Birgitta Komaki

Alltid nära dig
Betyg 3
Svensk premiär 10 september 2021
Regi: Uberto Pasolini

Hans mamma lämnade honom när han var baby och snart skall hans pappa dö.
Michael(Daniel Lamont) är en fyraårig trygg liten pojke. Han lever med sin ensamstående far. Livet handlar om att gå till förskolan, busa med pappa John, läsa godnattsaga och önska sig en hundvalp. Men nu är John sjuk och han vet att han bara har några månader kvar att leva. Han kontaktar en adoptionsbyrå för att hitta den perfekta familjen för sin son i framtiden. En omöjlig uppgift naturligtvis. Vilken familj kan vara värd att få ta hand om ens barn?

Att John( James Norton) arbetar som fönsterputsare, har tatuerade armar och vuxit upp i fosterhem placerar honom långt ner på samhällsstegen men vad vill han ge sin son. Plötsligt blir klassamhället väldigt tydligt. Men också frågan hur väl känner han sin son? När John blir sjukare förstår lilla Michel att något är fel. Och John har svårt att välja bland adoptionsbyråns alla godkända familjer.

Filmen är hjärtknipande med en så tragisk historia. Det man saknar är mer svärta.
John är en så fantastisk far och Michael är väldigt välartad. Men var är Johns ilska och förtvivlan över sitt öde? Jag hade velat se en mer verklighetstrogen bild emellanåt med en trotsig unge och en ilsken förälder. Och en fyraåring som inte pladdrar hela tiden känns ovanligt. Speciellt när Michael verkar förstå vad som är på gång men inte säger något. James Norton är tjusigt orakad och Daniel Lamont söt som en liten fyraåring kan vara. Dessutom är fotot fantastiskt med glasklara bilder.

Det här är en film man vill gråta sig igenom men som ibland blir för sentimental.

Herself
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 augusti 2021
Regi: Phyllida Lloyd

En ovanligt gripande film som hittat rätt tonläge. Att skildra ett svårt ämne som kvinnomisshandel och att ändå skapa en film med stark tillit till livet och livsglädjen
är en prestation.

Sandra (Phyllida Lloyd) lever med sin pojkvän Gary (Ian Lloyd Anderson) och sina två små flickor i ett långt förhållande. Men det är ett förhållande där hon blir misshandlad och en dag bestämmer hon att det är sista gången. Hon ger dottern ett kodord för att larma polisen och hon flyr från hemmet. Men livet som ensamstående blir inte lätt trots att våldet har upphört. Hon kämpar med två jobb för att klara sig och sina flickor. Och hon söker bostad genom socialen och bostadsförmedlingen. Hela tiden ömsom vädjar ömsom hotar Gary att hon skall komma tillbaka. Och ibland känner hon tvekan om hon har gjort rätt.

Efter en idé från dottern börjar hon drömma om att bygga ett enkelt hus för sig och döttrarna. Med mycket vilja och utan någon kunskap startar hon sitt bygge och snart visar det sig att många vill hjälpa till. Att människokärlek finns runtomkring och att nya och gamla vänner ställer upp. Det är en styrka och det hjälper henne att åter hitta den person hon var innan misshandeln började.

Filmen skildrar våldets konsekvenser på offren och på förövaren. Den visar hur barnen påverkas genom att se våldet. De förstår rädslan även om de älskar båda sina föräldrar.
Den visar rädslan hos offret också genom att man väljer sina ord och inte svarar emot. Liksom att förövaren också kan vara ett offer. En film som skildrar ett problem som finns i alla samhällen. Men också samhällets oförmåga och byråkratiska system för att hjälpa. En fantastisk och stark film som är så nära verkligheten man kan komma.
En film utan överdrifter och som berör djupt. Ändå är det en film som man minns med glädje. Att när människor hjälper varandra kan man övervinna allt.

Phyllida Lloyd gör rollen som Sandra med stor känslighet och så kontrollerat att hon kunde vara vilken kvinna som helst. Någon som alla kan identifiera sig med. Hennes arbetsgivare Peggy spelas av Harriet Walter gör också starkt intryck liksom döttrarna.
Tyvärr känns pojkvännen Gary (Ian Lloyd Anderson) välbekant.

En sorglig historia som får dig att tro på medmänsklighet och människans inre styrka.
Du går från bion med mer feel good och tro på mänskligheten efter den här filmen än efter många romantiska komedier. En film som lyfter dig.

Sista brevet från din älskade
Betyg 2
Svensk biopremiär 30 juli 2021
Regi Augustine Frizzell

En passionerad älskarinna i pillerburk. Känns väl något passé i vår tid men ändå står Jojo Moyes böcker på bestsellerlistan hela tiden. Att överföra komplicerade kärlekshistorier i litteraturen till film är dock inte lätt.

Här är det journalisten Ellie (Felicity Jones) som börjar nysta upp historien om den välbeställda Jennifer Stirlings (Shailene Woodley) liv genom de brev hon hittar. Brev endast undertecknade med B. Med hjälp av arkivarien Rory (Nabhaan Rizwan) i det dammiga välfyllda arkivet hittar hon fler brev.
Jennifer som lever i ett konvenansäktenskap med sin make Lawrence och förälskar sig i journalisten Anthony O’Hara (Callum Turner). Många historier invävda i varandra blir det. Jennifers liv före och efter den olycka som gör att hon tappar minnet och glömmer vad som hänt och slutligen en åldrad Jennifer. Det är en lång tidsperiod vi får berättad från 60-talet och framåt. Parallellt skildras också Ellies liv och hennes möte med den noggranna arkivarien.

Stackars rika flicka som alltid följt konvenansen mer än sin egen vilja. En romantisk historia men föga trovärdig. Den som vill studera mode och makeup från 60-talet har mycket att se och lyxiga miljöer med båtar och flotta hotell. Men personkemin mellan
skådespelarna Shailene Woodley och Callum Turner är obefintlig. Det tänder aldrig
och det är svårt att tro på historien om den heta kärleken. Då hjälper inte azurblått vatten och strålande solnedgångar.

Historien är bra berättad och upplägget att varva historiens delar fungerar. Men romantiken och den underbara unika historien från boken kommer inte fram.
Trots det kommer filmen vara intressant för många Jojo Moyes beundrare.
Och Chick-lit har många följare.

The United States vs. Billie Holiday
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 juni 2021
Regi Lee Daniels

Billie Holiday föddes 1915 i Philadelphia och dog bara 44 år gammal. Då hade hon gjort sig känd genom sin talang och många välkända hits. De flesta av hennes sånger handlade om kärlek men med sången Strange fruit drog hon på sig statens ogillande. Den handlade om de lynchningar som förekom i södern och att sjunga om dem i ett segregerat land betraktades som ett hot mot staten. Det ledde till att FBI under ledning av Harry Anslinger försökte sätta dit Billie för narkotikamissbruk för att stoppa henne.

Billie Holiday (Andra Day) luttrad av livet sedan barndomen lever ett hårt liv. Redan som 10-åring blir hon våldtagen och sedan utnyttjad. Hon träffar män som utnyttjar henne och tjänar pengar på henne. Men hon väljer dem själv. Hon väljer sådana män som ger henne samma relation som hon är van vid. Hon är stark, vacker och svart. Hon ser ut som en miljonär – men hon känner sig som ingen. När hon träffar den stilige Jimmy Fletcher (Trevante Rhodes) möter hon någon som älskar henne, trots att han lurar henne. Någon som vill älska henne ansikte mot ansikte. Men hon klarar det inte.

Andra Day sjunger fantastiskt, är magnifik att se och har en mycket cool utstrålning.
Några gånger skymtar också människan bakom den tuffa fasaden fram. Knark, whisky och cigaretter är Billie ständiga följeslagare något FBI hela tiden utnyttjar. Till och med på sin dödsbädd blir hon arresterad.

Filmen skildrar inte bara Billies utsatthet och mod. Den visar också den mentalitet som härskade i staten. Den segregation som fanns och rädslan för sanningen.
En gripande film med många fanatiska sångnummer.

In the Heights
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 juni 2021
Regi Jon M Chu

I New York, i området Washington Heights, består befolkningen av latinos. Alla har sina rötter i länder som Puerto Rico, Kuba eller Dominikanska republiken. Folk har kommit till USA för att försörja sig och blivit kvar. Folk är fattiga men lyckliga, man dansar och sjunger, ler och håller samman. Allt är kärlek och musik, ungdom och skönhet. En hyllning till ett sorglöst liv fyllt av glädje, sång och dans. En lång musikal 2 timmar 23 minuter med evig lycka.

Visst finns drömmen om att återvända men det är en omöjlighet för de flesta och även huvudpersonen Usnavi ( Anthony Ramos) ger upp sin dröm. Han som är döpt efter ett krigsfartyg av sin far som lycklig immigrerade till USA. Filmen rör hastigt vid papperslösas situation och synen på latinos i samhället. När Nina (Leslie Grace) börjar studera på college möter hon majoritetssamhällets fördomar. Samtidigt har hon faderns förväntningar på sig. Resten är som en lycklig saga.

Det finns sköna scener, som när alla kvinnor på hår och skönhetssalongen dansar loss
så att till och med perukerna på hyllan börjar dansa. Och på klubbens dansgolv är
Vanessa (Melissa Barrera) som en eldslåga. Glassförsäljaren som säljer Paraguay från sin vagn. Och när filmens enda färgade latinos Benny ( Corey Hawkings) tar ton är det en ren njutning. Filmen har fått mycket kritik för att endast en (1) är färgad av skådespelarna med tanke på hur befolkningen är sammansatt i de länder de kommer
från.

Här är ingen revolution på gång utan här gäller ännu Tålamod och tro. Precis som Abuela (Olga Merediz) sjunger om sin ankomst och sin uppväxt med en mamma som arbetade som städerska hela livet. När strömavbrottet kommer tänder alla fyrverkerier och fortsätter dansa. Här finns inga plundrare och inga konflikter.

Hela filmen är som en kärleksförklaring till latinokulturen med alla sina positiva sidor. Men även en musikal behöver lite drama. Nu blir det en lång vacker dans utan
verklighetsförankringen.