Gästskribenter

Diskussionen om tv-avgift och public service är intressant på många plan. Alla har en åsikt. Ofta är den dessutom stark. Det visar inte minst den hetsiga debatt som blossat upp sedan Radiotjänst meddelat att man numera anser att även datorer, surfplattor och mobiltelefoner med internetuppkoppling är utrustning som kräver att man betalar tv-avgift.

Radiotjänsts slutledning är naturligtvis tokig och slår fel, men den har aktualiserat en mer övergripande diskussion om public service som är mycket bra. Den har blottlagt en del förutfattade meningar om public service som det finns all anledning att titta närmare på i samband med att man funderar på hur framtidens public service ska se ut. Här är några av dem:

Public service är inte så oberoende som de påstår
Det finns en del fog för detta påstående. SVT, SR och Utbildningsradion ägs av Förvaltningsstiftelsen för SR, SVT och UR. Ledamöterna i denna stiftelse utses av regeringen. Det påverkar naturligtvis verksamheten på något plan. Det betyder dock inte per automatik att det påverkar enskilda publiceringsbeslut på redaktionsnivå, vilket public services produktion torde vara ett gott bevis på.

Man bör också komma ihåg att vi faktiskt kan ställa krav på public service. Den möjligheten har vi inte vad det gäller privata aktörer. Public service har dock ett ansvar att agera folkbildare och tillgodose en mångfald, ett ansvar som privata aktörer inte har och inte heller tar självmant, eftersom det inte alltid är så lukrativt.

Public service har för tråkiga/roliga program
Tråkigt och roligt är subjektiva omdömen. Det jag tycker är roligt tycker andra är tråkigt och tvärtom. Det faktum att public service får den här kritiken tar ag som ett tecken på att man faktiskt har en ganska blandad produktion, vilket är bra.

Att vara folkbildande handlar inte bara om att trycka ner dokumentärer om universum eller den ryska revolutionen i halsen på folk. Det handlar också om att locka folk till kanalen så att de alls ser att det finns matnyttig, spännande och intressant information att hämta där. Ett sätt att göra det är att även erbjuda lättare underhållning.

Public service fyller ingen funktion när nätet finns
Nätet är fantastiskt, men nätet löser inte riktigt alla problem. Speciellt inte när privata företag i dag har ett så stort inflytande på det nät vi presenteras. Om du googlar efter en viss pryl, låt oss säga ett par nya skor, du vill köpa, så kommer du snart att tro att hela världen är upptagen av att köpa nya skor.

Så, är det naturligtvis inte, men det är så världen nu presenteras för dig av Google och Facebook när du surfar runt. Det är nya skor till höger och vänster, högt och lågt. Det är inte hela världen när det handlar om ett par schysta fotbeklädnader, men det skulle vara riktigt oroväckande om det handlade om ideologiska frågor, om politik, om val. Hur fria val har vi om den tankevärld som presenteras för oss är en specialdesignad chimär just för oss? Public service erbjuder lite mer tuggmotstånd och det är bra.

Varför ska man tvingas betala för något man inte använder?
Om man betraktar public service som ren underhållning, så förstår jag det här argumentet. Men, om man istället betraktar public service mer som en samhällstjänst, jämställd med skola och sjukvård. Det är något vi alla tjänar på att ha. Det ger en större samhällsnytta som går bortom våra personliga önskemål och behov för dagen.

Piratpartiet har begrunda dessa och många andra aspekter av public service och har tagit fram tre grundläggande punkter, som vi anser vara avgörande för att föra public service in i framtiden:

• Skapa en public service-avgift och lägg den på skattsedeln – Det finns ingen anledning att hålla igång Radiotjänst när i princip alla ändå måste betala. Överflödig administration kostar pengar som gör bättre nytta om de används direkt i public services verksamhet. Dessutom är Radiotjänsts hembesök ett otrevligt ingrepp i privatlivet, som bör undvikas.
• Låt public service-avgiften gå direkt till public services verksamhet – Det är förvisso redan i dag så att det är riksdagen som bestämmer hur stor tv-avgiften ska vara, men det är ändå viktigt att göra public service så oberoende som möjligt. Därför bör den nya public service-avgiften läggas på skattsedeln, men passera förbi regeringen och deras årliga budgetprocess.
• Ge UR en större del av public service-kakan – Public service har en central och viktig roll för det livslånga lärandet, som inte täcks på samma sätt av privata aktörer. Därför bär denna del av public service ges bättre möjligheter att utvecklas. Om detta skrev en grupp företrädare för diverse kultur- och kunskapsorienterade organisationer nyligen en utmärkt artikel på DN Debatt.

Ju mer riktad och skräddarsydd information som sköljer över oss, desto mer behöver vi en mer neutral mediaplattform som vi kan ställa krav på och som tar ansvar för livslångt lärande och mångfald. Denna plattform är public service och den fyller en viktig samhällsfunktion som i allra högsta grad fortfarande behövs.

Anna Troberg
Partiledare Piratpartiet

Tidigare texter på Kulturbloggen
”Lady Gaga är ren och skär revolution”
”Jag undrar varför helt unika kultrskatter inte skyddas”
”Den svenska kulturdebatten är ganska ofta ’gäsp'”
”Den motvilliga självbiografin”

Anna finns dessutom på sin privata blogg, sin Nyheter24-blogg och på Twitter, Google+, Facebook och YouTube.

Öppet brev till kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, generaldirektören för Statens musikverk, Stina Westerberg samt ledamöterna i Riksdagens kulturutskott:

”Kultur är framför allt föda och språngbräda för själen – men bidrar också till högre ekonomisk tillväxt i samhället.”

Detta är vår kulturministers övertygelse. I varje fall om man får tro vad hon angett som sitt credo under sitt namn på kulturdepartementets hemsida. Är det blott läpparnas bekännelse? Eller finns där en ärlig tro på att också Statens musikverk borde få del av denna ekonomiska tillväxt? Eller är tanken att genom sakta strypning av Musikverkets ekonomi, ska övriga delar av samhället kunna få del av ”ekonomisk tillväxt”?

Om Statens musikverks uppgifter enligt regeringens instruktion kunde brytas ner till jazzavdelningens inom Svenskt visarkiv skulle de kunna lyda som följer:

1 §
Jazzavdelningen ska dokumentera, bevara, främja, bygga upp kunskap om och tillgängliggöra jazzmusikens kulturarv.
Vid jazzavdelningen bedrivs arkivverksamhet.

2 § Jazzavdelningen ska särskilt
1. vara en resurs för musiklivet genom att som konstnärlig samarbetspart tillvarata initiativ från jazzmusiklivet och koordinera och stödja samverkans- projekt av nationellt intresse inom jazz-musiklivet,
2. vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika samlingar och dokumentation av jazzmusikens kulturarv,
3. verka för ökad kunskap grundad på samverkan med universitet, högskolor och andra samt förmedla denna kunskap inom sina olika verksamhetsområden,
4. vara en plattform för kontaktförmedling och bildande av nätverk i musiklivet samt en nationell part vid internationellt samarbete,
5. pröva frågor om statsbidrag enligt förordningen (2010:1921) om stats- bidrag till jazzmusiklivet,
6. genom återutgivning av musikinspelningar som myndigheten förfogar över främja tillgången till konstnärligt intressant musik.

3 § Jazzavdelningen ska i sin verksamhet integrera ett jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv samt ett internationellt och interkulturellt utbyte och samarbete.

Läs ovanstående instruktion noggrant och fundera kring vilken arbetsinsats Du som läsare tror kan vara nödvändig för att kunna genomföra allt detta varje år. Tio heltidstjänster? Tjugo? Fem?

Är det någon som tror att det kan genomföras av en heltidstjänst delat på två personer?

Ja, tydligen tror Musikverkets chef, generaldirektören Stina Westerberg, att så är fallet, för det är vad resultatet blivit efter den senaste i raden av kulturella nedskärningar från det hållet.

Jazzavdelningen inom Svenskt Visarkiv vårdar en unik och fantastisk samling av musik, såväl på papper som i form av olika inspelningar. Den ska inte bara vårdas i ett bevarandesyfte utan också i framtiden kunna användas. Därför behöver inspelningar löpande överföras på nya media för att inte förstöras och förloras. Även tryckta media behöver digitaliseras för att inte originalen ska slitas ut.

Studiegrupper och enskilda forskare ska tas emot och vägledas.

Nya tillskott till samlingarna ska tas emot, katalogiseras och arkiveras.

Och så vidare.

Då har vi bara berört en liten del av Jazzavdelningens uppdrag!

Under 2012 har ett redan hårt ansträngt personalgäng om fyra personer på tre heltidstjänster försökt att mäkta med arbetet. Avdelningsföreståndaren har själv i realiteten arbetat 150%.

Efter genomförda förhandlingar förväntas nu två personer på varsin halvtid göra samma arbete som de tidigare, i realiteten minst, 3,5 tjänsterna. För regeringens instruktion har ju inte förändrats! Och det har också generaldirektören påpekat: ”Business as usual!” ”Det finns inga planer på att försämra servicen till användare av Musikverkets tjänster”,säger hon i ett uttalande.

Vem kan tro på det?

Historien, traditionen är vad musiker använder sig av. Det är alltid traditionen som är basen. Då är jazzarkivet nödvändigt för att musiken skall komma vidare, fördjupas, utvecklas!

Levande kultur behöver hela samhällets stöd. Och vår historia har byggts av en ständigt levande kultur. Vill politikerna att de som nu är unga ska vara och förbli historielösa?

Sverige har under många år byggt upp och utvecklat den med största sannolikhet finaste jazzinstitutionen i världen med inriktning på primärt det egna landets fantastiska jazzhistoria.

Men som de övriga jazzarkiven i Norden säger (vilka också finns representerade bland undertecknarna av detta öppna brev): Arbetet med kulturarvet är inte endast en svensk intern angelägenhet utan har också relevans i det nordiska samarbetet. De nu aviserade drastiska nedskärningarna kommer att menligt inverka på det nordiska arkivsamarbetet och de nordiska jazzkonferenserna.

Hejda därför förfallet! Låt inte kostnader för ”varumärkesbyggande” och ofattbara och dyrbara lokallösningar gå ut över den vitala musikverksamheten. Ge jazzavdelningen tillbaka de resurser som behövs för att kunna genomföra uppdraget på ett anständigt sätt. Minimibemanningen var redan tidigare nådd! Att nu gå längre blir ingen språngbräda för själen utan istället ett rejält magplask.

Är det verkligen vad kulturministern och hennes regering vill? Eller är det bara generaldirektörens bristande vilja som fått råda?

15 februari 2013

Ulf Adåker
Jan Allan
Anders Boustedt
Palle Danielsson
Monica Dominique
Carl Axel Dominique
Sten Elmgart
Johan Etzler
Dror Feiler
Arne Forsén
Christina Glaeser
Klas Gustafson
Christina Gustafsson
Viveka Hellström
Katarina Henryson
Hayati Kafe
Roland Keijser
Håkan Lindhe
Lars Longueville
Curt Lundberg
Till Mayer
Thomas Millroth
Peter Molin
Tore Mortensen
Janne Mäkelä
Nannie Porres
Patrik Sandberg
Ida Sandlund
Per Anders Sandström
Peter Schuback
Jan Sjöbom
Rune Stålspets
Torbjörn Sundquist
Claes Tillander
Viktoria Tolstoy
Lasse Zackrisson
Mats Werner

Samtliga undertecknare har alla (mer eller mindre) regelbunden kontakt med jazzavdelning i sina verksamheter och vet vilket arbete som utförs där, inte minst representanterna för de nordiska jazzarkiven.

Som kulturarbetare inom en mängd olika områden samt som varande ordförande i Monica Zetterlunds Minnesfond och med uppgiften att bevaka och sätta fokus på det som har gett vårt land något av vikt, både för vår mentala hälsa och känslomässiga och fysiska överlevnad, känner jag mig tvingad att reagera då man drar ner på mångfalden och låter skivbolagens plånböcker styra musikutbudet i media.

Musiken, konsten, litteraturen … Allt detta, är navet.
Allt detta, är det som utvecklar oss människor och ger oss lusten till livet.
Allt detta ger oss njutning för stunden, men också för evigt.
Konsten är för evigt.

Utan konsten, ingen inspirerande och utvecklande miljö.
Utan kreativiteten, ingen leklustig och sprudlande kultur.
Utan fantasin, inga busiga och påhittiga och levnadsglada människor.
Utan den levande musiken, ingen läkande och sprittande livsgnista.
Utan visionen – ingen intressant och spännande television.

Ta det som en komplimang, att jag reagerar mot just TV4 Nyhetsmorgon.
Ta det som en komplimang, för jag tror att ni som arbetar där i det gamla Philips-huset på Tegeluddsvägen, någonstans är kapabla att
lyssna och äger en vilja att förändra och förstå.

TV4 har tidigare varit relativt öppna och långt ifrån så inskränkta som övriga kommersiella kanaler.
Med sorgen i vitögat, ser jag att ni nu drar ner på live-musiken och mångfalden och fyller rutan nästan enbart med den musik som ses som mest gångbar; Populärmusiken.
Populärmusiken med stort P, men med ett ganska magert och framförallt ett tjatigt innehåll.
Vi är rätt många vid det här laget, som är trötta på det som dagligen och stundligen vräker sig över oss och som går under epitetet populärmusik. Musik som inte har så mycket mer att ge än att vara just populär, kommersiell och gångbar.

Gud bevare mig, för det gångbara. Låt mig undslippa det enbart populära. Må människan få slippa att ständigt översköljas av
det som skivbolagen vill ska vara och förbli det populära.
Låt oss bilda vår egen uppfattning om vad som ger just Mig något av värde för just Mig.
Det gångbara och populära är gångbart och populärt enbart för att somliga radio- och tv-program får oss att tro att det är just gångbart och populärt.
Jazzen, folkmusiken, den klassiska musiken eller barnmusik signerad Georg Wadenius eller Georg Riedel, svängigare och tuffare än det mesta, har inte längre en chans …
Ärligt talat blir man lite trött när samma artister, om än ibland skickliga sådana, fyller tv-rutorna i samtliga kanaler, år ut och år in.
Allt oftare se jag mig själv stänga av tv:n.
För jag blir helt enkelt uttråkad.

Låt mig ta ett exempel, gällande jazzen;
Regionala media är betydligt bättre på att bevaka jazz än stockholmsmedia eller media placerade i Stockholm.
Jazzpubliken flockas på konserterna i storstäderna.
Skivskörden har aldrig varit så stor som i år, inom jazzen.
I Paris är det jazzen som räddar skivbutikerna från sotdöden.
Varför når inte signalerna ut i storstadsmedia?

Jag saknar den konstnärliga friheten.
Jag vill bli överraskad av något nytt och fräscht!
Ni på TV4 skulle kunna förändra det. Ni skulle kunna gå i bräschen för något annat.
Ni har chansen att revoltera mot er själva och skapa ett snällare och bredare och mer spännande och levande kulturellt klimat.
För ni har den makten.

Wow! Om JAG hade den makten! Att utbilda ett helt folk! Jag skulle tillåta allt och jag skulle låta alla att tillåtas!
Det skulle kunna bli en enda jättestor jättelevande Central Park!

Därtill finns det dessutom generationer att försörja. Där har ni också ett ansvar!
Ta det ansvaret! För det är verkligen ett stort och omfattande ansvar.
Ta tillvara allt det kvalitativa som anfaller från det dolda i alla de mångfaldiga, sköna, häftigt svängiga kreativa lustfyllda leden.
Ta som er uppgift att sprida musik och kultur som, istället för att bedöva, utvecklar våra sinnen och kittlar våra kroppar.
Som får oss att vilja leva och blomma och fröa av oss!

Monica Zetterlund var folklig. Hon var populär. Hon stod för en populärmusik i dess bästa betydelse.
Hon öppnade, i viss mån med hjälp av Hasse&Tage, många dörrar in i det svenska folkets medvetande, i slott såsom i koja.
Timbuktu är ett dagsexempel på en artist som rör sig obehindrat mellan genrerna och i olika konstnärliga sammanhang. En nutida dörröppnare.
Men varför stänger ni nu dörrarna igen?

TV4 – jag förväntar mig mycket av er. Överraska mig! Ge mig musik och konst från alla hörn, varje dag! Fyll mig med kultur som bevarar min hälsa och
gör mig än friskare, i både huvud och kropp!
Jag behöver det.
Alla behöver det.

Visst, jag är snart en gammal käring, tycker somliga, men nu är det som bekant så att vi lever längre och längre och man lär tvingas att inse att
”äldre” människor i framtiden kommer att utgöra en större del av befolkningskakan.
Och jag kommer inte att lägga mig ner och dö än. Åtminstone inte så länge jag slipper att bli alltför uttråkad.
För jag känner ”att jag lever och blomstrar likt ett smakrikt vin och nu äntligen, som femtiosjuåring, har blivit en fullmogen kulturtant med frisk härlig syra, koncentrerad och välbalanserad, med inslag av choklad, kaffe och smör, med en doft av kropp och djup och med en låång eftersmak …;) ”
För att citera mig själv.

Jag ger mig inte, helt enkelt.

Tillfredsställ mig!

Vänligt men bestämt och med en lite försiktigt förväntansfull lyckokänsla bak hjärteknuten,

Ann Allan
Författare, producent, sång- och pianopedagog, bloggare, kulturambassadör, ordförande i Monica Zetterlunds minnesfond
Hemsida och blogg: www.annallan.se