Plats: Göteborgsoperan,
Tid: 2 nov, urpremiär 29 okt (återstående datum nov: 4,8, 9, 27, dec 1,3,10)
Koreografi, scenografi, ljus: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson
Dramaturgi: Carina Nildalen
Kostym Henrik Vibskog
Ljus: Joakim Brink
Medverkande: Göteborgsoperans danskompani
De många associationerna som Hammer väcker samlar alla väldigt aktuella nutidsfenomen och mängden gör att man skulle kunna se föreställningen mer än en gång. I korthet kan sägas att den ställer hippie-erans kollektiva glädje och täta interaktion i livet mot dagens mer vilsna, ödsliga och hårdnackade individualism.
Efter att ha sett både storslagna och vackra Eskapist skapad för operascener, nutidsförankrade intimare Kuckel (på den mindre scenen Orionteatern) och allvarsamma performance/utställningen Vanmakt på konsthallen Artipelag, är mina förväntningar höga. Recensionerna efter premiären nyligen, spär på i samma riktning. Det är tydligen 12 år sedan Alexander Ekman framförde något på Göteborgsoperan, då föreställningen La La Land. Åren har gått och han har blivit världsberömd.
Att han vill säga oss något allvarligt om vår tid märks redan i första scenen, med den ödemättade musiken där fokus riktas mot en enda röd hammare. Den bärs och placeras i ett glasskåp och får en liksom övervakande position över hela scenen. Utöver de totalt två akterna blandar sig stumma dansare även in bland publiken i pausen. Verket igenom färgas dessutom av en dov puls präglad av ofta tunga slagverk och känsliga stråkar. En flock avklädda kroppar som unisont utför rörelser och förflyttar sig över scenen – kan anas representera en bild av människan som väsen. Formationen upprepas i slutet av verket och knyter ihop hela berättelsen.
Första akten övergår vartefter till en scen fylld med dansare i levande glada kläder i 60-talsfärger och hippie-tyger. Olika scener ur livet spelas upp. Vi ser par som vänslas och bråkar och försonas, vänslas bråkar och försonas igen. Ett vackert samspel har paret klädda i vardagliga bruna lösa kostymer. Man ser hur de omslingrade löser allt som uppstår i deras tvåsamhet och landar återkommande i värme hos varandra. Det livfulla dansandet och personernas sociala interagerande väller så i slutet över till oss som sitter och betraktar allt, då dansarna klättrar ut över publiken. Det känns först härligt, men här förbyts snart stundens nu till ett krav om förevigande i mobiltelefoner. Publiken uppmanas att spela med och fota de nu krävande karaktärerna. Som en kommentar till spektaklet som just skett i publikhavet – riktar gruppen dansare – som nu återgått till scenen – brutalt skarpa stålkastarmobiler mot offer som fotas och lider.
Andra aktens scenografi är fylld av mörker. Dansare agerar separerade vid kalla spegelkuber, strikt svartklädda, med ryckiga rörelser som tycks minska deras kontakt med omgivningen. Ljudet av råttor tycks höras, och så kommer ett ljud som av en fågel som ökar. Dansarna ses kämpa mot varandra, vilsna, i vad än de tar sig för. I nästa scen förbyts det mörka till en glättig ytlig TV-show där influensers intervjuas och temat är ”about me”. ”You are totaly different!” hörs basuneras ut, som avslutas med frågan ”Or, am I?” I klarblått och vitt går dräkterna, läpparna är knallröda och ALLA är GLADA. Glädje är måttot som gäller.
Scenen därefter sker mot en svartvit film i bakgrunden där bland annat en lerklump syns omvandlas av händer. Det arbetas och något tar form även på scenen med hjälp av de svarta ensamma stressade gestalterna som bär byggstenar. Disharmoni råder. Plötsligt tar någon ner hammaren och slår hårt, hårt på gång-gången. Allt upphör… dansarna försvinner… Nu syns istället gruppen nakna människor i flock återvända…som på sitt speciella sätt unisont vandrar över scenen. Men mitt emellan dem kommer en ensam gestalt… maskerad till något som roar barn. Vartefter försvinner alla andra dansare, den maskerade blir ensam kvar. Symboliken är här tät och blir för mig som ett slag i hjärtat… Associationer om ”roas eller handla, roas eller agera”… dyker upp för mig.
Ekmans tidigare verk Eskapist är till storleken och antalet dansare likt Hammer. Och Göteborgsoperans dansteam utför väldigt levande, drivet och samstämmigt alla verkets delar. Men ändå, om något kritiskt ska sägas om detta i allt levande, berörande, samtidsaktuella verk, så hade det också kunnat fungera i ett mindre och mer intimt format. Temat hade inte nämnvärt tagit skada, men såklart vissa vackra dräkter och scenografi. Men distansen till dansarna och de mängder spring-steg den stora scenen kräver tillhör på ett sätt kanske mer äldre tiders dans, där visuell tjusning eftersträvas till större del. Med fördel hade Hammer kunnat ha en annan balans mellan intim dansupplevelse och scenografiska intryck, såsom Ekmans tidigare verk Kuckel hade. En önsketanke är därför att en turné med färre dansare, kanske sker, något resten av Sverige verkligen skulle glädjas av. Hammer ger en grund till samtal att enas kring i vår tid.
