Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Color out of Space – inte ens Nicolas Cage kan rädda filmen

by

Color out of Space
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 januari 2020
Regi Richard Stanley

Nicolas Cage kan vara hur bra skådespelare som helst men den här filmen kan han inte rädda.

När en meteorit ramlar ner i familjen Gardners trädgård förvandlas familjens liv. Plötsligt börjar vackra växter slå ut och träden grönskar.
Men himlen klyvs av blixtar och dunder . Oljud väller fram och från meteoriten strålar ett sken på allt och alla. Människor sugs in
I dess dragningskraft, vatten bubblar och alla påverkas. Både djur och människor blir bestrålade och skadade medan frukter och växter frodas.
Under filmens gång händer värre och värre saker och katastrofen närmar sig. Rymdens ondska har kommit till jorden och ingen vet hur den ska motverkas.

Filmen grundar sig på en novell av skräckmästaren H.P. Lovecraft. Den skrevs redan 1927 och översattes till svenska 1973. Den här filmen är tänkt att vara den första filmen i en triologi från hans historier. Just den här novellen har filmatiserats tre gånger tidigare.

Efter en inledning som får mig att tänka på scenariot som kan inträffa vid en kärnkraftsolycka blir filmen mer och mer vriden. Här i filmen är meteoritens sken vackert lilarosa när det väller ut och skadar på många sätt. Efter lite mer än halva filmen tänker jag att nu kan regissören inte hitta på mer vidrigheter. Men det kan han. Den sista halvtimmen excellerar han i ond bråd död. Då har filmen redan tappat all sin trovärdighet och skräckpåverkan och har blivit en nästan komisk uppradning av läskigheter. Lite grann som att åka spöktåget på Gröna Lund.

Filmen är vackert fotad, ofta som en sagobok. Nicolas Cage är en bra skådespelare liksom hans hustru i filmen Joely Richardson. Annars är det dottern Madeleine Arthur som är den mest intagande. Ett plus för sminkning och kostymer.
Man förstår att det är svårt att överföra en sådan historia till film då skräck bygger på läsaren/åskådarens egen fantasi. Regissören Richard Stanley har gjort sin version av historien och det finns säkert lika många tolkningar som det finns läsare. Och läsare och beundrare av H.P. Lovecrafts finns det många. Jag tycker dock att filmens utveckling och det makabra slutet är alltför reellt och att filmen därför tappar det mystiska och obegripliga som kan genera skräck och fantasi. Det mänsklig vetenskap inte kan förklara är svårt att överföra till ett jordnära skeende.

Filmrecension: Bad boys for Life – Häftigaste Bad boys hittills

by

Bad boys for Life
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 januari 2020
Regi: Bilall Fallah och Adil El Arbi

Snutarna Mike Lowrey (Will Smith) och Marcus Burnett (Martin Lawrence) är tillbaka på filmduken. Lite äldre men knappast klokare. Med full energi kastar sig Mike över brottslingarna medan Marcus backar upp honom under protest.
Efter den inledande vansinneskörningen genom stan får Marcus hålla sitt lilla barnbarn. Kanske dags för honom att gå i pension?
Men sedan drar historien igång, när det ena mordet efter det andra sker.
Skurkarna är naturligtvis sig lika. De skjuter och missar och gör volter med motorcyklar och bilar.
Att tiden har gått sedan tidigare filmer märks speciellt när den unga polisstyrkan AMMO kommer med i handlingen. De använder nya tekniska metoder , dataspaning och drönare. För att inte tala om sättet att snacka sig in på krogen utan att använda polisbrickan. Att det blir friktion mellan olika åldrars sätt att verka är självklart.
Även om många skämt är förbrukade förr, till exempel om män och småbarn, män och spa och män och meditation så är det roligt. Mike och Marcus ständiga gnabbande är roligt men blir så småningom ganska uttjatat.

Jag tycker det är en film med mycket action och en bra handling. Det här är film där det händer mycket snabbt och våldet blir som en filmhändelse. Inga utdragna dödsscener och tortyr förekommer utan alla dör snabbt och enkelt. Det är mer roligt än spännande och Will Smith och Martin Lawrence gör vad de kan av sina roller. Snacka kan de och det gör de hela tiden med bravur. Skönt att skämten inte är sexistiska och att kvinnor är lika skickliga som män. Det ger jag ett extra plus för. Minus dock för det sentimentala slutet som känns för konstruerat.

Den här filmen blir säkert ett dragplåster för biograferna. Kanske vi om tio år får se Mike och Marcus hoppa in som pensionerade poliser på specialuppdrag. Ty Bad Boys blir nog aldrig Good Men och coola poliser kommer alltid att behövas.

Filmrecension: The Farewell

by

The Farewell
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 januari 2020
Regi Lulu Wang

En dramakomedi med många skratt trots den allvarliga diagnosen.

När farmor Nai Nai får diagnosen lungcancer och tre månader kvar att leva får hela släkten veta det utom hon själv. Att man skall skydda henne från sanningen är alla överens om. Släkten skall bära hennes börda så att hon skall slippa bära den själv. Det är den vedertagna uppfattningen i Kina och så tänker alla. Alla utom barnbarnet Billy som vuxit upp i USA och tänker å amerikanskt vis att inget skall döljas. Eftersom farmor bor kvar i Kina men hennes båda söner med familjer har emigrerat till USA och Japan så måste något göras. För att alla skall kunna träffa farmor utan att avslöja något ordnas ett bröllop hastigt. Alla återförenas i Kina och farmor Nai Nai är nöjd att samla familjen och organisera bröllop.

Filmen visar skillnaden mellan västerländskt och österländskt tänkande , mellan betoning på individ och på släkt. Men det stannar inte där, för filmen skildrar också exilens dilemma. Alla emigranter som har sina rötter i en kultur och förändras av flytt och nödvändighet. Att var både kines och amerikan är att stå med en fot i varje kultur. När man kommer hem till Kina är mycket sig likt men mycket har också ändrats. Likaså har man själv ändrats av exilen. Dessutom finns medvetenheten om att när man kommer hem är det snart dags för farväl igen. Det är en sorg och den finns där bakom glädjen att mötas. Trots den sentimentala känslan i filmen och den sorgliga diagnosen är det en mycket rolig film.
Stora händelser som när hela familjen besöker farfaderns grav för att be om välsignelse eller bröllopsfesten med den gråtande brudgummen lockar till gapskratt. Resten av tiden sitter man och fnissar åt familjeliv och släktrelationer, skildrade med både humor och värme.

En genuint roligt film som är gjord med mycket skicklighet och hjärta och med väl valda skådespelare i rollerna. Att rapparen Awkwafina fick en Golden Globe för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som den surmulne Billy är välförtjänt. Filmen har också fått många andra pris. En härlig film där inget slarvas bort och allt känns äkta.

Filmrecension: Andernas drömmar

by

Andernas drömmar
Betyg 3
Svensk biopremiär den 3 januari 2020
Regi Patricio Guzman

Efter Patricio Guzmans filmer Nostalgia for the light och Pärlemorknappen
Kommer dokumentären Andernas drömmar.

Det mäktiga bergsmassivet Anderna sträcker sig efter hela Chiles gräns. Det skärmar av och stänger ute Chile från resten av världen. Det är också ett skydd för den chilenska kulturen och särarten. På Chiles andra sida är havet.

Efter fantastiskt vackra bilder på de magnifika bergen som vakar över Chile övergår Guzman till att visa människorna. Chile är ett land med en över 20 000 år gammal kultur. Genom människornas berättelse kommer han in på det politiska skeendet. Många har lämnat Chile efter militärkuppen 1973. De har drömmen om Chile med sig på avstånd. Då är drömmen om Chile en poetisk bild blandad med minnen. Vinden , doften, skönheten och styrkan hos bergen finns där. Vältaliga chilenare berättar om sitt Chile.
När statskuppen var, blev det som ett vulkanutbrott i hela samhället och allt ändrades. Pablo, en fotograf som stannat kvar berättar om ett samhälle som förändrats. Han berättar om sin sorg över ett Chile där nyliberalismen tagit över. En stat där allt skall vara lönsamt för att få finnas och där ekonomisk ojämlikhet råder. När människor som protesterade blev utsatta för vattenkanoner eller fängslade och torterade. Hans sätt att berätta är både enkelt och gripande. Och han har filmat så mycket han kunnat.

Det är en mycket poetisk film genom de vackra naturbilderna men också genom de intervjuades förmåga att sätta ord på sina känslor. Guzman belyser människors drömmar och kamp men också deras vilsenhet i ett förändrat samhälle. Med filmen väcker han frågan: Vad gör ett avhumaniserat samhälle med människorna? Det är intressant och det är en universiell fråga även om hans filmer skildrar Chile. Något svar får vi inte i filmen men många tankar från medborgare i Chile.

Filmrecension: Cyrano och jag – en värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero

by

Cyrano och jag
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 december 2019
Regi Alexis Michalik

En film om konsten att skriva ett mästerverk på tre veckor.

Året är 1897 i Paris. Edmond Rostand (Thomas Solivérès) är en ung pjäsförfattare med ekonomiska problem och en familj att försörja. Efter en misslyckad pjäs för den berömda aktrisen Sarah Bernhardt har inspirationen övergivet honom. När han en dag kontaktas av den store Constant Coquelin (Oliver Gourmet) som vill ha huvudrollen i hans nästa pjäs tänds hoppet. Problemet är bara att pjäsen måste ha premiär om tre veckor och att allt som är klart är titeln, Cyrano de Bergerac. Men naturligtvis accepterar han och han skapar ett mästerverk som har blivit en av fransk teaters mest spelade pjäser. En klassiker med fem akter på rimmad vers (som alexandrinen) och med en ordrik huvudroll som många skådespelare sedan tagit sig an. En pjäs som blivit förlaga till många andra verk, både på opera och film.

Cyrano och jag skildrar hur Edmond skriver sin pjäs vecka för vecka inspirerad av sin förälskade väns kärleksproblem. I en desperat kamp mot klockan och påhejad av Coquelin och hela ensemblen skapar han akt efter akt. Medan arbetet fortskrider dyker hela tiden nya problem och förvecklingar upp. Allt från scenkläder, obetalda skulder, ovilliga skådespelare och en svartsjuk hustru ställer till problem. Ja, ända fram till premiären då salongen endast är glest besatt och det förväntas att en premiär skall vara fullsatt. Men alla problem är till för att lösas.

Filmen är en fantasifull historia och den skildrar tillblivelsen av pjäsen om Cyrano med humor och värme. Det är en charmig skildring av 1897 och Paris teatervärld. Det är en komedi mer än ett drama och många olika karaktärer bidrar till att roa. Att skildra människor från sekelskiftet till vår tid är inte helt lätt. Det som var normalt då kan kännas väldigt förlegat i vår tid, till exempel kvinnornas roll. Bortsett från det är den trassliga intrigen i och utanför scenen engagerande och skådespelarna är fantastiska. Fantasin och flytet håller filmen igenom. Däremot visar den inte någon djupare bild av en författares arbete. Författarens bekymmer skildras mer som praktiska problem att lösa än att skapa text och drama i historien. Eftersom bristen på verklighetsskildring när det gäller författarskap är så tydlig saknar man djupet. Det är annars en riktigt fransk film med kulturen i högsätet omringad av kärlek och hjältedåd. En film som roar och intresserar och får mig att småskratta nästan hela tiden. En värmande historia i höstmörkret ackompanjerad av Ravels Bolero.