Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Scenkonstgalan på Stora Teatern i Göteborg

by

17/2 2018 –

Stora Teatern Göteborg

Arrangeras av Scenkonstguiden (Teater Nu)

Foton på vinnare: AnnaCarin Isaksson

Folkteatern Göteborg

För några år sedan fick Kulturbloggen inbjudan som undertecknad givetvis nappade på. Målet med galan som hålls för fjärde året är att hylla  scenkonst i Sverige och premiera mångfald, något som görs genom att lyfta fram produktioner värda att uppmärksammas. Bland  tre nominerade i nio fantasifullt konstruerade kategorier, märks därför en överrepresentation av profilerade frigrupper och fringeteatrar. Av alla nominerade uppsättningar har jag sett ynka två stycken. Evenemanget är offentligt, men lockar i princip uteslutande  de nominerade och deras anhöriga. Galan var i år inte slutsåld, vilket bidrog till att den ultimata extasen inte riktigt infann sig. Ändå alltid spännande att  se vilka som får gå upp på scen, får tacka för plats i rampljuset,  guldstenar och diplom.

Vem som är konferencier på en gala med prisceremonier har betydelse.  I år hade det ansvarsfulla uppdraget förlänats Elin Söderquist och Nina Haber, 2/3 av feministiska Gruppen (som jag recenserat flera gånger). De stod  för eget manus. Ordvrängarna som gjorde ett dussintal klädbyten, infriade mina högt ställda förväntningar.  Det fåniga är att jag hade hoppats att de skulle överträffas, i likhet med i den gången  På spåret – aktuella Josefin Johansson gjorde braksuccé.

Efter uppladdning på favoritrestaurangen Avalon beträder jag finklädd den röda mattan. Har plats på åttonde rad på en gala vars tema är stjärnor. Husbandet inleder med bombastiskt långsamt beat och drömsk sång i höga tonarter.  Det bestod av Xenia Kriisin tillsammans med trumslagaren Johan Hjalmarsson  och Erik Pettersson på  orgel, en passande kombination  till Xenias svävande stora röst.  Under galan som pågår  uppemot tre timmar, spelar de cirka tre låtar plus ackompanjerar varje prisutdelning.  Xenia är en hajpad artist som skriver på engelska. Gillade det feta soundet men låtarna fastnade inte. Och musiken lät som mycket annat som används i scenkonstverk. Apropå sång fick vi från de som ledde festligheterna, ett skojigt medley på temat stjärnor.

Elin Söderquist, Xenia Kriisin och Nina Haber

En nationell jury på tio personer har haft i uppdrag att ta fram scenkonst som sticker ut, därför lämpade  för någon av kategorierna. Urvalsperioden sträcker sig från oktober 2016 till december 2017.  För att finkamma landet är man indelade geografiskt i fyra grupper. Då galan är ett alternativ till mainstream, blir det från scen mycket manifesterande parat med delvis luddiga begrepp. Ord som rasifierad, cis-person och heteronorm förekommer,  självklara ord i branschen medan nog ingen i mina kretsar har koll på  innebörd. Mångfaldsmålet måste rimligen innebära inkludering, förutom bejakande av olikheter.  Har bestämt för mig att systrarna Kronlöf gjort shower för vad de, eller snarare andra, kallar redan invigda. Vill som oberoende skribent skjuta in ovanstående reflektion. Urskiljer några bekanta ansikten som prisutdelare. Syftar på tidigare svenske mästaren i poetry slam Nino Mick (under tiden som facklig redaktör publicerade jag dikt av hen), Kardo Razzazi vars huvudsakliga arbetsplats är Folkteatern i Göteborg samt John Pekkari som driver scenen 2Lång.

International Theatre Stockholm – vinnare av publikens pris

Ska noteras att i den gedigna programskriften betonas att Scenkonstguiden står för tillgänglighet – inspiration – pepp. I konsekvensens namn teckentolkades galan. I sin introduktionsakt talade aftonens konferencierer om en hård bransch med vassa armbågar, fast galan enligt dem skulle utgöra ett ryggdunkande undantag. Ikväll är vi snälla mot varandra.”  Överräckandet av priser fick ett avbrott när duon presenterade uppropet #tystnadtagning,  samtliga  upprop utifrån #metoo visades på backdrop.  Oldoz Javidi och Rebecca Drammeh läste i anslutning  en text på engelska. #Metoo har varit en ostoppbar okuvlig kraft. Under två månader vittnade närmare 90 000  i Sverige.  Obehagligt och svårt att acceptera att vi blundat. När detta statement uttalades var det knäpptyst i salongen. Söderquist & Haber är arga komiker, verbalt otroligt rappa.  Utan att på något sätt vara bundna till sina fusklappar levererar de korsvis med högsta möjliga hastighet och densitet. I all hast nedklottrade anteckningar från deras brandtal: ”Istället för lyxig underhållning tänkte vi hålla ett brandtal. Normal är ett livsfarligt ord!!! Scenkonsten bör, borde, ska vara till för alla; annars är det våld. Vi vill ge plats åt fler sorters kroppar, ifrågasätta normer. Scenkonstens uppgift är helt enkelt att försvara demokratin.”  För att peka på deras breda register kan tas till protokollet, ett klämkäckt moment med hjälp av hurtig allsång.

Göteborgsoperans danskompani – vinnare Årets magi

I år var det relativt tunnsått med programpunkter som förhöjde livskänslan.  Ett fenomenalt mellanspel uppvägde magnifikt för eventuellt negativa miner. Tio personer ur Göteborgsoperans danskompani bjöd på  furiös, enastående koreografi  centrerad kring stolar som arbetsredskap. Kläder och skor for i luften i fullständig synk medan poserna ändrade form blixtsnabbt. Som om detta inte var nog, toppades en superintensiv krävande akt av rytmiserad judisk påsksång.  Koreografen Ohad Naharin är en ikon som skapat en unik rörelseestetik kallad gaga. Vi har förmånen att se att utsnitt ur föreställningen Kult, en ny version av verket Decadance. Musiken är gjord av israeliska bandet Tractor´s Revenge. Vilken ynnest att få ta in denna långverkande explosion. Detta var definitiva sinnesorgasmen, för att låna namnet på en prisklass. I egenskap av ombud har jag sett en hel del dans på Göteborgsoperan med sina lovordade dansare från hela världen vars förmåga att locka ledande koreografer är odiskutabel. Decadance har stilistiska drag som påminde om Benke Rydmans vidunderliga Bounce.

Josette Bushell-Mingo – hederspristagare

Erkänner att jag borde haft koll på kvinnan som förärades ej utannonserade överraskningspriset, det som blivit kutym att utdela till någon, som under  förevändning fått kallelse infinna sig. Skulle velat ha upplevt storyn om henne själv och ikoniska Nina Simone. Tar reda på att hon fått en rad prestigefulla utmärkelser i såväl Stockholm som moderlandet England (bland annat en  order of the British Empire), vilket gör att Scenkonstgalan  kan sägas få en boost av en så kvalificerad mottagare. I sitt spontana tacktal tackade hon Tyst teater och Riksteatern, hävdade på engelska att resan inte slutat, att  transformation och förändring är vad allt handlar om.

Jury och Scenkonstguiden avfyrar som final confetti – foto Lina Ikse

När Ögonblicksteatern utropades som främsta normbrytare gjorde de en kupp. Man förenades vid prismottagandet med övriga nominerade,  bland andra Bataljonen som jag sett i ett par uppsättningar.  För att hålla oss på halster läste utdelarna först upp juryns motivering, sedan offentliggjordes vinnarna. Under avdelningen ”kul med en smula bitterhet” , hamnade kommentaren från konferencierparet om att ha  blivit nominerade, utan att vinna i kategorin Årets politiska.  Jämfört med tidigare  saknade jag hos flera utdelare, förmågan  att göra något personligt eller meningsfullt av sina två minuter.  Konstnärlige ledaren för Regionteater Väst ansträngde sig mest, genom att skritta in som  dressyrekipage. Viktig reaktion och markering gjordes av Rudy Addo. Hon sa:att skolskjutningarna i USA smakar röv.  Art Arnehed påminde om folkmordet i Armenien och belönade kvinnor från Vällingby poängterade att svartas berättelser berör och behövs.. Matilda Johansson från Scenkonstguiden delade ut publikens pris. Passade då på att ge tips på hur man blir en bra publik. Och Nino Mick gav oss förstås en skarp rapp monolog. Några som när allt stämmer – som i nominerade satiren Tidningshuset som Gud glömde –  är mästare på att fusionera skratt och seriositet, är skådespelarna Victoria Olmarker & Lisa Lindgren från Göteborgs Stadsteater.  Evin Ahmad – Folkteaterns nya stjärna vars heta debutbok jag nyss läst – förde teaterns talan när deras välförtjänta pris överlämnades. Efterfesten hölls i år i Stadsteaterns rymliga foajébar utan min närvaro. TACK Scenkonstguiden och uppmärksammade scenkonstnärer. Ni gör skillnad!

Skribenten poserar i paus – foto AnnaCarin Isaksson

VNNARNA: Hederspris = Josette Bushell-Mingo

Formförnyare = Malmö Stadsteater / satans trilogi

Brott = Ögonblicksteatern / Killarna

Sinnesorgasm = Art Arnehed / Från andra sidan heder

Katharsis = Folkteatern Göteborg / Hamlet

Politiska = Kulturhuset Stadsteatern Vällingby / Svaret

Magi = Göteborgsoperans danskompani

Spot On = Carlos Romero Cruz (Riksteatern) / Zebrafinken

Slow Food = Lilith Performance Stockholm

Publikens röst = International Theatre Stockholm / Lost In Translation

 

 

 

 

 

 

 

 

Fängslande rättsfall avgörs av publiken – TERROR på Göteborgs Dramatiska Teater

by

Foton Fianna Robijn

Manus: Ferdinand von Schirach

Översättning: Nina Katarina Karlsson

Regi: Erik Åkerlind

Scenografi och kostym: Fianna Robijn

Ljus och ljud: Viktor Karlsson

Medverkande: Mia Eriksson, Hanna Ullerstam, Jon Gavelin, Lars G Wik, Moa Myrén, Yasmina Ould El Kabla och Miia Rasku

Spelas till och med 8/4 vid Stigbergsliden 5B Göteborg

För en skådespelare är det a och o att kunna leverera repliker trovärdigt. En förutsättning för att få med sig åhörarna, handlar om att veta hur man går till väga praktiskt. Ett adelsmärke för  Göteborgs Dramatiska Teater accentueras i TERROR, vars filosofiskt präglade  och avsiktligt tvetydiga  rättegångsdrama, satts upp på hela åttiosex teatrar världen över. Rätt pausering, noga avvägd röststyrka och kristallklar diktion; är tekniker som här behärskas till fulländning.  På detta område är min mamma sträng, har ganska ofta haft anledning att klaga på den nya unga generationen. Hade hon varit med, skulle hon  varit överlycklig för hur man löst denna väsentliga beståndsdel. Inte bara självskrivna navet Eriksson & Ullerstam ska krediteras. Berättigat beröm tillfaller ensemblen i stort, framför allt för att det bara låter formellt och mekaniskt när detta ligger i pjäsens konstruktion.

I en tid när det i ledande teaterhus – frossas i dekonstruktion, visuella effekter (video etc) och påträngande musik – kan det kännas befriande rent med produktioner, som helt förlitar sig på  bärkraftiga berättelser och människors möten.  Råder ingen tvekan om att regissören Erik Åkerlind lyckats med att levandegöra manus, även om jag förstås inte har en aning om vad som står i scenanvisningarna. Han har definitivt haft en god påverkan på resultatet. Vad beträffar språket är översättningen smidigt framtagen, ligger naturligt i munnen.

Affisch av Henrik Bengtsson

Vid ankomsten stöter publiken på patrull i form av väktare, som med vad som ska föreställa metalldetektor, utför en kroppsvisitation. Dessförinnan har avprickning skett och juryns underlag/ röstkort delats ut.  Pjäsen vars längd uppgår till cirka 2:45 inklusive paus, innehåller själva huvudförhandlingen, det vill säga sakframställan, pläderingar plus som crescendo röstningsförfarandet. Kan bara erinra mig en enda gång som jag bevistat en domstol, vilket skedde för flera decennier  sedan när min arbetsgivare var målsägare. Att involvera publiken i pjäsen, genom att tvinga dem vara jury, påminner om nervkittlande  amerikanska teveserier och filmer.

Efteråt fick jag veta att också Tyskland, där pjäsen utspelar sig, har jurysystem. Vi ställs inför ett pest eller kolera – liknande dilemma, trots att den åtalade stridspiloten erkänt sin gärning.  Meningslöst att försöka undvika spoilervarning, då dramats scenario har fått stor spridning.  Dokumentär bakgrund finns, fast i avsevärt mindre skala med ett sportplan i fokus. Upplägget i TERROR är att flygvapnet som bevakar luftrummet, får vetskap om att en Airbus med 164 passagerare blivit kapad. Förövaren beordrar personalen i cockpit att kraschlanda mot en fullsatt fotbollsarena där landskamp pågår. För att avvärja  används ett jaktflygplan, som under tiden som står till buds försöker avvisa och skrämma med varningssignaler.  Ingetdera får någon effekt!  Åtalade major Koch handlar då på eget bevåg efter att försvarsministern vägrat bevilja förslaget om nedskjutning. Motivet består i att ha vägt en katastrof mot en annan, vars dödssiffra skulle ha blivit gigantisk.

Kan nödvärn åberopas även när den som avfyrar jaktroboten inte är personligen hotad och när många oskyldiga måste offras? Försvarsadvokaten(Mia Eriksson) anser det, liksom den åtalade och majoriteten av de som sett pjäsen på tysk mark. Jag hade tänkt fria, men fann skäl att ändra mig under åklagarens (Hanna Ullerstam) plädering. Vi upplystes om att Författningsdomstolen inte tillåter att liv vägs mot liv, något som definieras av människovärde och värdighet. Vidare hade åklagaren ett ess i rockärmen, vilket blev uppenbart när en duty controller vittnade (Lars G Wik).  Militärer må vara, likt den högpresterande åtalade – som tillhör en exklusivare yrkeskår än hjärnkirurger- mycket intelligenta. Men de har en benägenhet att vara one-track- mind inriktade när det gäller problemlösning. Ansvariga hade parallellt kunnat få till stånd en evakuering av fotbollsstadion i München. Att båda sidor åberopade Kant för att driva sin tes, är kanske inget att förvånas över.

I egenskap av domare och därmed högsta representant för ämbetet, agerar Moa Myrén som sammanhållande länk med tillämpad myndighetston. Det görs galant.  Mitt i ett gravallvar av närmast ofattbar dignitet, glöms inte den mänskliga aspekten bort.  Hanna Ullerstam ( åtskilliga biroller  i sitt cv som säkert cineaster känner till) och Mia Eriksson (förekommit i teveserier och var senast formidabel i Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater) har långvarig vana av att spela mot varandra. Gnabbande och tappat tålamod på gemensamma arbetsplatsen, ger en air av fullständigt genuint agerande. Snacka om precision och psykologisk tajming! De korrekta officerarna i dramats enda mansroller görs med bravur, inte minst de  gånger de pressas av för dem ofördelaktiga påståenden. I särklass mest emotionell input förmedlas av  Yasmina Ould El Kabla, vars tårdrypande roll som änka ger en aning om vidden av terroristers omänsklighet.

En tillfällighet som ser ut som en tanke?   Samtidigt som TERROR får Sverigepremiär pågår den extremt omfattande rättegången mot mannen, som begick det fruktansvärda attentatet på Drottninggatan i våras. 60-talisten von Schirach har gjort dundersuccé med denna sin tre år gamla debutpjäs. Han verkar vara något av en tysk motsvarighet till Jens Lapidus, enär han är verksam både som advokat i Berlin och författare. Han har uppnått bestsellerstatus , med böcker inspirerade av erfarenheter som jurist.

Hur juryn dömde på premiären? En knapp majoritet fällde majoren.  Men det motsatta valet är, åtminstone i teorin, lika rimligt. Och än mer omöjligt blir det i pläderingarna när lidande graderas och de vi älskar tas med i resonemanget. Återigen imponeras jag av en vital frigrupp med självlysande radarparet Mia Eriksson och Hanna Ullerstam i spetsen.

 

 

 

Maj Wechselmann intervjuas om filmprojektet Moa

by

Foto från kommande film om Moa Martinsson

Skriver nästan aldrig om film, ett  känslostarkt uttrycksmedel jag tyvärr i hög grad måste bortprioritera av tidsskäl.  I samband med årets filmfestival i Göteborg – en tilldragelse som jag tog semester för att uppleva på 90-talet – kom en förfrågan jag ville tillmötesgå.  Önskemålet kom från en PR-ansvarig person, med anledning av ett seminarium 28/1  med fokus på kommande dramadokumentär om Moa Martinsson.  Ett 18 minuter långt klipp visades. Ebba Witt Brattström och Maj Wechselmann som skrivit manus,  berättade om ett Work in progress.  Eftersom jag hade bokat in annan aktivitet och höll på med  andra skrivjobb, har jag först nu möjlighet att publicera, den intervju som via mejl genomförts med den ytterst produktiva Wechselmann. Minns dokumentärfilmaren från ett livligt panelsamtal på Hagabion under en festival för omkring tjugo år sedan. Och när hennes omskakande  Det är upp till dig visades på Bio Roy för några år sedan, köpte jag en kopia på dvd.  I den långa raden av verk från en uppmärksammad filmare och debattör, vill jag lyfta fram Barn av sin tid. Den är ett porträtt på författaren Aino Trosell, en kvinna numera bosatt i Göteborg som var min hedersgäst när jag hade 50-års kalas.

För att återgå till intervjuns ämne har jag sett spelfilmen Moa (1986), den berättande musikföreställningen Moa som turnerat hos Riksteatern samt läst fyra av Moa Martinssons romaner.  Två trailers, eller snarare oklippt råmaterial, uppladdat på Youtube, har fungerat som underlag för mina frågor och mitt intresse Som bonus har jag dessutom haft tillgång till en skiss över en planerad biografi om Moa Martinsson.  Filmen om Moa Landsmodern innehåller hela femhundra statister. Den berättande rösten tillhör Gunilla Nyroos. Att hon fått uppdraget som speaker passar perfekt, inte minst för att hon hade huvudrollen i ovan nämnda spelfilm. Har läst mig till att Wechselmann låtit sig inspireras av Witt Brattströms avhandling om Moa Martinsson, den som har titeln Skrift och drift på trettiotalet.

Varför behövs en sådan här film om Moa? Därför att Moa var den första som skrev realistiskt om våldtäkter i hemmen, den första #metoo

Hur ska hon värderas litterärt? Hon fick genom Folket i Bild en jättepublik- upp till 130 000 per bok. Bara Vilhelm Moberg nådde upp till jämförbara siffror. Detta skedde i en tid då tv inte fanns. Litteraturkritikerna och hennes egen generation av författare var snåla och ogenerösa mot henne.  Hennes, ofta självbiografiska, böcker är ännu viktigare idag. Det finns väldigt få vittnesmål om fabriksarbeterskornas och pigornas liv. Litterärt finns det få som skildrat de små i samhället så empatiskt, så humoristiskt och sarkastiskt. I visa böcker blir hon profetiskt poetisk. Idag kan hon också läsas som ett av de enda vittnesbörden ur socialantropologiskt perspektiv, om de nedersta. (Wechselmann exemplifierar med det myller av människor på olika nivåer av samhällsstegen som beskrivs i i Martinssons Östgötaepos  Vägen under stjärnorna. Av utrymmesskäl har jag valt att inte ta med denna passage.)

Varifrån hämtade hon sin energi och obändiga livsvilja? Jag tror att hennes stora kärlek till modern (Kristina) bar henne. Moas ogifta mamma hade just värme och empati för de som hade det ännu värre ställt.

Att belysa gigantiska klassklyftor och ojämställdhet mellan könen, har det varit drivkrafter i ert arbete? Ja! Lägg därtill den töntiga och oseriösa behandlingen av Moa från akademikerna, inte minst Svenska Akademien som gav pris till en tokig tant. I sin iver att höja Harry Martinsson till skyarna, gjorde Sonja Ehrfurt sig skyldig till ett nidporträtt och karaktärsmord på Moa.

När och var är det tänkt att filmen ska ha premiär? K-special på SVT ska ha den, men jag hoppas på biopremiär hos Folkets Hus och Parker. 

Hur har den finansierats? Av Film i Öst plus institutioner som Arbetets museum i Norrköping, Östgötateatern, Örebro Länsteater, ett antal småteatrar i Östergötland, ”Hallarna” i Norrköping, ABF Östergötland, Hembygdsföreningarna i Bersbo och Finnspång, Norrköpings Stadsmuseum och Stadsarkiv, Gruvmuseet i Åtvidaberg samt Kalmar Museum. Vidare har ett stort antal kulturpersonligheter i Norrköping jobbat gratis. Varken jag eller Ebba har fått betalt. Produktionsgruppen Wechselmann har till dags datum lagt ut 250 000:- kontant. Nu ska ansökan skickas in till SFI (Svenska Filminstitutet).

Hur hittades alla medverkande? Folk har anmält sig till scenerna. Vi har haft casting. Överraskande många har till och med sytt sina kostymer. Jag tror de gjort det, därför att Moa i sin tid satte fart på så många. För de äldre är det helt klart så att hon finns i deras hjärtan. Detta projekt har fått mer stöd än jag någonsin fått tidigare under mina femtio år som filmare.

OBS Intervjun publiceras 11/2 2018 i något redigerad form

Foto från kommande film om Moa Martinsson – Work in progress

 

 

Bitskt feministcollage roar – All min kärlek av Teater Tamauer

by

Foto Lina Ikse

All min kärlek –fritt efter Nina Hemmingsson

Regi: Anders Friberg

Manus: Helena Gezelius och Sara Kling (baserat främst på tre böcker av Hemmingsson)

Scenografi & kostym: Heidi Sakkonen

Koreografi: Josefina Samuelsson & Julia Sjönneby

Ljus: Beate Persdotter Löken

Musik: Anna-Maria Engberg

Spelas på Hagateatern i Göteborg till och med 24/3

Premiär 9/2 2018

Serietecknare som riktar sig till vuxna är något av en specialitet för denna vitala frigrupp, vilket passar mig, en novis avseende nämnda blomstrande subkultur. Har tidigare sett dem göra frodig teater av så kallade grafiska romaner, skapade av Hanna Pettersson och Liv Strömquist. För Kulturbloggen har jag därtill recenserat verk hos Teater Tamauer, med litterär förlaga från omtalade Lena Andersson och Jessica Schefauer. Utmärkande för Hemmingsson är hennes drastiska turnerande av misslyckade konversationer, de  blixtsnabba kasten mellan  samtalsämnen och anmärkningsvärt vulgära  inslag. När trion på scen adderar ett fysiskt utspel, som  stryker under snärtiga repliker, erbjuds vi många förlösande skratt.

På väg in i salongen berättar jag för en vän, tillika van premiärbesökare, att föreställningens längd uppges till två timmar. Han närmast chockas, gör sig beredd att gå i paus. Men tiden går fort fram och han bestämmer sig, utan tvekan för att stanna kvar. Ett gott betyg till regissören således, vars handlag får bra snurr på  situationskomiken. En poäng i sammanhanget är att Friberg är enda man i den personalstyrka som ligger bakom All min kärlek. Efter paus  är man på väg att upprepa sig, riskerar gå på tomgång. Vilken lättnad då att ensemblen klarar att upprätthålla publikens engagemang. Det hackar aldrig!  Hela tiden levereras nya drastiska uttalanden, dråpliga vändningar och tänkvärda betraktelser. Seriestrippar är tacksamt stoff.

Två koreografer ser till att sketcherna gå på högvarv med kompletterande kroppsuttryck. Skådespelarna är extremt skickliga på att ackompanjera repliker med effektiva miner och gester. Det skuttas och dansas , viftas på armar likt  shamaner, knäpps med fingrar och tas spjärn mot den långa bardisk som utgör enda scenografi.  Lika viktigt är förstås att tajmingen sitter perfekt, vilket den gör.  Hur replikerna låter, hur de agerande modulerar sina röster, är i en normkritisk könsöverskridande text av största vikt. I denna gren excellerar  Helena Gezelius, Sara Klingvall och nytillskottet(?) Eddie Mio Larsson. Det är en samtrimmad trio som tar alla chanser att göra sig lustiga på framför allt beskäftiga herrars bekostnad. Musiken av Anna-Maria Engberg förmedlar diffust en cabaretkänsla, med toner som påminner om vals och tango.  Ska verkligen betonas att det är mycket kroppsligt.

Som ensamhushåll kan jag inte låta bli att göra en reflektion.  Att döma av Hemmingssons psykologiserande, är det ett under att människor vill bo under samma tak och bilda familj. Hur kommer det sig att tvåsamhet är en så stark drivkraft, trots att olikheterna emellan oss är gigantiska? Så mycket missförstånd och olika behov, oavsett om det gäller semesterplaner eller val av gemensam film.  Vad som är mest frapperande:  att karaktärerna som skissartat gestaltas, beter sig som om de talar skilda språk. Med humor som vapen vill Hemmingsson väcka debatt. Hon har en agenda som bottnar i en feministisk ideologi, möjligen också politiska lösningar.

Enligt pressutskicket kretsar All min kärlek kring sådant som jakten på lycka och att hitta den rätte. Vidare det problematiska i att finna sig själv, till och med älska sig själv. Tillstånd av tomhet och depression tas upp i ett kvickt och hämningslöst manus. Blev ganska överraskad av att collaget kryddats med osedvanligt hög frekvens av fula ord.   Hysteriskt kul med upprördheten över att en specialbeställd dildo slarvades bort av Posten. En slagfärdig humorspäckad föreställning väl värd ett besök!

Medverkande: Helena Gezelius, Sara Klingvall och Eddie Mio Larsson

 

 

 

Härlig examenskonsert – New Modernism av Axel Mårdsjö

by

Foto Henrik Buller

Artist: Axel Mårdsjö

Titel: New Modernism

Betyg: 4

Mix & master: Olli Rantala

Abrovinsch records

60:55

Releasedatum 15/11 2017

Mårdsjö är en reslig 90-talist och göteborgare.. Här har den välutbildade saxofonisten studerat på Högskolan för scen och musik, efter att ha genomgått musiklinjer på Kävesta och Skurup.  Jag har hört honom live i skilda jazzsammanhang senaste åren. När han inte frontar i den egna gruppen spelar han bland annat i storband (vikarierat i Bohuslän Big Band), med Lovisa Jennervall Quartet och i Kat & Jazz Messangers.  Precis lika självklart som han klär i rock, märks en fullständigt naturlig relation till  altsaxofonen. Detta intima och avspända förhållande går igen på  debutalbumet, vars inspelning jag hade förmånen att vara med om., tillsammans med exempelvis professor Anders Jormin. Då visste inte  den inbjudna publiken  om att musiken  skulle ges ut Möjligen bidrog min entusiasm till att konserten  förevigades ,  spreds till nyfikna öron via cd och digitala plattformar.

New Modernism består av nio original, samtliga skrivna av Axel. Låtarna är resultatet av hans  idoga arbete med kompositionslära. I programförklaringen inför examenskonserten, berättas att fokus legat på olika tekniker så som mediantik, modus och tolvtonsmelodier; samt att musiken andas en ”croosover-jazz känsla. Bara någon enstaka gång blir det kantigt på grund av dessa formler och förutsättningar.  Helheten genomsyras  av postbebop med igenkännbart nordiskt sound som röd tråd. Kvinetten flyter perfekt in i sina roller, har ett pulserande samarbete och låtskrivaren  uppvisar  förbluffande mognad. Skivsläppet saluterades med  konserter i Göteborg och Malmö.

Artisten Göteborg 28/5 Foto David Levinsson

Det handplockande bandet består till 3/5 av medlemmar från Den lille lille band, vars succé på Gmlstn Jazz 2016 jag rapporterade om i Orkesterjournalen. Adam Ross (trummor) och Olof Wullt (gitarr) till höger på fotot från inspelningen  28 maj, kompletteras av Adam Lindblom (kontrabas) och Stefan Wingefors (piano). Redan första karismatiska takterna på flygeln, signalerar att vi får åka med på en stimulerande resa.  Befriande seriositet präglar  upplägget! Vore fel att framhålla någon , när gruppen fungerar förträffligt som enhet. Av naturliga skäl  avlöses den expressive  saxofonisten av sin gitarrist, vilket  finliraren klarar galant med  snitsigt utsträckta  solon..  Ross har i flera år varit en het rytmsnubbe omöjlig att inte falla för. Och Wingefors spelar med stilsäker finess, rutinerad från inte minst Bohuslän Big Band och More Than a Pair. Basisten ingår också i sist nämnda konstellation.

Utgår från att det är sällsynt att en högskoleelev kommer lika långt konstnärligt ,besitter ett så självständigt tonspråk.  Har siat i landets jazzmagasin (OJ) om att Mårdsjö kan få sitt definitiva genombrott i år.  Hans intima förhållande till sitt instrument måste betraktas som  häpnadsväckande. Att den unge mannen behärskar såväl den skira lyriska stil som Dompan var en mästare på, som det frustande precisa spel som  kännetecknade  legendariske Bird; gör  att framtiden ser ljus ut.  Första plattan i eget namn bjuder på meningsfull, varierad och djupt begåvad originalmusik!

Låtordning: Layers – Desert song – A R – Pentacruel – Murviel Les Beziers – Velour – Hoary – A L – Time Machine