Florecne Foster Jenkins
Betyg 4
Svensk biopremiär den 26 augusti 2016
Filmen bygger på en sann historia om Florence Foster Jenkins , en amerikansk kvinna som dog 1944. Historien om Florence Foster Jenkins (Meryl Streep) lockar till skratt. När hon står på scenen och
sjunger skrattar publiken. Hon kan verkligen inte sjunga och inte bara det. Hon sjunger otroligt förfärligt och hon förstår det inte. Hon älskar musiken och hon älskar att sjunga. Hon ordnar konserter och sponsrar musiklivet.
Hon är en mycket bestämd dam och styr med hjälp av sitt arv från första maken och makten i en brun portfölj. Inget kan stoppa henne. Ingen försöker heller stoppa henne på allvar. Den gentlemannamässiga maken (Hugh Grant) håller god min och sopar banan för henne. Kanske av omtanke om henne eller på grund av sitt underhåll. Alla i omgivningen gör likadant.
Alla skådespelarna är bra. Hugh Grant har äntligen lämnat pojkfacket och fyller upp sin roll till fullo. Meryl Streep gör som vanligt en fin insats. En fyllig medelålders kvinna i fluffiga kreationer, van att få sin vilja fram med stunder av tvekan och självinsikt.
Den som stjäl ens hjärta är den unga pianisten (Simon Helberg). Hans fnissiga och nervösa person går rakt in i hjärtat. Han lockar till leenden under hela filmen. Honom vill man se fler filmer med.
Det är en härlig film om en fantastisk historia. Från första scenen när Florence hissas ner på scenen till hennes sista framträdande är hon fascinerande. Hennes sista framträdande blir på Carnegie Hall
inför 3.000 åskådare.
Trots att man skrattar mycket under filmens gång så är det en film som väcker frågor. Vad är bäst? Den absoluta sanningen eller lögnen som gör en lycklig. Risken finns ju alltid för avslöjande. Är viljan
och uppsåtet viktigare än förmågan?
Hon tålde att skrattas åt men mera att hedras ändå.