Foton Mats Bäcker
Av Andrew Lloyd Webber
Sångtexter: Charles Hart och Richard Stilgoe
sjungs på engelska, svensk översättning på textmaskin
Översättning: Lars Sjöberg
Manus: Richard Stilgoe och Andrew Lloyd Webber (baserat på roman Gaston Leroux från 1910)
Dirigent: Nick Davies, Bjorn Dobbelaere, Cathrine Winnes
Regi: Tiina Puumalainen
Scenografi: Seppo Järvinen
Koreografi: Osku Heiskanen
Kostymdesign: Teemu Nurmelin
Premiär 23/9 2017, spelas till och med 20/5
Då jag var upptagen premiärkvällen och föreställningen därpå, är mina intryck hämtade från 5 oktober. Utan lokalpatriotisk rodnad fastslås att omdömet världsklass ligger nära till hands. I en uppsättning som är en samproduktion med Finlands nationalopera når man ända in i kaklet. Vid hänfört betraktande av denna resurskrävande hybridform av musikal och opera, infinner sig frågan om fördelning av anslag i Västra Götaland. Men kvalitet kostar och måste få kosta ett antal procent av regionens kulturbudget. Världens kanske mest populära musikal, blir på Göteborgsoperan publikt sett antagligen ett självspelande piano. Phantom… är en audiovisuell fest om bitterhet och besatthet, hämnd och passion. Helheten och förmågan att berätta en kuslig historia, är framgångsreceptet snarare än fixstjärnor.
Under en säsong när er Göteborgsbaserade recensent sett åtminstone tre pjäser, vars gemensamma nämnare varit dekonstruktion (Utvandrarna, Flugorna och Den goda människan från Sezuan), var det något av en befrielse att se ett scenkonstverk, som oemotståndligt drar in åskådarna i en illusion, skapad för att vara trovärdig. För några timmar hänfördes vi fullständigt av musiken och agerandet, betagande kör och sinnrik koreografi, överdådig listig scenografi och berörande duetter. Måhända konventionellt berättande, dock med osviklig konstnärlig kvalitet. Mitt sällskap med erfarenhet av musikalen utomlands, var föga förvånande märkbart imponerad.
Musikaler erbjuder känslomässiga berg- och dalbanor, därför en fördel om en är blödig och inte värjer sig för sentimentalitet. Av adlade snillet Lloyd Webber har jag sett Jesus Christ Superstar, Evita, Cats x 2 och Song and Dance. Att för första gången live höra välkända sentimentala ledmotiv – några gånger gränsade till det svulstiga – från Phantom of the Opera var en märklig speciell upplevelse. En driven dynamisk orkester med stråkar och slagverk i fokus förhöjde förstås den positiva effekten. Sånginsatserna är oklanderliga, oavsett om vi tittar på kör eller solister. Att man tagit ut svängarna och lagt in arior och körpartier som anstår en fullskalig opera är ingredienser värda rungande bifall. Joa Helgesson gör den lidande, oberäkneliga och maskförsedda domptören med bravur, även om han inte får de största ovationerna. Och de maktens herrar som står redo att ta över på Paris operahus 1881, i en lyckad rollbesättning med oldtimern Iwar Bergkvist i spetsen, ger oss en rad lustiga och fartfyllda scener. Tobias Ahlsell har en både komisk och rörande roll. Måste vara lika tacksamt att få sjunga ut sin förälskelse, som att agera obekymrad yster beslutsfattare.
Enligt Nick Davies (som dirigerat flera av Lloyd Webbers musikaler) handlar det om en ung flickas uppvaknande. Och klassperspektivet (en dansös med oanade resurser) bör tilläggas, liksom hennes oskuldsfullhet och godhet. Regissören fyller i med att just Christine har i sitt liv tre kärlekar, alla lika omöjliga. Föremålen för dem: hennes döde far, barndomsvännen som blivit finansiär och den frestande läromästaren gömd i källaren. Värt att begrunda att hon i uppgörelsen sjunger om att vara rädd för fantomens förvridna själ, inte hans vanställda ansikte (skillnad mot tematiken i Elefantmannen) Så det är inte fel att påstå att Sofia Asplund har den största huvudrollen. Sedan hon blev klar med sin utbildning för några år sedan har hon haft fullt upp, vilket inte är det minsta konstigt. Hon är på god väg att bli någon man vallfärdar för att uppleva, trots få år i yrket. Strålande sång och rikt känsloregister uppvisas av Asplund, vars prestation renderade i exalterade utrop från publiken.
Scenografiska lösningarna är ett under av kreativitet med hela färgskalan och roterande moduler. Handlingen äger rum i brytningstiden mellan den viktorianska och romantiska eran, något som ger upphov till flera psykologiserande trådar. Vad som frapperar och bygger samman är pendlingarna mellan ljus och mörker, mellan det skojiga och det otäcka (takkronans färd en sällsam överraskning). Skiftningarna av stämningar är rasande skickligt gjorda, involverar samtliga på och bakom scen i snabba kontraster. Bortsett från mäktig musik att ryckas med i och allt ögongodis, ska det finska teamet harangeras för att perfekt ha fått till nämnda pendelrörelser. Självklart har därtill exempelvis kostymansvariga jobbat för högtryck, vilket inte undgick oss.
Medverkande i urval: Joa Helgesson/ Fred Johansson, Sofia Asplund/ Frida Engström/ Hanna- Liina Vösa, Tobias Ahlsell/ John Martin Bengtsson, David Lundqvist, Anders Wängdahl, Karolina Andersson/ Mia Karlsson/ Hanna-Llena Haapamäki, Iwar Bergkwist/ Dardan Bakraqi, Erika Sax, Micaela Sjöstedt och Lars Hjertner.
Låt mig först av allt säga att vi blev berörda. Men för mig bekräftade The Phantom of the Opera en redan välkänd sanning – att kärleken kan övervinna ondskan. I första akten förbereder musikalen en tragedi med sikt på att öppna upp en viktig konflikt i människosjälen. Konflikten hos Christine mellan kreativitetens livgivande men farliga källflöden och vardagslyckans trygghet, som lätt kan strypa tillgången till inspiration och skapande. En konflikt där ont och gott inte är svart och vitt utan griper in i varandra på ett sätt som kräver öppna sinnen. Musikalen sidsteppar detta i andra akten och avleder oss till en enkel bekräftelse av att allt ändå står rätt till. Är fenomenet The Phantom of the Opera ett sätt att stryka den moderna publiken medhårs och avleda våra tankar från en konflikt vi borde försöka förstå? Eller säger den oss ändå något som är viktigt för oss att veta?