Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Jonatan Södergren

Serier på nätet

by

Katten Gustaf (eller Garfield) är ett typiskt exempel på en serie som skulle kunna förekomma i en tidning. Strippen ovan är tagen från Daily Mail. Andra klassiker i svenska dagstidningar är ju bland annat Snobben, Elvis och Knasen.

Vid Ohio State University finns ett helt bibliotek (The Cartoon Research Library) tillägnatt till serier. Om du inte har lust att färdas så långt så kan du alltid besöka Serieteket i Stockholm.

En av mina favoritserier på nätet är Red Meat som på sin officiella hemsida lägger ut en seriestrip i veckan. Hemsidan har funnits sedan 1996 så arkivet har hunnit bli ganak maffigt vid det här laget.

Obskyra band (som förtjänar uppmärksamhet): Del 2

by

I denna andra del av artikelserien om mindre kända band som förtjänar större publik kommer ett triss av svenska band att tas upp. Till att börja med kommer det att handla om Blind Dog.

Blind Dog, som tyvärr har splittrats, är ett stoner band som bildades i Halmstad 1996. På sitt CV har de två skivor: ”The Last Adventures of Captain Dog” från 2001 och ”Captain Dog Rides Again” från 2003. På den sistnämna hittar du låten ”Iron Cage” som du bör ha lyssnat på innan du stänger ner det här fönstret. För övrigt kan du ladda hem deras sju sista låtar gratis och helt lagligt från deras hemsida.

Nästa band till rakning är The Scams. De spelar klassisk rock’n’roll som är helt beroendeframkallande. När de spelade på rookiescenen på Hultsfredsfestivalen för ett par år sedan var det som en blixt i en klar himmel. Missa inte för allt i världen (om du bor i Stockholm) när de spelar på Debaser den elfte december. Bästa låten är ”Noize, Booze’n Tattooz”.

Den sista artisten som tas upp i det här inlägget får bli Per Egland. Sveriges egna lilla lo-fi poet – tyvärr lite svårtillgänglig men hans myspace släcker törsten för ett tag iallafall.

"Quantum of Solace"

by

Daniel Craig är Bond. Jag vet inte hur många recensioner av de två senaste filmerna som påstått det men det stämmer ju. Oavsett om man inte hänger med riktigt i handlingen av nya ”Quantum of Solace” så är det omöjligt att slita blicken från bioduken.

Det är kanske inte lika mycket Craigs skådespel som utstrålning. Vem har sagt att Bond behöver vara som förr då han behövde massa högteknologiska småprylar och diverse andra fånerier när han har den där iskalla blicken. Dessutom backas han upp av de briljanta Judi Dench som M och Mathieu Amalric som skurken Dominic Greene.

Jag ska erkänna att jag inte riktigt hängde med i handlingen (trots att jag har sett Casino Royale allt för många gånger…). Den tog i alla fall vid där Casino Royale slutade. Öppningen med en biljakt är precis så häftig som man kan förvänta sig och därefter färdas vi bland annat till Österrike där Bond avrättar småskurkar till Puccinis ”Tosca” och till Bolivia där den ondsinnade organisationen Greene World konspirerar.

Filmen tar framför allt upp temat hämnd och inte minst Bonds hämnd på Vesper. För att uppskatta filmen måste du nog ha sett Casino Royale men hur många fans har missat den…

Obskyra band (som förtjänar uppmärksamhet)

by

Obskyra band (som förtjänar uppmärksamhet) är Kulturbloggens nya artikelserie. Planen är att presentera så obskyra band som möjligt som inte blivit så stora som de förtjänar/förtjänat åtminstone två gånger i veckan. Ha tålamod och räkna med flera undantag som bekräftar regeln!

Först ut är Nottinghams stolthet Fatal Charm som bildades i slutet av 70-talet och under 80-talet släppte skivorna ”Endangered Species” och ”This Strange Attraction” (wikipedia säger visserligen att den släpptes 1990 vilket inte stämmer – den är från 1989) där den förstnämnda kanske är en av tidernas mest förbisedda album. Trots en hel del radioframträdanden lyckades Fatal Charm aldrig slå igenom men de har lämnat en hel hög fina låtar efter sig. Lyssna till att börja med på ”Summer Spies” och ”Lucille” och försök säga att du inte gillar vad du hör.

Bowie kung av Atlantis

by

För den som missat David Bowies ”bejublade” insats i den teckande serien SpongeBob så kan du nu se den här. Bowie gör rösten till Lord Royal Highness. Bedöm själva om detta ännu är ett alter ego i klass med Ziggy Stardust, The Thin White Duke eller goblinkungen i Labyrinth.

Vad gör den gamla glamrockaren nuförtiden då (förutom konstiga röster till tecknade serier förstås…)? Han fyllde 60 i fjol och verkar ha återhämtat sig från hjärtattacken han drabbades av 2004. Tidigare i år släpptes en samlingsskiva med tidningen Daily Mail som bland annat innehåller en nyinspelad version av ”Time Will Crawl”. Frågan är om han någonsin kommer att släppa nytt material igen?

Som man brukar säga: ”Den som väntar på någonting gott…”