Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Skivrecension: Daniel Lemma – Sörgårdens tak

by

Artist Daniel Lemma
Betyg 4
Release 19 november

Som en hyllning till staden vid havet,  Göteborg,  kommunen där han pluggade och formade sitt jag. För första gången någonsin sjunger Daniel Lemma på svenska och han gör det med bravur. 

Sörgårdens tak är en nostalgitripp tillbaka till  dåtiden, till Götet – “Sörgårdens tak, där människor huttrar i vinden, kisar mot ljuset och oset som väller fram”. Sörgårdens tak är en vacker saga att drömma sig bort i nostalgins förunderliga värld. 

Låtskrivaren och artisten Daniel Lemma fick sitt genombrott 2000 i samband med låten “If I used to love you baby”, hiten till långfilmen Jalla Jalla. Sedan dess har det gått på tomgång. Ingen av hans skivor har fallit kritikerna  i smaken. Tills nu när Daniel Lemma vågar sig på en platta skriven fullt ut på modersmålet svenska. 

Daniel Lemma. Foto© Kristin Lidell. Fotografens namn ska anges vid publicering. PRESSBILD. Fri publicering.

Sörgårdens tak är en personlig berättelse om livet i den den blå staden, Göteborg, där Lemma pluggade och började sin karriär som artist med att spela på klubbar och barer. Han minns tillbaka till tiden för studenten. Likt en Håkan Hellström för 20-talet tar Daniel Lemma på sig hatt och väst och spatserar runt  ”Stora lång” och målar med breda penseldrag sin och sin släkts historia.

Inledningsspåret ”Sörgårdens tak” är en hymn till människorna i vimlet, skärgårdsfolket vars vurm är ordvitsar och ohämmad räkkfrossa. Och Polaroider berättar om dåtid och nutid, nostalgi och en tid som flytt och aldrig kommer mer igen. Här i Daniel Lemmas mest ömsinta stunder låter han som en nutida Ted Gärdestad. Lättvindigt formulerar han och beskriver poetiskt miljöer och starka känslor.
“Ansikten flätas samman, som polaroider i en stigande vind. Nu skiner kvällssolen in över tomma golv. Dagen går mot sitt slut.” Man kan riktigt känna tidens vinddrag blåsa över ens trötta anlete.

”Leona” handlar om förälskelsen som flydde där skönt munspel och lätt trummande snyggt ramar in den svallande skärgårdsvisan. Bandet med Stefan Sporsén från Augustifamiljen på piano och blås, Julia Falthin på bas, Mats Eriksson på gitarr, Dan Helgesson på orgel och Chris Montgomery på trummor kompar Daniel till perfektion.

Tvistade Kärleksshaman fungerar som en kontaktannons av och med “drömmarnas man”,  en desperat projicering av kärleksdiktominens styrande mekanismer som gör dig blind inför den verkliga kärleken. Och när väl nostalgins skimmer lagt sig som en tjock dimma över allt kommer som räddaren i nöden ”Elefanter”, som förtäljer om de gamla hanarna, dinosaurierna som tycker det var bättre förr och som vägrar anpassa sig till det nya. Lemma balanserar snyggt det nostalgiska med det verkliga, även om det stundtals blir väl smetigt. En välbehövlig tyng ger  ”Papi dansar”, en smärtsam bit om strukturell rasism där fadern kastas ut från klubben och förnedras på grund av sin hudfärg. 

Sörgårdens tak är en härligt soulig och sådär riktigt sommarpopig platta. Jag värms upp och känner mig pirrigt nyförälskad i Daniel Lemmas sällskap. En av årets svenska popalbum är här.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Allt gick bra – Nyanserat om det laddade ämnet aktiv dödshjälp

by

Allt gick bra
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Francois ozon
Skådespelare: Sophie Marceau, Géraldine Pailhas, André Dussollier, Charlotte Rampling och Hanna Schygulla

Att välja att dö eller inte, det är frågan. Med lättsam hand och humor tar Francois Ozon sig an det svåra ämnet aktiv dödshjälp. Och utan moralisk kompass eller pekpinnar når han ända fram.

Företagsägaren och pappan André, skickligt spelad av André Dussollier, får en stroke. Det här vänder upp och ner på familjens vardag. Systrarna Emanuele och Pascale har en komplicerad men kärleksfull relation till sin fader. De vet mycket väl hur envis gubben kan vara. Så när så André yttrar orden” Hjälp mig att få slut på det här” blir systrarna inte förvånade men att ta ställning i frågan om aktiv dödshjälp är en smärtsam och långt ifrån problemfri väg att gå.

Francois Ozon är en produktiv filmregissör, född och uppväxt i Frankrike, Paris. Med hela 47 filmer bakom sig kan man knappast prata om någon som ligger på latsidan. Det förvånande i kråksången är hans höga verkshöjd. Med filmer som Bakom stängda dörrar, Swiming Pool och nu senast den svartvita kärleksberättelsen Frantz har han etablerat sig som en av våra verkligt stora auteurer. Hans filmer är mänskliga berättelser, ofta med ett HBTQ-tema då han ofta skildrar sin egen verklighet med hinder som sätter käppar i hjulet för en homosexuell att få leva fullt ut.

Det är dramer som kretsar kring familj, relationer och starka ämnen som kärlek över generationsgränserna, pedofili och nu aktiv dödshjälp. Berättelsen baseras på Emmanuèle Bernheims bok om sin pappas vilja att ta sitt liv. “Allt gick bra” lyckas inte minst i och med ett förträffligt skådespel av framförallt Sophie Marceau som favoritdottern Emmanuelle men också pappan spelad av André Dussollier är formidabel. Hans gestaltning är nyanserad. Fadern är både en homosexuell man, en tyran och en god fader. De varierade personporträtten ger trovärdighet till berättelsen och får oss att engagera oss i deras öden.

För att tackla en svår process som att planera någon annans död använder  Ozon sig av humor. Som när en av systrarna i vredesmod springer ut ur rummet och välter en skylt som får kontorets namn att bilda ordet pungkulor på franska. Det är den här typen av vardagliga, familjära känsla och kärlek till karaktärerna som tas Francois Ozon hela vägen fram. Som så ofta i hans filmer är fokus karaktärerna. Vi slipper därmed en politiskt historia som tydligt ska  ställning i frågan. Här finns inga uttalade pro-and-cons dödshjälp. Istället visar “Allt gick bra” på de känslor som lyfts i och med att ett sådant kontroversiellt beslut tas. Hur ska man som barn till en förälder med den starka viljan agera? Vilka berättar man för? Vad säger man till barnbarnen och hur verkställer man rent juridiskt något liknande?

Ozon jonglerar med svåra känslor som hoppfullhet, vredesmod och desperation. Det är svår balansgång att hålla sig på rätt del av spåret och inte gå den moral-pekoralistiska vägen till mötes. Ozon lyckas, kanske på grund av ett förträffligt skådespel och skickligt ihopmejslat manus. Men framförallt tror jag anledningen stavas – en regissörs bultande hjärta som dunkar hårt för sina karaktärer. Ozon har gjort det igen och något säger mig att det inte var sista gången.  

 

Petter Stjernstedt

Filmrecension: Mass – Komplext och välspelat om det svåra i att kunna säga förlåt

by

Titel Mass
Betyg 5
Svensk biopremiär 2022
Regissör: Fran Kranz
Skådespelare: Jason Isaacs, Ann Dowd,Breeda Wool,
Campbell Spoor

Hur hanterar man det ohanterbara, obegripbara, förlusten av ett barn? Kring detta utforskar regissör Fran Kranz i triangeldramat Mass, en film om skuld, skam och oförmågan att kunna förlåta. Genomförandet är lysande och resultatet en smärtsam historia om ett svårt ämne som engagerar men framförallt ger dem dig en djupare förståelse. 

Två par bestämmer träff för ett allvarstyngd samtal. De möts i ett undangömt, sparsmakat kyrkorum. Medan kyrkovärden funderar över hur stolarna ska stå eller hur mycket mat man bör erbjuda befinner sig deltagarnas tankar på helt annat håll. Jay (Jason isaacs) och Gail (Martha Plimpton) har i samband med en skolmassaker mist sin son. Nu tar de till sig modet och bestämmer sig för att bemöta föräldrarna till upphovspersonen, mannen som med berått mod sköt ner ett femtiotal studenter i ett klassrum. Kritiken och hatet gentemot Linda (Ann dowd) och Richard (Reed Birney) har inte varit nådig från drabbade föräldrar. I mötet med Jay och Gail ser paret sin chans till återupprättelse , en möjlighet att få förtydliga och ge sin syn i saken.

De börjar trevande. Jay och Gail förtäljer hur de tog sig dit med bil. De visar en bild på sina barn och berättar korta anekdoter. Likt katter kring het gröt rör sig paren runt det som är pudelns kärna. Smärtsamt är det att höra föräldrarnas berättelser.  Känslorna paren besitter är många och komplicerade. Här finns skulden, skamen vreden, ilskan och desperationen. Hur tar man sig vidare efter ha förlorat sitt barn? Läker såren någonsin?

Mass tar sig an ämnet såsom en forskare närmar sig subjektet, granskar varje tänkbart perspektiv och infallsvinkel. Vi förstår komplexiteten i frågan och hur olika politiska föreställningar, perspektiv och inställningar påverkar synen på mördaren och händelseförloppet. I Mass ges inga enkla svar och här finns inga vinnare, bara förlorare. Även föräldrarna till mördaren porträtteras som offer. Mass är en fysisk upplevelse som känns i hela kroppen. Det förträffliga skådespelet gör sitt till. Det sprakar till rejält i kyrkorummet när paren går i duell med varandra. I en boxningsmatch med Gud som övervakar beväpnar sig paren med ord och skyddar sig genom sin ovilja till att kunna förstå den andre. Med all önskvärd tydlighet visar Mass hur svårt det är med acceptans och förlåtelse, men att en sådan väg faktiskt är möjlig.

Petter Stjernstedt

Lyssna: Amanda Jerlov – Thinking bout you

by

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Artist Amanda Jerlov
Titel Thinking bout you
Release 22 oktober

Här kommer hon – Zara larsson 2.0 eller Sveriges nya retropopstjärnan Amanda Jerlov. Funkiga Thinking bout you är retropop med doft av 90-tal, som självskriven för P3s popcharts.

Med en sådan självklarhet framför hon sitt kärleksbrev till popmusiken. ”Thinking bout you” är funkig Zara Larsson-doftande retropop som viskar om en stor talang. Amanda Jerlov är artist och låtskrivare från Göteborg som gör popmusik för 20-talet med tydlig 90-tals vibe. Singeln ”Thinking bout you” handlar om ånger och skuld, om brokiga relationer som tar slut allt för abrupt och impulsivt. 

Tidigare släpp : Onenottwo – Zara Larsson-doftande tugummipop om missförstånd och självvald ensamhet.

Skivrecension: Atmosphere – Word?

by

Artist Atmosphere
Album Word?
Betyg 3
Release 8 oktober

Trött och oinspirerande. En haltande produktion och stillastående ljudbild gör att Atmospheres senaste alster Word? aldrig lyfter. Räddningen blir de tyngre bitarna där etablerade artister som Aesop Rock och MF DOOM står för soundet. 

De har funnits med sedan urminnes tider. Vännerna Slug och Ant slog igenom med buller och bom år 1997 med Overcast! Sedan dess har det varit tyst. Eller tyst är fel ordval. Skivorna har rullat in, en efter en, men något lyft har vi aldrig fått se från den nordamerikanska duon från Minneapolis Atmosphere. . 

“Vännerna är jante, vill inte vara förmer än någon annan..saknar en kaxigare Atmosphere som vågar sticka ut hakan” Så lät det 2016 när Kulturbloggen recenserade  bandets fullängdare, Fishing Blues. Lite har förändrats, även om ljudbilden i Word? är mer back to basic. Det är mer avskalat och kärnfullt. Mindre krims, krams. Mera rakt på sak. Bristen ligger i både genvägar i skrivandet och i produktionen. “Im not your mommy, I dont care about your money” ..Bättre kan ni Atmosphere. 

Trots ett skönt gung med Public Enemy-axlande 90-tals hip hop kan jag inte skaka av mig känslan av ett lunkande framåt i väntan på ett crescendo som aldrig kommer. Jag kanske låter brysk.  Anledningen är enkel. Här finns potentialen till nåt större, men försiktighet och devisen Keep-follow-the-safe-road gör att duon aldrig tar sig vidare ett steg ytterligare upp i verkshöjdstrappan.

Istället trippar vi framåt. Här finns flera ljuspunkter. Woes pianoplinkande och filmiska Clocked är exempel på när Atmosphere vågar undersöka den lite skitigare, mörkare sidan av bandets så ängalika sminkning. Texterna talar om mörka tider, om miljonärer som vägrar dela med sig, om poliser som skjuter svarta och tuffa tider där rasifierade missgynnas i ett förtryckande system. Men duon skriver ofta lyssnaren på näsan. Det räcker liksom inte med att ha textrader om självhat. Det måste kännas hos lyssnaren ända in i märgen att kniven mot handleden inte är långt borta.

Det som lyfter skivan från föregångaren Fishing Blues är lekfullheten och ett visst mörker som återfinns inte minst i Barcade, albumets avslutande bit. Här slår legendaren Aesop Rock och nyligen avlidne MF DOOM sina huvuden ihop med duon. Ut kommer med sina tunga beats och mörkerseende ett mästerligt musikbygge som tar oss djupt ner i Dantes Inferno. Word är uppenbarligen inte något nytt Outcast!, men ett steg i rätt riktning. Att ett band med ett CV från 90-talet och framåt inte lyckats ta sig vidare och utmana är knappast ett överbetyg för duon .

Petter Stjernstedt