Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Krönika om P3 Guld från en debutant

by

21/1 2017

Partille Arena

Sändes live i SVT och P3

  Håkan Hellström med band tar emot Guldmicken

Fick chansen att för första gången bevaka Ungdomsradions prisceremoni. Var också premiär för närvaro på enskilt arrangemang som direktsänds till miljoner tittare/ lyssnare. Galan som funnits sedan 2003 är till för att hylla svensk musik, åtminstone de förmodat populäraste genrerna för lyssnare upp till cirka 37 år.  P3 Guld är som en nervös uppspelt skolutflykt för alla stockholmare i branschen. I så måtto påminner den om Bokmässan, filmfestivalen och WOW.  En avgörande skillnad: denna sejour i Göteborg med omnejd är  mycket kortare. Apropå  målgrupp måste medges ganska stor okunskap vad beträffar ungdomlig musik. Med mina 58 år är jag egentligen passé, fast det fanns en hel del medelålders publik.

Logistiken till och från Partille Arena fungerade föredömligt. Jag hamnade på en partybuss med 90-tals tema. Allsångsledare var komikern Josefin Johansson. Väl framme blev det onödigt struligt.  Blev feldirigerad, men till slut kunde jag hänga en tjusig pressbricka runt halsen.  Med den synlig och klädd i kostym misstogs jag några gånger för arrangör. I pressrummet kände jag bara igen en musikansvarig journalist på GP. Helt informellt pratades vi vid en stund. Blev väl försedd med faciliteter som goda bagetter och kaka. Strax före utsatt tid tog jag mig till min plats på kortsidans tredje rad. Då hade den stora majoriteten  publik, märkligt nog inte fyllt upp vad som i vanliga fall är en handbollsanläggning. Osäker på publiksiffran, gissningsvis cirka 4 000.  När den närmast extatiske sändningsledaren räknat ner, gapade fortfarande stolar tomma på ena långsidan.

Antar att ni som läser här följde galan live, därför kan jag skippa all informativ text. Ljudet från mottagare kan ju justeras, vilket förstås  icke var möjligt för oss på plats. Ett dygn efteråt susar det ännu i öronen, vilket också kan bero på att jag var en stund på den officiella efterfesten. Arrangörerna hade krämat på med mycket bas. När Hurula körde sin låt lades emellertid tonvikten på diskant. Då stoppade jag in medhavda öronproppar. Eftersom vi snackar påkostad tevesändning, kunde jag inte undgå att notera en orgie i ljuseffekter och videoprojektioner. Noterbart var vidare, blandningen mellan nonsens och gravallvar. Hur ska man uppfatta banderollen som vecklades ut när Erik Lundin med medhjälpare gjorde ”De ba blev så”?  Och hur ska man tolka det stenhårda talet från Revolution Poetry – representanten? Kanske var det en årgång med extra mycket politisk laddning. Värt beröm att de som aktivt samlat in pengar i Musikhjälpen avtackades.

Ganska förväntade vinnare i de tyngsta kategorierna.  Lite trist att Laleh blev utan pris, liksom att ”adoptivdottern” Miriam Bryant tog emot  den odiskutabla utmärkelse som tilldelats Kent. Kunde inte någon ur bandet personligen hämtat statyetten?  Precis lika förutsägbart var det givetvis att Håkan Hellström skulle föräras Guldmicken. När det gäller kategorierna Dans, Rock / Metal samt Pop är jag numera inte tillräckligt insatt för att bestämda åsikter. Peg Parnevik trodde jag i min enfald var enbart en såpastjärna.

 Frida Sundemo, Linnea Olsson och Naomi Pilgrim

Av musikaliska framträdanden , var trion som tolkade The Specials Racist Friend ( I original en reggaelåt som inte är med på gruppens samlings – CD ) överlägsna, en överraskning som knockade mig totalt. Underbart att i tre minuter  få lyssna på sköra nyanser från cello och välljudande röster. Som runner up hamnar de av mig inte tidigare hörda Hurula, även om deras oemotståndliga frenetiska riff kändes tagna direkt från brittiska 90-talsband.  Blev glad av min musikalisk upptäckt.

Introt till Black Car signalerar definitivt instant appeal.  Passande avslutning att fans gav Bryant från Göteborg sin kärlek, när de fick njuta live av en nyss belönad hit. Miss Li, vars sång tyvärr blev för skrikig i slutfasen, bjöd på en stark låt.  Veronica Maggio var  behaglig, men jag hade önskat mer. Dock, alltid trevligt med kör. Rein och Parham hade attityd så det räckte och blev över.  Tycker att den coola hip – hopparen har avsevärd potential medan en blir nyfiken på hur den vrålande svartklädda unga tjejen ska gå vidare med sin speed-metal.  Gården har en dubiös text, men jag föll för det melodiska gunget.  Nästan två timmar gick väldigt snabbt när tempot var upptrissat. Kul att ha fått insyn i en ny värld.   

 Hurula                          Pressfoton Mattias Ahlm

 

 

Hudlösa låtar från förr som håller – Kajsa & Malena

by

20/1 2017

Stora Teatern Göteborg

4

 

 

 

 

Låt mig börja med en anekdot. På mitt 40-års kalas, för den lustläsarcirkel jag då deltog i, spelade jag några väl valda stycken musik. Efter att en låt från numera klassiska  Historier från en väg (1986) klingat ut, yttrar sig spontant en kvinna i sällskapet. Hon sa ordagrant ”det här var verkligen inte bra.” Jag hade introducerade låten genom att citera från en översvallande recension skriven av en man på Nöjesguiden.  En annan manlig opinionsbildare som blev lika salig var ”oraklet” Jan Gradvall, vilket jag nu i efterhand blivit varse, när jag läst hur den här revivalturnén marknadsförs.  Jag delger en kvinna bredvid mig anekdoten.  Damen  replikerar att Kaja & Malena  var hennes idoler när hon var 16 år och att Brev från ett torg är favoritlåten. Publiken i medelåldern var könsmässigt ganska jämt fördelad.

Kajsa Grytt och Malena Jönsson utgjorde som bekant halva besättningen i Tant Strul. (Kan som kuriosa nämna att jag backstage 2013 intervjuade en annan medlem, nämligen Nike Markelius) Några år efter att bandet splittrats ville duon bort från det taggiga och larmiga, med uttalat mål att göra motsatsen till punk. Först övade de på covers, varav vi fick två inledningsvis. Stack ut gjorde en svensk tolkning av These Days. Originalet skrevs av Jackson Browne, blev först en framgång med Nico.  I övrigt fokuserades som utlovat på materialet från Historier från en väg. Därutöver  några sånger från uppföljaren Den andra världen, en platta de hävdar förstördes av klåfingriga  mediokra producenter.  Jag som har båda skivorna förstår  inställningen, även om de enligt mig är alltför drastiska. Bland de många extranumren hördes troligen en Tant Strul -låt och Östra Kajen, som Kajsa  gav ut i eget namn. Skämtsamt sa hon att den knycktes till den egna karriären.

Grytt har varit aktiv de 30 år som förflutit. Har sett henne live åtskilliga gånger, med behållning läst självbiografin, sett hennes scenkläder på textilmuseum och skarpt gillat några av soloplattorna. Dock, missade jag hennes medverkan i Så mycket bättre, vars konsekvenser inte bara blev positiva. Jönsson å andra sidan har  befunnit sig utanför rampljuset.  Mest i skymundan gjort teatermusik, släppt solodebut och ingått i ledningen för Diva Records.

Egentligen borde det vara dömt att misslyckas, att lika starkt kunna återuppleva något som hände för flera decennier sedan.  Hur stort är det inte att duon lyckas nå in i mig och resten av de förväntansfulla lyssnare som kommit? Prestationen renderar följaktligen i stående ovationer. En dominerade del av repertoaren är till och med 5-stjärnig. Vad jag inte talat om, är att jag såg dem 1986, en spelning jag konstigt nog har diffusa minnen av. Faktum kvarstår, blev känslosamt att ta del av Kajsa & Malenas låtskatt från en svunnen era. Deras  nakna och stolta sånger står sig, vilket bevisar att konserten i första hand inte handlade om nostalgi.

Damerna äntrar den höga scenen iförda vida klänningar som släpar i golvet. Cool jazzmusik har strömmat ur högtalarna. När röken skingrats badar scenen antingen i vitt eller rött. Atmosfären känns intim och avspänd. Kajsa använder sig av uppmickad akustisk  gitarr på kanske hälften av låtarna. Några gånger förstärker hon effektfullt rytmen med kastanjetter eller tamburin. På sluttampen plockar hon fram en bärbar synth. På den lirar hon tillsammans med Malena, från det outgivna materialet som spelades in i demoversioner andra halvan av 90-talet.  Tycker detta var svagaste inslaget.

Utgår från att Malena har musikutbildning. Utan att hänge sig åt instrumentala utflykter, visar hon hur bekväm hon är vid flygeln. Melodiska linjer i precis rätt tempon det är hennes varumärke.  Hennes lediga välbalanserade stil är lätt att uppskatta. Associerar till vad Martin Hederos gjorde tillsammans med Mattias Hellberg i början på millenniet. Trevligt att få lyssna på hennes röst efter pausen.  Kajsas sång kan man ha synpunkter på, är i vissa partier ganska tunn, ibland på gränsen till knarrig. Men viktigast av allt: funktionell med förmågan att gripa tag i oss.  Röstens omfång betyder inget i sammanhanget.  En avgörande fördel är att hon fraserar exemplariskt, låter som framgått trovärdig. Alla dagar i veckan föredrar jag det ömsom vädjande, ömsom självsäkra tonfallet från henne framför en wailande vokalist.

Mellansnacket varvar högläsning från ovan nämnda debutplattas konvolut med anekdoter från yuppieeran.  Tidens  romantiska och objektifierande anstrykning påtalas. En tilldragande främling vid bardisken görs till objekt, en vändning på könsroller som torde ha varit revolutionerande då. Om detta och mycket mer från tillkomstperioden berättar Kajsa Grytt. Vi får reda på att Malena ansåg att de var influerade av tysk estetik, vilket jag inte tänkt på. Fassbinder, Brecht och cirkus!  I första kontakten med skivbolag, fick de avslag för att de lät jazziga, trots att de fick veta att jazz var något de absolut inte kunde.

Jag som är allt annat än främmande för jazzvärlden, tog till mig vad blondinen på scen berättade om  mysgubben Gunnar Bergsten, en mycket erkänd barytonsaxofonist vars medverkan var väsentlig för Historier från en väg. Hans  fallna mantel axlades nu med bravur av Lisen Rylander, (vars nyanserade spel jag nyligen hörde med Johan Lindström ). Lisen hade en viktig kompletterande funktion denna afton. Hon färgade verkligen stämningen i Regnet emot mig.  Kommer hon åka med på turnén, månntro?

Texterna handlar mycket om introspektion och relationer, längtan och sorg. Samtidsmarkörer saknas nästan helt, liksom explicit politisk kamp. Finns däremot gott om poetiska kvaliteter. Grytt har ett fascinerande sätt att skriva. Tycker mig spåra influenser från Karin Boye och Sonja Åkesson, fast vardagsrealism genomgående saknas.   Många guldkornen vaskas fram denna förtrollande afton: smäktande sköna Om du kunde se mej, melankoliska mästerverket Vänd dig bort, rytmiskt klämmiga  Låt oss gå en sväng som bryter mönstret jämte nästan sprickfärdiga Vi kan göra det igen, nu utan gitarrsolo.  Blev en vindlande recension med många förgreningar. Jag är belåten, till och med tacksam för att jag återigen fick möjlighet att vara med om Kajsa & Malenas variant av ”jazzvisor”.

 

  Foton Leif Wivatt

 

 

 

Årskrönika 2016

by

Har under året fått ur mig över femtio texter som publicerats i detta nätmagasin. Otroligt mycket egentligen, då jag lägger ribban högt. Brukar vara lika portioner ångest och glädje inför varje nytt uppdrag, varje ny prestation. Skulle vilja sammanfatta och komplettera.  Har hemmavid eller annorstädes läst, lyssnat på musik och tagit del av media. Men framför allt  har blicken riktats  emot diverse livescener och därefter datorns tangentbord.  Oväntade dödsbesked i kultur- och nöjesvärlden skulle i sig kunna utgöra underlag för en sorglig tillbakablick.

  Med Rickie Lee Jones    Foto Leif Wivatt

Går ut hårt med ett statement. Då jag är hyfsat insatt vad beträffar samtida skönlitteratur från USA, anser jag att det var tokigt att dela ut Nobelpris till Bob Dylan.  Varför ville Svenska Akademien chocka, när de äntligen  bestämde sig för att belöna en amerikan?  Dylan må vara en mångordig, associativ och till och med genial låtskrivare. (Jag är inget uttalat fan, trots att jag  läst både Stig Hanséns och Håkan Laghers böcker. ) Men hans texter står sig näppeligen på egna ben. Akademien binder ris åt egen rygg, när de underkänner den handfull värdiga pristagare som Åsa Beckman i DN räknade upp i sin förhandsspekulation.  Jag som studerat amerikansk litteratur på Göteborgs Universitet, hade Philip Roth, Don DeLillo och Joyce Carol Oates som toppkandidater. Ett annat, åtminstone i Sverige, uppmärksammat pris i två kategorier är Polarpriset. Med tanke på vilka med legendstatus det finns att tillgå, kändes det upprörande att Max Martin ansågs värdig, även om priset råkar ha Stickan Andersson som instiftare. Mitt tredje exempel på märkliga val gäller Swedish Music Hall of Fame. Min upprördhet över inkonsekventa beslut av juryn, föranledde en nyanserad indignerad artikel i Kulturbloggen.

När en lägger  många  timmar utan arvode på skrivande vill man nå ut, veta att texterna får spridning. Recensioner i Kulturbloggen genererar sällan kommentarer.  Ytterst få klickar på gilla när jag länkar på Facebook.  Men vår höga google-träff ger mig som ”smakdomare” makt, vilket man ska handskas varsamt med. Är jag missnöjd, alternativt besviken, måste jag redovisa rimliga argument.  När personer jag berömt delar eller lägger in på hemsidor, då ökar förstås kännedomen drastiskt. Inom sin genre kända utövare har  tackat eller blivit stötta över vad jag skrivit ( sura reaktioner når mig oftast via omvägar). Ur den förstnämnda entusiastiska kategorin kan Claes Janson, Lisa Nilsson, Anders Bergcrantz, Peter Asplund och Isabella Lundgren framhållas.  Göteborgs Stadsteaters fasad skickar på sina  posters ut citat, som en del i marknadsföringen. Från fyra uppsättningar efter sommaren har mina omdömen kommit med,  förstås  smickrande att ens ord har betydelse.

Eftersom utrymmet för kulturjournalistik alltmer begränsas i media, får jag inbjudningar och förfrågningar.  Heltidsarbete ob-tid gör att jag ofta måste tacka nej.  Året har ändå inneburit debut för recension av såväl operapremiär som kammarmusik på CD.  Lön för mödan i fallet med kammarmusiken av PianoBasso: att en vän till pianisten Thomas Gustafsson tyckte ”bra skrivet av han på Kulturmagasinet”.  Vill i sammanhanget bifoga en faktauppgift om mitt oregelbundna recenserande i jazztidningen Orkesterjournalen. Där är det prestigefyllt att förekomma. Genom delningar fick min bevakning från Gamlestan Jazzfestival omkring tvåhundrafemtio likes, en smått osannolik siffra.

Få filmer har hunnits med. På juldagen såg jag en stark dokumentär på DVD What Happened, Miss Simone?  som föga förvånande blivit belönad med utmärkelser. Den väcker återigen frågan om de största konstnärerna, de som tränger djupast in och därmed ger störst avtryck, också som regel är de som lider av själsliga defekter. I min ägo finns förnämliga samlingar utgivna av Philips respektive RCA. En man som heter Ove är en ojämn underlig berättelse om rigida mönster. Trovärdigheten vacklar trots  internationell framgång.  Youth med mina favoriter Michael Caine och Harvey Keitel blev en ännu större besvikelse.  Hade så stora problem  att ta till mig  övertydliga budskapet om livets förgänglighet, att jag tappade bort ur minnet att den sågs på Capitol en snöslaskig söndag. Franska Läkaren på landet av en regissör som tillika varit just läkare, är en jordnära dramatisk historia om stolthet och yrkeskunskap. Mitt största fynd var ändå utan tvekan det lesbiska dramat Carol, vars vågade manus bygger på en roman (publicerad först på 90-talet) av Patricia Highsmith. Har för första gången sett filmad teater på biograf. Det blev Pinters testosteronstinna No Man´s Land i en överföring från National Theatre i London. Ett enormt sammansvetsat gäng, med sir Ian Mc Kellan i spetsen, agerade bländande.

  Intervjuar Ove Allansson 2013   Foto Jan-Anders Lindqvist

I sommarens slutskede visade SVT En förlorad värld, en film vars existens jag inte visste om. Uppskattade  skådespelarnas insatser och fotografens framhävande av ljus och skuggor. Kom ihåg att jag  tände stearinljus som extra förstärkning. Till saken hör att  jag äntligen hade läst Evelyn Waugh, vilket jag definitivt inte ångrar. Lånade på bibliotek både En handfull stoft och nämnda verk med klassikerstatus.  Har aldrig sett  teveserien som när det begav sig kallades världens bästa, därför blev filmen från -08 ett skapligt substitut. När jag kan bevistar jag Göteborgs Stadsbiblioteks  Klassikerprat (senast när Mina Vänner av Emanuel Bove avhandlades). Som uppladdning inför läsningen, fick jag blodad tand när kunnige Ulrika Knutsson samtalade om Brideshead Revsited med initierad publik. Andra läsvärda titlar: Den riktiga Elsie – Elsie Johansson, En dåre fri – Beate Grimsrud, Samlade noveller – Klas Östergren, Nätterna på Mon Cheri – Stefan Lindberg, En mörk strimma av ljus – Samar Yazbek samt en relativt nyutkommen biografi om Sonja Åkesson.

I Bokmässans inferno var ambitionen att lyssna på och träffa en kvartett  kvinnor, närmare bestämt Anneli Jordahl, Elsie Johansson, Eija Hetekivi Olsson och Sara Beischer. Med en av dem utväxlades böcker plus att jag fick värmande omdömen om opublicerade alster. Normalt brukar jag rapportera skriftligt från årliga fackliga seminariet Boken på arbetsplatsen, som numera håller till på Runö. Hade tyvärr inte någon naturlig kanal för dylikt reportage. Nöjer mig därför med att lyfta fram föredrag av Guna Grähs, Rebecka Bohlin, Duraid Al-Khamisi samt barnboksparet Viveca Norlander / Emilie Bergman. På seminariet fick jag möjlighet att för övriga deltagare presentera mitt boktips Som hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl (mottagare av fackföreningsrörelsens Ivar Lo pris 2017). Angenäm bonus att återigen på traditionsenlig tipspromenad, vara med i vinnande laget.  Fotot ovan taget i  Ove Allanssons hem i Krokslätt, motiveras av  min författarväns bortgång. Jag skrev minnesord i tidningen Arbetet, var med på begravningen och minneskväll. Postumt utgavs Allans blandning och redan har ett sällskap bildats för att manifestera hans gärning.

Under en följd av år sammanställde jag årslistor i en facklig/kulturell blogg. Bloggen finns inte längre. Vad har varit toppnoteringar inom teater och scenkonst? Jo, HAIR och Carmen på Göteborgsoperan,  De skyddsbehövande och Marie Antoinette på Folkteatern, Mephisto, Stjärnornas tröst, Driving Miles, Europas kniv, Fadren och Alice i Underlandet på Göteborgs Stadsteater (ett exceptionellt bra år för teatern), Pappa på Stockholms  Stadsteater, Tigern och Paralysie Générale Redux med Reine Brynolfsson  på Elverket, krogshowen My Way på Kajskjul 8 och Offline på GEST. Frigrupper har triumferat i  Utan personligt ansvar, Valerie Solanas ska bli president i Amerika, Gruppen köper sig fri, MOA samt. People respect me now.  Att jag kunde ”bevaka” Scenkonstgalan, skulle kunna betraktas som grädde på moset. Svetslågan Torsten Flinck i sin paradroll Doktor Glas var givetvis drabbande scenkonst som ska föras till protokollet.

  På Fasching    Foto Eva Kubatzki

Vad beträffar konserter och festivaler är det enklast att gå till läggen, ett uttryck Jan Myrdal blivit känd för. Högsta betyg har givits till Grace Jones, Suzanne Vega, Magnus Lindgren med vänner  (featuring Malena Ernman), Nils Landgrens farvälpaket till Bengt-Arne Wallins minne samt K.O.M.P feat Kiralina Salandy.

Andra upplevelser på nästan lika höga eller samma nivå har haft följande som avsändare:  P. J Harvey, Graham Nash på Lorensbergsteatern, Kraftwerk på Skeppsholmen, Joan Baez, Carl Bagge trio med Isabella Lundgren & Claes Janson, Daisy på Nefertitis utomhusscen, Lauryn Hill, jubilerande Augustifamiljen med gäster på Liseberg, Sigur Rós, Etienne Mbappé & The prophets på Nef, Johan Johansson trio plus gäster på La Sombrita,  Hyllningen till Kjell Öhman i Huddinge i regi av Hans Backenroth,  Anders F Rönnblom band, Chris Potter Quartet, Johan Birgenius Gathering, Lars Jansson trio, The Last Waltz tribute på Stora Teatern, Ebbot med Lasse Lindgren  och Brew House Big Band, Chic på Liseberg, Erik Söderlind på Unity, American Songbook på svenska med Wiehe, Plura och Ebba Forsberg på Götaplatsen, Dungen på Skeppsholmen, Albin Lee Meldau, Kamasi Washington, Jim Oblon, Vasas flora & fauna, Åsa Fång, Weeping Willows med Dough Seeger på Kungstorget, Splendor på Unity, Nacka Forum, EGBA, Morrissey, Titiyo, Ane Brun, Ossler, Jan Lundgrens grupp med Viktoria Tolstoy och Hannah Svensson, Lé Systeme,  Daniel Lemma, Sven Bertil Taube, Gilbert Holmström, Timo Nieminen / Nina Persson med ”Göteborgs finest” i Hagakyrkan, Den lille lille band, Magnus Öström på Nef, Naoko Sakata trio, Rickie Lee Jones i Stenhammarsalen, Änglaspel, Correction på Glenn Miller Café, Thomas Darelids 8-manna showband,  Rolf Jardemark & John Stowell i Bellevue,  Meshell Ndegeocello på Kulturhuset, Fatoumata Diarawa & Stockholm Art Orchestra, Bäck brothers Jazz Tivoli med Frank Paco, Louise Hoffsten i Mölndal, Commando M Pigg på Musikens Hus, Nils Landgrens X-mas with my friends i Lerum, Jonas Knutsson Quartet, Ida Sand, Ikiz på Liseberg, New Tide Orquesta, Bohuslän Big Band, Cellisten Petra Lundin,  Jesper Thilo, Scott Hamilton, Iris Bergcrantz grupp…  Medges att listan blev VÄLDIGT lång, har nog ändå råkat missa somliga. I Orkesterjournalen handlade min komprimerade krönika om fantastiska solon  framförda live på trumpet. De som åsyftades var Bosse Broberg, Peter Asplund, Anders Bergcrantz och unge Oskar Stenmark.

  Jan Lundgren, Hans Backenroth, Hannah Svensson, Viktoria Tolstoy, Ulf Wakenius och Kristian Leth    Foto Jan Backenroth

Förutom Live in Rio av New Tide Orquesta, vilka gillade att de blev fullpoängare i Kulturbloggen, rekommenderas fler värdefulla CD, sådana som släpptes under året eller nyligen upptäckts av undertecknad. Blir enbart inhemska och antagligen relativt oväntade val. Young At Heart med Ida Sand är en helgjuten produktion signerad Nils Landgren som jag spelat ofta. Den bara växer!  Alla låtar är hämtade från Neil Young. Tolkningarna ömsom renodlar, ömsom tillför eller skalar bort beståndsdelar. Det taggiga i skepnad av maken Ola Gustafssons läckra gitarrsound blandas med sköna melodier och Idas övertygande sångkonst. Snygga originella blåsarrangemang skänker extra lyster. OM JAG LÄMNAR DIG är ännu en fulländad skiva där Gustafsson satt sitt bomärke. Vad vi erbjuds är den sparsmakade aningen skygga Ebba Forsberg vars Tom Waits – tolkningar översatts eminent av Mikael Wiehe.  I samband med skivköp lyckades jag tala om för Ebba hur mycket hon berör. Det svensk- österrikiska – amerikanska samarbetet som uppstod på musikhögskolan i Göteborg är en  större utmaning, inte hela vägen lika omedelbart. Dock, Boxplay gjord av alltför lite uppmärksammade Intone, redovisar ett brett register av ECM-liknande tongångar. Alla medlemmar är drivna låtskrivare och samtliga, inte bara stora begåvningen Oskar Stenmark, är mycket duktiga på sina instrument.  Avslutande Ett jubel alla dagar av gitarristen Per Orvang är en vacker odiskutabel hit. Sista tipset blir en  genommusikalisk överraskning tillverkad av More Than a Pair, vilket råkar vara trumpetaren Samuel Olsson första skiva i egen regi, efter närmare tjugo år i trumpetsektionen i Bohuslän Big Band.  På do play kan jag njuta av både glad sprittande jazz och vackra ballader.  Pernilla Andersson heter den ljuvliga vokalisten i detta familjeprojekt.

Är lätt att glömma bort utställningar. Utrymmet medger endast en spontan topp tre lista.  Trots att jag riktat invändningar till curatorn och förmedlat att jag inte känner igen mig, puffar jag helhjärtat för pågående storsatsningen Musiklivet i Göteborg som speglar ungdomsgenerationers soundtrack ända sedan 50-talet. Var på fullsmockade invigningen, ganska ödslig kvällsejour, guidad visning samt program om proggen där Bernt Andersson utfrågades.  Kommer  återvända till Göteborgs Stadsmuseum för att se mer. Har förstås införskaffat den intressanta katalogen. Modet speglat genom allehanda färgglada aspekter såg jag på Liljevalchs i en förträfflig utställning döpt till Utopian bodies. Fotografiska med sina generösa öppettider är alltid värt att besöka. Under 2016 tittade jag exempelvis på bilder med Greta Garbo, krigsinvalider och avslappnade stjärnor porträtterade av ikonen Anton Corbijn.

 

Till sist en förteckning över kulturarbetare och aktiva i musikbranschen vars död inneburit sorg och saknad. Seriösa nöjesskribenter har åstadkommit spaltmeter om de tre mest uppenbara profilerna. Tänker på David Bowie, Prince (  skrivit miniporträtt om dem) och Leonard Cohen. Finns trist nog åtskilliga fler vars betydelse  varit allt annat än ringa för undertecknad.  I den vidsträckta kategorin ingår Bodil Malmsten, Göran Palm och Jaques Werup! Mats Gellerfelt, Leif Nylén och Bo Strömstedt! Olle Ljungström, Josefin Nilsson och Freddie Wadling! (redogörelse  samma dag dödsbeskedet kom i kulturbloggen.com/?p=102340 ) Lars Gustafsson, Sven Zetterberg och Fredrik Norén! Håkan Sandblad och Kjell Alinge! Flertalet har jag sett på evenemang, några har jag träffat. Utrikes ska många hedras och minnas, oavsett om de stått i rampljuset eller gjort bedrifter som gått under radarn för en majoritet.. Låt mig lista ett antal namn: Bernie Worrell, Otis Clay och Lonnie Mack! Toots Thielemans, George Martin, Phil Chess och Leon Russel! Victor Bailey, Alphonse Mouzon och Paul Kantner! Glenn Frey, David Swarbrick och Scottie Moore! Mose Allison, Keith Emerson  Greg Lake och George Michael!

Efter denna makabra uppräkning vill livsnjutaren i mig avrunda i positiv anda. Goda varmrätter serverade av välrenommerade krogar kan väl påstås vara kultur, eller hur? I Stockholm ser jag fram emot att äta lax eller gödkalvlever på Riche. Nyår firades redan på eftermiddagen genom  inmundigande av välkända succén bergtunga på Tvåkanten. Heaven 23 på Gothia har utsökt råbiff i olika storlek. I övrigt hävdar jag att mitt stamlokus Avalon har den mest prisvärda krogmat som går att uppbringa.

p.s Ursäkta allt rabblande av namn och det vindlande formatet.  Ursprungligen fanns en idé om att förtälja anekdoter, får sparas till en annan gång.

 

 

 

 

 

   

Arkiverad under: Scen

Intervju med Johan Johansson – Kapellmästare för hundratals unika gratisspelningar

by

Musikern ska INTE förväxlas med sin kände namne i huvudstaden.  Den 54-årige klaviaturspelaren kommer från Surahammar  har utbildat sig på Kävesta och omtalade Skurups folkhögskola. Efter att ha lirat med i princip alla i Örebro ville han vidare, flyttade 1986 till Göteborg.  Är en doldis som gjort musik för Emrik och Åsa Gustafsson, spelat med Sky High, Lasse Lindgren Big Constellation  Stonefunkers och många andra. Intervjuns syfte: fokus på de hundratals jam-liknande krogkonserter han hållit i under flera år. Senast jag hörde Johans trio, gästades den av ingen mindre än Jim Oblon från Paul Simons band.  Kan noteras att söndagsspelningarna  inte annonserats, sprids istället via Facebook och sms.

  Johan, Stefan Bellnäs, Tomas Olsson och Jim Oblon

Vi träffas på på anrika Kometen. Jag bjuder på Mannerströms vällagade lyxiga husmanskost. Vi  har  snackats vid ett antal gånger senaste åren, oftast när den rökande kapellmästaren kopplat av i paus mellan två set. Har ofta haft anledning att ösa beröm över vad jag hört live, då herr Johansson varit anförare. Har nämnt att det vore på tiden med ett ordentligt samtal, vilket trevligt nog blev av en måndag eftermiddag i julveckan.

Den jovialiske musikern valde att slå sig ner i Göteborg för att staden är bonnigare än Stockholm, vars storlek gör att det skulle  bli jobbigt att hela tiden tvingas bestämma allt i förväg.  Beträffande bakgrund får jag veta att pappa var jazzmusiker, att Johan haft bra pianolärare och att han i unga år lirade i ett band influerade av Talking Heads. Då var han således ingen utpräglad jazzmusiker, en etikett som nog alltid varit ganska missvisande.  Johan  bejakar dock jazz, inte minst som attityd.

Även om han är svår att hitta på nätet, vet musiker vem han är. De och vi finsmakare identifierar Johan som en svängig skönt oförutsägbar pianist.  Mannen med hästsvansen betecknas av undertecknad som musikalisk kameleont, vilket mycket beror på att han tackat ja till spelningar i olika genrer.  Man lär sig alltid något varje gång, vill inte bara förknippas med blues (har hänt att jag tackat nej till sådana gig), soul och funk.” Johan berättar att han lyssnat mycket på till exempel psykedelia jämte låtar från Brasilien och den afrikanska kontinenten. De otaliga söndagsspelningar rubriken refererar till, har varit bra tillfällen att få spela med andra från skilda sammanhang.  Väldigt gränsöverskridande tillställningar! Jag undrar om han kan plocka fram några absoluta favoriter ur musikhistorien. Första namnet blir, föga förvånande för mig som tidvis varit stammis, Thelonius Monk (kapellmästaren tar gärna in kvällens Monk i repertoaren). Andra inspirationskällor visar sig vara Greatful Dead, George Jones och slagverkaren Airto Moreira.

Konserter i eget namn inleddes för cirka tio år sedan på restaurang Jazzå. Hans trio körde skiftande, noga uttänkta temaprogram en gång varje vecka. Redan då var trognaste partnern med, nämligen Stefan Bellnäs på bas (en musikant jag hyllat i miniporträtt) som Johan betraktar som sin vänstra hand. Trion kallades skämtsamt för Johan Johanssons partyjazzband. Jazz ska vara kul, nu har den gått in i finrummet. Sedan 2012 och fram tills i somras har man under söndagar huserat på närliggande La Sombrita i Linnéstaden (ett område i Göteborg som tillhör Europas mest krogtätaste). I höstas har ny adress varit framför allt Bengans vid Stigbergstorget.  Att man hamnade på det spanskklingande tapasstället berodde på att ägaren fick nys om dem, när han önskade sig cocktail – jazz. Ett önskemål vi var obstinata nog att strunta i ganska omgående.  Genom att lyckas locka ut folk annars lugna helgdagar, har idén om fritt inträde kunnat bibehållas. Om människor inte uppskattar vad de hör kan de inte ställa krav. En nackdel med La Sombrita har varit att det ofta blir så trångt med ätande publik, att en del avstår att komma förbi när etablerade artister gästar. Intervjuaren kommer aldrig glömma när 9(!) personer ur Jive Connection klämde ihop sig, för att skänka oss oemotståndliga rytmer från Sydafrika.

Väsentliga beståndsdelar för att liveverksamheten ska funka är för det första  bra musiker / artister. Själva idén är att det ska vara som att gå in i replokalen med känslan av att slå på förstärkarna. Ganska ofta har Johans aktuella konstellation repat en gång, ibland blir det endast internetkontakt som förberedelse. När superbasisten Sven Lindvall nyligen återigen anlitades, utgick man helt från scratch.  Jammiga lekfulla inslag eftersträvas! Ibland har vi bjudit in sådana som vill ha stöpt musik, då har jag lagt in jammiga avsnitt, vilket brukar vara lika uppskattat av publik som av musiker. Johan intygar att de inte är rädda för att misslyckas. Skulle det vara på väg att inträffa, kan det rent av vara bra. Vad hände nu? Vi på scen kan bli lika överraskade som publiken.  

  Johan, Stefan Bellnäs, Johan Birgenius, Eric Arellano och Oskar Stenmark

Jag ber Johan välja ut något extraordinärt ur det rikhaltiga utbudet av stilar och skiftande sättning. Om man tittar på olika sammansättningar  som varit under söndagarna, har jag omkring tjugofem band. Det var extra kul med Åke Parmerud. Någon gång har det kommit singer & song writers som inte informerats om att vi inte enbart vill vara kompband, har hänt att vissa inbjudna blivit nervösa. Inte utan stolthet nämner han att halva Augustifamiljen (kända från SVT:s På spåret, Liseberg och självklart Håkan Hellström) varit gäster. Undertecknad minns bland andra Mattias Hellberg, Simon Ljungman och Björn Almgren. Gäster rekryteras på flera sätt. Ibland tipsar trumslagaren Johan Håkansson, ibland bjuds sådana in som mitt intervjuobjekt vikarierat hos, eller kan det vara personer han hört. Ibland får jag förslag, lyssnar då in mig innan beslut. När gäster medverkar får de naturligt nog bestämma repertoaren, även om kapellmästaren flikar in låtar som passar att jamma till. Musiker som gjort succéartade framträdanden kommer med jämna mellanrum tillbaka. Recensenten i mig har gjort många hörvärda fynd.

Jim Oblon är en multiinstrumentalist vars försörjning tryggas av att ingå i Polarpristagaren Paul Simons band. Han håller clinics på trummor, gitarr och bas.  En tidigare redaktör på Lira såg en dokumentär, tyckte Oblon var grym, som det numera heter. Ett gig med Johan Johanssons trio ordnades för ungefär tre år sedan när den sympatiske mannen var här på semester. Han gillar  Sverige, hänfördes av Höga kusten och blev imponerad av Göteborgs Konstmuseum. I höst, efter medverkan i ikoniska sångarens liveband (som gjorde tre konserter i Sverige), hade han tid över innan resa till släktingar i Polen, hörde då av sig igen. En lokal miniturné ordnades med olika trummisar varje spelning. I mina öron lät det tekniskt avancerat och härligt opolerat med fräcka licks på svart epiphone, enligt egen utsago i korsningen mellan blues och country. Han är en avslappnad lättsam person, tyckte det var skitkul att spela med oss.  Nästa år blir det förmodligen en större turné. Håll utkik!

 

Johan Johansson har befunnit sig på stora scener så som Hultsfred och Skeppsholmen. Men trivs som ni redan räknat ut bäst på intima ställen. Responsen från såväl medmusiker som publik betyder jättemycket. Vi skulle kunna jamma själva, men utan publik blir det aldrig samma sak, är kul att åka ut på en resa tillsammans. Han berättar om en man som går på spelningarna för att titta på Johan och hans reaktioner, vilket blir en del av deras show. Målet med deras event är att musiker och publik ska trivas, kunna vara sig själva, inte stiffa utan avslappnade.

Välrenommerade mångsidiga musiker som Stefan Bellnäs och Johan Håkansson har många bollar i luften. När dessa herrar medverkar i populära konserter i Hagakyrkan, tituleras de rättmätigt Göteborgs finest. Kapellmästaren hittar  ofelbart intressanta ersättare när ryggraden är uppbokad på annat håll. Ledaren för ”Johanssons boogie woogie orkester” anser att styrkan med trion är att medlemmarna är väldigt följsamma och lyhörda. Vi kan följa andra samtidigt som vi är busiga, något vi inte kan låta bli. Bella är min sidekick. Vi har ett intuitivt samarbete. Johan menar att de lägger till något, något som får övriga att åka med, bara för att det inte ska bli tråkigt. Initiativtagaren till dessa ”hyss” har en fäbless för dub  jämte  refränger från American Songbook. Dessa inslag har intervjuaren roats av åtskilliga gånger.  Hela grejen, att lyckas para ihop folk med olika bakgrund på intima inkluderande scener, måste betecknas som en pågående kulturgärning. Följdriktigt har mannen som intervjuas på Kometen, nominerats till Årets Göteborgare av sajten Göteborg Nonstop. Avslutningsvis publiceras  kommentar inhämtat från Johan Håkansson (allra mest känd för sina uppdrag i kretsen kring Totta Näslund): ”Att spela med J.J är fantastiskt. Han har ett öppet sinne för musikaliska utflykter, vilket gör det spännande varje gång. Att på söndagarna träffa olika gäster i olika genrer är utmanande. Man får vara på tårna, även socialt. Har varit väldigt 

inspirerande att få vara med om dessa resor” .           Johan, Johan Håkansson, Stefan och Anders Augustsson.

OBS Bilder från Johan Johanssons arkiv, namn på fotografer saknas tyvärr.  Kulturbloggen har fått tillstånd att publicera.

 

 

 

Oberoende ledmotiv när perspektiv sinnrikt vidgas – Manhattanprojektet med Penny Pick A Doll och Bataljonen

by

Urpremiär på Teater Cinnober i Göteborg 12/12 2016

Text: Amanda Nordmark

Regi, koncept och produktion: Anna Nordkvist, Amanda Nordmark och Erika Lindahl

Skärmkoncept och bygge: Oskar Nilsson och Helena Pemow

Musik: Bo Jansson och Anton Leijonberg

Medverkande: Ida Jarlgren, Jonathan Lidé, Hanna Källdin, Anna Nordkvist, Amanda Nordmark, Erika Lindahl, Andreas Scheffel och Lydia Sjöberg

 Foto Nicklas Dahlström

I år delades nobelpris ut till endast män. På väggarna i den ordenssal jag åt julbord senast bara gubbar på väggarna.  Varje gång jag slötittar på morgonteve och hör programledarparen orera, noterar jag att männens svada dominerar. Så kallad mansplaining förekommer frekvent. Amanda Nordmarks pjäs, eller snarare textcollage,  introduceras med en rimmad rapsodisk bildvisning över amerikanska presidenter.  Därpå leds vi in till ett av inredningsarkitekter skapat kök backstage en halv trappa upp. Det begränsade utrymmet inskränker publikkapaciteten till 24 platser. ( inte helt fullsatt under föreställningen 15/12). Här utspelas första akten.  Vi befinner oss hemma hos Hugh Hefner i Playboy Mansion, dit han rekryterat och installerat en kader av bunnies.  Manhattanprojektet (kodord för forskning om framtagandet av atombomben) har sin utgångsångspunkt i reality-serien som sändes från just Playboy Mansion.

Amanda Nordmark, vars skådespelande jag  sett i Bataljonen, vann med föreliggande pjäs Riksteaterns Ny text när tävlingen avgjordes för sista (?) gången 2014. I intervju och i programbladet presenteras den i termer av ”odyssé i tid och rum, dystopi och utopi, mash-up reality drama och science fiction, musik och morotsklet, plast och stål.” För egen del vill jag lägga till handlingskraftig feminism, normkritik och långsiktigt krossande av patriarkatet. Varje besökare får vid ankomsten ett som det påstås personligt vadderat fodral, främst innehållande en appell om historiska förändringar med titeln Prolog (framförs som avrundning). Texten i fråga tycks mig anspela på teveaktuella Fröken Frimans krig.

För att återgå till bossen HH finns han med som ynklig docka iförd kännetecknande vinröd morgonrock. En högutbildad gamling som haft ansenlig verkshöjd i reportage publicerade i sitt tidningsimperium.  Ett välkänt förhållande, som drunknat i exploaterandet av nakenhet.  Mindre känt är att de unga yppiga kvinnorna i gemen är så mycket mer än viljelösa offer. De framställs här som subjekt, vars drivkrafter kan skifta från att utan inblandning av det andra könet föda fram enbart döttrar till att identifiera sig totalt med kaniner och deras matvanor. Inledningsvis framför de monologer när  de döljer ansiktena med inramad plast.  Man lyckas väl i sitt uppsåt  att ge tjejerna en mer sammansatt image. I en smart uttänkt, koncentrerad första akt är mannen nästan uteslutande reducerad till att vara referensmaterial.  Undantaget är intensiva Andreas Scheffel i silverfärgade åtsittande byxor, vars rollfigurs lustar skenbart tillfredsställs av behagfulla bunnies vid poolkanten.

En chef som ska få förbli anonym,  sa till mig apropå aktuella Höstsonaten på Stadsteatern, att regissören borde ha ”dödat några av sina älsklingar”.  Av samma uppfattning är jag om den spretiga andra akten. Att regi och manusansvarig ingår i ensemblen, gör att överblicken riskerar  tappas bort.  Tillräckligt med sammanhållande kitt saknas.  Vi har nu placerat oss i det egentliga scenkonstrummet, vars tak är högt,  bokstavligt och bildligt talat.  Ska noteras att musiken är ett märkbart inslag, antingen  för att sätta oss i rätt stämning eller förmedla en uppfriskande övergång.  Har för mig att upplyftande girlpower  á la  Icona Pop var först ut.   Motsatser kändes som övergripande tema: aktiv – passiv,  förövare – offer, irrationalitet – maskiner/ robotar.  I ett antal tablåer åskådliggörs  ospecificerade läskiga interiörer från  samtida USA.

Männen är inte längre bara bihang. Jonathan Lidés Anders går runt och nynnar på Heroes, åmar sig  med långt hårsvall i heavy metal – låt, ståendes på plattform vars ställning konstrueras i realtid. Karismatiske Scheffel låter som Alex i Clockwork Orange med  anklagande tonfall  filtrerat av  50-tals mikrofon. Och när den rekvirerade mekaniska Barbie-figuren visar sig ha kvar rester av egen vilja, då blir förstås den missnöjda beställaren Bill oregerlig. Slutet på episoden ska inte avslöjas. Annars kommer jag bäst ihåg Lydia Sjöberg som med borrmaskin i handen, lade ut texten på ett typiskt manhaftigt sätt.  Hög igenkänningsfaktor för somliga. Vidare, det ultimata uttrycket för slafsig lättuggad USA-imperialism, nämligen  hamburgarens ingredienser , som på ett humoristiskt överpedagogiskt kördes i repris.

Skådespelet är mer än skapligt och samspelet sitter som det ska. Som framgått fick jag med mig vitala tankar. Dock har uppsättningen en bit upp till  produktioner  jag sett från frigrupper som exempelvis Tamauer, Gruppen och scenkonstkompaniet Lumor.  Den lovvärda mångfacetterade odyssén blev aningen för rörig att smälta, för någon som inte hade hunnit återhämta sig efter fyra långa jobbnätter.