Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Rosemari Södergren

Filmrecension: Dalva – en ögonöppnare

by

Dalva
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Emmanuelle Nicot

Ordet ”omskakande” må vara ett över-använt uttryck för många filmer. Men Dalva är omskakande. Om någon film skakar om mig och får mig att känna att jag är med i händelserna, att jag känner med personerna och får nya insikter är det Dalva. Det går inte att se denna unika och lysande film utan att blir berörd på djupet.

Dalva är en tolvårig flicka som rövades bort av sin pappa som femåring och blivit sexuellt utnyttjad av sin pappa ända till någon slår larm och polis griper pappan. Dalva flyttas till ett boende för barn och ungdomar som har svåra upplevelser och inte kan bo med sina föräldrar.

Det har varit några liknande tragedier där pappor gömt barn och utnyttjat dem sexuellt som uppmärksammats internationellt. Att kunna ta plats i samhället och bli en fungerande vuxen efter att som barn blivit utsatt på sådant sätt måste vara svårt. Dalva känner inte till något annat sätt att leva. Hon menar att det måste vara tillåtet för en pappa att älska sin dotter. Att älska också innebär att ha sex är det enda hon känner till.

Hon är helt oförstående till att polis hämtat henne pappa och satt honom i häkte. Hon vill inte på på något hem med andra ungdomar. Hon sticker ut bland de andra ungdomarna och barnen då hon klär sig i spetsklänning, makeup som en kvinna som vill väcka uppmärksamhet och sätter upp håret i knut med hårnålar. Hon har lärt sig att klä sig och gå sexigt av sin pappa. Det blir en total krock mellan henne och personal på boendet, psykologer, advokater och skolpersonal. Dalva begriper varför hon inte kan bo med sin pappa och varför han ska ställas inför rätta. Om någon säger att hennes pappa är pedofil slår hon till.

Regissören har tagit itu med denna skildring på ett nyanserat sätt som både signalerar medkänsla och realistiskt. Zelda Samson är imponerande i rollen som Dalva. Alexis Manenti som Jayden Dorkel, hennes kontaktman på boendet är perfekt: ärlig, ställer upp på Dalva men är tydlig och rak.

Denna film är bland det bästa jag sett på länge och det gör vad kultur gör när den fungerar som bäst: öppnar våra ögon och låter oss se in i andras liv och upplevelser, låter oss förstå och känna med.

Filmen Dalva är trefaldigt prisbelönad i Cannes och globalt i Hongkong, Kairo och São Paulo. Vinnare av publikpriset i Rotterdam.

Filmrecension: Madeleine och taxichauffören

by

Madeleine och taxichauffören
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Christian Caron

En berättelse om de där oväntade mötena som kan förändra ens liv. En berättelse om att förstå och hålla fast vid det viktigaste i livet och en uppmaning att ta vara på de fina stunderna och att inte ha så bråttom att man missar det som är mest betydelsefullt. Delvis ett förutsägbart tema och budskap men också med oväntade vändningar. En inbjudan till en resa genom minnen och en resa genom att sönderstressat Paris.

Charles är en pressad taxichaufför i fyrtio års-åldern i Paris som har svårt att få ekonomin och familjelivet att gå ihop. En dag får han en långkörning som ska ge bra betalt. När han hämtar upp kunden visar det sig vara en dam på 92 år. Damen, Madeleine, är på väg till ett ålderdomshem dit hon mer eller mindre tvingas flytta till på grund av hälsoskäl.

Madeleine visar sig vara en dam med överraskande erfarenheter. Hon föddes strax före andra världskriget och har upplevt mycket och varit med om krigets fasor, om glädjen vid freden, om femtiotalet på gott och ont: med patriarkatets förtryck och kvinnovåld men också en början på en frihet för kvinnor som sakta öppnar sig.

Det är en väldigt enkelt upplagd film, två människor oftast i en bil, några kortare scener då de tar en fika eller matpaus – allt från Paris-miljöer: Eiffeltornet och bilar och åter ingen bilar och bilköer. Det är mer som en teaterföreställning eller en roman att försjunka in i än en film.

Enkelheten är en styrka för denna film. Ibland flyttas vi bort från taxin och vi gör en tidsresa till Madeleines förflutna. Färden med taxi genom Paris för det omaka paret på en resa bakåt i tiden som ger nya perspektiv på nuet.

Ett skäl till att regissören lyckats få en sådan stark realistisk vänskaps-kemi mellan Madeleine och Charles kan bero på att de två huvudrollsinnehavarna Line Renaud (Jag är inte sömnig, Ring min agent!) och Dany Boon (Micmacs, Murder Mystery) är vänner även i verkliga livet. Det är bara att skriva under på vad filmens distributör skriver i ett pressmeddalande:
Tillsammans gör de denna resa genom ett långt liv med både ljusa och mörka passager till en sann njutning som lockar fram både skratt och tårar.

Filmen är hjärtevärmande och jag känner det som att jag smugit mig in i taxin, kanske är jag en liten fluga på fönstret som tjuvlyssnar och både roas och får perspektiv på livet, på vad som är viktigt. Liksom Charles öppnar sig och hittar känslor och minnen inom sig som han blundat för kan filmen också öppna betraktarens ögon och väcka minnen. Skälet till att den inte fick ännu högra betyg är att den trots en del överraskande situationer ändå är väldigt förutsägbar. Och att den ännu mer skulle passa som en teaterföreställning eller en roman.

Filmrecension: Strangeness – en omsorgsfull blandning av fars, realism, poesi och teater

by

Foto: Lia Pasqualino

Strangeness
Betyg 5
Visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy 9 maj 2023
Regi Roberto Andò

En film om hur pjäsen Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello växte fram. Med vackert utmejslade bilder ger Strangeness djupdykning i frågor kring vad teater är, vad en berättelse är. Den låter oss fundera kring vad det är att författa, att skriva och att spela upp en pjäs. Det är också en berättelse om att ny mark bara röjs av den som vågar tänka utanför den förbestämda allmänna boxen. Bara den som vågar fundera ett steg till kan skapa nytt – och samtidigt finns det väl ingen som skrämmer medelmåttorna så mycket som någon som vågar spränga gränser och göra något på annat sätt än det brukar göras.

Foto Lia Pasqualino

Luigi Pirandello, född 28 juni 1867 i Agrigento på Sicilien, var en italiensk dramatiker, romanförfattare, poet och novellförfattare. Han anses som en av mellankrigstidens – enligt vissa hela 1900-talets – mest betydande dramatiker och belönades 1934 med Nobelpriset i litteratur.

Pirandellos mest betydande verk är nog Sex roller söker en författare som sattes upp för första gången på Teatro Valle i Rom. Under premiären blev det tumult och bråk, många i publiken blev arga för att pjäsen gick utanför de ramar som publiken ansåg en pjäs skulle befinna sig inom. I pjäsen låter Pirandello sex roller komma upp på scen och be en författare att få en plats i en pjäs. Men utanför Rom och Italien blev pjäsen snabbt hyllad och tog plats bland de mest kända verken. 1934 fick Pirandello dessutom Nobelpriset i litteratur.

Denna film berättar om ett möte mellan Pirandello och två begravningsentreprenör i en mindre stad. Pirandello reser till staden för att ta hand om begravningen av sin barndoms nanny, den barnsköterska som var hans viktigaste vuxna kontakt som barn. I den lilla landsortsstaden möter Pirandello två begravningsentreprenörer som på sin fritid håller på med amatörteater, en av dem skriver för teatern och den andre är skådespelare. Pirandello som är inne i en kreativ fas hittar tillbaka till glädjen att skriva genom mötet med teatergruppen. Amatörerna vill mycket men har, förstås, inte den kvalitet som de skådespelare Pirandello möter i Rom. Men vad Pirandello möter är teaterglädje men framför upptäcker han en närhet mellan publik och scen som får honom att utforska teaterns uttrycksmöjligheter.

Om pjäser Sex roller söker en författare, väl formulerat i Wikipedia:
Historien är ett metadrama omkring sex roller som saknar pjäs att få leva i, en berättelse som i sig gömmer ett familjedrama. Ämnet för pjäsen är konstens relation till livet, liksom mekanismerna bakom det kreativa skapandet.
Pirandellos pjäs har bidragit till att förändra den moderna teatern, genom sina tydliga referenser till teaterillusionen – det faktum att skådespelet och publiken befinner sig i samma fysiska rum (se den fjärde väggen) – och demonteringen av skådespelets realism.

Strangeness är en djup berättelse, en omsorgsfull blandning av komedi, fars, realism, poesi och teater som väcker många tankar och den är fylld av in i minsta detalj snyggt uthamrade bilder. Ett enastående foto. Den visas på den italienska filmfestivalen Cinema Made in Italy den 9 maj men jag hoppas verkligen att den går upp på svenska biografer utöver det. I Italien är filmen är nominerad till hela 14 David di Donatello-priser.

Det är en film som är ett måste att se för alla som är intresserade av teater och litteratur. En strålande film som du inte vill missa om du är intresserad av teater och av berättandets konst.

Filmrecension: The Great Silence – stark och berörande och trovärdig

by

The Great Silence
Betyg 4
Premiär för digitalköp den 3 april 2023 och digital hyra den 17 april
Regi Katrine Brocks

I lugn takt närmar vi oss svåra frågor om skuld och förlåtelse, om lögn och sanning. En film som tar upp frågor om religionens eller andlighetens innersta väsen eller mening. Om att hänge sig åt en religion eller ideologi inte är värd någonting om engagemanget inte medför omsorg och medkänsla för människor som behöver oss.

Alma (spelas av Kristine Kujath Thorp från Ninjababy) är en ung kvinna som är novis på ett kloster för nunnor i Danmark. Hon ska snart avlägga sina löften för att bli nunna efter prövotiden. Då dyker hennes äldre bror Erik upp (spelas av Elliott Crosset Hove). Erik har nyligen kommit ut från rehab då han har svåra alkoholproblem. Han vill ha sin del av arvet från deras far. Alma ärvde allt och har skänkt hela summan till klostret.

Egentligen handlar Eriks kontaktförsök med Alma om något annat än arvet. Det finns en händelse i det förflutna, något tragiskt som inträffat för många år sedan och som båda bär med sig inom sig och som påverkar deras liv.

Kristine Kujath Thorp spelar så bra. I första delen av filmen utstrålar hon den självgodhet som inte så sällan återfinns hos människor som hängivet följer någon religion eller ideologi. Men bakom den fernissade ytan ser vi spår av den ångest som bubblar och vill komma fram. De kval och den sanning hon gör allt för att dölja, både för sig själv och omgivningen.

Det är många duktiga skådespelare i rollerna och inget eller ingen är bara svart eller vitt, ingen är ängel eller djävul – alla är mänskliga på gott och ont. Det är välgjort och trovärdigt. Debutanten Katrine Brocks som har regisserat detta drama vill jag se mer filmer av.

Det är en stark och berörande film men den är inte något för den som vill att berättelsen ska springa fram i galopp. Den tar sin tid och låter oss förstå på flera nivåer. För att ta till sig filmen behöver man inte vara intresserad av religion. Sättet att hantera situationer och livet återfinns i många andra sammanhang. Samtidigt är det en engagerande film för den som är intresserad av religion eller andligt sökande.

Filmrecension: Tenor – vidunderligt vacker och hoppingivande film

by

Tenor
Betyg 5
Tenor finns tillgänglig för digitalköp den 1 maj och digital hyra den 15 maj
Regi Claude Zidi Jr
I huvudrollerna ses Michèle Laroque och Mohamed Belkhir (som i verkliga livet är känd under artistnamnet MB14).

Wow. Alltså. Jag är helt tagen. Vilken otroligt, särklassigt vacker och helt vidunderlig film. En film som ger hopp och dessutom fylld av storslagen musik.

Antoine bor tillsammans med sin bror som är en gängledare i en förort i Paris. Antoine studerar ekonomi/bokföring på universitet och försörjer sig genom att köra ut färdigmat, speciellt sushi. Han är också en bra rappare som ställer upp i rap-tävlingar mot medlemmar i konkurrerande gäng. Tävlingarna går ut på att lyckas förolämpa den andra mest.

En dag lämnar han en leverans till en av landets mest framstående sångpedagoger, madame Loyseau, som undervisar några elever på operan. Madame Loyseau inser att Antoine är en naturbegåvning vars röst med rätt träning kan bli en enastående operasångare.

Antoine upptäcker till sin egen förvåning att han dras till operans musik. Han får chansen att bli antagen till utbildning till operasångare. Han hamnar i ett gränsland mellan överklasskretsarna i operavärlden och den råa halvkriminella förortsvärlden han lever i. Han håller det hemligt för sin bror och sina vänner i förorten att han lär sig sjunga opera.

De två huvudrollerna, Madame Loyseau som spelas av Michèle Laroque och Antoine Zerkaoui som spelas av Mohammed Belkhir är så uttrycksfulla och bär filmen. Överlag är det bra skådespelare som känns så äkta i alla roller. Filmen har så många styrkor. Musiken är en pelare förstår och de duktiga skådespelarna men också att berättelsen skildrar människor utan att kategorisera dem. Ingen är bara god eller bara ond, alla är mänskliga.

Det var länge sedan en film gjorde mig så varm inuti och så glad och hoppfull.