Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Egghead Republic – en svidande uppgörelse med journalistik som är redo att gå över lik

by

Egghead Republic
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Pella Kågerman och Hugo Lilja

En svidande uppgörelse med journalistik som är redo att gå över lik för sin egen framgång och om myter om den fria konstnären som måste vara totalt fri och också kunna begå övergrepp mot både barn, djur och naturen och allt. Egghead Republic vann publikpriset på Stockholms filmfestival 2025. Filmen kategoriseras inom genren sci-fi. Oavsett kategori är det en mystisk film som väver samman realism med hallucinatoriska vyer.

Sonja Schmidt är en svensk klubbtjej, spelas av Ella Rae Rappaport, som drömmer om att bli illustratör. Men Sonja är mest duktig på att festa. Hon får chansen att följa med på en journalistiskt filmuppdrag i Kazakstan. Det finns ett område i Kazakstan som är avstängt, dit ingen mer än militärer får komma och då under stora säkerhetsföreskrifter. Området sägs vara förstört av radioaktivitet efter en atombomb. Nu går ryktena att djur och kanske natur blivit förändrade och att det finns kentaurer i området. Granne med området bor en av världens stora konstnärer och författare, Bob Singleton, som hyllar principen att en konstnär får göra vad som helst och måste försätta sig i speciella tillstånd för att kunna skapa mästerverk. Riktigt barnsliga myter som det är svårt att förstå att någon ens tror på.

Journalisttruppen leds av en tidningschef som ljuger och lovar sina medhjälpare framgång, men han lovar samma sak till de flesta. Och de tre som följer med lyder blint alla hans önskemål så fort han utlovar framtida framgång. Det är mer än tydligt hur han utnyttjar Sonja och de två fotograferna. Övertydligt.

Filmen har ett fascinerande kamera-arbete med fängslande foto. När sanden sveper över det ödsliga områden känns det som att vi är där. Men snyggt och talande foto räcker inte för att skapa ett mästerverk. När berättelsen är övertydlig förlorar dramat en del av sin kraft.

Själv har jag svårt för filmer som skildras drogmissbruk som något fullkomligt naturligt. Kvartetten som reser tillsammans använder kokain och amfetamin och andra inte namngivna droger och dricker starksprit som många dricker vatten. Sanningen är ju att det dör människor dagligen i överdoser av narkotika och alkohol skövlar många offer. Inte för att filmskapare ska ha krav på sig att stå upp liv utan droger. Men jag mår dåligt av att se när drogmissbruk skildras som fullständigt normalt.

De två regissörerna. Kågerman och Lilja, hade stor internationell framgång med Aniara, som också hade världspremiär i Toronto och som belönades med fyra Guldbaggar, Cineuropa Award i Les Arcs och nominerades till European Film Awards. Nu är de tillbaka i en mycket unik film med djup mediekritik och spektakulär och av och till är som att ramla in i en hallucination. Jag är medveten om att många älskar filmen. Den är speciellt, men samtidigt dyster, den sänder inte ut mycket hopp, vilket inte är filmskapares uppgifter förstås.

Filmrecension: Ett liv med paus – ett skrämmande drama som troligen ingen kan se utan att reagera

by

Ett liv med paus
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi Alexandros Avranas

Ett skrämmande drama som skildrar hur barnen drabbas när Immigrationsverket är stelbent och inte kan förstå hur det är att behöva fly från sitt land för att rädda sitt liv. Sergej var rektor i en skola i Ryssland, han hade bra jobb och bra lön och hans fru var lärare. De hade ett bra liv med sina två döttrar. Men Sergej lät elever på skolan läsa texter om yttrandefrihet och demokrati vilket gjorde att han blev förföljd, hotad och misshandlad av rysk polis och ryska säkerhetstjänsten.

Sergej och har fru Natalia har flytt till Sverige. I början går det mycket bra. De lär sig det svenska språket och deras två döttrar går i skolan och är engagerade i fritidsverksamhet. Den äldre övar simhopp och den yngre är med i en kör.

Det är intressant att filmens händelser utspelas 2018, några år innan Putin attackerade Ukraina. Den fullskaliga invasionen av Ukraina började den 24 februari 2022. Att Putins Ryssland inte tillåter opposition känner nog de flesta till. Det blir därför väldigt absurt när Immigrationsverket ifrågasätter Sergejs skyddsbehov.

Tryggheten rämnas när Immigrationsverket vill skicka tillbaka hela familjen till Ryssland och verkets utredare ifrågasätter Sergejs behov av skydd och tror inte på hans berättelse. Men tanke på att han är välutbildad och hade ett välbetalt arbete i Ryssland är det svårt att förstå Immigrationsverkets beslut.

Pressen på Sergej och hans familj blir outhärdlig. Det är mycket bra berättat i filmen och en många representanter för myndigheter blir absurda okänsliga byråkrater.

Jag hoppas denna film öppnar för många tankar och diskussioner kring flyktingfrågor och framför allt barnens situation.

Från Wikipedia:
Asylsökande med apatiska barn, i medierna kallade apatiska flyktingbarn, började förekomma i svensk samhällsdebatt under 2005. Barn som sökt asyl i Sverige och som blivit apatiska blev föremål för stort medieintresse och omfattande politisk debatt. En statlig utredning tillsattes för att utreda fenomenet.

De i medierna uppvisade barnen led (till synes) av katatoniskt tillstånd, en oförmåga till vilja. Apatin ansågs länge vara en reaktion på depression, uppgivenhet och stress med ursprung i en kombination av asylprocessens osäkerhet och tidigare våld och övergrepp i hemlandet. När fenomenet började uppmärksammas i medierna hävdade vissa att det inte rör sig om ett psykiatriskt tillstånd och att det är imitation, manipulation, undernäring och simulering som ligger bakom apatin.

Detta är en film jag tror ingen kan se utan att reagera. Denna film gör precis det som teatermannen Brecht vill göra med sina draman: Den berättar något och när vi går ut från salongen vill vi vara med och påverka.

Filmrecension: 100 liter guld – kryper under huden på mig

by

100 liter guld
Betyg 4
Svensk biopremiär
Regi Teemu Nikki

100 liter guld är Finlands Oscarsbidrag och är den film som lockat flest biobesökare i år i hemlandet. Det är en välspelad och välgjord film som känns djupt inom mig. Det är en stark skildring av kvinnlig alkoholism som inte går att skaka av sig.

Det är en realistisk och skrämmande skildring av två kvinnliga medelålders systrar, Pirkko och Taina, som bor på finländska landsbygden. Det har små extrajobb men försörjer sig också delvis på att göra Sahti, som är ett mörkt öl. De två systrarna är den tredje generationen i deras släkt som brygger sahti. Det är sahti, öldrycken, som är guldet i filmens titel.

Wikipedia berättar om sahti:
Sahti är en ölsort som bryggs i Finland. Sahti smaksätts traditionellt med enbär istället för, eller som komplement till humle. På senare tid har sahti börjat produceras kommersiellt. Den bryggs dock inte som vanligt öl där man även kokar vörten efter mäskning, I sahti mäskar man endast. Detta ger drycken kort hållbarhet.

Alkoholen, ölen, ger viss inkomst åt dem men framför allt förstör alkoholen och deras omättliga drickande det mesta i deras liv. Alkoholen förstör hur mycket som helst för dem och ändå kan de inte låta bli att ösa i sig alkohol.

Alkohol kan ge upphov till så många tragedier, kan förstöra så mycket för många. Det finns många hjärtskärande berättelser från barn som växt med alkoholiserade föräldrar. Därför är jag väldig kluven till denna film. Filmen skildrar mycket realistiskt hur hemskt det är när människor fastnar i beroende av alkohol.

De två huvudrollerna gör av två av Finlands mest kända kvinnliga skådespelare, Elina Knihtilä och Pirjo Lonka. Skildringen är stark och kryper under huden på mig, det är naket skildrat och är verkligen ingen hyllning till alkohol. Det framkommer tidigt och tydligt i filmen att systrarna har alkoholproblem. Framför allt den ena har mycket allvarligt problem med alkohol. De blir så tydligt hur drickandet påverkar dem både mentalt och kroppsligt. Det förstör det mesta för sig själva och blir elaka och vidriga som personer.

Filmen är mycket välutförd, gedigen och känns som en äkta skildring. Därför har jag gett den högt betyg. Men samtidigt funderar jag på om den är värd att lägga pengar till biobiljetter på och att värd mödan och tiden det tar att ta sig till biografen och se filmen? Det beror helt på vilken slags film som lockar, vad biobesökaren tycker om att se för slags filmer. 100 liter guld är intressant, stark, tragisk men också rolig emellanåt.

Recension av tv-serie: A Man on the Inside 2

by

A Man on the Inside 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 november 2025
Regi Morgan Sackett, Rebecca Asher, Michael Schur, Anu Valia och Heather Jack
Skapad av Michael Schur

En sjuttio-årig änkling, Charles, lever ett mycket stillsamt, inrutat liv och han är ganska uttråkad och ledsen, tyngd av sin sorg. Hans dotter bor med sin man och tre tonårspojkar ganska långt ifrån Charles, så de kan inte träffas dagligen. Dottern är orolig för sin pappa och uppmanar honom att skaffa en hobby, så han kommer utanför lägenheten och blir lite gladare. Charles lyder dottern råd, men hobbyn är inte den vanligaste sysselsättningen för en pensionär. Charles svarar på en annons från en privatdetektiv som söker en pensionär för att hemligt uppdrag. En stöld har begåtts på ett äldreboende och Charles får i uppdrag att nästla sig in där och hitta tjuven. Det är grundhandlingen i första säsongen. I denna andra säsong får Charles ett annat spionerande uppdrag att nästla sig in i.

Charles, som för övrigt spelas suveränt pricksäker och bra av Ted Danson, är pensionerad professor och det nya uppdraget handlar om att hitta en tjuv på universitet. Ett perfekt uppdrag för en tidigare professor, förstås.

Seriens styrka ligger inte i själva kriminalgåtan även om det är intressant att följa och försöka lista ut vem brottslingen är. Men precis som i den första säsongen handlar serien om mänskliga relationer och i synnerhet om att leva med sorg och att lära sig leva efter att ha förlorat sin fru eller make. Det är också en serie som undersöker relationer, såväl inom familj och släkt som mellan vänner.

Det har kommit flera filmer och tv-serier under senare tid som på ett bra sätt skildrar människor och inte fokuserar på demens och snurrighet och sjukdomar. Denna tv-serie tillhör också denna genre som visar hur det kan vara att åldras och ha sorg utan att det behöver skildras löjeväckande. På ett seriöst sätt tar denna serie upp frågor kring att vara äldre och att ha förlorat sin livspartner.

I denna andra säsong får vi följa både Charles och några av hans vänner och bekanta och deras relationer till varandra och till sina familjer. De relationer som var med i den första säsongen skildras mer djupgående och några nya karaktärer dyker upp och Charles får också uppleva känslan av att bli kär i någon.

Filmrecension: Eagles of the Republic – skrämmande om vad som händer när kulturens frihet tas bort

by

Eagles of the Republic
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi och manus Tarik Saleh

En skrämmande thriller om ett samhälle där kulturen tvingas gå i makthavarnas ledband. Handlingen utspelar sig i ett glamoröst film-älskande Egypten som är styrt av diktatoriska militärer. Det är dock inte svårt att se paralleller till många olika nationer världen över.

Fares Fares spelar Egyptens mest älskade skådespelare, George Fahmy som pressas
att spela huvudrollen i en film beställd av högsta ort. George Fahmy håller fanan för friheten för kulturen högt. Men de styrande i en militärdiktatur vet hur de ska tvinga in någon i dess ledband.

Fares Fares visar vilken otrolig talang han är som skådespelare. Samtidigt som denna film går upp på svenska biografer spelar han en av huvudrollerna i tv-serien Vi kommer i fred som utspelas sig i en fiktiv framtid i Stockholm. Ett enormt, manetliknande föremål dyker upp över Stockholm och utlöser global panik. Vill de oss illa – eller kommer de i fred?
Där spelar Fares Fares en helt annan typ av karaktär. Han får stående ovationer av mig för sina stora förmåga att ta på sig och gestalta olika slags roller.

En av de viktigaste generalernas fruar börjar dessutom flörta grovt med honom och försöker inleda ett förhållande. Denna film är en pärla bland årets filmer. Fares Fares karaktär dras in i en virvel av bedrägeri, korruption och propaganda.

Filmen är Välspelad och har flera oväntade skruvar i handlingen. Starka insatser av flera skådespelare, Fares Fares som jag redan nämnt och den franska stjärnan Lyna Khoudri, den prisade fransk-marockanska Zineb Triki, egyptiska Hollywoodstjärnan Amr Waked, hyllade amerikansk-palestinska Cherien Dabis och kritikerrosade finsk-syriska skådespelaren Sherwan Haji.

Filmen är långt ifrån förutsägbar och den kryper under skinnet. Det är verkligen Iinte långsökt satt se filmens handling som en symbol för vad som sker i nutid i nationer som vill kalla sig demokratier. Inte ens lilla Sverige ligger utanför riskzonen.

Fakta om filmen:
Eagles of the Republic hade världspremiär i huvudsektionen i Cannes filmfestival tidigare i år och var uttagen i sektionen Centrepiece vid årets upplaga av Toronto filmfestival, bland många andra festivaler världen över.

Eagles of the Republic är sista filmen i Tarik Salehs Kairo-trilogi efter framgångarna med The Nile Hilton Incident (Grand Jury Prize award, Sundance 2017) och Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy (bästa manus, Cannes 2022).

Musiken i filmen komponeras av Oscarsvinnaren Alexandre Desplat (Asteroid City, 2023, Guillermo del Toros Pinocchio, 2022, Little Women, 2019, The Shape of Water, 2017, The Imitation Game, 2014).

Filmen spelades in våren och sommaren 2024 i Istanbul och avslutades i Göteborg.

Fakta om Tarik Saleh – regissör och manusförfattare
Tarik Saleh var en av 80-talets mest tongivande grafitti-konstnärer i Europa. Hans långfilmsdebut kom med Metropia (2009), en animerad dystopi med bland andra Stellan Skarsgård, Juliette Lewis, Vincent Gallo och Udo Kier i röstrollerna. Filmen visades som öppningsfilm för Critic’s Week och prisbelönades vid filmfestivalen i Venedig. Han regisserade och skrev manus till The Nile Hilton Incident som vann ”The Grand Jury Prize” vid Sundance 2017, fick en Guldbagge för ”Bästa film” 2018, nominerades till ”Bästa utländska film” vid franska César Awards och sålde över 400 000 biobiljetter i Frankrike. Tarik Saleh vann Prix du scénario för ”Bästa manus” vid filmfestivalen i Cannes 2022 för Boy from Heaven aka Cairo Conspiracy som även utsågs till Sveriges Oscarsbidrag 2023, fick en César-nominering för ”Bästa utländska film” och uppnådde över 500 000 biobesök i Frankrike. Han regisserade The Contractor (2022) med Chris Pine, Ben Foster och Kiefer Sutherland, flera avsnitt av den futuristiska HBO-serien Westworld (2018), Ray Donovan för Showtime och thrillern Tommy (2014). Dessförinnan regisserade Tarik Saleh dokumentärerna Gitmo: Krigets nya spelregler (2005) och Sacrificio: Who Betrayed Che Guevara (2001) tillsammans med Erik Gandini. Tarik är även känd för sitt samarbete med artisten Lykke Li. Musikvideon ”I Follow Rivers” har över 60 miljoner visningar på YouTube.