Mats Hallberg

10/8 2017

3

Foto Peter Birgerstam

När jag botaniserade i årets anmärkningsvärt bleka utbud, visste jag inget om den fagra (ska inte uppehålla mig mer vid detta ovidkommande faktum) damen från St. Louis. Hon som har cred i branschen och turnerat i Sverige finns inte på Wikipedia. Olsen vill numera ha fullständig kontroll, vilket fått till följd att hon skrivit, producerat och mixat aktuella skivan My Woman.  influenserna påstår 29-åringen är allt från Albert Ayler till Donny Hathaway, inte Joni Mitchell. Och arrangören lanserar henne som en musikalisk kameleont.  Jag trodde i min okunnighet att hon uteslutande var en singer & songwriter i den vida altcountryfåran.  

Hon har ett band bestående av fem män i ljusblå kostymer. Tyvärr blir de aldrig presenterade. Men de ger sig omgående till känna. Entrén sker till öronbedövande ljud i Linné. Det gnisslar och tjuter. Mycket distade gitarrer. En reflektion: påfallande ofta poppar live latenta tendenser upp som vävts in i snygga skivproduktioner, inget undantag här. Det anonyma bandets framtoning är motsatsen till mesig. Ibland blir det lite för mycket av det goda. På sina tre gitarrer (inklusive kvinnan i centrum) ger de ifrån sig mycket fuzz. Kompet lirar taktfast i skiftande tempo, inte helt olikt tidiga Pretenders.  Olsens låtar riskerar att lösas upp i detta bitvis stökigt sound. Ljudet är tillfredställande, underligt nog dominerar diskant.  När det är som bäst tillförs musiken en suggestiv sida, får runda konturer.

Foto Peter Birgerstam

Tog cirka tjugo minuter innan singer & songwriter -dragen märktes, de som live får kämpa för att komma fram.  Musiken antog olika skepnader, blev för en stund behagligt drömsk. Sista sången började mjukt, för att därpå utvecklas till fullskaliga excesser, med bankande trummor och till och med rundgång.

Olsens låtar och sång är av den kalibern att jag får mersmak, även om konserten inte är någon minnesvärd tilldragelse. Rösten leder tankarna till Stevie Nicks och Debbie Harry för att ge en hum om hennes vokala uttryck. Hon borde slipa på mellansnacket, bli tydligare och öppnare. Tyckte mig uppfatta att hon spelade en komposition tillägnad yrkeschaffisar, glömde texten en gång och framför allt att hon ville spela längre än den utsatta tiden på femtio minuter. Noterade att det var långtifrån fullt i tältet på eftermiddagen. Många hade nog inte hunnit komma in på området.

 

 

 

10/8 2017

3

Foto Peter Birgerstam

Pixies utgjorde en gång i tiden ett sidospår i mitt lyssnande, kultgruppen som varit en förebild för mer berömda band.  Man sysslar med alternativ rock, grunge, postpunk och har till och med vidrört surfpop.  Jag har två album, varav deras största kommersiella framgång Dolittle ska framhållas. Köpte också ett soloalbum med Frank Black (artistnamn). Såg sålunda fram emot konserten, även om jag inte har koll på deras katalog i övrigt och inte hört dem live. Hursomhelst kul att de återuppstått efter en längre paus, ny skiva släpptes i fjol. Att jag blev en smula besviken kan ha olika orsaker. En sådan är definitivt att de vägrar presentera sina låtar,  inte vill tacka publiken och typiskt nog är  fokuserade på att undvika döda punkter.

Det enda publikfrieri som erbjöds har Joey Santiago som upphovsman.  Ser ut som han fjärrstyr sin gitarr när han kopplar ur sladden. Fuzz, rundgångar och giftiga ackord  gör susen. Gillar verkligen mönstren han ristar med sitt vasst uttrycksfulla instrument. Hans inspirerade insats är konsertens största behållning,  som runner up vill jag lägga in den mycket energiske trummisen David Lovering. Snacka om att ligga på och ta täten. Till kategorin trevligheter ska också fogas den andra kompmusikern argentinska Pazz Lenchantin, vars sång hörs i All I Think About Now.

Ett tag in i spelningen känns det som att de hittar sitt rätta liveformat, sedan blir jag återigen tveksam. Tycker det glider dem ur händerna. Är det inte konstigt att en  nydanande grupp med en behändig låtskatt, möter  påtagligt ljum respons från majoriteten av den inte jättestora publiken? Ligger nära till hands att skylla på buttre svartklädde frontmannen Black Francis. Påstår att han inte var på topp, inte hade sin bästa dag.. Och i längden blir hans skrikiga sång enerverande. Borde ha varit mer taggad med ett muntrare sinnelag.

Foto Peter Birgerstam

När det stämmer för Pixies live, uppstår en skönhet i deras malande och tjutande sound. En annan kvalitet är att musiken kan ändra riktning, angenäma klanger framkallas. Men mitt bestående intryck är att de inte förmår att spraka och gnistra, när de inte unnar sig att sträcka ut.

Kanske har jag inte justerat öronen från alla livejazz jag besökt i sommar. För mig levde emellertid inte USA-gruppen upp till sin potential, även om jag förstås jublade när Debaser till slut kom. Andra sånger jag lyckades identifiera var: Um Chagga Lagga, Crackity Jones, Head Carrier, Nimrod´s Son, I´ve Been Tired, Where is my mind? (soundtrack från Fight Club) samt minst tre spår från nämnda mästerverket Dolittle (-89).

 

1-6/8 2017

Foto Markus Fägersten

Al Foster Quintet i en tribute till Charlie Parker var en tillställning jag har ett kluvet förhållande till, en konsert svår att begripa. Man begynte trivsamt men ganska tamt i  ypperligt ljud. 74-årige trumnestorn hörde jag på Nefertiti för cirka tio år sedan,  en man som uträttat stordåd hos Miles under två epoker. Utan att ta över händer hela tiden saker när han styr skeendet. Redan i andra låten ger sig Freddie Hendrix till känna, en storfräsare på trumpet. Han var konsertens definitiva behållning. På minuskontot bara en  duglig hantverkare på sax (fordras aura för att närma sig Bird), ett band utan  kemi och en sval konsert som snålar med sprakande gnistor. Pianisten avvek ibland från de tematiska figurerna, fick mycket utrymme i en ballad.  Märkligt att jag inte med bestämdhet klarade att identifiera en enda låt. Och vi fick inga introduktioner. I en tjusig långsam låt (Lover Come Back To Me?) klev altsaxofonisten fram. Vidare var det konstigt att den ultimata beboppulsen sparades till allra sist. Då äntligen uppstod vad vi tidigare snuvats på.

Foto Marcus Fägersten

Festivalen avslutades med den ofta i Sverige turnerande Joshua Redman (sett honom några gånger), vars senaste projekt heter Still Dreaming. Det är utformat som en homage till pappan Dewey och hans band från 70-talet. Finurlig öppning med skuttande språng, istället för flödande toner. Den mycket respekterade  saxofonisten och hans sällsynt samstämmiga kvartett, befinner sig precis i skärningspunkten mellan bebop och fri form. Ron Miles ses på kornett, osannolikt produktive Scott Colley sköter basspelet och bakom trummorna hittas ingen mindre än Brian Blade. Föredrar absolut när de sträcker ut i enastående ensemblespel, vilket framkallar avsevärt välbehag. De korta frenetiska tonerna är svåra att tillgodogöra sig, saknar ibland en melodisk kärna. Silence (Haden) tolkades förvisso vansinnigt vackert. Minns ett otroligt  solo av Colley, medan det alltid är en fröjd att på nära håll iaktta världens för närvarande främsta jazztrummis. Brian Blade är ett fenomen. Demanding but often rewarding, var det omdöme jag yttrade efteråt till en engelskspråkig medresenär.

Foto Harri Paavolainen

SOFIA II (Support Of Female Improvising Artists) under ledning av Nicole Johänntgen bjöd på spännande nyskriven musik. För andra gången har en charmig och intelligent musicerande kosmopolit fått  rekrytera en sättning bestående av musiker med exceptionell talang.  Sannerligen häpnadsväckande att de träffades för att repa först dagen före. Hade inte koll på någon av dem, inte ens lovande gitarristen Charlotta Andersson  från Malmö.  I denna upplaga av SOFIA bidrar konstant en tablaspelare från Nepal, i intervaller  hängivna belgiska dragspelaren Annie Niepold och en lika dedikerad harpist från Schweiz, medan  engelska Sophie Alloway gör en mycket övertygande insats på trummor. I en raffinerad sekvens byter trummisen toner med Niepolds accordion.   Flera av de sammanlänkade instrumentalisterna hade fått i uppdrag att skriva egna alster, alltså inte bara ledaren på saxofoner. Ljudet från harpan förstärktes och förlängdes av elektronisk apparatur. I just Julie Campiches extremt långsamma stycke, hörs ett  subtilt underbart outro. Föll pladask för septettens sound, en sällsam mix av ECM-jazz och world music.

Foto Markus Fägersten

Festivalens hedersgäst besitter sedan decennier en svindlande teknik. Gitarrshowen med Al Di Meola och  klassiskt skolade  Peo Alfonsi blev till ett frosseri i tvära kast. Ränderna  går inte ur, vilket  på sätt och vis kan beklagas. Bara ibland tyglades teknikövningarna till fromma för musikens kvalitet. Redan som yngling fick han som bekant sitt genombrott i fusiongruppen Return To Forever. Varumärket som racergitarrist nådde sitt krön i och med supertrion bakom Friday Night In San Fransisco. Vid den tidpunkten såg jag honom i Holland.  Herrarna har turnerat senaste två åren, vilket förstås resulterat i ett sagolikt samspel. I princip samtliga låtar framfördes med dramatiska konturer jämte blixtsnabba ackordbyten, även de knappt igenkännbara versionerna av Beatles Because och She´s Leaving Home.  På upploppet riffade faktiskt ruskigt skicklige assistenten, som var fullständigt inläst på hur låtarna skulle sluta. Kul att på några meters avstånd få höra flamencotakterna i Di Meolas ”slagdänga” Mediterranean Sundance, men duon borde satsat på fler covers.

Foto Harri Paavolainen

Deborah Brown med stråkar feat Sylvester Ostrowski hade sammanställt Remembering Ella, ett program med flera nyanser. Den kraftfulla damen från Kansas lanseras som spektakulär, äger en ljusare stämma än vad Ella normalt hade och visar sig vara en hygglig pianist. Med sig på scen har hon polska kammarorkestern Leopoldinum Strings, en pianotrio plus flerfaldigt prisbelönta Ostrowski på saxofon. Vad som aviserats som ett möte mellan två världar blev en ojämn upplevelse, i bästa fall införlivades stråkarna i Browns scatsång eller utgjorde stöd för pianotrions broderande. Men de användes för sällan och kunde fått originellare arrangemang.  Tyckte inte heller att den polske saxofonisten bottnade friktionsfritt i det material han tolkade.  Å andra sidan fanns mycket jag blev förtjust av. Vill framhålla ett garvat komp som sofistikerat fyllde i. Vidare instrumenten i samverkan med Browns utsökta timbre när Cry Me A River och Summertime dissekerades. Kollektivt bäst var  ändå How Deep Is The Ocean, vars perfekta utförande utmynnade i dundrande bifall. Solo tänjde huvudpersonen på sin röst vid pianot i ett extranummer. En magisk stund uppstod!

Foto Markus Fägersten

Bobby Medina har en lång meritlista som stavas respekt. Beakta  samarbeten med  Temptations, Mel Tormé och Ray Charles. Repertoaren han framför på trumpet med latinstuk, är arrangerade för semiprofessionella XL Big Band från Skåne. Soundet är genomgående slickat, påminner om  upphottad easy listening.  Det är skaplig standard på storbandet med bra tryck i blåssektionerna och trumslagaren ”Tarzan” fläskade på rejält omgående. Vore orättvist att jämföra med Bohuslän Big Band (som jag hört mycket). Utannonserade gästartisten Frans är hyfsad solist i två sånger medan  Hannah Svensson & Jan Lundgren kliver in – oanmälda för publiken – i ett rivigt storbandsnummer.  Uppdukat för fest således! Fast när jag besöker jazzfestivaler önskas något utöver underhållning för stunden. Erfarne  Medina (vars uppväxt skedde i Mexiko) kunde sin sak, men mitt hjärta bultar inte, enär han överglänstes  av de saxsolon som kom från Claus Sörensen. Vidare måste gnällas på stjärnans lust att hålla miniföreläsningar vid varje introduktion. Positiva inslag? Tassande toner som varvades upp efterhand i There Is No Greater Love, gungande partyröj i extranumret med slagdänga av War,  en ballad där flera instrument utkristalliseras samt en funkpoppig cha cha – hit av Hugh Masakela.

 

 

 

1-6/8 2017

Foto Markus Fägersten

Fick möjlighet att gratulera göteborgaren Gilbert till en eminent genomförd konsert. Syftar på den uppåtkick jag fick av Gilbert Holmström New Sextett, vars lagom städade  variant av smart bebop fick mig på mycket gott humör. Har de senaste tjugo åren  ofta hört honom och hans coola medmusiker live, fast inte tillsammans. Oldtimern hade vid sin vänstra sida Jonas Kullhammar, en av Mount Everest-grundarens största anhängare som ju på Moserobie släppt flera av hans album.  Saxofonisterna i all ära, båda spelar med glöd och levererade lödiga solon..  Den som bitvis stjäl uppmärksamheten är trumpetaren Magnus Broo.  Snacka om strålande spel på en trumpet som lät oemotståndligt härlig. Världsklass! Imponerades i övrigt av  bandledarens högklassiga  kompositioner vars mångskiftande influenser avslöjades. Ensemblespelet var som ni förmodat lysande, andades budskappsjazzerans glansdagar. Helt enkelt en kanonkonsert från sympatiske Holmström och hans drömsextett med nämnda blåsare, Mathias Landaeus, Mattias Svensson och jovialiske yrvädret Kresten Osgood. Ljudet på innergården var bra, även om basen borde ha sänkts ett snäpp.

På Konstmuseet var jag med om smygpremiär för sprillans nya låtar av hajpade David´s Angels feat Ingrid Jensen. Kändes exklusivt då lokalen bara rymde åttio sittplatser. Tiden jag tillbringade med gruppen gav mersmak, även om jag behöver lyssna in mig mer för att bli frälst. Det var stämningsmättat till tungt beat av musiker, bortsett från Maggi Olin på fender rhodes/ piano, som  nya för mig. För att vara korrekt är mycket meriterade Ingrid Jensen från Canada och numera bosatt i New York. Gruppen som gillar att experimentera utan att  bli atonal, domineras kraftigt av kvinnor. Noterade en grund av fängslande klanger och polyrytmik, vars överbyggnad bestod av poetisk sång och trumpetstötar i mellanregistret. Utforskandet av ljudliga landskap skedde med diverse elektronik. Emellanåt interfolierades ett groove i deras spretande svävande sound. Tyckte om kompet med David Carlssons markanta elektriska basgångar och den mycket duktiga påhittiga Michaela Östergard-Nielsen bakom trummorna.

Foto Markus Fägersten

Carsten Dahl Experience var delvis en utmaning. Programhäftets ”varudeklaration” om meditativa drag stämde inte.. Den forne trummisen är en excentrisk personlighet, pianist och kompositör, vars musik enligt egen utsago försöker nå något universellt.  Fick tyvärr vänta på heldanska kvartettens första raka beat i uppemot tjugofem minuter. Innan dess mest frijazz  och skalor med pionjären Jesper Zeuthen i framkant. Hans påträngande altsax var inte riktigt min bag. Lyckligtvis fanns passager med harmonik och pigga rytmer inlagda, vilka fungerade som vilopunkter. Ballader förekom också, trevligt nog. När en låt gjord tillsammans med en iranier tog fart, hittade jag något tilltalande att haka fast i. Och ett tranceliknande groove pulserade hypnotiskt, fick mig att försjunka i kontemplation. Trummisen Stefan Pasborg hade ett styvt jobb med att hålla grytan kokande, en uppgift han löste utan några som helst problem. Dahl  är en omväxlande pianist som gärna preparerar instrumentet, lät vid ett tillfälle som en cembalo. Sammanfattningsvis nordisk bångstyrig jazz, både påfrestande och bitvis berikande.

Foto Markus Fägertsen

Vill göra vågen för Karolina Almgren Project, vars dynamik och folkton appellerar till mig mer än prisade Sisters of Invention. Efteråt fick jag reda på att gruppen med uteslutande kvinnor, spelade musik specialbeställd av arrangören. Sopransaxofonisten Karolina A hade antingen komponerat eller arrangerat vad vi hörde under en vistelse i Visby. Hon inleder repetitivt i en integrerade korsbefruktning av jazz och folkmusik.  Hennes syster Malin och mamma Martina håller igång på dubbla men inte identiska trumset.  Kontrabas och cello kompletterar den udda sättningen.  Tog ett tag innan cellon, med eller utan stråke, gjorde sig märkbar. Skenbart sökande och nordiskt vemodigt är hur jag företrädesvis vill beskriva tonspråket. En av flera toppar var ett nytt arr på Wayne Shorters Mahjong. Som skum kuriosa kan nämnas att en regnskur kom precis när Here´s That Rainy Day framfördes. En lyckad konsert med en röd trå, där förgreningar till såväl Rena Rama som Charles Lloyd kunde anas. Hörde ett moget Dave Liebman-doftande spel av projektledaren. Publiken försågs till och med ett lagom aggressivt drumbattle.

Foto Harri Paavolainen

Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra har en extremt hög högstanivå, vilket bevisades upprepade gånger. Allt vi serverades var original från senaste skivan, vars kompositör naturligt nog presenterade sitt material.  Ledamoten av Kungliga Musikaliska Akademin har skrivit mycket slagkraftig musik, är därtill en  begåvad orkesterledare som förfogar över framstående solister. Men i jämförelse med Jazz All Star Baltica Big Band som hon satte ihop i Stockholm 2015, har inte allt jag hör samma lyster. Lena Svanberg är en tillgång på sång, fast jag har haft än större utbyte av henne tidigare. Vad som fick mig att jubla, var de i olika riktningar utvidgade arrangemangen, alldeles särskilt det återkommande elastiska samarbetet blås –  rytmsektion. Trumslagare Rasmus Svensson Blixt och Anders Åstrand (vibrafon/percussion) förtjänar rungande applåder.   När orkestern spelar med fullt ställ skapas ett maffigt kraftfullt tryck. Då känns det fantastiskt att bara få ta emot. Man tackade för sig med en avskalad snyftare.

Foto Markus Fägersten

Hans Backenroth & Jacob Fischer gör självklart ingen besviken. De framför ett program avpassat för kyrkorummet med dess fördröjning av ljudet.  Betoningen låg på den nordiska visskatten. Självlärde  Fischer, som ingick Svend Asmussen Quartet, uppvisar ett minst sagt välutvecklat samspel med basfantomen Backenroth. I en intim kammarkonsert turas de om att ligga i framkant, även om gitarren i början hamnade i skuggan av aningen dov bas.  Ser i min anteckningar att jag skrivit Jim Hall och Red Mitchell, möjligen ger dessa hjältar en vink om hur fint det lät. Elegant växlas snabba och långsamma tempon, således bredast tänkbara spektrum, från rivig ekvilibristik till subtilt knäppande. Flyhänt är bara förnamnet!  Tror att sättningen är relativt ovanlig, vilket inte hindrar totalt  grepp om publiken under cirka hundra minuter. Finns ingen absolut kulmen, däremot i intervaller återkommande klimax: Trubbel, En gång i Stockholm, Crazy He Calls Me, Att angöra en brygga samt Summertime. Sist nämnda favorit spelades med en hisnande gitarrteknik, som framkallade bilder av drömska piruetter.

 

 

 

1-6/8 2017

Ystad med omnejd

  Foto Markus Fägersten

Är van vid att sådant som näppeligen kan etiketteras som jazz på festivaler omfamnas av en inkluderande storfamilj, Ystad  inget undantag.  På dragspel och cello framför Klaus Paier & Asja Valcic i S:ta Maria kyrka kontrastfylld filmisk kammarmusik, vars tonspråk kan leda tankarna till Kronoskvartetten. Influenser hämtas från Stravinskij och argentinsk tango. Klaus från Österrike och Asja från Kroatien är rutinerade virtuoser, hela tiden med bibehållet melodiskt sinnelag. Av de två är det kroatiskans makalösa handlag med cellon jag främst hänförs av. Genomgående melankoliskt rytmiskt med fantastisk akustik, vars styrka växlar från taktilt  till stormvarning.. Hela skalan från ljusaste ljusa till de mörkaste regionerna återges i ypperlig resonans, ibland med samma  attack som hos Fläskkvartetten.  Den följsamt samverkande duon befinner sig antingen inom ramarna för konst- eller folkmusik.  Koncentrerade lyssnare belönas med meditativa strömningar.  När Paier skiftar till bandoneon införlivar han mycket eget material i en tradition från Piazzolla. Att jag trots min positiva inställning , inte blir lika berörd som förväntat, tror jag beror på att virtuosen är en mer framstående musiker än kompositör.

Ett annat nytt ansikte för mig var bombastiske  finländaren Iiro Rantala, vars solokonsert på basförstärkt flygel gjorde ett outplånligt intryck. Genom att vara sprängfylld av  karisma och ett forcerad ironi gav han verkligen allt, inledde med en fanfar av Bernstein. Med intakt osviklig känsla för melodier, gärna originella sådana, tänjer han på  pianots kapacitet. Anslaget är iögonfallande!  Kan inte erinra mig ha hört någon spela på samma sätt. Vilket egensinne och vilket häpnadsväckande ljud! Från ett åtminstone delvis preparerat instrument, sköljer över oss egna Freedom, aria ur Carmen, deppig finsk folkmusik, Norwegian Wood och en himmelsk vacker komposition betitlad Tears (homage till Esbjörn Svensson). Denna frustande roande personlighet skulle en engelskspråkig person definiera som ”quite a character, almost too much”. Finalen bestod av hejdundrande allsång i Beatles All You Need Is Love. Innan dess hade han fått med oss på en fantasifull resa, vars glimrande sista stopp var en osannolik version av Den blomstertid nu kommer, framförd fyrhändigt genom Jan Lundgrens assistans.  Vi var med om en musikalisk happening med någon som spelade med hela kroppen och älskade att kommunicera. Rantala var så överväldigande, att jag  undrar hur mycket annorlunda han låter i inspelad form på skivbolaget ACT.

Foto Harri Paavolainen

Viktoria Tolstoy Quartet måste betecknas som kändisar i svenskt musikliv, även för en bred allmänhet är rimligen den blonda långa sångerskan en välbekant artist. Så sent som i våras hörde jag ett set ur deras  projekt Meet Me At The Movies, tillika namnet på  aktuella skivan. Hon omger sig med maken Rasmus Kihlberg (trummor), Mattias Svensson (bas) och Krister Jonsson (gitarr). Låt mig omgående meddela att spelningen som vädret tvingade inomhus,  förtjänar en sliten klyscha.  Mixen av inlevelsefull schlager, mjuk pop och värsta rockös renderade i stående ovationer.  Publiken fick ta emot ett ymnighetshorn av lust från scen av taggade musiker, varav särskilt Krister Jonsson på elgitarr var i sitt esse. Han ömsom kramade ur vilda höghastighetsackord, ömsom spelade långsamma gnistrande vackra dito. Bortsett från den låt Tolstoy sjöng  på duo med basisten, fanns han i centrum hela konserten, oavsett om han riffade loss eller sparsmakat höll tillbaka undviker han att bli grumlig.Melodierna behärskade han fullständigt. Tycker att huvudpersonen bottnade förträffligt i repertoaren. Hon textar föredömligt, har en stark röst  lika bärkraftig som en glidflygares vind. Skönt nog, fanns den för henne svårfångade emotionella aspekten med tillräckligt ofta. Elbasen pumpade på delikat, medan rytmen markerades aptitligt av hennes make.  Av alla superba tolkningar framhålls alldeles extra Have A Good Time, New World samt Calling You.

Foto Markus Fägersten

Tog mig till hotell Saltsjöbad beläget intill havet för att återigen höra flerfaldigt prisade supergruppen Tonbruket. Inledningen överraskade drömsk med rent gitarrljud och typiskt gnisslande sound från ihopkopplade keyboards. Kompet startar försiktigt. Successivt ökas intensiteten, möjligen oavsiktligt framkallas Bob Hund – vibbar. Gruppen har inmutat en helt självständig klang- och rytmvärld. Deras psykedeliskt rotade fusion bygger på  kontraster och bruk av dissonanser. Man har säkert hämtat inspiration från King Crimson, Gong och inte minst Krautrock. Martin Hederos  gick på knock i stötigt grooviga Dig It To The End. Och Johan Lindströms pedal steel gifte sig med förvrängda toner från klaviaturer. Hederos som flitigt bytte instrument, spelade i några längre sekvenser violin frejdigt uttrycksfullt.  Ett stycke jag associerade med arabiska toner, hamnade ungefär så långt borta i Avantgardistan det går att komma på en jazzfestival.  Nämnda mångsysslarna  kompletteras av bandets grundare Dan Berglund och den relativt unge Andreas Werlin på trummor. En explosiv urladdning med Werlin piskande sina trummor längst fram i ljudbilden utgjorde extatiskt extranummer. Blev en mäktig konsert som infriade förväntningarna.

Foto Markus Fägersten

Avrundar en flytande kategori med något jag garanterat kommer ha med mig resten av livet, något som var galet bra.  Den japanska pianisten Hiromi har gjort succé tidigare i Ystad. Bildligt talat golvar hon publiken, får oss  att brista ut i glädjerus.  I fjol förbluffades hon själv av harpisten Edmar Castanêda från Colombia, vilket ledde till att två av världens främsta instrumentalister numera framträder som duo. Ljudet är fenomenalt! Flygeln klarar toner långt utanför de gängse, medan Edmar har reverb kopplat till sin specialbyggda(?) harpa.  Hur de med sina två händer kan utvinna så mycket halsbrytande förförisk musik förblir en gåta. Han är mest inriktad på folkmusik från Sydamerika, hon allätare som inmundigat allt ifrån metal till Beethoven. Båda komponerar, men det är Hiromi som skriver nytt till denna konstellation, eftersom musik i deras extremavancerade stil inte fanns. Vi hänförs av hennes svit om de fyra elementen . Noterade direkt impulsiviteten och passionen. Det mest underbara är dock att ekvilibristiken inte bara blir uppvisning. Fast de ofta omilt, i ofattbart uppdrivet tempo angriper sina instrument, blir resultatet kontinuerligt fängslande med melodiska huvudspår.  Energiskt kroppsspråk och fäbless för effektfulla kontraster, förhöjer ytterligare. Var för sig ger de varandra utrymme för solostycken. I en hyllning till Jaco Pastorius demonstrerar sydamerikanen  sin suveränitet. I ett kantigt mästerligt groove närmast kopieras den stilbildande basistens kännetecken.  Klanger, rytmer och samspel i symbios renderade i en magisk halvannan timme.  Är allt annat än ett scoop, men ni musikälskare som i likhet med mig hade missat denna fabulösa duo: gör er en tjänst och kolla upp dem.