhallen i Stockholm.

I föreställningen utforskar Säfsten rörelsepraktiker som redan finns i kroppen. Vardagliga rörelser som plockas isär och repeteras om och om igen för att på så sätt belysa dem på ett nytt sätt. I en kedja av händelser och situationer växer ett personligt koreografiskt landskap fram.

– Kampen mellan de roller vi spelar, vilka vi tror vi måste vara, vem vi vill vara, vem vi tänker att vi är, är kämpig och därför viktigt att belysa. På scen är det ännu svårare, för då spelar vi än fler roller, samtidigt som publiken vill se det genuina, säger Björn Säfsten, koreograf.

I Landscapes of I medverkar Sophie Augot, dansare och skådespelare från Stockholm, Will Rawls, dansare och koreograf från New York och Ilyas Odman, dansare och koreograf från Istanbul. Under ett års tid har Björn Säfsten arbetar med de tre mycket specifika utövarna var och en för sig och låtit dem utforska olika personliga teman. De har även fått utforska frågeställningar kring sin egen självuppfattning. Under en period av fem veckor nu innan premiär har de möts för att sätta samman verket, bland annat genom ett residens i New York på The Chocoalte Factory samt en slutligt produktionsresidens ute på Riksteatern.

– När vi jobbar i grupp så händer det oavsiktligt genom konsensus att de koreografiska praktikerna börjar se ut på liknande sätt i alla kroppar. Den här gången ville jag se vad som skulle hända om de inte såg varandra. För jag upplever att man ofta hittar andra saker och mer detaljer när en performer får jobba ostört länge på golvet. Nu kan vi se resultaten av de individuella processerna och väva samman dem till en föreställning, fortsätter Björn Säfsten.

Scenografin, skapad av Susanna Hedin, är ett knallgult rum som skapar en intim känsla för publiken och ensemblen. För kostym står Matilda Hyttsten som i sitt arbete utforskat relationen mellan det privata och offentliga jaget.

Landscapes of I är en samproduktion mellan Säfsten Produktion och Riksteatern.

Urpremiär den 20 februari på Inkonst i Malmö.
Gästar Eric Ericssonshallen i Stockholm den 1 till 9 mars.

Medverkande Sophie Augot, Will Rawls och Ilyas Odman

Filmrecension: Happy End – inte samma mästerverk som Det vita bandet

by

Happy End
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 februari 2018
Regi Michael Haneke
I rollerna: Isabelle Huppert, Tony Jones, Fantine Harduin, Franz Rogowski, Hassam Ghancy, Isabelle Huppert, Jean-Louis Trintignant, Mathieu Kassovitz, Nabiha Akkari

“Runt omkring oss världen och vi i mitten, blinda.” Den redan är temat för den österrikiske filmregissören Michael Hanekes nya film som är en mörk bild av den västereuropeiske övre medelklassen. Filmen har hyllats av internationella filmkritiker som Peter Bradshaw i den brittiske The Guardian som gav den högsta betyg (5 av 5) och skriver: The Austrian director returns to many of his classic themes in a stark, unforgiving and gripping satire on bourgeois Europeans and the people who serve them.

Filmen handlar om välbärgad, högborgerlig familj som bor i ett förnämt kvarter i ett fantastiskt hus i Calais. En familj det är svårt att känna sympati för, fylld av konflikter under ytan. Georges (Jean-Louis Trintignant) är gammal och livstrött och har lämnat över ansvaret för familjeföretaget till sin effektiva dotter Anne (Isabelle Huppert). Tanken var att Annes son Pierre i sin tur skulle ta över företaget efter henne, men Pierre är en besvikelse som har kort temperament, dricker för mycket och inte klarar av något. Till och med när han försöker göra någon slags uppror och vara rebellisk misslyckas han med det.

I centrum i filmen står den trettonåriga Eve som inleder filmen med en kort film hon spelat in på sin mobil där hon ger sin hamster sina mammas antidepressiva mediciner och vi ser hur hamstern faller ihop och dör. Det var ett test, säger Eve själv i sin inspelning och strax efter får vi se att Eve kommit sin pappa och ska på bo hos honom eftersom hennes mamma tagit livet av sig av en blandning av antidepressiva och gamla malariamedel. En konstig blandning och vi anar att det är Eve som sett till att mamman röjts ur vägen. Mamman är nämligen djupt deprimerad och bara gråter. Inte konstigt att pappan övergav dem för flera år sedan, menade Eve.

Eves väninna som var på besök kommenterade till Eve att hennes mamma aldrig pratar med Eva, aldrig svarar henne. Mamman bara grottar ner sig i sitt eget elände. längre in i filmen får vi dock en förklaring till mammans depression.

Ju mer vi får följa familjen ser vi hur sjuka de är, var och en. Eve bär på sin hemliga skuld, hennes pappa kan inte vara trogen någon, farfadern vill bara dö och blir mer och mer dement för varje dag, familjeföretaget orsakar några arbetares död men lyckas med sina advokater slippa ansvar för olyckan. Den som har pengar har också makt och kan manipulera det mest. Det vet vi ju redan. Och där har vi också varför jag inte ger filmen samma höga betyg som The Guardians filmkritiker. Happy End är absolut en intressant film, en stark film, en helt godkänd film men för spretig och förhållningssättet i hur det skildras är för svalt.

Ja varenda en i familjen är rätt skadad och beter sig sjukt. Men varför? Eva och hennes mamma är de enda vi får någon form av förklaring till. Jag saknar någon slags engagemang i berättandet.

Men filmen har sina poänger och den både startar och slutar med mobiltelefonens inspelning i centrum, det säger något om vår tid. Haneke låter sociala medier berätta en del av historien, både med Eves Snapchat i filmens början som hennes pappas chatt på Facebook med sin hemliga älskarinna. Sättet Haneke väljer att låta kameran välja vinklar hjälper till att skapa en känsla av obehag.

Filmen är en parodi på den rikaste delen av västerlandets borgerskap, men det är svårt att skratta ändå. Det är så sorgligt samtidigt – och där någonstans tappar filmen den storhet som flera av Hanekes tidigare filmer haft.

Michael Haneke ses inte utan skäl av många som en av Europas mest framstående och nyskapande regissörer. Han har fått flera filmpriser genom årens lopp. Hans debutfilm Den sjunde kontinenten vann två priser 1989, bland annat i kategorin ”bästa användande av musik” vid filmfestivalen Flanders International Film Festival i Ghent, Belgien.

2001 fick hans film Pianisten, en filmatisering av Elfriede Jelineks roman Pianolärarinnan, pris för bästa film vid filmfestivalen i Cannes. Isabelle Huppert som är med i Happy End var Pianolärarinnans huvudrollsinnehavare och hon prisades i Cannes. 2005 vann Dolt Hot flertalet priser, och Michael Haneke tilldelades pris för bland annat bästa regissör i både Cannes, European Film Awards och Chlotrudis Awards. Dolt Hot vann även hela 21 priser vid filmfestivaler runt om i världen.
2009 tilldelades Haneke Guldpalmen för filmen Det vita bandet. Tre år senare fick han återigen Guldpalmen, denna gång för sin film Amour. Vid Oscarsgalan 2013 mottog han en Oscar för Bästa utländska film för Amour.

Bokrecension: Fandom av Anna Day – en helt underbar bok som säkert kommer att bli en film

by

Fandom
Författare: Anna Day
Utgiven: 2018-01
Översättare: Carina Jansson
ISBN: 9789132200663
Förlag: B Wahlströms

Fandom är en helt underbar bok med målgruppen ungdomar. Den är spännande och har en hel del att säga om vänskap, om kärlek och om vad berättelser är. Jag är övertygad om att den kommer att bli en film också. Utan tvekan.

Den har en fantastisk förhistoria, hur den kom till. Anna Day, författaren vann en skrivartävling med en novell. Det brittiska bokförlaget The Chicken House tyckte novellen var så bra och fascinerande att de erbjöd Anna Day ett bokkontrakt för att hon skulle utveckla novellen till en fullständig roman. Inte nog med det. Romanen såldes till 21 länder redan innan den ens var utgiven.

Jag blev intresserad av boken när jag läste om den i det svenska förlaget Wahlströms utgivningskatalog för våren 2018. Ämnet var spännande. Samtidigt var jag lite skeptisk också. Hur kan en bok sälja innan den ens är färdigskriven och av en författare som inte är välkänd innan boken kommer?

Men jag blev helt uppslukad av berättelsen. Den handlar om Violet som tillsammans med två tjejkompisar, Alice och Katie, och lillebror Nate är på väg till ett fantasy-convent där de är utklädda till några karaktärer ur böcker och filmer. Violet är helt fångad av en fantasybok som heter Galgdansen som hon både läst och sett på film hur många gånger som helst. Hon är självklart utklädd till hjältinnan Rose i boken och filmen.

Galgdansen handlar om en framtidsvärld där människorna genmanipulerat med människor för att få fram en perfekt övermänniska som är både vacker, snygg, välforman, intelligent och fysiskt skicklig. Dessa övermänniskor har bildat en värld som är indelad där de människor som inte blivit genmanipulerade kallas impar och får vara som slavar till övermänniskorna, som kallas gemmar. Ordet människa har glömts bort, troligen har gemmarna sett till att ordet försvunnit för att ingen ska komma på tanken att impar och gemmar skulle vara samma art.

På conventet ska de få träffa Willow, hjälten i Galgdansen. Violet är så uppspelt. De ska få bli fotograferade tillsammans med Willow, få selfies som de kan skicka till sina vänner. Violet blir, förstås, retad av sin bror medan de står i kön för fotograferingen med hjälten. ”Du vet väl att du knappast kommer att vara den enda Rose här”.

När de fyra kommer fram och ska bli fotade med Willow lyckas Alice se till att bli fotad med honom själv och få göra reklam för den fantasy hon själv håller på att skriva. Alice, väninnan som alltid vill vara i centrum, alltid ska vara bäst och snyggast. Hon är, inte helt oväntat, dessutom utklädd till gem.

Något konstigt händer precis när de övriga tre ska bli fotade. En jordbävning skakar om hela hallen för conventet, takkronor trillar ned och plötsligt vaknar Violet upp och hon, hennes två väninnor och hennes lillebror, har hamnat i Galgdansens värld. Den är dock inte exakt som filmen, det märker hon snabbt. Den är mer som hon tänkte sig när hon läste boken.

Plötsligt måste de leva i den världen. Hur ska de kunna ta sig tillbaka till sin egen värld? Violet är övertygad om att de måste se till att handlingen upprepas precis som i boken. Men de märker snart att handlingen gärna gör utvikningar. De upptäcker också att också minsta bikaraktär har en egen historia, som författaren förstås inte kunnat redogöra för.

Berättelsen har flera nivåer i vad den berättar så också jag som vuxen får ut mycket av den.

Möt rocktrubaduren Frädd

by

Musikern Frädd med sin dotter

Fredrik Essevinge med artistnamnet Frädd har precis kommit med ny musik. Frädd är en rocktrubadur med en naturlig stil som jag fastnat för. Han är en av de många som håller på med sin musik, skriver låtar, gör skivor och ger konserter utan att vara känd för den stora allmänheten. Om du liksom jag gillar musik som känns väldigt nära och inte tillkrånglad rekommenderar jag dig att söka upp hans musik på exempelvis Spotify eller Youtube.

Kulturbloggen tog chansen att prata lite med Frädd.

Det nya albumet heter ”Givande Varsamhet” och ligger verkligen rätt i tiden nu efter den stora #metoo-rörelsen. Albumet bärs av tanken att aldrig använda våld i någon form.
– Plus att låtarna är de bästa från byrålådan, berättar han.

När jag lyssnar på texterna i Frädds sånger och sättet kan framför dem känns det så äkta, som om han berättar om sig själv. Men allt är inte från hans egen verklighet.
– Min förhoppning är att lyssnaren ska känna igen sig. En del är sådant jag upplevt med det är mycket fantasi också. Ofta får jag dessutom hjälp med texterna, berättar Frädd.

De åtta låtarna har han delvis spelat in i en studio men också bitvis hemma. Jag tror att det är en av orsakerna till att hans musik känns så äkta, så nära och inte genom-producerad. Det är som att Frädd sitter i rummet där jag är och spelar och sjunger.

– Jag har ingen låtskrivar-metod utan gör lite som jag känner för. Om jag kommer på en stark melodi så är det roligast, berättar Frädd.

Han är en gedigen gitarrist och gitarren är ofta bärande i många av låtarna.

Frädd är född i Sigtuna och växte upp där. Han började lyssna mycket på musik redan som liten.
– Mamma gav mig kassettnand när jag var nio år. Sedan började jag spela gitarr när jag var elva år, berättar han och fortsätter:.
– Pappa gav mig en Landola (akustisk gitarr) och jag studerade för gitarrläraren Lennart Strand.

Frädd bor sedan tre år på Gotland och där trivs han.
– Gotland är lugnt och fint. Man hinner med sej själv här, säger han.

Artistnamnet Frädd tog han vid publicist-avtalet 2011.
– Förr kallades jag Fred-12. Fråga mig inte varför siffran tolv hängde med.

På frågan om vad han har för favoriter inom musiken svarar han:
– Jag älskar bra hårdrock, annars är jag allätare. Duktiga elgitarrister som har känslan i behåll lyssnar jag gärna på,  typ John Norum.

Om du är nyfiken på Frädds nya album kan du lyssna på ett av spåren, ”Känslan”, på Spotify och liknande streaming-tjänster.

Här är ”Känslan”:

Här är några av mina andra Frädd-favoriter:

Jufoni, Frädds hårdrockslåt