Marry Me
Betyg 1
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi: Kat Coiro
Det gör ont att dela ut lägsta betyg till Marry Me. Regissören Kat Coiro befinner sig i en vindtunnel som ställts in på orkanstyrka. Trots god förmåga så finns det mer eller mindre inget hon kan göra för att rädda en film som faller i bitar till följd av Jennifer Lopez. Den romantiska komedin hade sin guldålder under 1990-talet och har sedan dess varit ständigt återkommande. Formulan, skeendena och karaktärerna känns igen oavsett om det är Annie McDowell, Julia Roberts eller Hugh Grant i huvudrollen.
Coiro är väl införstådd med genrens begränsningar och traditioner. Hon regisserar avslappnat, självmedvetet och oerhört sympatiskt. Många gånger är hon så pass tillbakalutad och anspråkslös i sin regi att det känns som en intim lägenhetsfest där alla är välkomna. Även om skeendena, tillfälligheterna och romantiken är lika fabricerade som godis med fruktsmak, så är det svårt att inte småle och ha det trevligt då Owen Wilson vandrar runt i ett vackert filmat New York City. Wilson har på äldre dar slutat att skämma ut sig i ruttna komedier genom att medverka i en rad kvalitetsproduktioner. I Marry Me så är Wilson både charmerande och trevlig.
Men det spelar ingen roll att attityden är avslappnad och välkomnande eller att New York ser strålande vackert ut. När filmens ”riktiga stjärna” träder fram så drabbas filmen och biosalongen av en otäck solförmörkelse. Jennifer Lopez har brutit flera barriärer som sångerska, i USA så är hon i det närmaste en hörnpelare för popmusiken med 75 miljoner sålda skivor.
Oavsett sina musikaliska framgångar så har väldigt lite av dem följt med på resan då Lopez prövat på skådespelaryrket. Tillsammans med den tyska kalkonmästaren Uwe Boll så är Lopez filmografi ett bottenlöst svarthål. Den eviga hybrisen – att expertis inom ett ämne, med automatik innebär framgång i ett annat, visar sig vara fullkomligt vansinne ännu en gång.
Lopez har dock försökt rigga oddsen i sin egen favör. Hon står som producent och karaktären hon spelar är mer eller mindre en karbonkopia av henne själv, vilket borde innebära en oerhört låg nivå av skådespeleri för att lyckas. Loppet är med andra ord fixat, alla andra tävlande har spikskor – med spikarna inåt, startar 40 minuter efter att Lopez inleder sin sprint och bär dessutom ögonbindel. Inte ens ett spädbarn skulle kunna misslyckas med dessa förutsättningar.
Tragiskt nog, för Lopez, hennes medagerande och hela mänskligheten, så visar det sig att tanken på en acceptabel insats från ”Jenny from the block” är lika omöjlig som flygande grisar. I två timmar får tittarna genomlida en skådespelarmässig Golgata-vandring som inte slutar förrän eftertexterna rullar och biopubliken kan lämna biosalongen.
Coiro och Wilson försöker få skutan på rätt köl, men det går inte. Hela fartyget har fått slagsida och tar in vatten. Till slut så ger Coiro upp och väljer att gå ned tillsammans med skeppet. Det sympatiska och gemytliga får ge plats åt sockerbomber och romantik som är banalare än världens alla Harlequin-noveller.
Slutet är extremt sötsliskigt. När chocken har lagt sig så faller den sista hammaren. I eftertexterna så framgår att en skådespelarcoach har assisterat Lopez exklusivt. Det är faktiskt svårt att komma på något att säga om det.
