Yerma
Av Federico Garcia Lorca
Regi och bearbetning Lisaboa Houbrechts
Regiassist Simon Elvås, Ellinor André
Scenografi Clémence Bezat
Kostym Ourmar Dicko
Ljus Floriaan Ganzevoort
Musik och ljud Bert Cools, Stijn Cools, Indré Jurgeleviciûté
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Dramaturg Anna Luyten, Anneli Dufva
I rollerna Nina Zanjani, Christoffer Svensson, Christoffer Lehmann, Elle Kari Bergenrud, Ellen Jelinek, Razmus Nyström, Tina Pour-Davoy, Hulda Lind Jóhannsdóttir
Inledningsvis när vi kommer in i handlingen, är Yerma redan utom sig av sorg i en apatisk-liknande gestaltning. Hon stirrar ut i intet och man funderar över vägen till detta tillstånd. Det känns som vi kommer direkt in i den djupa sorgen. Kanske hade man velat se en längre väg dit och därmed förstå sorgen mer. Mellan raderna förstår vi alla fall att hon skulle vilja bli gravid och att väntan i två år därmed upplevs för länge för henne. Hon trugar inför sin make och ber honom om hjälp kring barnlösheten. Det är dock inte förrän senare vi förstår att problemet dem emellan är lite mer komplext än enbart befruktning i sig. Att vara en trogen kvinna med en man som inte vill ha dig, gör det komplext.
När Yermas väninnor alla kommer gående med sina runda magar, fnittrandes av glädje och vältrar sig i den kvinnliga vi-känslan dem emellan. Det är då jag kan se hennes längtan utöver den biologiska, för det finns en kraft i att vilja ha det alla andra redan har.. Det är ju alltid något att dela den gemensamma erfarenheten och man bygger sociala strukturer kring vad som är normalt. Pressen blir stor när vi vill ingå och vara som alla andra. Det är ju därför människor blir gravida när de inte längre tänker på att de måste. Det hade gett föreställningen en ännu mer fascinerande utgångspunkt om Yemas egen längtan hade varit tydligare med ett eget, ”därför”.
Scenlösningen med att ena stunden ha en rund plattform som man rör sig kring i kombination med rullande rekvisita för att skapa skilda platser, fungerar bra men ibland ger det en rastlöshet som är lite svår att greppa. Det blir närsynthet och avlägsenhet i samma upplevelse. Ibland blir man sporrad men man blir också trött eftersom det är svårt att ta in de skilda lagerna av verkligheten. Ibland blir det rörelse på rörelse och energier på energier utan att man helt eller fullt förstår dess syften. Dock är helheten i katastrofen vacker och väl gestaltad. Vackra rörelsemönster och färger.
Det som är ytterst spännande med Yema är det faktum att inte nog med att hon vill ha barn med den man som hon är gift med, men som inte vill ha barn med henne, så kan hon inte tänka sig att överge honom för att kunna få barn med någon annan. Det finns en förgörande trogenhet som gör att Yema upplever sig fast i sin livssituation. Hon kommer inte att kunna få allt som hon egentligen vill ha. Frågan är vad hon kommer att välja för sin egen del framöver.
