Toppnytt

Isolation
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Olivier Guerpillon, Michele Placido, Jaco Van Dormael,
Julia von Heinz, Michael Winterbottom

Är du trött på pandemin? Jag blev överraskad över att en film om livet under pandemin kunde kännas så engagerande.

Jag skulle tro att de flesta av oss längtar till en tid då vi inte behöver hålla distans eller följa restriktioner utan kan leva som vi gjorde före pandemin. Att en del lever utan att ta hänsyn till restriktioner eller smittan, är ett ämne jag inte orkar ta upp. Att människor totalt struntar i omgivningen, struntar i att de som tillhör en riskgrupp kan bli svårt sjuka, det för sorgligt. Att stora grupper inte kan ta hänsyn utan endast ser sitt liv och frihet som viktigare än allt annat.

Trots att jag, liksom säkert de flesta, är trött på pandemin var den här filmen, blev jag positivt överraskad av att jag tyckte om den här filmen, som består av fem kortfilmer som skildrar livet under pandemin att göra på olika sätt. Ja förmodligen är det rätt bra att bearbeta det vi går och gått igenom genom att få se skilda aspekter på hur pandemin påverkat människor och livet i olika länder och samhällen.

Fem regissörer från fem länder har gjort var sin kortfilm. De fem länderna är Italien, Belgien, Storbritannien, Tyskland och Sverige. Den svenska berättelsen är en träffsäker skildring av de svenska myndigheternas och regeringens förvirring och svårigheter med att agera. Det svenska bidraget, regisserat av Olivier Guerpillon (in/ut), kastar kritiska ögon på Sverige i segmentet ”Frihet Jämlikhet Immunitet” som är en humoristisk uppgörelse med den svenska strategin som mynnar ut i en reflektion om etik, moral, frihet och identitet.

Men inte bara Sverige har haft misslyckanden. I Belgien förstördes miljoner munskydd och andningsskydd på myndigheternas order.

Den tyska berättelsen skulle kunna utvecklas till en egen långfilm. Den skildrar en kvinna vars far dör av hjärtattack under inledningen av pandemin. Vi får se hur restriktioner i Tyskland sätter pinnar i vägen för begravning och annat – men det fascinerande är vad kvinnan hittade om sin pappa. På hans dator hittade hon filmer och inloggningar till en grupp för homosexuella män. Hon fick på så sätt lära känna något om sin pappa som han hade dolt för både henne och övriga familjen och släkten.

I den brittiska kortfilmen tar Michael Winterbottom (Storbritannien, The Trip, 24h Party People, A Mighty Heart, The Road to Guantanamo) ett mer politiskt perspektiv och följer en ensamstående flyktingmammas isolering. Det blir rätt absurt när vi ser flyktingmamman sitta i det lilla rum där hon lever med sin son och ser på TV där brittiska ministrar talar till det brittiska folket om att stå ut ett tag med isolering när flyktingar i stort sett lever isolerat i åratal. Som flykting får denna kvinna inte jobba eller studera och hon får leva på under existensminimum. Jag får ont i magen när jag tänker på att de som valt att inte vaccinera sig engagerar sig i att tusentals skickar protest mot vaccinpass till Justitiekanslern i Sverige – bara för att de vill kunna gå på teater utan att visa vaccinpass. Hur själviska och egofixerade är inte så många medborgare i europeiska länder? Vem av dessa skulle vilja byta med flyktingmamman som levt i åratal utan att få lov att jobba?

I den italienska kortfilmen promenerar Michele Placido (Bläckfisken, Romanzo Criminale) på nästan folktomma gator i Rom, Florens och Milano under pågående nedstängning och dokumenterar nedsänkningen med kameran på sin telefon. Vi får se påven tala på ett torg helt rensat på folk. Lite lustigt att se Michele Placido med munskydd som han ofta bara har över munnen och inte över näsan.

Denna film är väl värd att se. De fem regissörerna har lyft fram berättelser och tankar med sin personliga syn på denna speciella tid och någon specifik situation som pandemin orsakade. Här lyfts människorna bakom det ständiga statistikflödet fram i personliga historier och porträtt av olika sätt att hantera livet under en pandemi.

Isolation hade premiär på filmfestivalen i Venedig 2021 i sektionen Giornate degli autori, där regissörerna belönades kollektivt med Priset för Inkludering (Premio dell’inclusione) som tidigare gått till bl a Frederick Wiseman, Raymond Depardon och Liliana Cavani.

Luzzu
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 januari 2022
Regi Alex Camilleri
Medverkande Jesmark Scicluna, Michela Farrugia, David Scicluna

En välgjord och stark film om att bryta en tradition som följt släkt och familj i flera generationer. En berättelse som känns oerhört äkta om att bryta sig loss för att gå sin egen väg men inte med glädje utan detta val är påtvingat på grund av klimatförändringar. Denna berörande film handlar om Jesmark, en ung man och nybliven pappa på Malta som hankar sig fram genom fiske med en liten båt på Malta. Ett fiske som blir allt svårare att försörja sig själv och en familj på och dessutom ger EU bidrag till fiskare som ställer undan sin båt.

Luzzu är namnet på de färgglada småbåtar som många maltesiska fiskare äger och vårdar ömt. Dessa båtar är vackra att se och många som varit på Malta har säkert sett dessa båtar som guppar vid fiskarnas hamn.

Jesmark har otur. Båten som han ärvt av sin pappa och som funnit i deras släkt sedan hans farfars far måste repareras och då får Jesmark fiska tillsammans med en vän i dennes båt. Fisket är redan dåligt och när de ska dela på en miniskörd blir det ännu värre. Ovanpå de behöver hans lilla son, som är en baby, sjukvård som kostar. Jesmark försöker desperat sälja de få fiskarna och upptäcker då att det finns restauranger och fiskbutiker som köper in fisk som är förbjuden att fiska, som svärdfisken. För att kunna försörja sin familj tar han sig in i den maltesiska fiskeindustrins undre värld för att få livet att gå runt.

Filmen är vacker och känns äkta. Ett starks skäl är förstås att många av rollerna görs av amatörskådespelare. I den här filmen blir det ett stort plus. Att komma nära deras liv är fascinerande och intressant. Jag, liksom många i Sverige, lever oerhört mer individuellt och har inga yrken som går i arm i familjen. I vårt samhälle hyllas sedan många decennier individen. Redan från barnsben får alla barn i Sverige itutat i sig att de ska hitta sin väg i livet, de ska hitta sin framgång. Jag kände att jag kom nära Jesmark och hans vänner och familj och det är viktigt att få en inblick i andra sätt att leva än det svenska individfixerade perspektivet.

Ett pressmeddelande berättar om filmen:
Den debuterande regissören Alex Camilleris val att engagera amatörskådespelare till kärnan av skådespelartruppen ger en naturtrogen inblick i den maltesiska samtiden då flera av rollerna spelas av fiskare som till vardags lever delar av de liv som filmen berör. Luzzu är den första maltesiska långfilmen någonsin att tävla på en internationell filmfestival och är en innerlig historia om förlusten av identitet kopplade till tradition och en reflektion över klimatförändringarnas konsekvenser. Filmen hade världspremiär på årets Sundance Film Festival där huvudrollsinnehavaren Jesmark Scicluna tog hem priset för bästa skådespelare.