Lotta Altner

Revisorn
Av Nikolaj Gogol
Bearbetning Magnus Lindman
Översättning Staffan Skott
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Backman
Kostym Linda Gonçalves
Regiassistent Elin Löfman och Loran Batti
Dramaturg Sofia Fredén
Ljudtekniker Camilla Näsström
Rollista Pablo Leiva Wenger (Alex Tornfalk-Barbar), Björn Kjellman (Lennart Föhn), Katarina Ewerlöf (Pia Föhn Hunsing), Emma Mehonic (Selma Hunsing), Peter Andersson (Steve Binjuré), Linus Troedsson (Dick Abloy), Lisa Lindgren (Irene Stissig), Tove Wahlberg (Personal) och Jacob Broberg (Personal)
Premiär Stockholms stadsteater den 10 februari 2023

Scenen står öppen utan förhänge, med full insyn, när vi sätter oss i salongen på Klarascenen denna premiärkväll. Av någon ofrånkomlig anledning upplever jag scenen hämtad från en annan tidsålder, traditioner med genomskinliga förhängen, bländande speglar i rörelse och glitterljus. Min första tanke är att danska författaren Karin Blixten ska kliva in i handlingen genom ”den afrikanska farmen” och påminna oss om mänsklig bräcklighet. Kanske blåser det starka vindar med sand rakt genom rummet?

Handlingen utspelar sig i en liten stad, med ett flertal högt uppsatta personer som av olika anledningar oroar sig för att bli upptäckta och avslöjade privat och i sina arbetsroller. De har skot sig på andras elände, utsatthet och roffat åt sig mer än vad som är rimligt. De ursäktar sina beteenden för att de nog är lite finare, bättre och mer framgångsrika än de flesta. Fast som ett brev på posten, får kommunstyrelsens ordförande, prästen i byn, överläkaren, säkerhetschefen och skolstyrelsens ordförande reda på att en kontrollant från staten, någon form av revisor ska komma på besök och inspektera dem. De får höra att han bor på staden hotell. Sakta men säkert växer rädsla, frustration och utspel fram. Vad kan man göra innan man blir brutalt avslöjad?

Föreställningen är en härlig tragisk komedi i mina ögon. Vi skrattar mycket åt karaktärerna som är klockrent fasta i sina strukturer, rutiner och samtidigt som det är något i en som gör ont. För att se någon göra samma misstag hela tiden utan att lära sig något är smärtsamt. Är verkligen vi människor så korkat genomruttna och måste vara så syniska för att överleva? Antagligen, för det är ju det jag själv är i mina bedömningar just nu. Mänskligheten kan man inte lita på.

Det finns mycket i föreställningen att tydligt och direkt skratta åt, när det gäller lyteskomiska beteenden. Man snubblar, man har den där senapsgula offerkofta på sig, man darrar som ett asplöv och blir neurotisk. Varje karaktär är helt klockren i sin framtoning, följer klara mönster och beskrivningar. Det är mycket bekvämt och lättsamt att de är som det är. Jag kostar på mig att sitta där och verka smart, för man vet med stor säkerhet hur den röda tråden kommer att framställas, vad som komma skall. Skådespelarinsatserna är generellt höga och det är kanske därför som jag förgäves väntade på någon nyare, mer spännande intriger och brytande dragning åt ett annat håll, i allt det tramsigt roliga. För hur länge kan man skratta åt samma sak? Jag längtade efter en ”twist” som skulle rufsa till mig lite, bortom den där fantastiskt vidriga noppiga koftan som jag ville slita av karaktären. Det enda jag skrattade åt, om och om igen, var säkerhetschefens vidrigt gråa och överdimensionella stödstrumpor som inte räddade honom från hans personliga perversiteter.

Det är mycket intressant för avslutet, att de allihop håller fast vid att, ”ärlighet och transparens inte lönar sig” oavsett om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det är att stoppa huvudet i sanden, trots anklagningar som är lösningen. I deras fall spelar det dock inte någon roll eftersom de ”vet att du vet att de vet att du vet” och det underlättar ju allt i en värld av spekulationer utan säkerhet.

Red Speedo
Av Lucas Hnath
Regi Stefan Marling
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Rekvisitör Ditte Edin
Regiassistent Ellinor Olinder
Konstnärlig ledare Elisabeth Klason
Teaterchef Björn Lönner
Premiär 28 september 2022 på Playhouse Teater i Stockholm
Föreställning som recenseras: 29 september 2022
På scen: Ray (Philip Oros), Peter (Jonathan Silén), Lydia (Martina Hemmingsson och Tränaren (Björn Lönner).

Hela föreställningen utspelar sig vid en simbassängs kant där Ray, simmaren tillbringar sin största tid med träning och tävling. Hans tränare övervakar och tillrättavisar, samtidigt som Rays bror tittar förbi med jämna mellanrum som Rays advokat och företrädare. Rays ”intressen” behöver övervakas från både tränarens och broderns perspektiv på skilda vis. Alla vill de få och tycker de förtjänar en del av Rays framgångar och vill ha sin del av kakan. Ray själv tycker också att han förtjänar framgång. Simmarens före detta flickvän Lydia besöker honom också, efter att han krampaktigt försöker finna nya lösningar, vid bassängen för att reda ut varför deras relation gick i kras. Ray upplever en tomhet, rädsla inför framtiden och någonstans utmed vägen har han förlorat en del av sitt eget människovärde bortom resultaten som simmare.

Manuset baserar sig på ett dilemma, det vill säga skillnaden mellan etik och moral, när det gäller att använda eller inte missbruka olagliga preparat, dopning i samband med tävlanden. Vad är det vi intalar oss själva när vi tillåter eller förväntas ta ut svängarna för vår egen fördel? Hur gör vi när vi ljuger för oss själva när det ger oss fördelar eller tar för oss av på andras bekostnad? Ray är satt i en ordentlig knippa där han gärna vill prestera och där hans s.k. testosteron nivå bedöms som orättvist lågt och där lite hjälpmedel skulle kunna bli ”positiv särbehandling” (rättvist således).

Uppsättningen går i ett enormt högt tempo från allra första stund. Det är munhugg, debatter och upp till bevis till både höger, vänster, fram och tillbaka. Det är aktion på hög nivå. Replikerna är inte bara snabba i hela föreställningen utan manusets inledning och avslutning är mycket korta och climaxet/handlingens huvudsyften, mycket långt. Det kräver därmed av publiken att ständigt vara öppen för hårda verbala slag och ordväxlingar, fullt fokus framåt. Ingen diskussion är någonsin över, får alltid en ny vändning tillbaka i volley. En känsla av en hård tennismatch i mitt inre gör sig gällande. Ibland missar jag tyvärr några bollar och orkar inte ta emot en ny vändning, när den kommer tillbaka. Att skådespelarna orkar hålla energin upp så länge ska de ha en stor eloge för. Ibland föll dock Rays rollgestalt något i sin inlevelse och det kändes som tomma plattityder, ord utan mening. Kanske hade innehållet inte riktigt satt sig eller så brast energin just ikväll.

I slutscenen bjuds vi på en brutal urladdning av de frustrationer som byggt upp, av så skilda åsikter, drömmar och förhoppningar av samtliga parter. Jag känner och ser våldet dem emellan men det är också enda gången som scenen känns i minsta laget. Allt får kroppsligen inte riktigt plats som man hade velat få se när aggressionerna blir handfasta. Jag längtar också efter en tydligare lösning på situationerna som inte manuset innehåller. Man lämnas självklart med nyttiga frågor att fundera vidare på. Kanske är det till och med bra med öppna tolkningar/förklaringar och det enbart är jag som längtar efter ett tydlig lösning på åtminstone ett problem denna dag. Kraftiga meningsskiljaktigheter och energiska försök till en enhetliga beslut skulle må bra av få landa om än i vetskapen, att vi kan vara överens om att vi inte är överens.