Mats Hallberg

Konsertrecension: Turnèpremiär Thåström i Lisebergshallen Göteborg – Brutaltungt utan tillräckligt med nyanser

12 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Foton Peter Birgerstam

11/10 2017

Thåström

c:a 90 minuter

Susar i öronen! Och även om konserten var energigivare, har en dos otillfredsställelse infunnit sig. Tack vare låtskatten och musikernas auktoritet och kunnande hamnar mitt betyg på angiven nivå efter viss tvekan. Min måttstock är den spelning han och bandet gjorde på Skeppsholmen 2015, vars magiska laddning man denna gången inte var i närheten av, trots att många låtar var identiska. Att en av landets absolut främsta liveartister och låtskrivare, tillika vår främste rockikon, inbjuder till höga förväntningar är ovedersägligt. Finns därtill en aura av mystik kring mannen som skyr offentlighet och populära sammanhang som ”Så mycket bättre”. Utlösande anledning att ge sig ut på vägarna igen med samtrimmat band, är att den redan digra kollektionen utökats. Hans tjugoandra studioalbum Centralmassivet släpptes alldeles nyligen.

Har inte lyssnat in mig på skivan som gjordes i Hansa-studion i Berlin. Man kan få intrycket att ett dystert seriöst och svävande sound sitter i väggarna där, sedan legendariska Bowie/ Eno-samarbetet på 70-talet. Märkligt nog saknas under premiärkvällen en del av låtarna från nya skivan, som denna gång producerats av Thåström själv och Niklas Hellberg. Är för första gången på konsert i Lisebergshallen, sitter skapligt tillsammans med övriga recensenter. Trist väder i Göteborg med elakt regn. Det är högljutt och hårt, vasst och gnissligt. Mest frapperande är adderandet av extra syntskötare i form av Mikael Nilzèn (som jag hörde hos Ossler i våras på Stora Teatern), vilket ger ett ruggigt tungt, tyvärr ganska tråkigt ljud. Underligt nog var det inte fullt i arenan när bandet öppnade tolv minuter efter utsatt tid med Bluesen i Malmö, Beväpna dig med vingar och krängande Imperiet-favoriten Jag är en idiot. Malande industrimusik avlöses av varmt rullande stark låt, växlade över till total kraftsamling i stompig postpunk. Frontmannen i hatt tackar och hälsar oss välkomna.

Tempot togs ner i Gräsfläckar vars inramning var statisk, taktfast och gnisslig. De flesta i bandet, i likhet med Anders Hernestam (Weeping Willows), har igång andra framgångsrika projekt. Tänker särskilt på Pelle Ossler och hans ymniga produktion av sällsamma soloplattor. Uppslukande närvaro och gnistrande, vinande ackord tillhör vad jag tar med mig. Första solistutrymmet infinner sig i och med Det enda som du behöver, vars riff i min bok doftade Keith Richards. När Fan fan fan levereras i delvis annorlunda arrangemang tar skåningen fram stråken, ett av hans speciella kännetecken. Första stilbrottet sker när det självbiografiska berättandet i Bruno K Öijers anda tar vid. Inleds med elpiano och medhårsstrykande bastrumma, varpå Ossler sprider stor skönhet. Den reciterande smått berömda text som bär titeln Kort biografi med litet testamente blir en av aftonens höjdpunkter.

Som mest medryckande låter det i Körkarlen (senaste videon) vars snygga syntslingor påminde om New Order och Human League. När introt till Ingen spelar blues som… framförs, tar frontmannen fram munspelet i en låt som inte kom upp i förväntad nivå. Tyvärr fläskades det på med tre syntar i Utanför Old Point bar. Ett infernaliskt piskrapp-ljud ackompanjerade Thåströms mässande. Nu kanske fans anser att jag hädar, men i mina öron lät hans vanligtvis suveräna sångkonst, alltför ofta skrikig och på gränsen till sprucken. I Kom med mig försvann det larmiga tjutande ljudet. Välgörande med ett sound när musiken fick andas.

Saknade mycket att bandet inte tilläts bygga upp stämningar mer, det eminenta kompet satt fast i den syntetiska maskinvärld Thåström valt. Enda gången det var befogat att ropa rock and roll, var när de trampade gasen i botten och framförde ösiga Vacker död stad. I officiella finalnumret försvann den massiva ljuväggen, varvid trumhinnorna fick vila. Till inledande ackord på akustisk gitarr gav låtskrivaren, som tyvärr helt skippat mellansnack och presentationer, oss hudlösa kärleksballaden Stjärna som är din.

Publikens respons var varm. Händer i luften syntes, fast samtidigt relativt avvaktande stämning bland de uppemot 3 000 premiärbesökarna. Bandet bjöd ändå på fyra extranummer (väntan på allra sista låten var så lång att undertecknad i likhet med andra skribenter missade Aldrig av med varandra). Kunde notera att bonusmaterialet som sköljde över oss var titellåten från nya plattan, St Ana katedral (inte heller i paritet med versionen som gjordes på Music & Arts 2015) samt hans första hit i eget namn Alla vill till himlen. Konserten igenom flödade röken och en påkostad ljusshow, men inget visuellt exponerades på backdrop.

På tåget från Stockholm läste jag i helgen en essä i SvD om den 60-årige scenartisten , en essä som bildligt talat handlar om att vilja vara naken live. För att använda den karismatiske ikonens egna ord: ” Egentligen vill jag bara hamna i ett tillstånd som jag inte har kontroll över” (från intervju i Sonic 2002). Enligt artikelförfattaren trycker den skygge mannen bort sitt ego och visar sig oförställd på scen, utan mask. I Lisebergshallen, där han lirar också i skrivande stund, viftade hans händer och benen skakade I en optimal situation fortplantas sådan hänryckning till publiken. Så var det utomhus på Skeppsholmen, men igår uppnåddes inte riktigt åtråvärda tillståndet. Att jag registrerade ett antal lyckade stunder, räcker inte för livekonnässören i mig.

Låtlista: 1. Bluesen i Malmö 2. Beväpna dig med vingar 3. Jag är en idiot 4. Gräsfläckar 5. Låt det goda 6. Kort biografi med litet testamente 7. Körkarlen 8. Fan fan fan 9. Det enda du behöver 10. Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce 11. Utanför Old Point bar 12. Kom med mig 13. Vacker död stad 14. Karaokebaren 15. Stjärna som är din Extranummer: 1. Centralmassivet 2. St Ana katedral 3. Alla vill till himlen 4. Aldrig av med varandra

Bandet: Niklas Hellberg, Pelle Ossler, Anders Hernestam, Ulf Ivarsson och Mikael Nilzèn.

Traces av David´s Angels – Mångförgrenat och eggande

9 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Artist David´s Angels
Titel Traces
Betyg 4
Producent: David´s Angels
Inspelning och mix: David Carlsson
Kopasteic Productions
50:13
Release 6/10 2017

Foto Mohave Media

Under konserter föredrar jag en omväxlande repertoar, medan jag vid lyssnande på album är mest förtjust i de med sammanhållande karaktär. Har nu lyssnat på Traces i ett antal veckor och haft avsevärda problem med att komma till en definitiv ståndpunkt. I sin brokighet ger den ett splittrat intryck, skiftar mellan medryckande låtar och knepiga utsvävande ljudäventyr. Avsiktligt spretar det så pass att de måste beskrivas som hala, inte minst för att de med egna ord ”ignorer genregränser”. I pressutskicket inför tredje skivan förklaras att de influeras av jazz, rock och avantgarde, vilket sägs resultera i ”melodiös jazz med grooves och vågade improvisationer.”

Gruppen elbasisten David Carlsson format kring expansiva utforskande kvinnor har turnerat flitigt i år. Jag hörde dem live på Ystad jazzfestival, vilket gav mersmak. Då var de liksom på nya skivan förstärkta av trefaldigt Grammy-belönade Ingrid Jensen ( Terri-Lyne Carrington´s Mosaic Project) från Canada. Hennes väsande genomträngande, elektroniskt frambringande trumpetsound, fogas fräckt ihop med framför allt Sofie Norlings röst och Maggi Olins skitiga 70-talsaktiga rhodes. Maggi Olin har tidigare flera gånger samarbetat med Jensen, som hon träffade under musikstudier i USA.

Luftigt svävande We Become (musik & text Sofi Norling) rymmer fantastisk sång, dito piano i förgrunden och en refräng som griper tag. Öppningsspåret I´m Not Sorry At All kan jämte finalnumret Mountains betecknas som sofistikerad pop tillägnad oss musikaliska gourmeter. Å andra sidan innehåller fullängdaren några spretiga, ganska konturlösa experiment och somligt där man låter för mycket som epigoner till främst Chick Corea och hans Return To Forever. Tycker mig höra hur de påverkats av och påminner om, sfärisk musik modell Brian Eno/ Jon Hassell, mollpräglade mytomspunna Radka Toneff och fusion med keyboards/ blås i centrum som en gång i tiden hos Miles. Gruppen gillar att använda elektronik.

Jensen briljerar som mest i sluttakterna på Break It (Black And Blue) och i introt till efterföljande låt. David Carlssons bas tillsammans med danska Michala Östergaard-Nielsen utgör inte bara spännande komp, frapperande ofta är hans basgitarr(?) med och skapar det melodiska svänget. Maggi Olin är med i flera sammanhang i jazz-Sverige. Här utgör hon en omistlig beståndsdel, tillåter sig friheten att bryta ny mark med innovativa löpningar. Tekniskt sett sjunger Sofie Norling strålande, med klar och välljudande stämma. Varför är hon inte mer känd i bredare kretsar?

Som sagt en skiva komplicerad att greppa. Vissa gånger har den växt till att rubriceras som storartad, andra gånger känns den inte riktigt lika välkomnande. Vore orättvist att kalla deras tillvägagångssätt en belastning, men att de flera gånger ger lyssnaren tuggmotstånd är modigt. Hur många skivköpare är beredda att anta utmaningen? David´s Angels är onekligen fascinerande att ta del av med sina extraordinära klanger och rytmer. Har glömt nämna skönheten som ibland bryter igenom. Stegringen som framkallas på Dust av anslaget på piano och ordlös sång är magnifik.

The Phantom Of The Opera på Göteborgsoperan – Grandiost iscensatt storsatsning

9 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Foton Mats Bäcker

Av Andrew Lloyd Webber

Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe

sjungs på engelska, svensk översättning på textmaskin

Översättning: Lars Sjöberg

Manus: Richard Stilgoe och Andrew Lloyd Webber (baserat på roman Gaston Leroux från 1910)

Dirigent: Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes

Regi: Tiina Puumalainen

Scenografi: Seppo Järvinen

Koreografi: Osku Heiskanen

Kostymdesign: Teemu Nurmelin

Premiär 23/9 2017, spelas till och med 20/5

Då jag var upptagen premiärkvällen och föreställningen därpå, är mina intryck hämtade från 5 oktober. Utan lokalpatriotisk rodnad fastslås att omdömet världsklass ligger nära till hands. I en uppsättning som är en samproduktion med Finlands nationalopera når man ända in i kaklet. Vid hänfört betraktande av denna resurskrävande hybridform av musikal och opera, infinner sig frågan om fördelning av anslag i Västra Götaland. Men kvalitet kostar och måste få kosta ett antal procent av regionens kulturbudget. Världens kanske mest populära musikal, blir på Göteborgsoperan publikt sett antagligen ett självspelande piano. Phantom… är en audiovisuell fest om bitterhet och besatthet, hämnd och passion. Helheten och förmågan att berätta en kuslig historia, är framgångsreceptet snarare än fixstjärnor.

Under en säsong när er Göteborgsbaserade recensent sett åtminstone tre pjäser, vars gemensamma nämnare varit dekonstruktion (Utvandrarna, Flugorna och Den goda människan från Sezuan), var det något av en befrielse att se ett scenkonstverk, som oemotståndligt drar in åskådarna i en illusion, skapad för att vara trovärdig. För några timmar hänfördes vi fullständigt av musiken och agerandet, betagande kör och sinnrik koreografi, överdådig listig scenografi och berörande duetter. Måhända konventionellt berättande, dock med osviklig konstnärlig kvalitet. Mitt sällskap med erfarenhet av musikalen utomlands, var föga förvånande märkbart imponerad.

Musikaler erbjuder känslomässiga berg- och dalbanor, därför en fördel om en är blödig och inte värjer sig för sentimentalitet. Av adlade snillet Lloyd Webber har jag sett Jesus Christ Superstar, Evita, Cats x 2 och Song and Dance. Att för första gången live höra välkända sentimentala ledmotiv – några gånger gränsade till det svulstiga – från Phantom of the Opera var en märklig speciell upplevelse. En driven dynamisk orkester med stråkar och slagverk i fokus förhöjde förstås den positiva effekten. Sånginsatserna är oklanderliga, oavsett om vi tittar på kör eller solister. Att man tagit ut svängarna och lagt in arior och körpartier som anstår en fullskalig opera är ingredienser värda rungande bifall. Joa Helgesson gör den lidande, oberäkneliga och maskförsedda domptören med bravur, även om han inte får de största ovationerna. Och de maktens herrar som står redo att ta över på Paris operahus 1881, i en lyckad rollbesättning med oldtimern Iwar Bergkvist i spetsen, ger oss en rad lustiga och fartfyllda scener. Tobias Ahlsell har en både komisk och rörande roll. Måste vara lika tacksamt att få sjunga ut sin förälskelse, som att agera obekymrad yster beslutsfattare.

Enligt Nick Davies (som dirigerat flera av Lloyd Webbers musikaler) handlar det om en ung flickas uppvaknande. Och klassperspektivet (en dansös med oanade resurser) bör tilläggas, liksom hennes oskuldsfullhet och godhet. Regissören fyller i med att just Christine har i sitt liv tre kärlekar, alla lika omöjliga. Föremålen för dem: hennes döde far, barndomsvännen som blivit finansiär och den frestande läromästaren gömd i källaren. Värt att begrunda att hon i uppgörelsen sjunger om att vara rädd för fantomens förvridna själ, inte hans vanställda ansikte (skillnad mot tematiken i Elefantmannen) Så det är inte fel att påstå att Sofia Asplund har den största huvudrollen. Sedan hon blev klar med sin utbildning för några år sedan har hon haft fullt upp, vilket inte är det minsta konstigt. Hon är på god väg att bli någon man vallfärdar för att uppleva, trots få år i yrket. Strålande sång och rikt känsloregister uppvisas av Asplund, vars prestation renderade i exalterade utrop från publiken.

Scenografiska lösningarna är ett under av kreativitet med hela färgskalan och roterande moduler. Handlingen äger rum i brytningstiden mellan den viktorianska och romantiska eran, något som ger upphov till flera psykologiserande trådar. Vad som frapperar och bygger samman är pendlingarna mellan ljus och mörker, mellan det skojiga och det otäcka (takkronans färd en sällsam överraskning). Skiftningarna av stämningar är rasande skickligt gjorda, involverar samtliga på och bakom scen i snabba kontraster. Bortsett från mäktig musik att ryckas med i och allt ögongodis, ska det finska teamet harangeras för att perfekt ha fått till nämnda pendelrörelser. Självklart har därtill exempelvis kostymansvariga jobbat för högtryck, vilket inte undgick oss.

Medverkande i urval: Joa Helgesson/ Fred Johansson, Sofia Asplund/ Frida Engström/ Hanna- Liina Vösa, Tobias Ahlsell/ John Martin Bengtsson, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson/ Mia Karlsson/ Hanna-Llena Haapamäki, Iwar Bergkwist/ Dardan Bakraqi, Erika Sax, Micaela Sjöstedt och Lars Hjertner.

Flugorna på Göteborgs Stadsteater – Utdragen ironisk grimas

3 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Foto Ola Kjelbye

Flugorna

Premiär 30/9

Av: Jean-Paul Sartre

Översättning: Eyvind Johnson

Regi: Angelina Stojcevska

Scenografi: Angelina Stojcevska och Ane Asheim

Mask & Kostym: Ane Asheim

Ljus: Sara Henriksson

Musik: arrangerad av Hampus Hallberg och Angelina Stojcevska (förutom vad som anges i programhäftet)

Spelas till och med 11/11 på Lilla scen

Undrar vad Tommy Berggren hade tyckt, han vars gärning mästerligt inriktats på förtätad realistisk stämning. Varför impulsen att börja med honom? Jo, för att han sågs i korsningen Södra Vägen/ Berzeliigatan i utkanten av motståndet kring nazistdemonstrationen, troligen på promenad från Bokmässan till teaterhuset vid Götaplatsen. Norska färska stjärnskottet Stojcevska har satt sina regiklor i Sartres kultförklarade debutpjäs, skriven mitt under andra världskrigets fasor. Se där en slumpmässig koppling till en händelserik lördag i Göteborg, fylld av farhågor och ilska, liv och rörelse. Denna version av Flugorna lanseras som ”grekiskt murder mystery generationsdrama”.

Handlingen i Flugorna, medges vara såväl förvirrande som av underordnad betydelse, något som Hampus Hallberg förmedlar i en av många blinkningar till publiken. Kände till att den franske existentialisten förlagt sitt idédrama till den grekiska mytologin, att han kretsat kring frågor om skuld och skam, hat och hämnd. Inte olikt Hamlet, är det myten om kvalfyllda grubblande Orestes och hans syster Elektra vi bevittnar. Regissören har valt att slå an en lekfull ton, vilket tar udden av de grymheter som utspelas. Är en motsatt estetik gentemot vad som genomsyrade Lars Noréns Orestien på Folkteatern. Produktionen sägs präglad av hipster-punk. Skådespelarna har grälla åtsittande kläder, peruker och platådojor. Finns i princip ingen dekor, däremot flera musikinstrument. På den välvda väggen bakom scenen en neonslinga formad till ett SOS.

Baren är öppen under hela föreställningen. Skådespelarna jagar varandra i ett pågående kreativt flow, även när det proklamerats uppehåll i väntan på nästa akt. Tilltalet är intimt och avspänt. En minipaus introduceras komiskt: ”lös inte de stora konflikterna nu”. Början och slut binds ihop med högtrycksdammsugare, gummiborstar och spänner. Det slösas med teaterblod. Tänker att det påminner om spelsättet man gärna praktiserar på Galeasen. Uppsättningen har mycket musik i sig, dels från exempelvis Richard Hawley (Pulp med mera), Kinks, Frank Sinatra, Gluck, Wagner, dels naiva elektroniska kompositioner signerade Hampus Hallberg på e-pad, gitarr och klaviatur. I små portioner är hans sång och ackord ett kul grepp som inramar monologer och våldsam action. Men blir för mycket av avskalade upprepningar och tålamodsprövande omtagningar. Mosande av kålhuvuden är ett av flera liknande inslag, vars utrymme borde halverats.

Största nackdelen är således formatet. Att bokstavligt talat vara instängd i källaren i över tre timmar gör att mottagligheten gradvis sipprar ur, recensenten längtar till sist ut. Upprepningar in absurdum var legio, vilket blev tröttsamt till slut. Tror att jag skulle vara odelat förtjust om föreställningen kortats väsentligt. Detta experimenterande anti-naturalistiska drama om skuld och mänsklighetens sorgliga oförmåga att lära av historien, lägger fram viktiga spörsmål. Hur besegrar vi det onda?” Människor är födda fria men vet inte om det”, utropar gång på gång Isak Holmen Sörensens rollfigur. Vi påminns åtskilliga gånger om att flugor är en metafor för skuldkänslor, vars uppkomst beror på vetskapen om att ha kunnat hindra ondskan. Vidare är ånger, ansvar och inte minst motstånd sådant som bubblar i en märklig pjäskonstruktion.

Skådespelarna är värda stort beröm, utgår från att de njuter varje ögonblick. Å ena sidan kliver de ur dramatiken genom blinkningar till oss. Å andra sidan orgiastiska omtumlande hopp, ner i den undervegetation där vansinne och psykos går hand i hand. Kvinnorna på scen – Kim Theodoridou Bergqvist och Melina Tranulis (norsk accent) – tömmer sig fullständigt i utbrott som sträckts ut längre än vad man tror är möjligt. De visar upp en enorm, nästan obegriplig teknik när aggressioner når sitt maximum. Isak Holmen Sörensen imponerar som skrajsen skrävlande superhjälte, medan Hampus Hallberg tilldelats funktionen som cool berättare, guide och ståtlig förlösare; uppdrag han självklart bemästrar. Att kvartetten slutligen under ”mysiga former” förenas i en klibbig samexistens krälandes på golvet, utgör i sig den ultimata ironiska kommentaren.

Medverkande: Isak Holmen Sörensen, Kim Theodoridou Bergquist, Hampus Hallberg och Melina Tranulis.

Klätterbaronen på Angereds Teater – Skådespelarna den stora behållningen

1 oktober, 2017 by Mats Hallberg

Klätterbaronen

Blå Stället Angered

Premiär 29/9 2017

Fritt efter romanen med samma namn av Italo Calvino

Manus: Nicolas Kolovos

Regi: Öllegård Groundstroem

Scenografi: Ulrich Hillebrand

Ljus och ljud: Martin Fremling och Reinhold Erzmoneit

Kostym: Paola Holmer

Från 15 år, spelas till och med 8/12

Foton Ulrich Hillebrand

Av italienaren Calvino har jag endast läst Om en vinternatt en resande. Den filosofiska saga, han skrev sent 50-tal, som Angereds Teater utgått från, ingår i en tredelad svit. Huvudpersonen har en ödesdiger dispyt vid middagsbordet med sina föräldrar, vilket får till följd att han väljer att tillbringa resten av livet i träd. Tolvårige Cosimo som växer upp i en adelsfamilj på 1700-talet , vägrar efter incidenten at befinna sig på marknivå. Om hans fortlöpande vedermödor och hur han håller sig vid liv, får vi veta av hans yngre bror.

I sina otroligt ambitiösa, offentliga anteckningar säger regissören, att hon velat förlägga handlingen till fyra epoker, genom att i form av årstider göra nedslag i fyra specifika årtal: romanens tid 1766, revolutionsåret 1848, andra världskrigets utbrott 1939 samt i ett oavslutat nu vars tidsangivelse blivit 2018. Grounstroem motiverar och exemplifierar sina val, bifogar tips på filmer, musik och böcker. En könsöverskridande tidssvepande roman av Virginia Woolf (Orlando), vars filmversion jag sett, nämns i hennes dokument som huvudinfluens.

Tillsammans med regissören vill manusförfattaren Nicolas Kolovos ( Himmel över Göteborg) berätta om identitetsskapande, frihetslängtan och mänskliga villkor; genom i italiensk roman befintlig ramhandling. I pjäsen diskuteras mer eller mindre uttalat frågor om oberoende och anpassning, drifter och begär, konflikten mellan individ och kollektiv och nödvändigheten i att ingå och bidra till vårt gemensamma samhällsbygge. Vidare inkluderas det destruktiva i form av klassklyftor, förtryck och våldsamma historiska förändringar (krig och dylikt). Som motpol smyckas Klätterbaronen, med skönhet och njutning, lust och nyfikenhet. De tre skådespelarna på marken gör uppemot ett tiotal hastiga klädbyten. Är full av beundran över det enorma arbete som kostymören Paola Holmér uträttat. Mycket tyg från olika stilepoker virvlar omkring på den ömsom upplysta, ömsom beskuggade rektangulära scenen.

Finns sålunda VÄLDIGT MÅNGA ingångar som kompletterar ordinarie lärarhandledning., ett tiosidigt bonusmaterial sprängfyllt med fakta, idéer och konstnärliga reflektioner. Om jag förstått rätt är manus ett beställningsverk för denna uppsättning. Om angivna bitar fallit på plats rent sceniskt, skulle det kunna ha blivit fantastiskt, kanske ännu bättre än Hela vägen hem på Backa Teater 2006. Vad som händer under drygt halvannan timme i den spatiösa fyrkant som utgör scen, är mest en förvirrande kavalkad av laddade möten mellan ytligt tecknade karaktärer. Ett par meter över golvnivå huserar den okuvliga huvudpersonen vars viga rollfigur görs av en kvinna, nämligen Fredrika Nyman Moberg som spelar lättsamt och infallsrikt. Hon iakttar och kommenterar, blir förälskad och adresserad. Ett tre kilometer långt rep har tvinnats som ett finmaskigt rutat nät, ett nät som sviktar när Cosimo rör sig smidigt. I nätkonstruktionen är gunga och repstegar fästade.

Är en uppvisning i fysisk frustande teaterkonst, vars uttolkare gjorde mig oerhört imponerad. Vid varje replikväxling och varje konfrontation, gjorde de fyra medverkande intryck. Man fullföljde förhållningsorder om att nagla fast publiken i denna ganska långa enaktare. Utan dessa suveräna skådespelare med olika icke-svenskt temperament och märkbar brytning (tydlig diktion men ändå svårt att uppfatta alla repliker), hade Klätterbaronen riskerat att bli fattigare. Dynamiske Sergrej Merkusjev har synts i många engagerande roller runt om i Göteborg, medan övriga var nya ansikten för mig. Nawar Hermiz Al-Amarin sprungen ur Angereds Teaterskola, var en stor positiv överraskning, sannolikt på god väg mot landets större scener. En annan påläggskalv i mångkulturella teater-Sverige heter Eleftheria Gerofoka. Avseende kompetens äger hon tillräckliga resurser, för att göra samma resa som Evin Ahmad gjort.

Medverkande: Fredrika Byman Moberg, Eleftheria Gerofoka, Nawar Hermiz Al-Amarin och Sergej Merkusjev.

Mats Hallberg

Footer

Om oss