Askungen
Musik Gioacchino Rossini
Libretto Jaqopo Ferretti efter sagan av Charles Perrault
Orkesterarrangemang Jonas Dominique
Översättning Rikard Bergqvist
Dirigent Henrik Schaefer/Gudrun Dahlkvist
Regi Nora Nilsson
Scenografi Julia Przedmojska
Kostymdesign Sofie Gynning
Koreograf Lars Bethke
Mask och peruk Therésia Frisk
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Premiär på Folkoperan den 20 september 2023
Askungen är en klassisk berättelse som skrivits på skilda vis av Charles Perraults (1600-tal), Bröderna Grimms (1800-tal) och Walt Disney (1950) med flera. Vilka karaktärer som är runt omkring Askungen varierar något men slutklämmen överensstämmer i de flesta versioner det vill säga att den som är snäll, god och vacker på något vis får en belöning i slutändan som hen förtjänar.
Kvällens föreställning skiljer sig inte från den klassiska normen kring Askungen som person även om det är en komisk opera så kallad ”opera buffa”. Det som underlättar elakheterna, livssituationen och ödena utmed berättelsens gång är ju att det burleska i de elaka, gör sig gällande mycket tydligt – med andra ord – desto dummare du är, dessto mer fånig framställs du. Kanske kan det vara receptet för väldens ondska att efterfölja?
Det första glädjeämnet i kvällens föreställning är hur musiken/musikerna för en central plats mitt på scen. Operamusik brukar ju vara (ska vara) den kraft som driver ett libretto framåt, men det är inte alltid som de fysiskt får lov att vara så avgörande i framförandena. Genom att finnas på scen gav de en mycket härlig spänning och lustfylldhet när skådespelet fick lov att ske runt omkring och med de musiker som vanligtvis annars förvisas till det s.k. orgeldiket nedanför scen.
Det gjorde föreställningen något mycket gott att den yttre skönheten, åtminstone inledningsvis och mindre än vanligt, fick lov att vara sekundärt för Askungen d.v.s. att prinsen förälskade sig i hennes personlighet först innan han kom underfund med att hon var en fröjd för ögonen också. Det blev också en rimligare balans med att styvdöttrarna, om än komiskt groteska, inte behövde vara hiskeligt fula i ett klassiskt perspektiv. Styvdöttrarna gavs dessutom möjligheten att få lov att vara duktiga i den sceniska framställningen trots äckligheterna i frossa och ego. De fick vältra sig i tydligt kroppsspråk och fantastisk skönsång på samma premisser.
Kvällens kittling från ensemblen var självklart prinsens rödhårighet, pliriga busblick och några få centimeter korthet i förhållande till Askungen. Det var härligt att se att en man inte enbart kan ta sig för bröstet med tråkiga manliga attribut som längd och pompösa muskler. Prinsen hade kunnat få vilken Askungens som helst att bli förtjust i honom.
Föreställningens förvåning var prinsens följe (3 karaktärer) som synkroniserat följde efter men ändå hade synpunkter på det som hände på scen. Ibland var de kopior av varandra, men tydligt kunde man se att deras mimik följde andra regler. De gav en känsla av, manliga dockor som gör vad som de bli tillsagda om, men saknar trots det inte ett inre liv. De blev fasta karaktärer som i den italienska komedin, commedia dell ‘arten. Det finns en trygghet och befrielse i att veta vad som komma skall i det burleska genom den konstformen.
Askungen var, som sagts, inte enbart en fröjd för ögonen. I föreställningen var hon initiativtagaren till att styra över sitt eget liv och uppvaktade prinsen på det sätt som också en kvinna kan göra, bör göra om hon har lust. Det var befriande att se att hon var en stark personlighet och inte hade låtit elakheter knäcka henne. Däremot kunde man inte låta bli att också göra henne väldigt vacker mot slutet i en känsla av fyrverkerier, vilket inte alls var nödvändigt för att just få henne att vara glimrande. Publiken uppskattade dock just detta faktum, även om det inte tilltalade mig. När ska prinssessor få lov att vara mer smarta än snygga, kan man fråga sig? Personligen hade jag också svårt för det rosa skimmer som kantade föreställningen i ett ”pussy cat”, ”she boss” eller barbie-feministiskt perspektiv. Smart kvinnlighet behöver mer ljus och ljud innan jag kan köpa det konceptet i en föreställning.
För den som inte är van vid opera och som inte alltid känner sig helt hemma i den världen, skulle jag utan att tveka rekommendera Folkoperans uppsättning. Om man dessutom kan historien om just Askungen, gör det, det ännu lättare att lära sig förstå charmen med just ”opera buffa”.
Askungen Josefine Andersson
Prins Ramiro Conny Thimander
Dandini (kammartjänare) Sebastia Durán
Clorina (styvsyster) Susanna Andersson
Tisbe (styvsyster) Katija Dragojevic
Don Magnifico (styvfar) Peter Kajlinger
Alidoro Sami Yousri
Prinsens följe Joakim Larsson*, Viktor Rydén*
och Wiktor Sundqvist*
*deltar i Folkoperans talangprogram
På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.