Mats Hallberg

Vill i likhet med ifjol försöka mig på en  krönika i underrubriker, en ”årsbok” vars innehåll ska kretsa kring vad jag varit med om och samtidigt passa in i Kulturbloggens panoramafönster. Jag skriver främst från västsvensk horisont om konserter och scenkonst. Rapporterade 2017 från sju evenemang som kan kallas festivaler. Vet att jag flera gånger varit ensam recensent på konserter, bland annat på Stora Teatern i Göteborg. Händer också att jag välvilligt accepterar förfrågningar rörande nya skivor. Vid  summering visar det sig att det blev drygt 75 texter i Kulturbloggen, 15 bidrag i jazzmagasinet Orkesterjournalen ( framför allt på dess hemsida) samt ytterligare några kortare beskrivningar/ bedömningar  enbart på Facebook. Huruvida denna ansenliga mängd härbärgerat tillräcklig kvalitet, är upp till andra att bedöma. Vissa perioder har de självpåtagna uppdragen hopat sig på bekostnad av nödvändig återhämtning. Även om sysslan långt ifrån varit idealisk att kombinera med heltidsjobb i nattskift, har den  väsentligt berikat mitt liv. Då jag dumt nog inte fotar, får ni stå ut med några bilder på undertecknad.

 Från senaste vinylträffen

OM SKRIVANDE OCH RESPONS Lika delar glädje och ångest, brukar lyckligtvis resultera i en känsla av viss belåtenhet när jag väl publicerat. Det är en stor fördel att inte vara förlamande självkritisk, likaså att smidigt kunna korrigera  via vårt ordbehandlingsprogram. Faktafel, språkliga missar och felstavade namn tas bort när de upptäckts. Och samtidigt görs ofta stilistiska förbättringar och strykningar. Ett problem är att jag fogar ihop mina texter utan överrock, det vill säga granskande redaktör vars uppgift är att närläsa. En sådan person skulle komma med försynta men rimliga invändningar, jämte synpunkter på förtydligande och konkretion. Tror det är mycket värt om en recensent kan motivera sina ståndpunkter. Är medveten om att min starka sida inte är klatschiga fraser eller metaforer. Och otaliga gånger har jag varit på vippen att inventera synonymlexikon i jakt på det perfekta, icke överanvända, adjektivet. Just därför blir man upprymd varje gång ens formuleringar friläggs. Att citeras av teatrar och kulturarbetare fungerar onekligen som en bekräftelse. Vilken belöning att se hur ord  får positiv inverkan, tillfällen att vårda ömt. Har varit en kick att upptäcka att recensioner fått spridning i Polen och Tyskland (tack vare  olika skivbolag) samt att några musiker översatt meningar till engelska som  del i deras marknadsföring. Visst tvingas jag då och då uttrycka  besvikelse, vilket brukar medföra att jag skjuter obehagligt arbete framför mig. Uppriktighet är ett villkor i ”yrkesrollen”, även om den kan smärta. En etablerad erfaren  artist vars identitet inte ska röjas, blev upprörd, när jag ansåg sången vara hennes svaga punkt i en i övrigt positiv recension. Trist men möjligen ofrånkomlig händelse.  Men jag tillhör  inte dem som njuter av att ta fram sågen.

LITTERATUR, FÖRFATTARE OCH BIBLIOTEK Har varken haft ork eller tid  att läsa i önskvärd utsträckning. Höstens tegelsten som  jag  tog till mig, blev den nya biografin över Hjalmar Söderberg, köpt av dess upphovsman Jesper Högström i det cirkustält där ETC huserade utan entréavgift under Bokmässan. Ganska kompakt, fast välskriven och heltäckande bild av en tidlös motsägelsefull språkkonstnär.  Jämförelser med stjärnor av idag  ett udda grepp.  Passande nog höll Högström drygt två månader senare ett stimulerande föredrag om boken, när Stadsbiblioteket i samarbete med FCV anordnade författardag, riktad till regionens bibliotekarier plus enstaka allmänhet (hade tagit ledigt från nattskiftet). Mest sprakade det om bokdebuterande skådespelaren Evin Ahmad och hennes delvis självbiografiska stycke text. Underhållande framträdanden även av  Stewe Claeson och Gunnar D Hansson. Martin Engberg idkade högläsning ur sin satiriska roman En enastående karriär, något som  fick mig att låna hans bok om dråpliga situationer och bakslag i universitetsmiljö.  Måste erkänna att en viss besvikelse infann sig efter läsningen av den extrema berättelsen. Ett annat kort möte med uppburen författare skedde när Mölndals nya rymliga stadsbibliotek invigdes, vilket i sig måste rankas som årets mest positiva lokala kulturnyhet. Den långe författare jag syftar på är Jonas Hassen Khemiri, vars föredrag hade (o)trygghet som röd tråd.

Under året hade Stadsteatern nypremiär på ett fulländat program i ord och ton om Karin Boye med bland andra Daniel Lemma, en uppsättning som gjorde mig  mottaglig för ett författarskap jag oklokt försummat. Läste under påsken Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn. Hörde  medryckande föreläsning med psykoanalytikern Peter Jansson, i samband med release av hans bok om hennes självmord och nyutgåva av Boyes Kris, böcker utgivna på Lindelöws. Kontaktade Bonniers när jag fick vetskap om att de skulle ge ut Tommy Berggrens memoarer, vilket resulterade i recension efter att jag slukat historien om hans liv. Nöjd med det stora förlagets agerande, bortsett från att de var senfärdiga med att förmedla förfrågan om intervju. Vad som finns för närvarande är positivt mejl från hans regiassistent (dock skickat innan #metoo och dess följdverkningar). Råkar vara en allåldersbok som berört mest, nämligen Maja & döden av Ann-Marie Ljungberg. När slutet nalkas går det inte att värja sig för gråten.  Den fruktansvärda berättelsen som har  verklighetsbakgrund, handlar om en dagboksskrivande tjej som drabbas av leukemi och dessutom sadistisk mobbing från elever i hennes klass. Andra toppnoteringar: Helmers vals – Aino Trosell, Stormen – Steve Sem -Sandberg, Miira – Eija Hetekivi Olsson, Domaren – Ian Mc Ewan, Den motvillige resenären – Jenny Diski samt Linjen – Elsie Karlsson.  Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro är jag bekant med genom lysande Återstoden av dagen.  Av svenska belöningar vill jag uppmärksamma att en god vän från Halland välförtjänt tilldelades Stig Sjödin priset. Jag syftar på Sara Beischer som jag åtskilliga gånger sett engagerat tala om sitt författarskap.

FILM  Min mor brukar ge mig SF-presentkort, vilket gör att det i alla fall  blir en handfull biobesök varje år. Utan planering kan det vara knepigt att hitta en biofilm man har lust att se. Senast jag slank in på Göta såg jag God´s Own Country gjord av en långfilmsdebutant som också står för manus.  En omtumlande fysisk film från lerig engelsk landsbygd där lyriska kritiker påtalat  likheter med Brokeback Mountain. Enda gemensamma faktorn  med Michael Winterbottoms The Trip To Spain torde vara  begäret att hävda sig. Metaperspektivet är allestädes närvarande när Steve Cougan och Rob Brydon exploderar i oförrätter genom munviga excesser, krönta av en besatthet för  imitationer.  Del III har vackert foto, är glimtvis hysteriskt rolig, men påvisade samtidigt ett urvattnat format. Har haft behållning av de två filmer som figurerade i den osannolika fadäs när bästa film skulle utses på Oscars-utdelningen. Tänker så klart på La La Land och Moonlight. Sist nämnda skrällvinnare fick aldrig riktigt genomslag här, kanske för att pjäsen den bygger på rör sig om ett svart homosexdrama med gansterkopplingar. Natalie Portman är nominerad för sitt fantastiska sätt att personifiera presidentänka i Jackie, en biopic vars konstnärliga triumf resulterade i årets bästa bioupplevelse. Av musikdokumentärer visade av SVT vill jag framhålla de om Nick Cave, Bo Hansson, Sam Cooke, Mavis Staples, Dag Vag och göteborgska skivbolaget Nacksving. Angående filmen om ett fordom  radikalt musikklimat i rikets andra stad, har en infekterad debatt brutit ut om var musikrörelsens vagga stod.  Konstigt och oförklarligt med tanke på att ämnet för Barn av vår tid är något helt annat.

Tillsammans med Bernt Andersson – foto Mårten Carlsson (Cirka 2008)

TEATER OCH SCENKONST Ett omväxlande, händelserikt och kvalitetsmässigt ojämnt år. Ingen lätt sak att omgående få till en subjektiv, vederhäftig ”granskning”, men verkligen en ynnest att  få färdas in i nya dramatiserade världar, oftast på premiärer. Anser att det kan vara lika viktigt att kunna ge perspektiv och sammanhang som att agera smakdomare. Att växla från Göteborgsoperans överdåd till spartanska förhållanden hos ADAS musikaliska teater, illustrerar väl branschens kontraster och olika förutsättningar. Kul när några  medverkande i Phantom of the Opera på Västsveriges flaggskepp, tackade för mitt omdöme världsklass. Lika kul när producenten för ADAS skickar ett uppskattande mejl.  Låt mig börja genomgången med SVT drama och deras jättesatsning Vår tid är nu, vars tio visade avsnitt jag slukade på SVT Play under julhelgen. Snacka om cliffhangers, utmejslat skådespeleri med mycket närbilder och en intrig fylld av livslögner. Imponerande Adam Lundgren och Mattias Nordkvist har jag beskådat live ett antal gånger. Lustigt att serien om en krögarfamilj och deras personal i huvudstaden under efterkrigstid, är inspelad i Jonsered och Göteborg. Nyfiken på om rollfigurer som ondskefulle Gustaf och rekorderlige begåvningen Calle kommer få fler dimensioner i nästa omgång. Störs emellanåt av svajigt överlastat manus, men se den brasklappen som randanmärkning.

Teaterkritikern med sin mamma

Bäst på teaterhuset vid Götaplatsen ett skapligt år har Karl Gerhard -Tomas von Brömssen lika magnifik som förväntat – och Tidningshuset som Gud glömde varit, jämte Jeanne dÁrc på ungdomsscenen Backa Teatern.  Såg därtill positivt på Gösta Berlings saga och Alexandras Odyssé, medan Körsbärsträdgården tyvärr mest tömde karaktärerna på liv, för att låna ett uttryck från en kollega. Mer kött på benen om Göteborgs Stadsteater finns att utvinna ur intressanta antologin Sceningång, med nuvarande vd:n Björn Sandmark som redaktör.  Ägnade några dygn åt att sträckläsa och recensera en bok, som gav upphov till uppblossande meningsskiljaktigheter i spalterna om  estetik och konstnärlighet.   Toppnoteringar på Folkteatern har uppnåtts med Hamlet , Kardo Razzazis självbiografiska monolog Allt som blev kvar samt genom det dubbelbottnade porträtt av Den goda människan från Sezuan som levereras av Karin de Frumerie. Att plocka isär, skala av och införliva samtidsmarkörer har blivit högsta mode, som Lars Ring SvD påpekade när han pratade dekonstruktion i radions årskrönika.

Apropå exceptionella prestationer är det komplicerat att definiera någons  kunnande. Blir lika glad varje gång ens berömmande ord  lyfts fram av teatrar, vilket inträffade med nämnda de Frumerie, Iwar Wiklander, två skådespelare på Angereds Teater (renderade i en drös  likes på fb) och ensemblen i märkliga utflippade Flugorna på Stadsteaterns nya scen. För egen del blev det premiär för sommarteater. Skrev i uppmuntrande ordalag från Tofta nära havet utanför Kungälv (länkades på deras hemsida) och betydligt ljummare från populära Gunnebo trots några kända namn i rollistan. Avrundar dessa nedslag med att i likhet med Scenkonstguiden hylla sex  enastående kulturarbetare som lämnade oss 2017. R.I.P Hans Alfredson, Michael Nyqvist, Björn Granath, Rikard Wolff, Gösta Ekman och Janne Loffe Carlsson. Till den listan ska självfallet Birgitta Ulfsson läggas, vars minne hedrades med speciellt program på Folkteatern.

TV & RADIO Är absolut inte någon regelbunden tevetittare, även om jag ogärna missar rafflande sporttävlingar på högsta mästerskapsnivå. Vad har  ändå uppmärksammats? Jo, Kulturfrågan Kontrapunkt förstås! Vidare menar jag att På spåret, Jills veranda och Stjärnorna på slottet är utomordentligt bra teve, liksom dokumentärer och Uppdrag Granskning ( fast reportage med halvljugande fifflare riskerar göra en vanmäktig). Exemplariskt när  bildmediet används underhållande och informativt, visuellt och med dramatiskt laddning. Senaste upplagan av TV4-succén Så mycket bättre misslyckades att få mig fast, vilket bör ha berott på deltagarna. Ebbots Ark var  en hit tack vare sin oförutsägbara nerv, crazy avspända jargong samt blicken av förundran parad med exalterad anda. Fartfyllda minutiösa  P3 Guld i Partille Arena såg jag ju på plats i egenskap av press, vilket renderade i en krönika vars sammanfattning hänryckt applåderades av livesändningens högste ansvarige. Kul evenemang! Innan mina sena jobbpass börjar brukar jag nästan ha som ritual, att höra på Studio Ett och se långa Aktuellt med sina underavdelningar. Kulturnyheterna hade ett inslag om en återutgiven självbiografisk debutroman, Slamfarmen av Torgny Karnstedt. Nämner detta för att få sagt att han är den ende författare som besökt mig i hemmet. Beträffande radio har jag lyssnat på några poddar från Jan Gradvall, gillade herrarna Bohlin & Thurfjells uppesittarkväll dan före dan, koncentrerar mig gärna på Dagens dikt och Panelen i söndagsmagasinet God morgon Världen. Bortsett från Kaliber, Språket, Jazzradion och en del kulturprat är uppräkningen nog komplett. Vill göra vågen för min  värmande och sorgkantade julfavorit Kan du vissla Johanna? vars  upphovsman dog föregående år. Fantastisk berättelse  av Ulf Stark med en lysande Per Oscarsson i huvudrollen.

Foto Gunnel Backenroth

MUSIK Funkar inte riktigt för mig med  bucketlist, för det blir aldrig exakt som en tänkt sig.  Somliga konserter har jag ansökt om när tillfället yppat sig, andra akter har ingått i festivalutbud. Ett personligen mycket rikt musikår, har i inspelad form  sammanfattats i Kulturbloggen under vinjetten Mats bästa… När det gäller utgivna svenska jazzalbum, har jag rankat tre i topp genom att ingå i nationell jury. Resultat inklusive vinnare kommer offentliggöras i tidskriften Orkesterjournalen.  Apropå den fysiska tingest med olika utseenden som går under samlingsnamnet vinyl, har jag haft stor behållning av ett återkommande event döpt till Every vinyl tells a story på Bengans. Konceptet är att de medverkande får en  låt de valt på givet tema uppspelad, efter att man gett info tillsammans med eventuell anekdot, utan att  i förväg avslöja grupp eller artist.  Har hittills valt låtar med Kai Martin & Stick, Teddy Pendergrass, Joan Armatrading, Linda Ronstadt med Nelson Riddle Orchestra och Propaganda. Om fokusering och överblick önskas,  gagnas man på utställningar av en initierad guide. Därför bestämde jag mig  för att återse Stadsmuseets utställning med Freddie Wadlings prylar, vilket gav värdefulla  ingångar till ett excentriskt liv och en gudabenådad röst.  I min hemstad har jag gått på några föreställningar i Kvarnbyn som varvat ord och toner. Två sådana eleganta humanistiska program har bestått av dels sånger från Bob Dylan lästa och spelade av Olof Buckard respektive Georg Riedel, dels pianisten Pia Yngve tillsammans med Jessica Zandén om barndomsupplevelser, mormor och morfar (= tonsättaren Gösta Nyström).

Kulturbloggens skribenter på WOW – foto Peter Birgerstam

Vilka livebegivenheter stannade kvar närmast hjärtat? Utan rangordning levereras en lista: Hiromi feat Edmar Castaneda i Ystad, slagverksgruppen Komodo på Kulturnatta i Mölndal, Piatruba feat Oskar Stenmark i Ljungskile, E.S.T Symphony i Göteborgs konserthus, Pernilla Andersson på Stora teatern, Regina Spektor på WOW,  Bohuslän Big Band med Nils Landgren & Vince Mendoza på Stora Teatern, Goran Kajfes Subtropic Arkestra på Nef,  Sinne Eeg  i Trollhättan, Rigmor Gustafsson i Lerum,  Johan Lindströms Lost Inferno på Nef, Lennart Åberg / Bobo Stenson i Ystad, Dubé, Nilsson & Norrefalk i Ljungskile, Caroline af Ugglas band i Falkenberg och Trollhättan, Groove Extension på Nef, Sarah Riedel sjunger Kristina Lugn på Stora Teatern, Offpiste Gurus på Nef, Claire Martin på Liseberg, Tonbruket på Kulturhuset i Stockholm, Nynningen på Pustervik,  Gilbert Holmström i Ystad,  Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra set 2 på Nef, Mattias Nilsson på Göteborgs pianofestival, Lisas på Allégården, Jan Lundgren Potzdamer Quartet i Ystad,  Weeping Willows på Liseberg, Anders Hagberg Melodic Melange i Trollhättan,  Magnus Lindgren på Nef, Amanda Werne sjunger Cohen på Draken, Tomas Franck på Unity, John Prine på Konserthuset,  Daniel Karlsson trio på Nef, Ellen Andersson Quartet i Ljungskile, Roffe Wikström i Trollhättan och Oddjob i Trollhättan. Kanske har jag glömt några ”grymma” gig, men ni har fått en ungefärlig omfattning på vad som i princip varit fulländning. Hade kunnat bifoga nästan lika många namn, många välkända, som rört sig alldeles intill denna högsta nivå. Om jag får klaga kan meddelas att Kris Kristofferson på Liseberg var en jätteflopp. Besvikelse infann sig när jag i samma nöjespark hörde Ian Hunter, och Toni Holgersson, liksom efter Amanda Wernes upphaussade release på Pustervik.  Hade väntat mig mer av Mary J Blige och Min stora sorg.

Den enskilda musiker som  live skänkte mig glädjetårar, var 78-årige nestorn Palle Mikkelborg på trumpet och flygelhorn med avancerad elektronik. Teknik och känsla i obeskrivlig symbios! Största överraskning heter Robin Skarin, pianist i Piatruba, skapar magi när de gör kammarjazz av vemodiga folklåtar från Dalarna.                                                                                                                  Lisas live -fotograf okänd

Skandal att Lisas  inte blev nominerade till en grammis, när juryn helt sonika ratade all folkmusik. Skrev på Facebook minirecension när duon gästade Göteborg, vilket rönte rejält genomslag ( samma trevliga respons på detta sociala media, då jag  skrev entusiastiskt och spontant om upplevelser med Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra, Amanda Werne och Rigmor Gustafsson).   Vidare blev valet av  Sting ett omtvistat beslut när han utsågs till Polarpristagare. Att  Georg Wadenius tilldelades Guldkatten för sin långa imponerande karriär, däremot odiskutabelt klokt.

MÖTEN MED MERITERADE MÄNNISKOR Kanske fånigt att bli starstruck när kollegor kommer i ens närhet. Lite roligt att jag satt jämte Markus Larsson (AB) och Nils Hansson (DN) när uppdraget var att bevaka Thåströms turnépremiär i Lisebergshallen. På WOW uppstod äntligen möjligheten att byta några ord med någon jag följt i närmare 35 år, nämligen auktoriteten Jan Gradvall som  mottagit Stora journalist-priset. På samma festival träffade jag Anna-Charlotta Gunnarsson, hon som hamrar in  genus i  programserie Pop & politik. Förbluffades av hur mycket hon svor när hon pratade på scen och att hon var obekväm med att jag talade om att jag minsann också intervjuat Nationalteaterns Maria Grahn. Enbart sympatiskt däremot  att som fan  få snacka med bröderna Sven och Per Lindvall var för sig. på olika platser.  Som press har jag fört givande samtal kopplade till konserter med  bland andra Daniel Lemma, Felisia Westberg, Ellen Andersson, Mikael Godée , Mikael Nilsson, Oskar Stenmark, Mattias Landaeus, Hans Backenroth, Peter Asplund och Jan Lundgren.  Samma sköna känsla infann sig när jag tog chansen att lyssna på och efteråt prata med den utsökta pianisten Elise Einarsdotter en regnig söndag i Mölndal. Direkt från  krogsuccén Allt ljus på oss, tog sig Bo Sundström, trumpetaren Jonte Bentlöv och gitarristen Robert Östlund till jazzklubben Unity. Presenterade mig genom att avslöja att jag skrev gillande om deras show, vilket säkerligen bidrog till den avspända stämningen. Stjärnan Bosse var ödmjuk, fast inte hundraprocentigt ärlig. Visade upp en skylt som påstod att han behövde vila rösten på grund av inspelning kommande vecka. Dock, påföljande kväll när jag var hemma, kom han tillbaka till klubben för att sjunga. Hade ett mysigt jazzsamtal med danske saxofonisten Fredrik Lundin efter gig, vilket fick till följd att jag förärades en utmärkt bonusskiva, som jag gjorde reklam för.  Ende internationelle storfräsaren jag mötte på tu man hand var fusiongitarristen Mike Stern i samband med signering. Han kan också inordnas i kategorin schysta stjärnor.

#METOO  Vore märkligt om kampanjen som fått så ofantlig spridning inte kommenterades, eftersom den har sitt ursprung i filmindustrin genom graverande anklagelser mot producenten Harvey Weinstein. Problemen för kvinnor i konstnärliga yrken har inte varit okända. Flera undersökningar har gjorts med nedslående resultat, bland annat hamnade Göteborgsoperan i skottgluggen för några år sedan.  Otrygga positioner och därmed osunda beroendeförhållanden är legio, något som hänsynslöst utnyttjats av maktfullkomliga chefer. Den  kvinnliga programledaren som blev avstängd av chefer på radion, har varit  undantaget som bekräftar regeln. Förtroendekapitalet har förstås raserats för utpekade komiker, liksom för uppburna kolumnister på Aftonbladet (minst tre journalister) och för  uthängda programledare i teve.

I en fullkomlig värld skulle  gärningsmän dömas för sexuella ofredanden och våldtälter. Den lavinartade omfattningen har chockat och gjort klart att skadliga strukturer måste ändras. Observera att arbetsplatser med kvinnliga chefer  också kan vara smittade av förtryck. Olyckligtvis har  obehagliga incidenter lagts in i samma korg  som rena trakasserier och övergrepp. Hoppas arbetsklimatet förbättras på Stockholms Stadsteater i och med att ny vd tillsätts, men på vilket sätt gynnas  Dramaten och dess anställda av att föreställningar med Örjan Ramberg ställs in? Uppgifter om missförhållanden i Konstnärsnämnden och på Kungliga Musikhögskolan har kommit i bakvattnet, på grund av vad som briserat kring Svenska Akademien, vars rykte blivit minst sagt skamfilat. Går förtroendet ens att  återupprätta? Vid högtidssammankomsten i december fanns mycket påtagligt en elefant i rummet, det vill säga  skandalerna rörande  den så kallade  nittonde  ledamoten,  korruptionsliknande lägenhetsaffärer och ständiga fall av jäv och läckor. Fortsättning följer.