Pernilla Wiechel

Teaterkritik: Kristin – genialiskt

10 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Kristin
Scen: Stadsteatern Kilen, sedd 9 feb (nypremiär 8 feb)
Medverkande och medskapare: Anna-Maria Käll
Idé, text och regi: Hanna Adolfsson (fritt efter August Strindbergs text) Koreograf och dramaturg: Emma Krafft
Ljus och ljud: Gustave Lund
Grafisk design: Moa Pettersson Lund Foto: Kevin Chang

Det retoriska greppet och perspektivet är genialiskt i debuterande Hanna Adolfssons dramaturgi och text. Hon låter kokerskan som vi – via Strindbergs scenhänvisningar till Fröken Julie från 1888 – får veta ”sover”, är ”slö”, ”trög” och på grund av sin ”alldaglighet har en mer abstrakt karaktär” – en utfyllnad – äntligen få tala ut! Istället får vi ta del av allt genom Kristins ögon, som är allt annat än slö. Sover gör hon verkligen inte heller.

Vår nutida feministiska författare bell hooks skulle kalla Adolfssons text ett moment av ”talking back”. Klassmotsättningarna (även könsmotsättningarna) känns in i benmärgen, redan i början av föreställningen. Initialt skildras motsättningarna/ gapet mellan herr författare Strindberg själv – gestaltad på scen i form av en pappersdocka i mitten – i sin trångsynthet från 1888 – och en verklig effektivt arbetande köksa Kristin av kött och blod. Författaren hörs därefter svagt, som en inspelad röst, i korta inhopp. Men vartefter spelet tar vid är det motsättningarna/gapet mellan gestalterna i originalpjäsen det handlar om. Pigan/kokerskan/städerskan Kristin själv och Greven, betjänten Jean och unga fröken Julie. Alla roller blir effektivt tolkade av den enda skådespelaren Anna-Maria Käll som finns på scenen, närvarande och självklar.

Förhållandena beskrivs vara sådana i originalet att Kristin är förlovad med Jean men de är båda anställda hos Greven och hans dotter Julie – och lyder under dem. I Adolfssons text upplever vi hur Kristin tvingas till underkastelse men också till slut säger ifrån, och hur hon känner sig när hon hör Jean förföra Julie (och hon visst är vaken och hör allt!), men hur hon i kvinnoallians tar på sig att därtill även trösta Julie efteråt – samt också städa upp spåren efter den tragedi som därefter utspelar sig.

I Adolfssons föreställning talar Kristin till publiken om sitt stora ansvar och uttrycker precis sådan underkastelse hennes klasstillhörighet och kvinnoroll inpräntat. Här blandas vår samtid med dåtiden i pjäsen. Trots sin ställning har även hon en längtan som tar form av ett liv med Jean i en nutida tvåa på Kungsholmen med gröna växter i fönstret och vaser från Svenskt Tenn. I scenen där Kristin tar emot otaliga telefonsamtal från vänner och andra håll blir också orimliga krav – som samhället i dag, och även då, lägger i kvinnorollen – genialt skildrade. Tröst och allehanda tjänster – alltifrån sex-samtal till nödhjälp till barn som fått andnöd – delar hon ut, i stor hastighet utan paus. Hon har en vilja att ta ansvar och gränslöst räcka till. Här märks att texten delvis bygger på intervjuer med olika nutida kvinnor. Igenkänning uppstår också när jag hör att ”glutenfri mat” önskas i de orimliga beställningar hon får (i en annan scen), och de specifika ”laxkroketter” som ska levereras parallellt med självklart ”känslomässigt ansvar”.

I dagarna kom resultatet från en undersökning från TCO som sa att kvinnor spenderar mer tid hemma med barn än tidigare. Detta får följder för löner och pensioner för kvinnor, jämställdheten backar. Livspusslet är förmodligen fortfarande ett kvinnoansvar i alla samhällsklasser. Och för vem är det inte mest kännbart, om inte för dem varpå samhället vilar, de som utför fotarbetet och inte kan betala sig fria.

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

2 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

The Turn of the Screw

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: David Björkman.
Dirigenter: David Björkman / Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.

Medverkande
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Matheo Lindberg Vivien / Oscar Svensson.
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Scen: Folkoperan, (premiären 1 feb 2023)

Modernisten Henry James novell från 1898 om två utsatta föräldralösa barn, som Benjamin Brittens opera från 1954 bygger på, blev av flera anledningar berömd. Det psykologiskt intressanta innehållet och sättet varpå den är skriven har gjort den till underlag för flera skräckfilmer. Novellen skrevs före Freud initierade psykoanalysen runt år 1900 – och långt före psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet upptäckte anknytningens avgörande roll för barn. Fram till dess ansågs mat och husrum viktigare än banden barn har till sina första vårdgivare, föräldrarna. Utan att få träffa sina föräldrar hade barn dittills i England – och i Europa – sänts bort till landet under krig och barn hade med skadliga följder vårdats i långa sjukhusvistelser övergivna.

Handlingen i novellen The Turn of the Screw är i korthet: En ung kvinna blir guvernant för två föräldralösa väluppfostrade, tysta barn, Miles och Flora, på ett övergivet gods. Deras farbror och förmyndare lämnar helt över dem i guvernantens händer – med ett kontrakt som säger att hon inte ska höra av sig. När hon anländer visar det sig att godset hemsöks av ondska. Till hälften sedda gestalter (som visar sig vara döda tidigare anställda såsom en guvernör och hennes älskare) stirrar genom dammiga fönster och visar sig plötsligt i trappor, tysta, skrämmande. Dag för dag, natt efter natt, kommer de närmare, och närmare. Fasan växer och guvernanten inser att varelserna vill åt barnen, försöker äga deras sinnen och själar. Ensam och allt svagare vill hon av hela sitt hjärta skydda barnen. Husan är hennes enda samtalspartner. Ännu värre blir skräcken när hon upptäcker att Miles och Flora själva inte är rädda för gestalterna. De vill komma dem nära, lika starkt som de döda vill närma sig dem.

Kritikern Edmund Wilson 1934 beskrev novellen som en ”studie i sjuklig psykologi” snarare än en spökhistoria. Tio år senare skrev kritikern och poeten Allen Tate 1942 i samma linje och menar att James ” visste i stort sett allt som Freud visste innan Freud ännu inträtt på scenen.”
En utomordentligt bra skräckeffekt skapas också av att novellen är skriven enligt tidig modernism – utan en allvetande berättare. Handlingen blir istället sedd ur karaktärernas egna vinklar (”point of view”). Sanningshalten i det som utspelar sig blir därför – in i det sista – även för läsaren ett ämne för tolkning. Läsaren tvingas avgöra själv. Guvernörens berättelse, varifrån det mesta i handlingen beskrivs, är ett tidigt exempel på ”stream of conciousness”.

När Benjamin Britten, tipsad av en väninna, tog tag i James text på 50-talet var han lite nedstämd för fiaskot med operan Gloriana. Därför gladdes han stort över att resultatet gav fina och flerfalt internationella omdömen. Operans fasta struktur och rigorösa sparsamhet, berömdes, och den sändes även ut över radio. Folkoperan uppger att uppbyggnaden av ett tema på tolv noter – som består av stegrande kvartar och fallande små terser – gör att verket är ett av Brittens musikaliskt sett mest komplicerade. Utifrån dessa formas ett tema ”en skruv” som dras åt vartefter operan fortgår. (Ej att förväxla med den sort av tolvtonsserie som Arnold Schönberg gjorde). Titeln hör just samman med denna musikaliska plan, en skruv som dras åt mer och mer. Genom att temat förändras och varieras behålls och förstärks stämningen.

I Folkoperans uppsättning utspelar sig handlingen i 50-talsmiljö. Orkestern är gömd bakom scenrummet som gestaltas med dova färger och fina tidstypiskt mönstrade tapeter. Här är ett bord, ett piano, en trappa upp och en ner, mörkt trä som detaljer, och ett handfat med en dimmig spegel ovanför. Guvernanten bär figursydd kappa med pälskrage till nätta avrundade skor. Husan hon möter står i enkel klädsel med rufsigt hår. Barnens är välkammade och de förväntas lära sig latin och föra sig.

Först slås jag av pojken Miles klara ljusa stämma, som tenderar att skära genom luften för att visa på hans ensamhet, starkt och imponerande framförd av Matheo Lindberg Vivien. I snabba duetter med sin lika klart sjungande syster, ikväll framförd av Nelma Kollberg, går det inte att skilja på vems röst som är vem. Guvernantens oftast ledande stämma är dynamisk och vackert bärande, och Marie Arnet får den att andas just ungdomlig godhet. Husan Mrs Grose (Hege Høisæter) har kraft i sin röst som är perfekt något mörkare. Efter prologen återkommer Kristofer Lundin senare som Mr Quint med sin mörka lagom skrämmande bärande ton. Som inte alltför van vid detta stramare sätt att tonsätta en text som Britten gör här, där inte utsvävningar och inlevelse är inskrivna musikaliskt, kan jag ändå konstatera att det är vackert och tonsäkert allt. Men mest stannar ungdomarnas röster kvar, i sina snabba skärande dialoger, särskilt Miles/ Matheo Lindberg Vivien.

Frågor om barn och deras livsavgörande anknytning, väcks i Folkoperans version, eftersom guvernanten skildras trovärdig i sin syn på barnens tillstånd och behov. Dock landar hennes ungdomliga sätt att förhastat närma sig barnen helt galet. Det trauma barn bär på när deras tidigare omsorgspersoner (byts ut), försvinner eller dör, gör att de fortsatt inom sig kan ha ett behov av att – oavsett vad som passerat – behålla anknytningen till dessa tidiga omsorgspersoner. Man talar om en intakt ”föreställning om det goda objektet” . Detta går att se som ett tema för Folkoperans version, men är såklart min högst personliga tolkning. Objektrelationsteoretikerna var just gruppen psykoanalytiker i London som Bowlby på 50-talet anslöt sig till. Det beteende som förr bara beskrevs som ondska, eller sjukt, kan idag med psykoanalytisk hjälp avväpnas och förstås och få ett namn lättare att förlåta och bära.

Folkoperans format för publik, fyllt av en ensemble med stödjande väl samspelta musiker omfamnar på ett bra sätt ett verk som har ett så angeläget tema.

Teaterkritik: Mefisto Remixed på Teater Giljotin – effektiv ironi om en skådespelares villkor och våndor i samtiden

28 januari, 2023 by Pernilla Wiechel

Mefisto Remixed
Av Kia Berglund och Tobias Hjelm
Med Tobias Hjelm
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Premiär på Teater Giljotin 27 januari 2023

Det är före, efter eller mellan föreställningarna. Publiken möts av en dimma som verkar skapad av alltför många rökta cigaretter. Han står där på den knallröda mattan som blir som en cat-walk. Mattan, ett bord och några bråten är det enda som markerar scenrummet. Ensam står han i stålkastarens hårda ljus. Minsta rörelse syns. Iklädd bara ett slags svart brottarlinne syns hela hans kroppshydda, smidigheten, en skådespelares instrument. Det vita sminket, liksom en clowns, framhäver hans minspel. Hastigt tar han sig en sväng om i en långhårig peruk… och vips blir han kvinna. Han rör sig smidigt, ler varmt och bjuder på slängkyssar. Men raskt åker peruken av och i gesten reses handen istället till den välkända hälsningen, Heil…Tidigt slås – i den serien av rörelser – pjäsens tema an genialiskt.

Det är inte första gången Teater Giljotin gör Mefisto Remixed, (av politiska skäl), får jag veta. Pjäsen är kopplad och inspirerad av Klaus Manns pjäs Mefisto från 1936. Ordet remixed antyder dess aktuella omtolkning. Skådespelaren och dramatikern Klaus Mann, själv homosexuell, flydde Tyskland när nazisterna tog över. Mefisto handlade om hans vän och teaterkollega Hendrik Höfgen som för att fortstätta vara skådespelare och teaterdirektör blev medlöpare till nazisterna. Han sålde sin själ mot framgång i livet, liksom även den gamla myten om Faust förtäljer.

Det är skådespelarens verklighet med samvete, drivkrafter och omvärld vi får ta del av i Mefisto Remixed. Tobias Hjelm gestaltar en vuxen nutidsmans förtvivlan, hänvisad av ekonomiska skäl till att googla på begreppet ”god vandel” som angivits i kraven för kulturbidraget. Vi ser honom – desperat och perfekt – nöta in rollen som barnens Karlsson på taket – liksom en marionett – jagad av brist på mer givande alternativ till brödfödan. Rickard Borggårds musik – som då och då väldigt finstämt förstärker den enda skådespelarens tal – blir en allvarston med sitt ödesmättade, svävande vemod. Hjelms närvaro balanserar med precision de 50 minuterna av allvar blandat med inslag av bitande humor och ironi. När de färgglada Marianne-karamellerna flyger i luften mot oss – kallade ”publikkontakt” – skakas jag om. I tid och rum är han bara autentisk, arbetet tycks sammanfalla med hans person – och jag som åhörare drabbas på flera plan.

– Köp dig en bil! …(ropar han ut i ett försök att trolla bort sitt samvete …)
– Vem bryr sig? Det är ingen som bryr sig …. (om teaterdöden i Stockholms innerstad …)

Mina associationer går till den galna, skrämmande dvärgen som planlöst dansar mot röda draperier på det svartvita golvet i Twin Peaks. Är det alternativen som återstår, att ge efter och bli en smågalen docka? Det känns som Teater Giljotins under kvällen legitimerar sin existens och levererar botmedel och sällskap i en tyvärr alltför bekant omvärld.

Fotorecension: En annan sida av ikonen, en levande tidsresa – Christer Strömholm, Nationalmuseum 6 okt – 8 jan 2023

28 november, 2022 by Pernilla Wiechel

Christer Strömholm, Porträtt i Paris
Nationalmuseum 6 okt – 8 jan 2023

.

Jag ser nakna avslöjande bilder från Paris med efterkrigstidens söndriga fasader. Jag ser ensamma barn i fönster utan omsorg och äldre kvinnor utan sina krigsstupade män. Men den totala misären fattas i Nationalmuseums utställning som visar Strömholms svartvita bilder från 1950- till 1960-talets Paris. Det här är inte den klassiska samlingen bilder från knarkarkvartar, sena kväller och exponerade ofrivilligt sexualiserade halvnakna kvinnor. Annars det man ofta förknippar med Strömholms arv, just den manliga blicken. Övervägande ser jag fina levande, men mustiga, porträtt av såväl medelklassens glada konstnärer – i en smittande gemenskap – de som hade möjligheten att få åka till Paris med stöd hemifrån – såväl som beställningsporträtt på kända (kanske mer lidande?) författare och konstnärer.

Utställningen med 200 verk som är curerad av Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter har en fin balans som både väcker intresse och ger en njutbar verklighetsflykt för betraktaren. Första rummet omfattar Paris allmänt, därefter följer rum fyllda av olika teman. Här finns även ett rum med en monter där autentiska fysiska detaljer från Christers eget rum i Paris är med. Ett rum visar dikter och några foton på den för tiden kända svenska poeten Paul Anderson, som avled till följd av droger. Flera rum visar kända svenska ungdomar som gick på konstskolorna och ställde till med konstparader på gatorna. En parad visas även på film. I rummen finns porträtt på kända svenska kulturpersonligheter som Torun Bülow Hübe, Peter Wiess, Gunilla Palmstierna- Weiss, Pontus Hultén, Björn Berg med flera. Av en informationstext framgår att Strömholm inte började sin yrkesbana som fotograf, utan studerade måleri både i Sverige, Dresden och Paris. Efter andra världskriget gick han på Académie des Beaux-Arts i Pars men började där att experimentera med storformatskamera och så tog fotograferandet vid.

Delar av dikter och egna citat och hela brev kompletterar fotografierna som blir en intressant tidsresa. Citatet där Strömholm själv beskriver hur han ser på mötet med ett fotografi, blir som en ödmjuk inbjudan (..vilket förmodligen även gäller denna recension!): ”Att betrakta bilder är svårt, mycket svårt. Utan förklarande texter är det Du, betraktaren, som ger bilderna liv. Vad du ser i bilderna beror på dig själv, det är DINA erfarenheter, DINA känslor, DIN uppväxt, DINA minnen, som ska fungera..- se själv, tänk själv. Jag kan inte hjälpa dig, Christer…”.

Intressant är att mitt bland alla porträtt förekommer även Christers egen mor Lizzie Clason. Hon var hans största supporter, såväl ekonomiskt som mentalt, särskild när han var utomlands och fotograferade. Deras brevväxling finns också delvisa att ta del av.

Teaterkritik: Orionteatern, Blue Air – välskrivet drama, nära verkligheten med allvarliga frågor för vår tid

23 november, 2022 by Pernilla Wiechel

Pernilla Wiechel

Footer

Om oss